Svenska småbils & rusdrycksförbundet

Jag har i likhet med så många, killar, i min generation läst Joakim Lindengrens serier och fascinerats av den världen han skapade där Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet var ett stående inslag. Det centrala begreppet var "Bizarr", vad som var bizarrt respektive obizarrt var helt avgörande. Hela fenomenet finns väl beskrivet här. Men vad var det som låg bakom detta? Varför uppstod den här världen och varför fick den ett sånt starkt genomslag i vart fall i vissa kretsar?

Ett slags analys

Året är 1987, Sverige är under stark omvandling, statsministern är skjuten, folk har slutat röka, katalysator införs på alla nya bilar, blonderade solariebrända biffar i pastellfärgade linnen finns överallt. Idealet är käckt och sportigt med windsurfing, plastig musik, plastiga fordon och gummitryck på färgglada tröjor. TV kändisar tävlar i hurtighet, banalitet och att ta sig själva på stort allvar. Kort sagt, ytlighet, präktighet och nyhetens behag står högt i kurs. Allt som är gammalt, nött och beprövat ska bort. Det här var innan retrotrenden tio år senare, ett rökfärgat glasbord framför en vit TV och vit skinnsoffa var höjden av elegans. Mest för att det var nytt och stod i kontrast till stringhyllor, teakmöbler och TV apparater med jalusi.

I den här tiden dyker då Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet upp, en förening som värnar allt det som är utrotnings och utskrotningshotat. Ett gäng som både röker och dricker, som vägrar befatta sig med allt det nya, som vägrar bli vuxna, som vill fortsätta leka med småbilar. Allt det nya döms ut som "obizzart", yuppisar i gula tröjor och skotskrutiga byxor i nya japanska plastbilar är själva sinnebilden för motståndaren. Den som likriktar, kommersialiserar, säljer ut, lägger ned och skrotar ut allt det som har lite själ. Plastpopens apostlar (Clabbe och Göran) liksom präktighetens (Figge Mögholm aka Sievert Öholm) hånas. Särskilt mycket hånas en stackare vid namn Bo Flodin, Bo har vare sig pengar, utseende eller förstånd att leva det liv han så hett eftersträvar. Han vill vara en av de blonderade populära killarna med plastig stil, men han saknar allt som behövs fast han förstår det inte själv.

Genomslaget

Det här var en tid då folk fortfarande läste mycket serier, den sista serietidningsläsande generationen hade just vuxit ifrån sina Fantomen och Kalle Anka. De som hade ett lite större kulturintresse började naturligtvis läsa lite vuxnare serier. I generationen av sextio och tidiga sjuttiotalister fanns ett behov av en motkultur som inte var kopplat till partipolitik men som ändå hade en slags aktivismens mantel på sig, i det här fallet rökrock och fez. Väldigt studentikost och pubertalt, en liten krets av bättrevetare med gott hjärta som kramar nedläggningshotade bensinmackar istället för träd. Det klart att många kände sig hemma med en gång. Jag har aldrig uppfattat humorn som ironisk, våldsamma överdrifter och kiss och bajshumor är sällan ironiskt, man skrattar hjärtligt, inget kallt ironiskt skratt. 

Alla vi som inte kände oss hemma i ytligheten som fattade att vi aldrig skulle kunna platsa där, som visste att vi bara skulle bli Bo Flodin då, vi läste Lindengren med stort nöje, och vi var många som satte en ära i att ta avstånd, att odla vår originalitet, att göra bisarr till hederstiteln Bizarr. 

Planering pågår för XY500 cyklingen

2016 års XY50 tänker jag mig som en tur i Sandvikens nordvästra hörn. Start och mål vid Jäderfors IP. Turen passerar bland annat Jägarstugan och två små naturreservat som inte besöks så ofta.

XY100 blir Söderhamn utgångspunkten för en tur i Norraladalen och till Bollnäs via Växbo. Hemvägen via Segersta vet jag inget om. Exakt var kontrollerna kommer ligga bestämmer jag när det närmar sig. 

