Veckorapport 10.

Snön kom tillbaka, jag blev dålig med feber fredag lördag. Inte mycket att glädjas åt. Kanske blev jag förkyld i Åre för att sedan få det att bryta ut några dagar senare. På torsdagen körde jag ett pass på rullen och det kändes riktigt tungt i början. På natten vaknade jag och kände mig halvrisig, en ipren innan jobbet och sen direkt hem vid 14. Sen gick det fort nedåt. Har sett en massa norsk tv och tittat på cyklar. Den dag Fondriesten ger upp behövs något nytt. Å ena sidan talar mycket för ett rationellt val, tysk postordercykel med shimanoutrustning. Men det är ju så fult och tråkigt, dyker man upp med en sån på cykellopp blir det bara några nickar med några andra tråkmånsar, inga samtal. Italiensk ram och campagnolo är ju det jag kör på nu och det har funkat väldigt bra i många år. Rammaterial är en annan sak, kolfiber är överlägset ur de flesta tekniska aspekter, men miljömässigt är det dåligt. Sen är det frågan om skivbroms, det behövs inte i Sverige samtidigt går utvecklingen i den riktningen, snart går det inte att skilja på old school och billigt skräp när alla high end grupper har skivor. Ska det vara skivor är det förstås genomgående axlar i ramen som gäller också. Jag ger det ett par år till, får köpa en tidig 50 årspresent.

På pallen

1. Afterwork, trevligt i onsdags, fick 125 i en bowlingserie, det är bra för mig
2. Cykelsäsongen på tv är igång
3. Åt biff tre gånger den här veckan, vegetariskt är också gott men jag blir ju aldrig mätt.

I diket

Sjukdom, tyckte jag var på gång innan men jag blev snabbt nerbankad igen.

Veckorapport 05

I fas med rättningen, har bara rester kvar och de kommer säkert förfölja mig till i maj. Nästa vecka får de börja med sina inlämningsuppgifter för period tre. Samtidigt blir det mer aktivitet från min sida i samhällskursen, det är ett slags växelbruk. Nu håller de på med ekonomi och det kan jag bra och har lååång erfarenhet av att undervisa i. Gymnasiearbetena ska snart redovisas och sen är det opponering under vecka 11, får lägga mycket tid på det också. I längden är det inte hållbart att jobba så hårt som jag gör nu. Nästa år hoppas jag på bättre snurr på hållbart samhälle kursen, då går jag in på år tre.

På pallen

1. Cyklade mtb i lördags, utan dubbdäck
2. Bastade i fredags
3. Styrketräningspasset idag var bättre än förra veckan, inte lika tom i armarna

Sladd

Bråkade med äldsta dottern, hon måste bli klar på kvällen så det blir tyst i huset nån gång.

I diket

Trumps tvåstatslösning, inte ens bosättarna vill ha den.

Förväntningar 

Konsert på fredag med John Prine på konserthuset, rapport kommer.
Börjar längta lite efter vår nu, trots att det inte varit vinter.

På nattduksbordet 

Läser fortfarande boken om New York, fortsatt intressant.

Veckorapport 04

Ännu en vecka av hårt arbete, fortfarande rättning kvar. Kanske kommer det bli klart nästa vecka, det är målet i vart fall. Har ett fyrtiotal uppsatser att gå igenom, det tar ca 20 minuter att läsa, kommentera och administrera resultaten, så 800 minuter kvar. De där 45 timmarna i veckan vi har behövs. Projektet att lyssna på musik från fler länder fortgår, jobbar mig igenom Asien nu. 58 länder 2019 var väl helt ok, men nu är det 100 som är målet. Sedan ett par veckor ser jag lokalnyheterna Vestlandsrevyen på norsk tv. Jag har en idé om att det kanske inte spelar så stor roll, lokalnyheter som lokalnyheter. Med undantag för väderrelaterade händelser är det ungefär detsamma, till och med det politiska läget. I Bergen misstroendeförklarar Socialistisk Venstre tillsammans med högerpartierna en socialdemokratisk nämndsordförande, kanske avgår hela kommunstyrelsen. Anledningen är att en skyddad identitet avslöjats vid digitalisering av ett skola-hem system. Shit happens kunde man säga, men inte i dagens debattklimat.

På pallen

1. Besök av Ulrikssons, På Spåret kväll
2. Landet Syldavien känt från Tintin existerar
3. Mina nya bromsskivor till motorcykeln har kommit, tillsammans med 12 titanskruvar till dem, snygga och overkligt lätta. Nu saknas bara en saxlyft att stötta upp med under motorn så jag kan ta väck framhjulet, Biltema nästa.

Sladd

Upptäckte under färd att frambromsen på touringcykeln knappt fungerade, det var rost på cantileverpinnarna på framgaffeln som var orsaken. Nu är det uppsmort både fram och bak. Nya bromsgummin ska beställas.

I diket

Tränade på gymmet, kändes helt kraftlöst, slalomåkningen tidigare på dagen hade satt sina spår, fast inte i armarna trodde jag.

Nattduksbordet

Började läsa Henrik Berggrens bok om New York, ok så långt, sen kom två böcker jag beställt. Samhällsplaneringens Teori och Praktik red. Gunnel Forsberg samt Das Sauna Kockbuch. Den sista är riktigt charmig, lusten att ha en bastu är enorm just nu. Minns när Alti fiskade braxen i mjärde i Alsterån som han sen tillagade i folie på elden vid bastun.

