Hemvärnets förmåga ur ett organisationsperspektiv

Försvarsmakten (FM) behöver snabbt höja sin förmåga till strid i Sverige. Det är de flesta överens om, det behövs mer pengar och fler behöver vara aktiva i försvaret. Hur det ska ske och var vi ska satsa är en allt mer brännande debatt.

Kompetensförlusten

När FM drogs ned på allvar under 00 talet, när den strategiska time outen inleddes, slutade många officerare. Många väldigt bra officerare slutade. Det blir så när man gör stora neddragningar i en organisation, man blir av med de man vill bli av med, de sämsta, men i andra ändan förlorar man också flertalet av de bästa, FM är inget undantag. I en mindre verksamhet behöver alla vara bättre för att det ska funka, med dålig löneutveckling inom FM och 00-talets högkonjunktur gick braindrainet snabbt. Det är helt enkelt inte roligt att jobba i en organisation som hukar där man kanske inte heller får göra det man tycker är viktigast. Effekten är påtaglig, man kan göra ännu mindre med sina minskade resurser.

Den förändrade försvarsmakten 

FM har utvecklats på samma vis som resten av samhället, FM är inte längre en enklav där andra regler gäller än i övriga samhället. Det är på vissa sätt bra och oundvikligt, men på andra sätt olyckligt. Höjda krav på säkerhet, vilotider, administration, komfort, trygghet och rättssäkerhet har förändrat förutsättningarna i grunden. Allt detta står i motsättning till krigets krav och till varje organisations behov av dynamik och manöverutrymme. Den positiva aspekten är att varje soldats liv blivit mer värdefullt. Utvecklingen har varit likartad i hela västvärlden. För att citera en fransk officer, "Om min soldat dödas utan sitt kroppsskydd på, då blir jag hemskickad, men om det beror på att jag fattat ett riktigt dåligt beslut då händer ingenting". 

Bristen på personal och de bristande resurserna är en bok i sig, jag tänker inte beröra det med mer än att det är ett faktum. Skyldiga är Göran Persson och Fredrik Reinfeldt tillsammans med de ÖB som verkställde. 

Den tekniska kravspecifikationen 

De flesta har en smartphone och en teknisk skaljacka hemma. Bilen har gps och inbyggd telefon som kanske ringer SOS om den hamnar på taket. Den militära utvecklingen har rasat ännu snabbare sedan sekelskiftet 2000. Som hemvärnssoldat får du ut mer än dubbelt så mycket utrustning idag än du fick som soldat för 20 år sen. Det är inte bara mer utan också bättre grejer. Alla soldater i FM har en personlig radio idag i stridande förband. Gruppcheferna har två och plutonchef ofta tre. Det finns ingen gräns för vilka krav och förväntningar på ny utrustning soldater har. Vi har tagit med oss vårt civila beteende in i FM. Kontentan är i vart fall att om du ska utrusta en armé idag kostar det antagligen någonstans mellan fem och sex gånger mer per soldat än det gjorde 1990. 

Personalens förväntningar

Det fanns en uppsida för en del befäl i FM när de ställde om till insatsförsvaret, missionerna, utlandsuppdragen. Vissa slutade, de ville inte vara med om detta. Men andra tyckte att äntligen var det på riktigt, nu får vi göra sånt vi utbildats och tränats till. Fokus blev väldigt mycket på den enskilda individens förmåga och grupps och plutons strid. Nya bilar, nya uniformer, nya vapen, nytt land, bättre lön, medias intresse och att få vara en del av världsnyheterna. Allt detta tillsammans med i huvudsak motiverade kollegor. För en liten klick av FM var detta bra. Visst lärde sig FM mycket under de här åren också, inte minst om behovet av riktig sjukvård i strid. För att ta sig någon vart karriärmässigt var deltagande i missionerna nödvändigt, därför kanske det inte var alla som deltog med jordens största entusiasm men sammantaget, de befäl vi har idag har haft utlandsuppdragen som den definierade delen av sina yrkesidentiteter. Många tycker inte det är lika kul att utbilda värnpliktiga, många vet inte ens hur man gör, det är sex år sen de sista muckade och de var inte särskilt många ens då. 