XY150 är mera osäker, helst skulle jag vilja genomföra den i norra Hälsingland. Det ligger rätt långt bort och efter en sån lång och tuff tur ska man inte sätta sig i bilen och köra. Men det kanske går att samordna med något annat, besök hos vänner i Ljusdal t ex. Vägen mellan Naggen och Hagåsen kommer inte bli den på kartan nedan, det är Google maps som inte tar den närmre vägen som faktiskt finns. Hagåsen är ett naturreservat med länets äldsta urskog.

Om det blir någon XY250 återstår att se, helst skulle jag vilja lägga den i Västernorrlands län. Y län har inte fått vara med hittills och det är hög tid att ändra på det.

Nytt år inget nytt

Nattduksbordet:

I Mika Kuljus bok Tali Ihantala berättas historien om nordens största militära slag 1944. Det är en intressant och medryckande berättelse som befinner sig lite lagom mellan fackhistoria och populärhistoria. Jag gillar Kuljus sätt att belysa problemen med historieberättande. De har många bra historiker i Finland. Den stora frågan, om sovjets offensiv på karelska näset syftade till erövring av hela Finland eller hade ett mer begränsat syfte får inte något svar. Kanske därför att det inte finns något sådant svar. Om jag får spekulera tror jag att offensiven var en prövande, mer begränsad insats som syftade till att återta gränserna från vinterkriget och om möjligt ta ännu mer, kanske rent av nå Helsingfors om det ville sig väl. När Stalin märkte att finnarna inte tänkte låta fronten vika mot hans avdelade resurser lät han saken bero, förstahandsmålet var uppnått.

Just nu läser jag Pete Blabers The Mission, The Men and Me, en slags managementbok men också en personlig berättelse om livet som befälhavare i Delta Force, rapport kommer.

Träning:

2015 blev ett skapligt träningsår, 158 pass och 192 timmar. Det innebär i andra siffror t ex 360 mil cykling, mestadels mountainbike, 32 mil löpning och 20 mil längdskidor. Mest nöjd är jag med att klarat av 3 pass i veckan i snitt och drygt 70 minuter per pass. Mitt vanligaste pass är 70 minuter mtb i Hemlingby där jag cyklar ca 27 km, mestadels på motionsspåren. Inte riktig mtb med andra ord. Å andra sidan blev det en hel del grusväg på landsvägshojen. Längdskidåkningen blev lite av en besvikelse, snön kom sent och försvann tidigt. Det längsta passet blev en tremilare i Högbo, kommunklassikern i ett tungt blött skateföre. Till uppsidorna hörde utförsåkningen i Kungsberget, det räknas förstås inte i träningen, men jag utvecklades och vad bättre är, nu efter tre skiddagar i år är jag där jag slutade sist. Det finns utrymme för förbättring i år. Förhoppningsvis kommer mina nya pjäxor hjälpa till. Det är ställbart flex men 115 -125 är styvt.

Projekt XY500 går i år in på tredje året, målsättningen i år är att genomföra 250 km orienteringen, Förra året genomförde jag en på 150 km, fast det blev 165 med felåkningar. Kontrollerna ska planeras noggrant och banan ska ha Hälsingland som tema. Det betyder start och mål på annan ort än Gävle. Precis som tidigare är det först 50 km i mars-april och sedan 100 km i april-maj. När resten ska genomföras vet jag inte. 25 mil kommer bli en utmaning, jag har visserligen kört Vätternrundan två gånger tidigare men den här grejen är något helt annat. Detta är en upptäcksfärd, en orientering, man kör fel, vägen är dålig, en massa grusväg, vattnet tar slut, man är ensam. Det går inte att jämföra med Vättern som är precis tvärtom, alla känner till varenda backe, vägen är mestadels platt och fin, man har all tänkbar back up och man har draghjälp. Vättern är kort och gott - enklare. 

Några säkerhetspolitiska funderingar

I vintras skrev jag det här efter attacken mot Charlie Hebdo. Det tycks efter senaste attentatet i Paris som om min analys delas av de flesta. Tyvärr skriver jag senaste, inte sista, för nästa steg i terroristernas utvärdering är att upptäcka hur effektfullt det är att upprepa sig på samma plats. I de franska regionvalen gick Nationella Fronten kraftigt framåt. Det sambandet har säkert inte undgått terroristerna. Klyftan vidgar sig ytterligare med deras politik. Kombinationen av att driva fram en flyktingkatastrof och terrorisera i väst har snabbt blivit ett politiskt självspelande piano. Det gynnar de krafter som önskar klippa banden mellan Mellanöstern och västvärlden. Vad händer när västs oljeefterfrågan minskar ännu mer? När oljepriset sjunkit så att förhoppningen om att skapa välfärdsstater i Mellanöstern grusas av ekonomiska skäl.  Vad händer i Mellanöstern när Europa blir allt mer stängt för invandring? 