Veckorapport 02

Sjukdom, trötthet och olust har präglat årets första tid. Ligger efter med rättning, sliter med planeringen av ett nytt ämnesområde i ena kursen. Just det är kul, men det vore skönt att ha mer material att kunna återanvända. Vädret är inte normalt, upp till tio plus och bara ett par minus något dygn. Idag pissregn vid lunchtid.

Har slutat med twitter på obestämd tid, mängden tokiga människor blev för mycket tillslut. Hur jag än försökte hålla dem från mig dök de upp i flödet därför att andra jag följer följer dem. Så fick jag abstinens och kände att jag saknade ett tomt hål att ropa i, då väcktes tankarna på bloggen igen.

På pallen

1. Har tränat på skolans gym tre söndagar i rad
2. Har simmat och bastat två gånger i år, en gubbe slängde arctic berries på aggregatet
3. Smörjde och spände kedjan på standardcykeln, går lätt nu

Sladd

Alldeles för trött, borde vara pigg efter ledigheten

I diket

Cyklade 30 km den tredje januari, blev sjuk sen.

På nattduksbordet

Läste Rosa Liksom Överstinnan, intressant prosa, hemsk roman, funderar på hur dubbelbottnad den är. Nu är det Ingrid Carlberg Nobel Den gåtfulle Alfred hans värld och hans pris som jag läser, intressant, gedigna efterforskningar, många intressanta utläggningar om vetenskaplig och politisk utveckling under 1800- talet, snart utläst. 

Årets XY cykling på nya vägar

Förra året var ett dåligt cykelår, det är inte mer med det. 320 mil totalt landsväg och mtb tillsammans. Av mina planerade XY turer blev det bara en, den kortaste på 50 km. Men det var en trevlig tur i och för sig. I år ska jag cykla de längre som planerades till 2016 men som inte blev av. Återstår att planera en 50 km tur till i år då. Jag lutar åt Hoforstrakten, tema gruvhål.

Bilunderhåll

Byte av Xenonlampor på Saaben, besiktningen slog ned på ljuset, de lyste olika starkt. Tyvärr var det den nya lampan som jag bytte i höstas som lyste för svagt. Den hade lossnat ur sitt fäste och tagit skada. Den anda lampan som lyste starkast var också på upphällningen så det blev två nya lampor. 1900 kr. Fruktansvärda pengar. Nu hoppas jag att de ska sitta fast ordentligt båda två, det är ju inte bara sinnessjukt dyra lampor, det är bökigt att byta dem, insugsslangen, luftmassemätaren och batteriet behöver demonteras.

Planering pågår för XY500 cyklingen

2016 års XY50 tänker jag mig som en tur i Sandvikens nordvästra hörn. Start och mål vid Jäderfors IP. Turen passerar bland annat Jägarstugan och två små naturreservat som inte besöks så ofta.

XY100 blir Söderhamn utgångspunkten för en tur i Norraladalen och till Bollnäs via Växbo. Hemvägen via Segersta vet jag inget om. Exakt var kontrollerna kommer ligga bestämmer jag när det närmar sig. 

XY150 är mera osäker, helst skulle jag vilja genomföra den i norra Hälsingland. Det ligger rätt långt bort och efter en sån lång och tuff tur ska man inte sätta sig i bilen och köra. Men det kanske går att samordna med något annat, besök hos vänner i Ljusdal t ex. Vägen mellan Naggen och Hagåsen kommer inte bli den på kartan nedan, det är Google maps som inte tar den närmre vägen som faktiskt finns. Hagåsen är ett naturreservat med länets äldsta urskog.

Om det blir någon XY250 återstår att se, helst skulle jag vilja lägga den i Västernorrlands län. Y län har inte fått vara med hittills och det är hög tid att ändra på det.

Norrlands grusvägar XY 150 km

 Tredje delen av årets cykelorientering var också årets hittills längsta cykeltur. 166 km varav ca 70 km grusväg genom Gästriklands och södra Hälsinglands skogar. Jag körde fel två gånger, inringat i blått nedan, annars hade det blivit ca 155 km. Temat för den här cyklingen var Ödmården och Finnskogen. En glesbefolkad gränstrakt i det sydligaste av det egentliga Norrland.

Roadbook

Lappåsen mitt i Ödmården

Namnet lappåsen lär komma från en bosättning av sk sockensamer i trakten. Det vill säga bofasta samer utanför sameområdena.

Dålig grusväg

Här var grusvägen så dålig att mina 32 mm däck satte gränsen för farten, ca 13 km/h, det kändes som en evighet men var bara 5-6 km ändå.

Tönnfors

Backe upp mot Kölberget ena halvan av Norrlandsporten

Det finns ingen cykelväg ändå upp på toppen, sista biten får man gå Hälsingeleden, till utsiktspunkten invid stupet är det en promenad på ett par hundra meter från det gamla stenbrottet.

Utsikt från Kölberget

Toppen ligger högre men saknar utsikt pga skog.

Hällbo kyrka, ovädret uteblev

Badplatsen nedanför var välbesökt. Vägen mellan Sibo och Hällbo hör till länets vackraste.