Hemvärnet under den strategiska time outen

Under de tio år som insatsförsvaret fanns verkade Hemvärnet (HV) precis som tidigare. Fokus på att bevaka och skydda. Insatsorganisationen skapades och Hemvärnet blev skarpare. Man tillfördes ny utrustning och bättre befälsorganisation genom utbildningsgrupperna. Även om resurserna var små och intresset litet så har det vuxit långsamt hela tiden. Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna heter det idag. Medan resten av FM backade under de här åren ökade HV i  betydelse. När det inte längre fanns värnpliktiga att skicka ut att stödja civilsamhället fick HV än mer ökad betydelse. Nedläggningen av FM gjorde att HV kunde få mer kvalificerad utrustning inte minst på fordonssidan där man gått från att låna folkabussar av närmaste regemente till att ha riktiga fordon som bandvagnar och fyrhjulsdrivna fordon. (Jodå, PB 8 fyller en funktion) På sambandssidan är det bättre än någonsin under kalla kriget.

Så kommer då invasionen av Krim och ryska påsken

Plötsligt, närmast över en natt ändrar sig politikerna, insatsförsvaret är nedlagt. Sverige ska återigen försvaras. Vad har vi då att ställa upp med? Ja tyvärr nästan ingenting därför att bristerna på personal är så allvarliga att inte ens de förband som finns på pappret finns i verkligheten. Vad finns det då? Hemvärnet finns. Frågan är, hur kan HV bäst stötta armén i försvaret av Sverige? Det är nu diskussionen utbryter. Mellan de som ser HV som rena skämtet till de som ser HV som de enda gripbara styrkorna. 

Mot bakgrund av det ovan nämnda

Det finns alltså en armé med stora personella luckor, som är tränad och duktig på strid på låg nivå, med personal som främst motiverats av utlandsuppdrag, som sitter fast i administrativa rutiner, med överdrivet utbildnings och säkerhetstänk som plötsligt ska vara dynamiska och drivna i sin egen organisationsutveckling. De riskerar dessutom att bli i huvudsak pedagoger, inte krigare. Vad händer i en sån organisation? Det uppstår frustration, bitterhet hos en del. I HV är det precis tvärtom, dit kommer gamla yrkesbefäl och reservare tillbaka, inte sällan de som var bäst när det begav sig förra gången. Vad kan jag hjälpa till med, på vilket sätt kan vi höja vår förmåga? Folk som är skickligare än många yrkesbefäl i FM idag. Gamla strukturer vaknar till liv igen, nyfiket tittar de sig omkring, vi har bättre grejer nu än då, många av soldaterna har viktiga civila kompetenser och även HV har förändrats, föryngrats, entusiasmen är stor. Vad gillar politiker mer än entusiasm? Svar: ingenting! 

Svaret på frågan då? Vad ska HV göra?

Vi ska fortsätta göra det vi gör plus att utveckla en kapacitet att understödja de mekaniserade och motoriserade brigaderna och hemvärnsbataljonerna med t ex spaning, fältarbeten och indirekt eld. Områden där behovet av tekniska färdigheter, noggrannhet, lokalkännedom och hantverksskicklighet vida överstiger behovet av ungdomligt övermod och fysisk förmåga. För att klara det krävs mer övningsdagar för viss nyckelpersonal men i övrigt är det en fråga om rekrytering. Det går inte att lösa det här med bara 6-10 dagars övning per år, inte om man ska ta hand om sin utrustning och sköta allt runtomkring på avtalstid. Resten av armén kommer att få mer resurser, de kommer få ny utrustning och fler soldater, de ska inte gå och sura över att en HV GRK pluton tar av deras knappa förråd av övningsgranater. De ska sätta hårt mot hårt med politiken och visa lite entusiasm över att försvaret av Sverige återigen värderas även om det är mot bakgrund av en dyster omvärldsutveckling.

Framtidens värnpliktsförsvar

Allt tyder på att det blir någon form av värnpliktsförsvar igen som ska komplettera yrkesförsvaret.
Det är rätt väg att gå, men det kräver eftertanke om hur försvaret ska fungera som en helhet.

Jag tänker att nya värnpliktsförsvaret  dels ska klara av att fylla bristerna i yrkesförsvaret, dels ska säkra dess framtida personalförsörjning men också kunna erbjuda frivilligorganisationerna med Hemvärnet i spetsen en kvalificerad påfyllning.

Nya värnpliktsförsvaret kommer i praktiken att återinföra underbefälsgraderna med grupp och plutonsbefäl som är yrkessoldater. De meniga soldaterna kommer i stor utsträckning bli värnpliktiga. Det värnpliktiga befälet som var ryggraden i det gamla invasionsförsvaret kommer inte att finnas. Det är inte bara bättre utan också nödvändigt. Men samtidigt som vi fyller luckorna i försvaret öppnar sig en ny möjlighet. I takt med att soldater utbildas och förbanden fylls kommer vi att få utbildade soldater som inte längre har en plats på våra brigader. Några förrådsställda förband i stor skala, som förr, tror jag inte på. Däremot tror jag på mer kvalificerade hemvärnsförband där insatsplutonerna får färsk påfyllning eller rent av ytterligare ett insatskompani per bataljon.