Nyligen läste jag ut Relentless strike - The secret history of JSOC av Sean Naylor. Den gav många inblickar i hur komplicerad krigföringen mot terroristerna är och inte minst vilka ansträngningar som faktiskt gjorts. USA:s relation till Pakistan måste vara en av de mest komplicerade man kan tänka sig. Visst var det självsvåldigt att knäppa Bin Laden i Pakistan, men det var ju faktiskt de som hela tiden hade skyddat honom. Amerikanerna räknade med att Pakistan skulle reagera, men att de skulle skicka två F 16 plan efter insatsstyrkans helikopter hade de inte räknat med. Sen alla dessa drönarattacker i Pakistan, hur kan de tolereras samtidigt som den Pakistanska ledningen spelar under täcket med talibanerna? Jag blir allt mer nyfiken på hur Pakistan fungerar i praktiken.

Irak är ett komplicerat land, relationen till Iran och den egna splittringen i sunni och shiamuslimer är svår att greppa. Men om man får tro amerikanerna är det ändå ganska enkelt att arbeta där i jämförelse med Afghanistan. Irak är helt enkelt ett land med betydligt bättre infrastruktur, färre politiska fraktioner, hög utbildningsnivå, bättre ekonomi, många urbana centrum och en starkare stat från början. 

En ny syn på krigföring

Historien om JSOC är också historien om hur synen på krigföring förändrats. Det tycks inte som att den högsta ledningen längre förväntar sig att den konventionella, vanliga armén, ska skapa en vare sig politisk eller militär lösning. Det blir allt svårare att motivera varför man alls ska åka ut i världen och strida med vanliga förband. De är för långsamma, de slår ut för många oskyldiga mål, de uppträder för okänsligt och de kostar för mycket. Kvar blir en extremt liten trupp som har extremt stora resurser till sitt förfogande. En pluton förväntas lösa mer än en bataljon fast med resurserna hos en hel brigad eller mer i ryggen. Nu är det väl lätt att få en felaktig bild, när det handlar om en större samlad fiende står sig dessa små styrkor slätt. Tjugo man med ett hangarfartygs uppbackning kommer ha svårt att vinna över en styrka på flera hundra man, de blir helt enkelt översprungna. Historien om hur Bin Laden smet undan i Tora Bora är typexemplet på när en större mängd vanliga soldater hade varit att föredra framför en mindre grupp elitsoldater med en kilometers lucka mellan gubbarna. Men den typen av situationer blir allt ovanligare och drönare gör att den lilla gruppen får allt bättre möjligheter att positionera sig rätt eller kalla in attacker.  Vi ska inte glömma att detta var 2001. Idag kanske nya övervakningssystem och drönare varit tillräckligt för att fånga Bin Laden. 

Hur ska vi anpassa vårt försvar till den här nya krigföringen i Sverige? Vi nog redan anpassat oss genom skapandet av SOG, Särskilda Operations Gruppen. De har fått lite samma status som SEAL team 6 och Delta Force. Det är eliten av eliten som rekryterar från den gamla "nationella" eliten såsom Arméns Jägarbataljon, Fallskärmsjägarna och Kustjägarna. Man har höjt nivån ett snäpp till, SOG har inte elitsoldater, de har operatörer. En operatör är mer än en kommandosoldat, de ska kunna alla de vanliga delarna plus antiterrortekniker, underrättelseinhämtning och psykologiska operationer. Gränsen mot en slags agentsoldat blir allt tunnare. USA har sedan länge det upplägget, först har man alla specialförband sedan är JSOC själva kärnan bland dem, de som planerar och genomför de svåraste operationerna, ibland bara med egna förband, men oftast tillsammans med andra specialförband som Rangers eller de andra SEAL grupperna. När de bästa operatörerna börjar blir lite till åren komna, tar några steget över till säkerhetstjänsten. Lustigt nog heter CIA:s operatörsförband just SOG. Kanske har försvarsmakten låtit sig inspireras av dessa. En viktig uppgift för amerikanska SOG och JSOC är att utbilda och strida med soldater i olika vänligt sinnade rebellgrupper såsom t ex kurdiska Pashmerga. Sverige och vårt SOG är förstås med på ett hörn.