St Staffans kyrka i Gruvberget

I Gruvberget finns inte mycket att se. De gamla skogsarbetarhusen som numera tillhör Kriminalvårdsverket var inget särskilt att fota, kyrkan tämligen enkel också. Mest anmärkningsvärt var vägen mellan Annefors och Gruvberget, mestadels grus och svagt uppför gjorde det tungtrampat. Den här dagen låg vinden dessutom på. Sista kilometrarna går längs en åskant som är rätt fin. Det markberedda kalhygget längs vägen är fult.

Källan vid vägen

Efter 130 km var vattnet slut. Men så plötsligt en källa vid vägkanten, kallt och gott vatten. 35 km kvar.

Bunges kapell i Åmot

Bunges kapell är inte en kyrkobyggnad nuförtiden utan en samlings och utställningslokal

XY100 Grusvägscykling 2015

Nu är tiomilaorienteringen på cykel genomförd. Det var varmt och soligt, på förmiddagen hade det regnat. Starten hade jag förlagt till ICA Hedesunda, första målet var Hadeholms herrgård i karolinerstil. Ett vackert hus med två flygelbyggnader. Nu var det huset som var kontrollpunkten, men eken bakom mig i vägkorsningen var fantastisk. Kanske borde den ha varit på bild istället.

 Sen var nästa mål Gysinge bruk, där passade jag på att fylla på vattenflaskan som jag snabbt förstod skulle bli ett problem. Fastän jag drack mig otörstig på Naturrum Färnebofjärden är en liten 0,5 liters flaska en varm sommardag för lite, jag hade behövt två 0,7 liters. Men nu hade jag bara ett flaskställ monterat och ingen stor flaska kvar. Det är en sak som definitivt måste fixas till 150 km orienteringen.

Kontrollpunkt tre var Bärrek,Norrlands sydligaste by med bofast befolkning. En liten idyll i en vägkorsning.

I närheten hade jag placerat två kontroller, först Högmossens naturreservat, ett rätt otillgängligt litet reservat, sedan brandtornet på Kungshögshällarna.

Kungshögshällarna är också ett naturreservat och utsikten från tornet är väldigt fin. Bara ett par kilometer från tornet strax efter Kungshögs fäbodar kommer dalgränsen. Vägen mot Grönsinka följer dalgränsen och reservatet Skissen, döpt efter den lilla sjön. Här var grusvägen fin och det fanns gamla gul-röda vägskyltar kvar från kanske 50-60 talet.

Dalgränsen i Grönsinka. Den svåraste orienteringen var över och sista delen till Hedesunda via Stålbovägen, Västerbor och Vinnersjö återstod. Det hade blivit varmare och vätskebristen gjorde sista biten tröttande trots den goda medvinden.

Erfarenheter från årets orienteringar, antalet kontroller är ok, medelfarten sjunker väldigt mycket vid svårare orientering. En vettig tid att räkna på är 22 km/h snarare än 25. Nu gick mycket av turen på asfalt, av 106 km var ca 35 km grusväg. Om jag snittade 26km/h på asfalten  inklusive orientering var kanske snittet på grusväg 22km/h. I takt med att distanserna blir längre och att jag vill se mer av landskapet kommer tempot sjunka ytterligare. Med pakethållare är det möjligt att ta med lite badkläder och mera reparationsgrejer. Om allt går som jag tänkt kommer 150 km turen bli nu till helgen. Utgångspunkt då blir Ockelbo. Tidsmässigt siktar jag på 7,5 timmar inklusive alla stopp.

Fler falska cykelklubbar

Jag har tidigare diskuterat problemet med falska cykelklubbar . Det tycks fortsätta med oförminskad kraft. Idag läste jag detta på en falsk cykelklubbs facebooksida.

Hej alla,
Vi hade som målsättning med vår klubb att vara med i Cykelförbundet, men ändå inte behöva allt för mycket administration.
Det betyder tex att vår ekonomi "Alltid var god". Det skulle lösas genom att vi inte hade någon ekonomi, utan skulle finnas som klubb men inte hålla på med någon typ av bokföring. Allt som innebar kostnader skulle betalas av varje medlem själv vid behov.
Nu har det visat sig att det inte riktigt var så enkelt :(
För att få vara en del av Cykelförbundet så måste man betala en årsavgift på 2000 kr. Vilket vi för 2 månader sedan inte hade gjort. Ja så kan det gå, vi är inte så administrativt engagerade.

Så som en viktig milstolpe i vår klubbs existens så måste vi nu på något vis ta tag i detta och hitta en lösning för hur vi gör med avgiften. Så här kommer några förslag på detta:
1. Vi betalar in 100kr till någons av oss privatkonto, så denna person sedan får betala till cykelförbundet. Fördel - Vi behöver inte ha någon bokföring.

2. Någon klubbmedlem åtar sig att ta hand om klubbens ekonomi. Detta innebär att vi måste ha bokföring och redovisning. Samt att vi sätter upp ett medlemsregister. Fördel - Vi får ordning.

3. Kanske en helt annan lösning. Fördel - Kanske något ännu smartare än mina förslag.

Vi måste dock lösa detta inom kort. Annars kommer vi nog förlora vårt förbundsmedlemsskap. Vilket jag tycker hade varit tråkigt.

Så kom gärna med förslag på hur vi effektivast löser detta.

Ha det gött alla.