Ni hör vart jag vill komma, en kontinuerlig trickle down effekt på alla nivåer. Yrkesbefäl från brigaderna som jobbar ute på utbildningsgrupperna, före detta yrkessoldater och underbefäl som blir aktiva i Hemvärnet. Det är den sammantagna effekten som är viktig. Jag upplever det som att klyftan mellan Hemvärn och yrkesförsvar aldrig varit mindre. I framtiden kommer man jobba sida vid sida, med olika uppgifter men med väl övat samarbete. Vi ser det hela tiden i andra delar av världen. Rådgivare och kvalificerade resurser tillförs mindre kvalificerade förband för att effektivisera och höja deras stridsvärde. Tänk er då detta inom ramen för EN försvarsmakt, utan tolkar, med en gemensam grundutbildning och terminologi och inte minst en kultur och samma målsättning med striden. Den här tanken har redan prövats och genomförts i Sverige under övning, men det är bara början menar jag.

Några säkerhetspolitiska funderingar

I vintras skrev jag det här efter attacken mot Charlie Hebdo. Det tycks efter senaste attentatet i Paris som om min analys delas av de flesta. Tyvärr skriver jag senaste, inte sista, för nästa steg i terroristernas utvärdering är att upptäcka hur effektfullt det är att upprepa sig på samma plats. I de franska regionvalen gick Nationella Fronten kraftigt framåt. Det sambandet har säkert inte undgått terroristerna. Klyftan vidgar sig ytterligare med deras politik. Kombinationen av att driva fram en flyktingkatastrof och terrorisera i väst har snabbt blivit ett politiskt självspelande piano. Det gynnar de krafter som önskar klippa banden mellan Mellanöstern och västvärlden. Vad händer när västs oljeefterfrågan minskar ännu mer? När oljepriset sjunkit så att förhoppningen om att skapa välfärdsstater i Mellanöstern grusas av ekonomiska skäl.  Vad händer i Mellanöstern när Europa blir allt mer stängt för invandring? 

Nyligen läste jag ut Relentless strike - The secret history of JSOC av Sean Naylor. Den gav många inblickar i hur komplicerad krigföringen mot terroristerna är och inte minst vilka ansträngningar som faktiskt gjorts. USA:s relation till Pakistan måste vara en av de mest komplicerade man kan tänka sig. Visst var det självsvåldigt att knäppa Bin Laden i Pakistan, men det var ju faktiskt de som hela tiden hade skyddat honom. Amerikanerna räknade med att Pakistan skulle reagera, men att de skulle skicka två F 16 plan efter insatsstyrkans helikopter hade de inte räknat med. Sen alla dessa drönarattacker i Pakistan, hur kan de tolereras samtidigt som den Pakistanska ledningen spelar under täcket med talibanerna? Jag blir allt mer nyfiken på hur Pakistan fungerar i praktiken.

Irak är ett komplicerat land, relationen till Iran och den egna splittringen i sunni och shiamuslimer är svår att greppa. Men om man får tro amerikanerna är det ändå ganska enkelt att arbeta där i jämförelse med Afghanistan. Irak är helt enkelt ett land med betydligt bättre infrastruktur, färre politiska fraktioner, hög utbildningsnivå, bättre ekonomi, många urbana centrum och en starkare stat från början. 

En ny syn på krigföring

Historien om JSOC är också historien om hur synen på krigföring förändrats. Det tycks inte som att den högsta ledningen längre förväntar sig att den konventionella, vanliga armén, ska skapa en vare sig politisk eller militär lösning. Det blir allt svårare att motivera varför man alls ska åka ut i världen och strida med vanliga förband. De är för långsamma, de slår ut för många oskyldiga mål, de uppträder för okänsligt och de kostar för mycket. Kvar blir en extremt liten trupp som har extremt stora resurser till sitt förfogande. En pluton förväntas lösa mer än en bataljon fast med resurserna hos en hel brigad eller mer i ryggen. Nu är det väl lätt att få en felaktig bild, när det handlar om en större samlad fiende står sig dessa små styrkor slätt. Tjugo man med ett hangarfartygs uppbackning kommer ha svårt att vinna över en styrka på flera hundra man, de blir helt enkelt översprungna. Historien om hur Bin Laden smet undan i Tora Bora är typexemplet på när en större mängd vanliga soldater hade varit att föredra framför en mindre grupp elitsoldater med en kilometers lucka mellan gubbarna. Men den typen av situationer blir allt ovanligare och drönare gör att den lilla gruppen får allt bättre möjligheter att positionera sig rätt eller kalla in attacker.  Vi ska inte glömma att detta var 2001. Idag kanske nya övervakningssystem och drönare varit tillräckligt för att fånga Bin Laden. 

