Nytt år inget nytt

Nattduksbordet:

I Mika Kuljus bok Tali Ihantala berättas historien om nordens största militära slag 1944. Det är en intressant och medryckande berättelse som befinner sig lite lagom mellan fackhistoria och populärhistoria. Jag gillar Kuljus sätt att belysa problemen med historieberättande. De har många bra historiker i Finland. Den stora frågan, om sovjets offensiv på karelska näset syftade till erövring av hela Finland eller hade ett mer begränsat syfte får inte något svar. Kanske därför att det inte finns något sådant svar. Om jag får spekulera tror jag att offensiven var en prövande, mer begränsad insats som syftade till att återta gränserna från vinterkriget och om möjligt ta ännu mer, kanske rent av nå Helsingfors om det ville sig väl. När Stalin märkte att finnarna inte tänkte låta fronten vika mot hans avdelade resurser lät han saken bero, förstahandsmålet var uppnått.

Just nu läser jag Pete Blabers The Mission, The Men and Me, en slags managementbok men också en personlig berättelse om livet som befälhavare i Delta Force, rapport kommer.

Träning:

2015 blev ett skapligt träningsår, 158 pass och 192 timmar. Det innebär i andra siffror t ex 360 mil cykling, mestadels mountainbike, 32 mil löpning och 20 mil längdskidor. Mest nöjd är jag med att klarat av 3 pass i veckan i snitt och drygt 70 minuter per pass. Mitt vanligaste pass är 70 minuter mtb i Hemlingby där jag cyklar ca 27 km, mestadels på motionsspåren. Inte riktig mtb med andra ord. Å andra sidan blev det en hel del grusväg på landsvägshojen. Längdskidåkningen blev lite av en besvikelse, snön kom sent och försvann tidigt. Det längsta passet blev en tremilare i Högbo, kommunklassikern i ett tungt blött skateföre. Till uppsidorna hörde utförsåkningen i Kungsberget, det räknas förstås inte i träningen, men jag utvecklades och vad bättre är, nu efter tre skiddagar i år är jag där jag slutade sist. Det finns utrymme för förbättring i år. Förhoppningsvis kommer mina nya pjäxor hjälpa till. Det är ställbart flex men 115 -125 är styvt.

Projekt XY500 går i år in på tredje året, målsättningen i år är att genomföra 250 km orienteringen, Förra året genomförde jag en på 150 km, fast det blev 165 med felåkningar. Kontrollerna ska planeras noggrant och banan ska ha Hälsingland som tema. Det betyder start och mål på annan ort än Gävle. Precis som tidigare är det först 50 km i mars-april och sedan 100 km i april-maj. När resten ska genomföras vet jag inte. 25 mil kommer bli en utmaning, jag har visserligen kört Vätternrundan två gånger tidigare men den här grejen är något helt annat. Detta är en upptäcksfärd, en orientering, man kör fel, vägen är dålig, en massa grusväg, vattnet tar slut, man är ensam. Det går inte att jämföra med Vättern som är precis tvärtom, alla känner till varenda backe, vägen är mestadels platt och fin, man har all tänkbar back up och man har draghjälp. Vättern är kort och gott - enklare. 

Första världskrigets orsaker

Nu så här efter snart 100 år efter den svårbegripliga katastrofen som första världskriget innebar kvarstår de historiska frågorna fortfarande. Varför uppstod kriget? Hur kunde det utveckla sig till en sådan dödsmaskin?

I läroböckerna listas följande orsaker till kriget, allianserna, kapprustning, nationalism och imperialism. Efter kriget föll tre kejsardömen, kolonialsystemet började bryta samman och USA steg fram som den nya världsmakten framför England. Jag tror det är i de effekterna som man skall värdera orsakerna till kriget.