Man kunde t ex tänka att det går utmärkt att köpa cykelkläder och skapa gubbklubb utan att gå med i SCF. De här killarna vill ju bara cykla och ha kul, varför ens bemöda sig med att blanda in SCF kan jag bara spekulera i. Kanske vill de lösa tävlingslicenser utan att betala medlemsavgift i en förening, kanske vill de inte riskera att tvingas ställa upp på en riktig förenings arrangemang, kanske vill de ha en egen subgrupp i Vätternrundan, vad vet jag. Det spelar ingen roll vilken förening det rör sig om, de är inte ensamma om den här inställningen, klubben tillför inget till svensk cykelsport i vart fall.

Grusvägscykling XY

Granskogens naturreservat

Igår kväll var det dags för första etappen av XY 2015. Den kortaste distansen om 50 km. Förutom start och mål hade jag lagt in tre kontroller, Granskogens naturreservat, vällingklockan i Hillevik och fågeltornet vid Mårdängssjön. Totalt blev det 55 km. Sista kilometern ut till fågeltornet gick på gräsbevuxen stig, alldeles tyst, ljummet och helt allena, magisk stämning.

På nattduksbordet

Avslutade precis två Leif GW böcker, "Den sanna historien om Pinocchios näsa" och "Den som dödar draken". OK, några skratt, jag gillar att Den som dödar draken utspelar sig i Solna på platser som jag känner väl till. Dessutom beskriver den "solnagänget" av gubbar på ett väldigt trovärdigt sätt. Det jag inte gillar är GW:s manér med Evert Bäckström, Den sanna historien om Pinocchios nästa skulle mått bra av att vara 100 sidor kortare varav 50 innehållande Bäckströms sexäventyr och matsedlar.  

Nu ligger en novellsamling av Hemingway på tur, den inleddes med Snön på Kilimanjaro, mästerlig, minns att vi läste den redan på gymnasiet. Men det var en annan läsning idag 23 år senare.

Mårdängssjön från fågeltornet

Nu går jag i väntans tider på tre cykelbiografier, Chris Froome, Stephen Roche och Robert Millar. En kenyabritt, en irländare och en skotte. Sen passade jag på att beställa en guidebok till de 50 mest berömda bergen i touren, girot och vueltan. En dag skall jag cykla i bergen.

Roadrage och cyklar - en fråga om status

Varför väljer svenskar att vara så arga över att andra människor pockar på deras uppmärksamhet, varför är ryggmärgsreaktionen Plinga jävla cykeldåre! När den kunde ha varit oj det gick fort eller oj den där var vältränad. Folk i andra länder skvätter också till och blir överraskade. Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa. Man får gärna cykla till jobbet, men inte vara en fartdåre på cykelbanan. Vem som är fartdåre bestämmer medtrafikanten. Det finns helt enkelt inga saker som en cyklist kommer undan med ifall medtrafikanterna så bestämmer. I teorin finns det en idealcyklist som alltid syns, alltid följer lagarna, aldrig är i vägen, aldrig skrämmer någon, aldrig stör. Den där cyklisten finns oftast i Köpenhamn eller Amsterdam, "för där vet folk hur man cyklar", så brukar det låta.

Det är en härskarteknik

När man är utsatt för ett fullständigt godtycke där varje handling kan bedömas som fel, då är man utsatt för en klassisk härskarteknik. Samma teknik som Jane Elliott använde i sina experiment där vita fick känna på vad rasism innebär. I grunden handlar det om status, cyklisten har lägst status och den som har lägst status skall inte synas eller störa på något vis, den får finnas på nåder.
Högst status har fotgängaren, som fotgängare behöver man inte ens uppträda som trafikant. Det går bra att vara i sin lilla bubbla. Kanske är det bra för alla att det finns en frizon där man kan bara gå omkring och vara, sedan får alla andra ta hänsyn. Men! Störs man av cyklister och bilister emellanåt får man förstås inte ta illa upp och bli arg. Det är där statusfrågan kommer in.

Att ta sig rätten

Om man promenerar bredvid ett skidspår och blir passerad av en snabb skidåkare, så accepteras det utan problem. Inga sura miner, möjligen ett "heja Gunde!". Springer man förbi en som är ute och promenerar kan man få veta att man skrämde dem, men några vidare negativa reaktioner blir det inte.
När en cyklist svischar förbi i Köpenhamn är det ingen som blir rädd eller arg. Poängen är att rädd, arg, negativ, utåtagerande är något man bestämmer över. Man tar sig rätten att bli arg på cyklister.
Fyra tjejer som sitter på en bänk stör sig ingen på, fyra killar då börjar folk att kolla på dem, de har väl inget fuffens för sig? Fyra killar med mörk hudfärg, då är det bäst att ringa polisen, de kanske förbereder ett brott! De här fördomsstrukturerna finns för olika trafikantgrupper också. Allt cyklister gör är misstänkt eller fel. Den enda skillnaden mellan cyklister i Amsterdam och cyklister i Sverige är att de cyklar fortare där, jag lovar, har varit där flera gånger, har t.o.m cyklat där. Samma med Köpenhamn. Varför funkar det där? Tja, lite bättre cykelinfrastruktur, men framförallt, ingen tar illa upp om de blir omkörda av en snabb cyklist på en smal väg. Använder de ringklocka? Ja en del, precis som här.