Hur ska vi anpassa vårt försvar till den här nya krigföringen i Sverige? Vi nog redan anpassat oss genom skapandet av SOG, Särskilda Operations Gruppen. De har fått lite samma status som SEAL team 6 och Delta Force. Det är eliten av eliten som rekryterar från den gamla "nationella" eliten såsom Arméns Jägarbataljon, Fallskärmsjägarna och Kustjägarna. Man har höjt nivån ett snäpp till, SOG har inte elitsoldater, de har operatörer. En operatör är mer än en kommandosoldat, de ska kunna alla de vanliga delarna plus antiterrortekniker, underrättelseinhämtning och psykologiska operationer. Gränsen mot en slags agentsoldat blir allt tunnare. USA har sedan länge det upplägget, först har man alla specialförband sedan är JSOC själva kärnan bland dem, de som planerar och genomför de svåraste operationerna, ibland bara med egna förband, men oftast tillsammans med andra specialförband som Rangers eller de andra SEAL grupperna. När de bästa operatörerna börjar blir lite till åren komna, tar några steget över till säkerhetstjänsten. Lustigt nog heter CIA:s operatörsförband just SOG. Kanske har försvarsmakten låtit sig inspireras av dessa. En viktig uppgift för amerikanska SOG och JSOC är att utbilda och strida med soldater i olika vänligt sinnade rebellgrupper såsom t ex kurdiska Pashmerga. Sverige och vårt SOG är förstås med på ett hörn.

Dugin en farlig människa

I Dagens Nyheter finns en lång intervju med Alexander Dugin. Han beskrivs som Putins ideolog, själv menar han att Putin tagit intryck men att Putin inte drivs av ideologi utan av pragmatism. Nåväl, det må väl vara hur det vill med den saken. Men vad är det som gör att jag tycker Dugin är farlig?

1. Han gör sig till uttolkare av traditionella ryska värderingar, vad som ryms i dem och hur de skall praktiseras. Samma visa som extremister brukar komma med, de sitter på sanningen, den rätta läran. Förtryck i autokratisk stil är vanligt och förekommer i många ickedemokratier, men det är när det kläds i en ideologisk dräkt, det är då det blir omänskligt. När förtrycket inte bara är rått maktbegär utan att du också förväntas känna skam inför dig själv. Likt ett barn som kissat ned sig själv av skräck för sin onda far och sedan tvingas be om förlåtelse innan bestraffningen.

2. Han har en asketisk inställning, internationell isolering, ekonomiska umbäranden och svåra tider är inget som skrämmer honom. Det skrämmer kanske Putin och hans närmaste som drivs av rovlystnad, men inte Dugin som drivs av andra värden. Ryska folket har levt i fattigdom med filtstövlar och borstj i århundraden, är det priset för att upprätta den euroasiatiska drömmen så är han beredd att betala det.

3. Han blundar för övergreppen som redan sker på andra etniciteter inom Ryssland.

Listan skulle kunna göras längre och fyllas på med alla de vanliga problemen med nationalism, religion och intolerans. Det som gör Dugin farlig är att han verkar i en tradition där ett människoliv inte är värt något.

Varför håller man på?

Gjorde ett inköp på bokrean, Fredrik Sjöbergs Varför håller man på? Ja varför gör man det? Varför samlar man på prylar, nördar in på olika ämnesområden, samlar kunskap och står i? Fredrik beskriver i sina essäer människor som gått några steg längre än de flesta. Människor som inte brytt sig om vad omvärlden tyckt om deras livsföring. Somliga har blivit berömda, andra lever i det fördolda, men alla har "hållit på".

Fredrik är naturligtvis själv en människa som hållit på rätt rejält sedan barnsben, jag kan också känna att jag hållit på och vad märkligare är, att jag fortsätter trots att det tar emot många gånger. Jag bara vet att jag kommer hamna i nåt nytt engagemang trots att jag svurit på att inte göra det igen.

Men så står man där, planeringen av XY 500, hemsidorna, bloggen, böckerna, kartorna, tidskrifterna, alla cyklarna och skidorna, fälttelefonerna, fröerna i kylskåpet på stratifiering, humleklonerna och det sexradiga kornet som skall bli till 1600 -tals öl. Sen har vi mitt medlemskap i Bilkåren att ta tag i, jag vill ju bli civilplacerad som bandvagnsförare. För några veckor sedan fick jag SMS från Försvarsmakten, de söker folk med artilleribakgrund till ett försök med en granatkastarpluton i Dalabataljonen, ikväll åker jag till Falun på informationsträff. Ja varför håller man på?

