Tvål och förväntningar

I mitt badrumsskåp finns åtta olika raktvålar. Det är en billig njutning att välja doft och lödder efter humör. Rakapparat har jag aldrig ägt, däremot körde jag 20 år med Gillettehyvel och rakskum på burk. Men sen i somras är det tvål och borste som gäller. Sen i höstas även vanliga dubbelsidiga rakblad. Själva proceduren tar lite längre tid, men å andra sidan, den extra mödan gör en vardaglig trist syssla till en liten högtidsstund. 

Sen i somras är det även fast tvål som gäller för kroppen, förhållandet till Dubbeldusch och Bliv är avslutat. Ett lyft, obegripligt att jag kunde framhärda så länge med dessa uttorkande produkter. Resten av familjen har hakat på, ingen saknar den flytande tvålen. 

På nattduksbordet

Just nu är det två länge emotsedda böcker, Vladimir Sorokin Snöstormen och Rosa Liksom Kupé nr 6. Sorokins speciella värld är den enda science fiction jag står ut med. Han kommer med en ny bok i vår, därför vill jag vara färdig med de äldre först. Liksom läste jag för tio år sedan, hennes återkomst som författare prisades och recensionerna var bättre än någonsin. Den väntar på sin tid, men jag var tvungen att läsa de första sidorna. 

Träning

Januari blev en ok månad sett till antalet pass, 13 st däremot för lite tid, snön kom för sent och jag var sjuk en dryg vecka, Allt sammantaget, helt ok. Den 19 februari är det dags för sista delen av kommunklassikern, 30 km längdskidor. Får jag bara vara frisk så ordnar det sig, körde 16,7 km på 65 minuter häromkvällen. 

Förväntningar

Sen går jag ju i väntans tider, har inte fått resultatet på statistiktentan ännu. Sen väntar jag på ett par nya cykelskor, de gamla har jag haft sedan 2001. En annan beställning på ingång är boken Helvetesveckan, att ge sig själv en vecka där man gör allt som man borde göra. Inte någon form av bucket list utan allt det du brukar göra, fast du gör det på ett bra sätt. Får se när det är dags för helvetesveckan, till våren, när ljuset och energin är starkare tror jag.

Orsakerna till terrorattentatet i Paris

Terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo kan inte ses som en isolerad handling i syfte att hämnas några satirteckningar eller att framtvinga en högre grad av självcensur. Det är möjligen i terroristernas ögon positiva bieffekter. Att reducera handlingen till ett angrepp på yttrandefriheten är att förenkla kraftigt.

Attacken är bara en liten del av ett enormt uppdrag islamisterna lagt på sig själva, att få västvärlden att lämna den muslimska världen, politiskt, socialt och inte minst ekonomiskt.

För att nå det målet jobbar de i huvudsak på två fronter.

1. I de muslimskt dominerade länderna försöker man destabilisera statsledningen i syfte att störta den för att själva kunna skapa en islamisk stat enligt deras definition av islam. Destabiliseringen sköts främst genom att terrorisera de egna landsmännen för att få dem att ifrågasätta statsledningens möjlighet att skydda sina medborgare. Det är varje stats grundläggande uppgift, och logiken är enkel, misslyckas staten med det så måste en annan ledning till, som kanske är sämre på annat, men den leder i vart fall till trygghet och stabilitet. (Att islamisterna är helt oförmögna att skapa trygghet och ordning är en annan sak)

2. Få västvärlden att avsky islamisterna så mycket att vi väljer att stötta korrupta, illa fungerande västvänliga diktaturer i olika muslimska länder. Paradexemplet på vad detta kan leda till är naturligtvis Iran och den religiösa revolutionen 1979. Islamisternas hetaste önskan är att samma sak skall inträffa i Pakistan, som har kärnvapen. Man kan tycka att det är ologiskt, vore det inte enklare att störta dessa stater utan västvärldens inblandning? Här tror jag att terroristerna gjort en kalkyl, tydligast kan vi se det i Afghanistan, först var alla glada att vara kvitt talibanerna, men efter några år av NATO närvaro, efter 2006, växte motståndet fast nu utan islamistiska inslag. Läs t ex David Kilcullens, The Accidental Guerilla. Man ville helt enkelt sköta sig själva. När sedan västvärlden lämnar, så lämnar de en stat som med enkla medel kan tas över. Västs ovilja att gå in med marktrupp i Syrien är baserat på den insikten.

I islamisternas ögon är det helt ointressant om någon är muslim eller kristen, vill man inte leva som de menar att man skall göra då är man en fiende.