Problematiken med bilisterna

Bilisterna har högre status än cyklisterna, men eftersom cyklisterna är oskyddade och bilisterna därmed måste ta hänsyn till dem uppstår en obalans. Bilisterna tvingas underkasta sig, det här omvända förhållandet skapar aggressioner hos vissa bilister. Typexemplet är bilisten som hamnat bakom en grupp cyklister, det finns nästan ingen gräns för hur farliga omkörningar de kan tänka sig. Hade de istället hamnat bakom en traktor med hölass så blir det bara en djup suck, inga svordomar eller galna omkörningar. Det handlade bara om attityden till sin medtrafikant. En grupp motorcyklister kör ofta något långsammare än bilisterna och utgör ett utdraget hinder som är svårt att komma om. Ändå blir inte bilisterna arga, inga svordomar eller långa tutningar och helljusblink.

Varför har cyklisterna låg status?

De flesta cyklister är också bilister och tvärtom. Samma sak med fotgängare, de flesta som går cyklar också och tvärtom. Det kan inte vara så att det är grupperna som bara använder ett transportsätt som står för all ilska. Fotgängaren som skrek åt cyklisten blir i sin tur tutad på av en bilist. När människor byter transportmedel byter somliga även attityd. Det finns förstås de som aldrig blir arga, däremot knappast någon som inte irriterar nån annan. När alla nu vet att det är så här, man kommer att vara cyklist emellanåt, hur kan man då ändå tillskriva dem/sig så låg status? Uppenbarligen har cyklister högre status i andra länder, i Tyskland och Holland saknas den här debatten helt trots mångdubbelt fler cyklister och tätare biltrafik.

Det handlar om identitet

Vardagsbilisten som tar en promenad på kvällskvisten med hunden i koppel som löper tvärs över cykelbanan blir arg på cyklisten som tvärnitar. "Du skulle plingat"" (så skulle jag ha dragit in kopplet till hunden som du inte såg bakom trädet...) Hen kan inte identifiera sig med cyklisten, de där gångerna de cyklat till badet från sommarstugan är något annat. Det har inte påverkat dem. Stavgångarna som går i bredd mitt på gång - cykelvägen uppskattar inte att behöva ta hänsyn till cyklister med eller utan ringklocka, fast de själva cyklar till jobbet. Kan man välja en identitet som har högre status och utnyttja den känslan så gör man det. Så finns det de som alltid är cyklister i själ och hjärta som alltid identifierar sig som cyklist. Därmed inte sagt att de (vi) alltid gillar vad alla cyklister gör, men oftast finns det en logik bakom handlingen som vi kan sympatisera med. 

Varför är cykelidentiteten ogillad?

Nu kommer vi in på kulturanalys. Cyklisterna är energieffektiva, miljövänliga och snabbare än fotgängare och ibland bilen. Cyklisten får motion, utsätter sig för vädrets makter och vissa risker. Cykeln är billig och liten. Cyklisten visar därmed klokskap, karaktär, mod och framåtanda. Hen visar att det finns ett alternativ och att det enkla oftast vinner över det dyra och komplicerade. De här värdena står över den vardagliga statusjakten. Bilar och båtar och feta villor spelar i själens korpserie medan cykeln spelar i högsta ligan. Den ger något pengar och inflytande inte kan ge och den finns för alla. Klart det är oerhört provokativt att cykla.

Trendspaning och helvetesveckan

Idag läste jag i senaste numret av svenska Bicycling, de hade ett avsnitt som handlade om grusvägscykling. I USA har ju detta varit stort länge och jag hakade ju själv på för några år sen. Projektet XY500 som inleddes förra året ligger naturligtvis så rätt i tiden som det bara kan göra. Även om dess kulturhistoriska del ligger före utvecklingen, men lugn det kommer!

Hur kan jag då veta? Alla tränings och upplevelsetrender följer ett mönster.

A/ Upptäckten av träning och att nå ett träningsmål
B/ Strävan efter att nå nya allt högre mål, klassikern, Järnmannen, multisport
C/ Mognad, nya mål ger ingen mening, man letar efter andra drivkrafter, mindre fokus på prestation, mer på upplevelse, kamratskap eller naturen
D/ Kunskapssökande, det fysiska ligger i bakgrunden, nu handlar det om att lära sig och förstå.

Många av den nya vågens motionärer har gjort hela resan nu. Hela motionsvågen är på väg in i mognadsfasen, nu är det early majority som nått mognad. Vad är nästa steg? Jag tror att sånt som snart kommer bli ännu mycket mera populärt är fågelskådning, fjällvandring och fiske. Kanske även sånt som är rena nördgrejor idag, botanik och insekter. Även om jag har svårt att tänka mig detta som massrörelser så kommer det att komma en lightversion där "alla kan va med".

Helvetesveckan

Nu har jag läst boken "Helvetesveckan". Jag får säga att den påverkat mig och just nu planerar jag för min helvetesvecka, som förstås kommer bli ganska tuff, men inte tuffare än att jag skall klara det. I maj smäller det. Får snabba mig på för snart sitter han där på Skavlan och helvetesveckan är lika vanligt som 5:2.

Så här skriver förlaget på sin hemsida om boken.

" Erik Bertrand Larssens helvetesvecka börjar när du stiger upp klockan 05.00 på måndag morgon. Den slutar klockan 22.00 på söndag kväll, när du går och lägger dig. Mellan de två klockslagen ska du ersätta ditt gamla jag med en bättre och mer medveten version av dig själv.