Ibland tänker jag på en del av de män Arto Paaslinna beskriver, de som bygger hus, bastu, garage, vedbod, sommarstuga ända tills den dag de är klara, då dör de. Jag tror det är likadant med andra saker, man håller på, sen dör man.

Är ett liv utan nya infall och påhitt mindre bra? Ja borde det rimliga svaret vara, ändå trivs de flesta med liv som mestadels innehåller sånt jag inte räknat upp. Familj, god mat, umgänge, TV, heminredning, semesterresor, träning, nya kläder och allt annat som hör till livets nödtorft.

Just nu arrangerar jag inget cykellopp, sitter inte i någon styrelse och är inte heller med i någon förening aktivt. Det är första gången sedan sexårssåldern som jag står (nästan) helt utanför föreningslivet. En förklaring är att barnens aktiviteter tar allt mer tid, en annan att jag var rätt trött på engagemang när jag flyttade från Karlstad. Men nu börjar föreningslivet så sakteliga suga lite igen. Fredrik Sjöberg använder ordet "oförbätterlig" när han beskriver de som "håller på".

Framtidens bilar

Det här kommer inte att handla om vätgasbilar, flygande svävare eller annat sci fi utan om hur en realistisk utveckling av bilen bör se ut i närtid, de bilar som presenteras om sex sju år.

Energieffektivitet hos fordonet

1.  Ju tyngre en bil är desto mer energi kommer den att förbruka, att tillverka och att underhålla.  Det finns alltså goda skäl till att hålla nere fordonets vikt. För att hålla ned vikten behöver man minska storleken på fordonet.
2. För att minska bränsleförbrukningen behöver luftmotståndet minskas, för att göra det krävs smalare och lägre fordon. Längden spelar mindre roll, tvärtom kan ett längre fordon med samma frontarea ha lägre luftmotstånd än ett kortare.
3. Ju fortare en bil körs, desto mer bränsle/energi förbrukar den. Framtidens trafik behöver alltså vara långsammare än idag.
4. Elbilar och hybrider är utmärkt, MEN bara under förutsättning att de följer punkt 1,2,3 annars utnyttjar de bara en liten del av sin besparingspotential.
5. Tekniken i motorer och drivlina skall anpassas till behoven inte till drömmar eller lek. Idag har de flesta bilar för hög effekt.

Vad ska tillverkarna göra?

1.  Bygg smalare, lägre och lättare bilar, krocksäkerhet är inte viktigare än miljön. Krocksäkerhet är också en fråga om hastighet och de andra fordonens storlek. På sikt kommer bägge att minska och man kan uppnå god säkerhet trots mindre säkra bilar än idag. Det finns också lätt och smart teknik idag för att öka säkerheten såsom antisladd och avståndsradar. Den yttre trafikmiljön finns det också stora möjligheter att förbättra som vi gjort i Sverige. 
2. Bygg enklare och komfortablare bilar. Idag används mycket av utrymmet till säkerhet, långa deformationszoner och stora avstånd mellan personer i bilen och utsidan. Idag vet vi mycket om säkerhet, det går att bygga annorlunda. Om man bygger för en toppfart på 150 km/h kan man använda komfortablare däck, mjukare fjädring och väghållningen behöver inte vara lika avancerad och dyr. Underhållet minskar, reservdelarna blir billigare och bilägandet blir billigare. Bara för att man bygger enklare behöver det inte bli dåligt. Plåt är tungt, ljuddämpning är lätt. 
3. Bensin och dieselmotorer är billiga att tillverka, ur ett tekniskt perspektiv är det riktig low tech. Kvaliteterna som används är låga. Hur vore det om man höjde ribban ett par snäpp? Byggde enklare motorer med högre kvalitet? Växellådor med fler växlar och elektronisk koppling är också önskvärt. Med den elektronik för motorstyrning som finns går det att spara mycket mer energi. 

Hur ser en bra bil ut 2020?

Tänk er en familjekombi i mellanklassen som t ex Volvo V50 Drive. Gör den 10 -15 cm smalare. Det går eftersom växelspaken mellan stolarna är onödig. Den drivs av en trecylindrig diesel på 75 hästkrafter och 1 liters slagvolym med 200 nm vridmoment. Det gör att motorutrymmet kan göras mindre, smalare och kortare. Bilen väger drygt 1000 kg har hjul i dimensionen 175/82R14. Den är framhjulsdriven, har AC och men inget servo. Vattenpumpen är elektrisk liksom oljepump och dieselpump. Åtta växlar och elektroniskt styrd koppling. Sensorsystemet och farthållaren gör att man enkelt kan ligga i 90 km/h på motorvägen med en förbrukning på 0,27 äkta liter per mil. Utrymmena är optimerade för människorna inuti, ingen gigantisk instrumentbräda. Bromsskivorna är inte ventilerade, det behövs inte vare sig effektmässigt eller för hastigheten. Avgassystemet har inga dubbla utblås eller fräna slutrör. Stereon har inte elva högtalare, däremot finns hörlursuttag. 