Skyddsrummet Luxgatan och bilmek

Bilunderhåll 

I fredags gick Saaben igenom besiktningen, endast nedslag på några lampor som inte funkade, inget återbesök nödvändigt! Med 297375 km på mätaren närmast mirakulöst.

Cittran har fått nya bromsskivor och belägg fram vid 14500 mil. De var totalt utslitna och beläggvarningslampan lyste.  Jag passade samtidigt på att skruva åt avgassystemet som skramlat mot karossen. Bogseröglan bak fick justeras med vinkelslipen. Problemet just nu är motorn, den läcker olja någonstans, oljestickan var helt torr. Kan jag inte hitta var det läcker lär det bli att byta till en tjockare och billigare olja än 0w helsyntet. Egentligen ville jag inte lägga några pengar på underhåll av cittran, men eftersom bilköpet av ny förstabil dröjer var det nödvändigt. 1100 kr för rubbet. Sen hittade jag en radioantenn för 40 kr på Biltema, så nu känns det ganska bra på bilfronten.

Träning

Fick en förkylning som blev 13 dagars träningsuppehåll. Innan kändes allt toppen, nu försöker jag smyga igång lite lugnt igen. Är inte helt kry ännu, det kommer bli tufft att få ihop 20 timmar i september. Historiskt sett har jag haft svårt att få till distanspassen under hösten. Det är något jag skall ändra på.

Nattduksbordet

Uppsidan av förkylningen var att jag hann läsa några böcker. 

Först ut: Operation Garbo, en klassiker, bitvis dålig prosa men intressant som tankeexperiment. Jag tror den överskattade den ryska infiltrationen och sabotagekapaciteten. Jag tror också den underskattade den politiska ledningen. I övrigt kändes mycket igen från olika övningsscenarion. 

Sen följde tre böcker av Jerker Virdborg, Svart Krabba, Skyddsrummet Luxgatan och Försvinnarna.

Svart krabba kom redan 2002, Skyddsrummet Luxgatan kom i år, det känns som om de hänger ihop. Mellan dem kom Försvinnarna, som delvis utspelar sig i ett skyddsrum. 

Tänk ett Sverige i krig, myndigheter som du måste lita på fast du kanske inte borde det. Ett delvis ockuperat land där otryggheten blivit självklar. Virdborg är så bra på att inte besvara alla de där frågorna som läsaren tänker men som naturligtvis är självklara för romangestalterna. 

I Försvinnarna är temat en försvunnen barndomskamrat. Nutid och dåtid blandas. Två långa stycken om Stockholms skyddsrum i centrum och om en stadsdel på Järvafältet som planerades längst ut på blå linjen men som aldrig byggdes. Jag får intrycket att de är två texter huvudpersonen skrivit i sitt jobb och som han sedan mailat sin redaktör. De ställer frågor om vad en människa betyder. Enorma projekt, ett ogenomfört och ett genomfört. Stadsdelen som aldrig byggdes men som skulle ha behövt byggas och skyddsrummet som faktiskt byggdes men som aldrig skulle ha byggts, det var omodernt redan när det var klart. Enorma mödor som fallit platt. En människa som är försvunnen och endast saknas av de närmaste. En huvudperson som stannar upp en stund för att leta efter sin vän eller efter sig själv. 

Norrlands grusvägar XY 150 km

 Tredje delen av årets cykelorientering var också årets hittills längsta cykeltur. 166 km varav ca 70 km grusväg genom Gästriklands och södra Hälsinglands skogar. Jag körde fel två gånger, inringat i blått nedan, annars hade det blivit ca 155 km. Temat för den här cyklingen var Ödmården och Finnskogen. En glesbefolkad gränstrakt i det sydligaste av det egentliga Norrland.

Roadbook

Lappåsen mitt i Ödmården

Namnet lappåsen lär komma från en bosättning av sk sockensamer i trakten. Det vill säga bofasta samer utanför sameområdena.