Vi vet ju så väl vad vi bör göra för att vi ska må bättre, prestera bättre, trivas bättre. Men vi gör det inte. Men om du genomför en helvetesvecka kommer du att märka att det inte alls är så svårt att förändra saker i vardagen. Du ska äta nyttigt. Du ska träna varje dag. Du ska vila effektivt. Du ska lyssna på människorna runt omkring dig. Du ska arbeta koncentrerat. Du ska gå upp tidigt. Du ska lägga dig tidigt. Du ska vara grundlig i allt du företar dig. Du ska sålla bort det oväsentliga. Du ska prioritera rätt. Du ska vara en god medmänniska. Du ska ge. Du ska vara positiv och glad. Du ska vara framåt, offensiv, proaktiv och handlingskraftig. Du ska vara den bästa versionen av dig själv under en vecka. Bara en vecka. Är det lång tid eller kort? - See more at: http://www.forum.se/bocker/psykologi/h/helvetesveckan/#sthash.hOzeL801.dpuf"

2014 vad som blev och inte

Trädgården

Jag tänkte mig frukt, grönsaker och blommor. Det blev inga grönsaker fastän jag sådde och förkultiverade. Av blommorna jag sådde blev intet, äppelträden fick många pyttesmå frukter, i september sågade jag ned det största äppelträdet, det mest sjuka i fruktträdskräfta.

Det som blev bra var däremot lökarna på våren och bigarråträdet som bar mycket under ställningen med fågelnät. Mina frösådda japanska klätterrosor tog sig, i vart fall fem stycken. Sedan planterade jag en ny hanplanta med havtorn och tre rosbuskar som verkar överleva.

Huset

Hann inte måla klart i år heller. I höstas började garagetaket läcka och numera ligger en presenning över i väntan på våren. Inuti är gipsen från vägg och tak borttagen. En hel del jobb för framtiden alltså. Däremot kanske det leder till ett hemtrevligare garage i framtiden.

Bilarna

Vi köpte ingen ny förstabil i år, trots mycket sonderande, det får vänta tills det blir mer akut tror jag. Men det var en hel del mekande med skjutet tändstift, trasig bakruta på cittran, ny aggregatrem, ny strålkastare. Nya bromsar bak och ett nytt vinterdäck bak på saaben. I går fick saaben dessutom nytt batteri och nya tändstift vid 286600 km. Den går mycket bättre nu. 

Träning

Jag klarade i vart fall ett genomsnitt på 3 timmar i veckan och 2,65 pass i veckan i snitt. Det är ok men inte mer. Formmässigt tycker jag inte jag varit särskilt stark nån gång även om det känts bra vid flera tillfällen inte minst på tempocykeln. Framförallt måste jag cykla hårdare distanspass. Jag ville genomföra mitt XY projekt med lyckades inte genomföra mer än de två kortaste sträckorna på 50 och 100 km. Nästa år skall jag sikta högre. Kommer kanske inte klara 500 km men till och med 250 km då är jag nöjd. Sen var jag återigen med på Singlespeed SM och det var kul.

Läsning

Kursen i statistik har präglat höstens läsning. Men från i våras är det främst Fredrik Sjöbergs böcker, Richard Fords Kanada och Per Landins böcker som gjort störst intryck. I vår kommer jag inte plugga någonting, nu är det fullt fokus på att avsluta kursen.

Övriga tillkortakommanden

Det där med ölbryggning och humleodling blev inget, men tanken finns kvar och det kommer en ny vår. 

Uppgraderad cykel

Plötsligt märkte jag att mitt gamla vevparti glappade, lagret var totalslut, samtidigt var pedalerna slitna med begynnande glapp. Det skulle ha gått att bara byta lager för 350 kr och nya pedaler för 250,  men så är det detta med vevarmslängden. De gamla var 175mm och det är för kort, i synnerhet i skogen. Lösningen, ett par 180 mm vevar från Shimano med tillhörande pedaler. Lättare, snyggare och till ett bra pris. Det känns utmärkt att sitta mera "i" cykeln som man gör när man kommer längre ned, det som känns sämre är att 40 drevet är lite för låg utväxling. Förr hade jag en 44 klinga fram.

Helt nya vevar och pedaler

På nattduksbordet

Jag läser en kurs i statistik på halvfart den här terminen så det finns inte riktigt tid över till annan läsning. Men då och då läser jag ett par sidor i Stanley McChrystals memoarer "My Share of the Task". Det är intressant att följa irakkriget från insidan. Det är en en rätt märklig interiör han beskriver inom specialstyrkorna. De talar aldrig om sig själva som soldater utan som "operatörer". Man kan ställa sig frågande till vad som är skillnaden. Innebär skillnaden att soldatyrket uppgraderats eller är det bara en förskönande omskrivning? 

Jag lutar nog åt det senare. Samtidigt kan jag inte släppa tanken på att operatören är arméns svar på den individualistiska samhällsutvecklingen. Med sensorer, moderna sikten, personlig radio och kameror håller operatören kontroll över stridsscenen inbäddad i sitt kroppsskydd och enorma stridsväst. Samtidigt vet alla att överblick och kontroll är mycket ovanligt i en stridssituation även för de bäst förberedda "operatörerna". Se bara på raiden mot Bin Laden. Utförd av de bästa, ändå höll det på att gå helt över styr. 

För ren underhållning läser jag Björn Löfströms Babels torn i Bojtikken. Tyvärr är den lite av en besvikelse, Den har sina moment och sina skrönor, men på det stora hela saknas den berättelse som för romanen framåt, det blir bara ögonblicksbilder om än underhållande sådana.