Vad hindrar utvecklingen?

För det första behöver tillverkarna ett tydligt regelverk där låg vikt och låg effekt möjliggör bättre vinstmarginaler. Idag lönar det sig att sälja på lull lull och stora motorer till köparen. Skattesystemet måste ha en högre progressivitet, ju tyngre och större bil och motor desto högre avgift. Ju större däck desto högre miljöavgift. Bränslepriserna är idag alldeles för låga för att kunna driva den utveckling vi behöver. I Sverige avgörs mycket av bilmarknaden av tjänstebilsreglerna. Dessa måste tydligt favorisera lättare och motorsvagare alternativ. 

Slutligen

Förbjud dubbdäck i Sverige. De behövs ibland, så mycket är helt klart, men det finns få saker som slår lägre fart för ökad säkerhet. Med moderna dubbfria däck, antisladd och lättare motorsvagare fordon kommer vi att ha en säker trafik ändå. Bilismen visar tydligt på demokratins brister, girighet vinner över klokskap. Hur många hundra miljarder har vi inte plöjt ned i vårt vägnät istället för att påverka bilarna och trafiken? Hur länge har vi inte underlättat för större tjänstebilar? Slutligen måste vi bryta med den trista machoattityd som ofta, men numera långt från alltid, accepteras i bilsammanhang. 

Min cykel mood board

När jag tänker cykelbygge låter jag mig inspireras av: radiatorer, hydraulik, hammarlack, galon, järnväg och rågummi. Färgerna är gråbrun, slagskeppsgrått och mossgrönt. Uttrycket är modernt inte retro eller futuristiskt. Man lånar inte heller autenticitet från svunna tider såsom paketcyklar, lädersadlar eller enväxlat för att få rena linjer på cykeln. Enväxlat har man om det är bäst för ändamålet.

Vad som gäller: funktion, kvalitet, komfort, fältmässighet parat med materialval som är lätta, starka och billiga. Detaljkvalitet räknas. En Bufoskruv med hållfasthet 10.10 är fräckt. Nitförband är helrätt, emalj är rätt, titan är återigen ett drömmaterial. Kolfiber är inte fräckt annat än på rena tävlingsredskap.

Loket symboliserar modernism och tron på evig kvalitet

                                                   

Kustkorvett, form, funktion, kvalitet, smälter in i landskapet. Notera färgskalan på fartyget.

Elementen står för tyngd, värme, och trygghet man kan räkna med en kall vinternatt. Form och funktion är ett. 

Hiabkranen är stark, ett kvalitetsredskap och ett ocharmigt bruksredskap man gärna pressar till gränsen. 

Överhuvudtaget har retro inte bara gått ett varv runt utan nu snurrat så många gånger att det bara finns en väg ut. Att skapa såsom inget någonsin kommer slängas utan bara repareras och renoveras. Är det något retrotrenden lärt oss är det att vi hela tiden återvänder till den tid man inte producerade för nästa säsong.

Vad är motionsidrott idag?

Under mina år i styrelsen för en cykelklubb kretsade många av frågorna kring hur man värvar fler medlemmar. Föreningen hade stagnerat medlemsmässigt. Från toppåren med ca 125 cyklister ner till ett sextiotal. Under ett par år lyckades vi vända spiralen och nådde ett nittiotal medlemmar. Idag två år efter att jag slutade har föreningen tappat dessa trettio medlemmar och ytterligare kanske ett tiotal. Vi, jag, lyckades inte tillvarata den cykelvåg som sköljer över landet framförallt på mtb sidan. Vad var det vi misslyckades med?

För det första: det krävs en kritisk massa av aktiva cyklister och föreningsfunktionärer från flaggvakter till styrelse. Den kritiska massan saknades hos oss, vi var för få och för passiva från början. För oengagerade i annat än vår egen träning om vi skall vara exakta. De av våra medlemmar som var mest intresserade av mtb märkte att det framförallt var en förening för landsvägssidan. Mtb åkarna skulle ha givits större svängrum, även om det är oklart om det hade räckt. Vill man skapa något nytt och stort gör man det oftast på bekostnad och med motstånd från det gamla. Jag tror iofs inte att det hade blivit något motstånd, i vart fall inte från någon i styrelsen. Däremot fick de för dålig draghjälp i uppstarten av träningsgrupper, jag var för passiv som ledare.

