Det blev en ironbuttkörning i år igen. Länge såg det osäkert ut, i USA ligger körningarna fortfarande nere detta coronaår. Här släpptes det i mitten på juni. Jag körde 18 juli, rutten var Gävle Haparanda Gävle. 170 mil totalt, det tog 20 timmar och 15 minuter. Min nya wild ass dyna gjorde färden mer komfortabel, men kurvtagningen påverkas negativt av att sitta på en luftkudde.Det var inget större problem på min rutt. Haparanda som man hört så mycket om, Sveriges östligaste punkt, en spioncentral under andra världskriget och vår mest finska stad som hänger ihop med Tornio på andra sidan älven, var ganska dyster. Vid sidan av de moderna köpladorna för gränshandel fanns ett litet centrum med stadshotell i påkostad stil. Det mesta kändes som om det höll på att tyna bort. Kalix upplevde jag som snäppet piggare, kanske hade en öppen bro till Finland höjt humöret.
Vid höga kusten svänger landet mer sydvästerut, det hade inte jag tänkt på, solen var på nedgång och bländade ordentligt emellanåt. Tröttheten började att komma smygande och nere i Hudiksvall var jag mosig, det fick bli ett extra stopp för en burgare och en cola, annars var planen att köra ända till Tönnebro. Antagligen hade bensinen räckt ända hem, men det fick bli ett säkringskvitto ändå. Det är en speciell känsla att stå där sent på kvällen efter ett långt dagsverke och veta att man klarat av vad man föresatt sig.