Höstcykling med lampa

Måste bara understryka hur hela min cykling förändrats genom den moderna ledlampan. Med 1500 lumens ljusstyrka på styret är det bara att köra som på sommaren. Förr var hösten mest löpning för min del men nu kan jag cykla ända fram till snön kommer, men då vill jag å andra sidan helst åka skidor ändå. Visst är vätan och geggan trist men när det är som igår, torrt och +14 grader på kvällen, fantastiskt! Brände 1100 kCal på 60 min och kul hela tiden.

Nästa grej är att köpa dämpade rullholkar till stavarna så att jag kan åka rullskidor igen, tyvärr fick jag ont i armbågarna av de vanliga odämpade rullskidspetsarna. Det var bra träning för överkroppen och balansen att åka rullskidor även om det knappast kan kallas kul, men det var inte katastroftråkigt heller som det är att cykla inomhus...

Idag skall jag handla årskort till Kungsberget så vi kan åka minst lika mycket som förra säsongen, äntligen har vi hittat en familjeaktivitet där alla kan vara med samtidigt i flera timmar utan att vi blir uttråkade. Slalom är perfekt, om ett par år kanske barnen bara vill åka själv, men än så länge är det ok med mamma och pappa. Ett par nya pjäxor vore bra, de jag har är lite för breda och mjuka, bekvämt men jag tror att styvare smalare kan bidra till ett lyft för min skidåkning.

XY100 Cykelorientering

Förra lördagen cyklade jag andra delen av projektet XY500. Projektets första del kan du läsa om här. Förra gången hade jag tagit ut koordinaterna i förväg och sedan hoppats på att de var tydliga i verkligheten. Den här gången gjorde jag tvärtom. Först lade jag till några besöksmål längs en tänkt väg, därefter cyklade jag och noterade var kontrollerna ligger bäst. Sedan tog jag ut koordinaterna på kartan. Det blev färre kontroller och mer av en upptäcktsfärd den här gången, det var roligt.

Start hemma på Andersbergsvägen

Kontroll 1 vägskälet Åsberga, där började grusvägen, tystnaden var underbar och min svarta stållångfärdscykel med Schwalbe 32 mm däck gick helt underbart. Campa CX bromsarna funkade fint, mycket bättre än de gamla shimanobromsarna.

Kontroll 2 Gammelsälls naturreservat. Vackra trakter, på vägen dit passerade jag flera småbruk mitt inne i skogen. Sista biten hade en bom som stängde av vägen, men det var enkelt att gå runt, sedan följde två kilometer dålig grusväg fram till reservatet. Det har storblockig terräng med gammal skog. Den har i alla tider varit så otillgänglig att brukande inte varit möjlig. På väg därifrån såg jag en Glada cirkla över ett kalhygge. Sedan var det dags att korsa väg 56, den är inte trevlig att cykla på, men det handlar om kanske 3-400 meter inte mer, sedan åter grusväg.

På väg mot kontroll 3 är grusvägen delvis dålig, men tystnaden och djurlivet gjorde det ändå värt att besöka. Jag såg tre tjäderhönor, de blev skrämda när jag närmade mig med cykeln. Vägen var mycket längre än jag trott, när jag stannade för att kolla kartan var det min tur att bli skrämd av en tjäder, en våldsamt flaxande ljud i den annars tysta skogen. Jag skvatt till ordentligt.

Kontroll 3 Lisselåsklack - ett klapperstensfält. Det var torrt, varmt och dammigt. Uppe på toppen stod tre bilar vid en grillkoja, en grupp kvinnor och barn var där och fikade. Jag ställde ifrån mig cykeln och promenerade upp till klapperstenen.

Efter klacken bär det av neråt kanska kraftigt i flera kilometer, underbar grusvägsåka. Plötsligt passerade jag en skylt med texten källa. Jag tänkte först åka vidare till Valbo innan jag fyllde flaskan, men nu fick jag chansen att dricka gott källvatten. Underbart gott och svalt. Någon hade till och med lagt dit ett par kåsor.






Asfaltsvägen mellan Främlingshem och Årsunda tillhör de trevligaste jag cyklat i Gästrikland, så vackert ute på gärdena, det är begripligt att folk har bott här i tusentals år.

Kontroll 4 Bovik - på vägen hit, storsjöns eget sommarstugeparadis, såg jag en trana glidflyga genom en gles tallskog. Alldeles tyst, sedan kom den ut ur skogen och flaxade iväg med långsamma vingslag. Därefter var det asfalt hela vägen hem via kontroll 5 Överhärde

Det nya arbetssättet med att först välja ut ett par resmål och sedan välja vägar var helt rätt. Ibland tog jag en annan väg än den jag rekat på kartan. Nästa månad är det dags för XY150, femton mil som vore trevlig att genomföra från A till B istället för en stor rundbana. Gärna med mål i Hälsingland.

Kontrollerna XY100

Start Andersbergsvägen

1. Åsberga vägskäl N 6713950 E 616850 Karta 641 Tierp
2. Gammelsälls naturreservat N 6705100 E 610850 Karta 641 Tierp
3. Lisselåsklack N 6703950 E 597020 Karta 640 Hofors
4. Bovik N 6714400 E 602700 Karta 640 Hofors
5. Överhärde N 6721800 E 608000 Karta 651 Gävle

Mål Andersbergsvägen 

50 km cykelorientering

Igår trampade jag första delen av cykelupptäcksfärden XY500. Projektet är tidigare beskrivet här.