För det andra: vi gjorde en felaktig analys av dagens motionstrend och hade fel attityd. För att tala cykelspråk, vi cyklade långsammare för att fler skulle kunna hänga med. Istället skulle vi ha cyklat fortare, tävlat mer, varit mer kommersiella och gjort större anspråk. För att tala reklamspråk, vara yngre, snyggare och snabbare med dyrare grejer. Vi var helt enkelt inte tillräckligt samtida. Vi tänkte, enkelt, anspråkslöst och billigt. Det blev för passivt och för fattigt. Vi breddade oss för att nå till nybörjarna, de nyblivna vuxna cyklisterna.  Men de flesta av nybörjarna vill inte cykla i nybörjargrupp, de vill ha dyra hojar, fina kläder, utmanas av tuffa lopp, synas på snygga bilder och träffa andra nyfrälsta cyklister. Vem vill åka runt i 23 km/h på en hybridhoj med en fladdrande vindjacka och "bli" cyklist? När man kan köpa hela elitpaketet och cykla Vättern i någon subgrupp eller mtb vasan på en kolfiber 29":a?

Detta leder till frågan - vad är motionsidrott idag?

Mitt svar är att motionsidrott idag är samma sak som för trettio år sedan med den skillnaden att alla oavsett ambitionsnivå har närmat sig en slags mitt, eller norm om man så vill. Förr var en rask promenad en slags motion för flertalet, idag gör man samma promenad i sportkläder och med stavar i händerna. De med mindre sportig ambition har blivit sportigare. Förr sprang elitmotionärerna milen på 35 minuter eller snabbare, man var mager som en sticka och man luktade svett. Idag springer elitmotionärerna milen på 40 minuter, man är solbränd, har gymtränat och lägger träningskläderna i tvätten efter varje pass. De sk. elitmotionärerna har närmat sig mittenfåran av motionärer. Snart springer alla milen på 50 minuter, män, kvinnor, gamla och unga.
Trots att loppen bara blir längre och längre cyklar, springer eller skidar man i en alltmer likartad fart. Den lilla gruppen elitmotionärer har blivit sämre och den stora massan må gott motionärer har blivit bättre tränade.

I skuggan av den enorma motionsvågen lever tävlingsidrotten. Den är idag närmast en subkultur bland vuxna människor. Tänk er en löpare som springer något så antikt som Kretsmästerskapen 10 km men som aldrig sprungit Stockholm Maraton eller Göteborgsvarvet. Finns det såna löpare? Förr ställde inte tävlingsidrottare upp i motionslopp, de höll sig för goda för det, idag är det väl bara den yppersta eliten som inte tävlar i motionslopp.

Vi motionärer jämför tider som 42 min mot 45 min på milen. Faktum är ju att för den verkliga eliten är 35 min jogging, på damsidan också... Men i seedningsgrundande motionslopp inför klassikerloppen räknas varje sekund, det har blivit som en idrottslig analogi till Lars Ekborgs "Det var skönhetstävling i byn - ingen vann".

Personalen som framgångsfaktor i skolan

I de flesta organisationer anpassar man personalen efter behoven, och då inte bara efter mängden arbetsuppgifter utan också efter vem man faktiskt behöver ha för att uppnå målen. I skolan har man varit ganska ointresserad av de frågorna. Kanske för att man helst vill behålla en dynamisk människosyn även på personalen. Men det är inte helt verklighetsförankrat att tro att samma människor skall vilja vara kvar i skolan i alla år och göra sitt bästa eller att de skall ha något att tillföra.
Varför tycks i stort sett varje ny friskola som etablerar sig genast bli någorlunda framgångsrik? Jag menar att det i hög grad beror på att personalens ålder är låg och tiden de jobbat hos samma arbetsgivare är kort. Eleverna känner att personalen är full av tillförsikt inför framtiden, att de fortfarande har mycket ogjort.

Så här tänker jag:

En skola med 500 elever har ca 50 lärare plus rektorer och stödfunktioner. I många kommunala skolor som tappar elever är hälften av personalen över 50 år, såna skolor har ingen framtid. Punkt! Friskolor kommer att komma dit om tio år, men faktum kvarstår, de har inte heller någon framtid om de inte arbetar aktivt med sin personalpolitik.

Så här skulle nyss nämnda skola behöva arbeta med sin personal:

1. 20 lärare är 25 - 35 år gamla, de befinner sig mellan examen och VAB, skilsmässa och föräldraledigheter. De har massor att lära i yrket, de befinner sig fortfarande i ung vuxen stadiet, de har roligt tillsammans på jobbet och de tillåts experimentera och göra misstag.