Dålig grusväg

Här var grusvägen så dålig att mina 32 mm däck satte gränsen för farten, ca 13 km/h, det kändes som en evighet men var bara 5-6 km ändå.

Tönnfors

Backe upp mot Kölberget ena halvan av Norrlandsporten

Det finns ingen cykelväg ändå upp på toppen, sista biten får man gå Hälsingeleden, till utsiktspunkten invid stupet är det en promenad på ett par hundra meter från det gamla stenbrottet.

Utsikt från Kölberget

Toppen ligger högre men saknar utsikt pga skog.

Hällbo kyrka, ovädret uteblev

Badplatsen nedanför var välbesökt. Vägen mellan Sibo och Hällbo hör till länets vackraste.

St Staffans kyrka i Gruvberget

I Gruvberget finns inte mycket att se. De gamla skogsarbetarhusen som numera tillhör Kriminalvårdsverket var inget särskilt att fota, kyrkan tämligen enkel också. Mest anmärkningsvärt var vägen mellan Annefors och Gruvberget, mestadels grus och svagt uppför gjorde det tungtrampat. Den här dagen låg vinden dessutom på. Sista kilometrarna går längs en åskant som är rätt fin. Det markberedda kalhygget längs vägen är fult.

Källan vid vägen

Efter 130 km var vattnet slut. Men så plötsligt en källa vid vägkanten, kallt och gott vatten. 35 km kvar.

Bunges kapell i Åmot

Bunges kapell är inte en kyrkobyggnad nuförtiden utan en samlings och utställningslokal

XY100 Grusvägscykling 2015

Nu är tiomilaorienteringen på cykel genomförd. Det var varmt och soligt, på förmiddagen hade det regnat. Starten hade jag förlagt till ICA Hedesunda, första målet var Hadeholms herrgård i karolinerstil. Ett vackert hus med två flygelbyggnader. Nu var det huset som var kontrollpunkten, men eken bakom mig i vägkorsningen var fantastisk. Kanske borde den ha varit på bild istället.

 Sen var nästa mål Gysinge bruk, där passade jag på att fylla på vattenflaskan som jag snabbt förstod skulle bli ett problem. Fastän jag drack mig otörstig på Naturrum Färnebofjärden är en liten 0,5 liters flaska en varm sommardag för lite, jag hade behövt två 0,7 liters. Men nu hade jag bara ett flaskställ monterat och ingen stor flaska kvar. Det är en sak som definitivt måste fixas till 150 km orienteringen.

Kontrollpunkt tre var Bärrek,Norrlands sydligaste by med bofast befolkning. En liten idyll i en vägkorsning.

I närheten hade jag placerat två kontroller, först Högmossens naturreservat, ett rätt otillgängligt litet reservat, sedan brandtornet på Kungshögshällarna.

Kungshögshällarna är också ett naturreservat och utsikten från tornet är väldigt fin. Bara ett par kilometer från tornet strax efter Kungshögs fäbodar kommer dalgränsen. Vägen mot Grönsinka följer dalgränsen och reservatet Skissen, döpt efter den lilla sjön. Här var grusvägen fin och det fanns gamla gul-röda vägskyltar kvar från kanske 50-60 talet.

Dalgränsen i Grönsinka. Den svåraste orienteringen var över och sista delen till Hedesunda via Stålbovägen, Västerbor och Vinnersjö återstod. Det hade blivit varmare och vätskebristen gjorde sista biten tröttande trots den goda medvinden.

Erfarenheter från årets orienteringar, antalet kontroller är ok, medelfarten sjunker väldigt mycket vid svårare orientering. En vettig tid att räkna på är 22 km/h snarare än 25. Nu gick mycket av turen på asfalt, av 106 km var ca 35 km grusväg. Om jag snittade 26km/h på asfalten  inklusive orientering var kanske snittet på grusväg 22km/h. I takt med att distanserna blir längre och att jag vill se mer av landskapet kommer tempot sjunka ytterligare. Med pakethållare är det möjligt att ta med lite badkläder och mera reparationsgrejer. Om allt går som jag tänkt kommer 150 km turen bli nu till helgen. Utgångspunkt då blir Ockelbo. Tidsmässigt siktar jag på 7,5 timmar inklusive alla stopp.