Tre feodalsamhällen föll samman, Österrike - Ungern, Tyskland och Ryssland. tre samhällen som inte alls hunnit med att anpassa sina statsskick till vad det industriella kunskapssamhället krävde. Kriget blev ett sista försök för dåtidens eliter att härska några år till genom krigets undantagslagar och nationalistiska logik. Kapprustningen och imperialismen var samma sida av saken, ett sätt att köpa sig ro från industrialisterna och att flytta makt och kontrollbehov utomlands. För att undvika kriget hade man behövt genomföra stora reformer i demokratisk riktning. Genom kriget och den efterföljande depressionen kom demokratiseringsprocessen att fördröjas. Rösträttsfrågan för män och kvinnor, jordreformer där torpare fick möjlighet att köpa sin jord, arbetstid, lön och pension var frågor som parkerades under kriget.

Jag tillhör alltså dem som menar att socialimperialistiska skäl var avgörande för världskrigets utbrott. Vanliga analyser brukar ta sin utgångspunkt i utrikespolitiken, länder reagerar rationellt på en given stimuli. Har man en allians som hotas så följer man ingånga avtal. Det är ett förenklat sätt att förklara historia. Utan synbara hot ingick man gärna allianser, en slags gentlemannaavtal tecknade mellan kungahus som i hög grad kände varandra och var ingifta i varandra.

Frågan varför kriget blev så blodigt brukar förklaras med att den nya masstillverkade militärtekniken med spränggranater och kulsprutor mötte en föråldrad stridsteknik med massiva frontalanfall. Jag skulle vilja påpeka att kriget inte började så, det började som ett rörligt krig på västfronten, på östfronten var det rörligt hela tiden trots kulsprutor och skyttegravar. Hur kunde man skicka folk i döden på det sättet? Var generalerna usla? Varför försökte de inte med andra metoder? Tyvärr är det så enkelt att respekten för ett vanligt människoliv var noll. Soldaterna tillhörde arbetarklassen, de var dåligt utbildade i skolan, de var dåligt utbildade i strid och generalerna såg på deras död som en samhällelig säkerhetsventil som pyste över. Unga potentiellt arga män som skulle kunna kräva sin rätt i ett civilt samhälle slaktades som kanonmat bokstavligt talat. Det var ingen förlust för samhället så länge de bidrog till nationen. Låt oss tänka oss in i generalens huvud för en stund. Vad skall jag göra om mina planer fungerar? Det blir ett genombrott i fiendens linjer. En soldat marscherar kanske vidare 30 km på en dag, hästar med förnödenheter följer efter. Om anfallet skall kunna följas upp krävs snabbt förstärkningar för att skydda inbrytningens flanker och mängder av förnödenheter. Vägarna var obefintliga genom stridszonen, en provisorisk väg kanske kunde ha ordnats på en vecka eller så. Fram tills dess skulle man behövt ta allt på hästrygg eller burit det för hand. Det tunga artilleriet kunde absolut inte rullas med i gyttjan och de lätta kanonerna skulle varit svåra att ta med men inte omöjliga. Däremot hade granattransporterna blivit mycket känsliga den första tiden. Att rulla upp fronten i sidled för att bredda genombrottet hade varit mycket svårt, lika svårt som att bryta igenom. När tanks användes för första gången i anfall och man faktiskt fick ett genombrott blev det tydligt att man inte alls var beredd på det. Summa summarum, generalerna valde den enklaste lösningen, ingen krävde heller något annat. Dör folk har de inte dött förgäves. 1917 blev det uppenbart att den logiken inte fungerade, soldatmyterier på västfronten och ryska revolutionen förändrade kriget, mest pga ändrad inställning till soldaternas liv. Det är detta vi skall minnas första världskriget för, genom massdöden växte utrymmet för framtida mänskliga rättigheter. Men vem var fienden? Den samhällselit som skapade kriget.

(Nu kanske det här låter väldigt marxistiskt, men det är inte alls meningen. En rationell analys utan skygglappar leder fram till en förklaring som främst lägger skulden hos dem som kunde ha stoppat eländet)