2. 20 lärare är 35 - 50 år gamla, de befinner sig på toppen av sin kapacitet, de fortbildar sig, blir arbetslagsledare, blir rektorer, kan jobbet utan och innan och driver skolan. De är kvalitetsgaranten, de begår inga stora misstag och de är föräldrarnas viktigaste kontaktyta. Det viktigaste för den här gruppen är att fortsätta utvecklas och sedan gå vidare till andra uppgifter än att undervisa. Alla kan inte bli rektorer, speciallärare eller yrkesvägledare. Många måste bereda sig på att lämna skolan.

3. 10 lärare är över 50 år. Efter 50 års ålder börjar kapaciteten dala, jag tror de flesta motvilligt erkänner detta. Eleverna känner av att kraften inte är densamma, att engagemanget går på rutin. För att kunna tillföra något krävs att läraren är en extraordinär person. En livserfaren klippa, en personlighet, en vis person. Det är helt arketypiskt. När man blir äldre tar man sig friheter, det större perspektivet gör att man inte längre bryr sig lika mycket om det formella, man har sett förändringar komma och gå. En helt vanlig person blir bara en trött Åsna, som Per Johansson kallar dem. "Det går inte" "Det där har vi provat", cynisk och trött, en energitjuv som inte tillför någonting. Man kan ha 22 års erfarenhet eller ha ett års erfarenhet 22 gånger. De flesta människor tenderar vara mera av den senare sorten.För att hårddra det...

Lärare behöver byta karriär oftare, de behöver kunna komma tillbaka, äldre måste sluta diskrimineras på arbetsmarknaden. I grunden är det enkelt, skolorna måste kommunicera ett personalpolitiskt budskap öppet. Inte bara favorisera yngre lönemässigt som man gjort utan vara tydlig med sina förväntningar, skolan behöver vara en arbetsgivare som alla andra. Är du 42 år och har jobbat som lärare i 15 år då är det dags att fundera på om du verkligen är en så speciell lärare att du kommer att ha något att tillföra om tio år. Är du det minsta osäker, byt jobb, pröva något annat och kom tillbaka om du känner att du är den där speciella personen.

Jag minns vad de sade i armén, har du inte börjat militärhögskolan för att bli major vid 35 års ålder, då har du ingen karriär. Vem säger något liknande till en lärare?

The New Deal

1. Heligt löfte - avveckla mina förtroendeuppdrag

2. Gör något nytt

3. Konsolidering av kunskaper och bohag, färre lösa trådar

Precis så här lät mina kollegor inför sina 40 årsdagar också. Jag är väl lite snabbare bara.

Listan över något nytt:

Nytt yrke? - nej trivs bra

Nytt boende? - inte i Karlstad i vart fall. Stockholm? Göteborg? Umeå? Utomlands? Kanske

Ny arbetsgivare? Kanske, men inte i Karlstad

Veteranbil - nej, en personbil räcker

Veteranlastbil - kanske, C - kort då förstås, Scania L50, gul och röd.

MC? Nej, bäst för ensamstående

Fritidshus? Nej, de jag vill ha är för dyra, orkar inte snickra heller

Genomföra en Ironman? Kanske, kanske inte...

Skriva en bok? Om vad då?

Gå en kurs till på universitetet? Kanske, en kort och rolig i så fall = inget meritvärde

Skaffa ett barn till? Nej, två räcker gott

Starta ett företag? Som gör vad då? (Hade en idé, den är fortfarande bra, vi får se)

Skaffa en segelbåt och dra iväg - är för rastlös, sen måste hela familjen vara lika tända

Åka till Turkmenistan - Ja men det tar ju inte lång tid

Flytta till Uzbekistan - nej, för bekväm, sen undrar man ju över resten av familjen

Fortsättning följer, taggat "Framtiden"

Konsolidering av kunskaper och bohag

Rensa ut gammalt material, spara det värdefulla, om något sådant kan sägas finnas.

Släng och ge bort det jag inte behöver.

Uppdatera CV

Träning: cyklade till Munkfors, 62:an upp, klarälvsbanan hem, värdelöst med alla grindar norr om Deje. Blåste halv storm, 130 km 4:01 h. Nästa distanspass blir 150 km på 5h, får lägga det platt. Kil, Sunne, Olsäter och 62:an hem. En banan och två Maryland cookies räckte inte riktigt för fyra timmar.

Just nu: betygen är satta, några få rester att ta sig an sedan är alla årets elever färdiga. Single Speed arrangemanget, Vernersson kommer, gissar på max 10 deltagare.