Förutsättningarna var idealiska, +10 grader, sol, torra grusvägar och en mountainbike med välpumpade däck. 50 km orientering är kort men vissa erfarenheter kunde jag ändå ta med mig till nästa tur.  Kontrollerna hade följande koordinater, jag markerade dem på kartan och gav mig iväg. 

Redan innan första kontrollen stannade jag en gång och tittade på kartan, att ta upp kartan ur ryggfickan, veckla ut den, välja rätt sida och hitta markeringen ute i blåsten var bökigare än jag räknat med, i regn hade det varit riktigt kasst. Men det var trots allt en enkel kontroll. De som tävlar i multisport eller cykelorientering har ett kartbord på styret. Det tycker jag är att gå till överdrift, men någon annan lösning skall jag fila på. 

Alborga vägskäl

Byn Alborga väster om Gävle har funnits sedan medeltiden och ligger i ett gammalt odlingslandskap. Här en bild från vägskälet. Nästa kontroll var en så kallad halvvägssten, en särpräglad sten längs vägen som kommit att hamna i folkminnet. Den var lätt att se när man kom dit, den var verkligen större än alla andra stenar. Sen var det svårt att se varför just den stenen skulle se ut som en fåtölj för trollen. Jag har tagit bort den kontrollen, den ligger för nära Alborga vägskäl. Jag kontrollerade positionen när jag kommit hem med min gps klocka, jag hade hittat rätt.

Halvvägsstenen

Nu cyklade jag på min mtb, den har ingen cykeldator, däremot hade jag min GPS klocka på. Den anger inte position men fart och distans. Den var till stor hjälp, när man överslagsberäknat att det är ca 4 km till nästa avtagsväg blir det lättare att slappna av om man kan se när man närmar sig. Jag är ju trots allt ute på grusvägar där skyltning inte förekommer. 

Vägen var väl sådär, utsikten längs Johannesvägen var inget märkvärdigt, men inget fel på själva underlaget. Vägen kommer ut till Sälgsjön, där tittade jag återigen på kartan för att ta mig ut på Hedesundavägen.  Nästa kontroll var avtagsvägen mot Hanåsen, den ligger på Hedesundavägen. Nu var det dags att ta fram Tierpskartan. 

Hela vägen från avtaget till överfarten E4 var en ren njutning. Vacker välgallrad skog, gamla bronsåldersboplatser där den vanligtvis steniga terrängen idag mera var granåker. Det kändes att här skulle man kunna skapa ett vackert småskaligt odlingslandskap igen om man ville. Kalhyggen fanns det också förstås, enorma sådana. Orienteringen var ännu inga problem. Kartans markeringar för vägbommar var tillförlitliga kännetecken längs vägen. Nu borde det snart komma en avtagsväg med bom på vänster sida tänkte jag, och mycket riktigt så gjorde det det. Till exempel här i fyrvägskorset efter själva Hanåsen.

Sedan blev orienteringen svårare, jag försökte följa med som tidigare men vägbommen där jag skulle svänga, som borde vara stängd, visade sig vara öppen. Men jag stannade och kontrollerade kartan, får väl erkänna att det var en liten chansning, sen tänkte jag att Fågelmuren borde komma snart om jag kört rätt och det gjorde den. Det visade sig vara en vidsträckt torvtäckt.  Sen blev det problem på kontroll nummer fem, jag tycker nog att kartan inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag kom ända fram till den asfalterade Åsbovägen innan jag förstod att jag cyklat för långt. Problemet var att den vita enskilda väg jag följt på kartan som var bred och fin, plötsligt var markerad som svart sämre enskild väg. Den svarta vägen var minst lika bra som tidigare,

fortsättningen som jag skulle ha följt var däremot sämre! Dessutom fanns där en vägbom som inte var med på kartan. Felkörningsvägen syns väster om "S:et" i Stordals. Väl framme vid kontroll nummer 5 var det ändå ingen tvekan om att jag var rätt. Masten som syns norr om "Jägars" syntes tydligt över skogen. Sen var det bara att cykla på norrut mot överfarten E4. För att undvika fler misstag hade jag nu kartan framme hela tiden i handen vikt med rätt del synlig. Ett slags kartfodral på ramen där det är lätt att ta fram kartan för att kolla i farten är modellen. Får kika på om det finns något lämpligt med regnskydd. 

Kontroll nummer 6 överfarten E4 hade jag trott var en tunnel under. Jag hade kartrekat för dåligt. Det syntes tydligt att det var en bro på kartan. 

Överfarten E4

Därefter var det bara två kontroller kvar innan hemfärd. Vägskälet i Mårtsbo och Grinduga. Det var enkel navigering, längs Kubbovägen gjorde jag en avstickare och kollade på Lantmäteriets geodetiska observatorium. Det var fint men såg dåligt underhållet ut. Naturreservatet Bläcktärnsjön låg inte så att det syntes från vägen. Däremot syntes reservatsmarkeriingarna och en informationsskylt. Inte heller Tröskens rikkärr låg synligt. Grinduga var ett märkligt litet samhälle, en slags nybyggd by med många hus helt utan samhällsservice. Fyrhjulsdrivna bilar och jakthundar på gården. Folk bodde som i en vanlig förort men vill leva som på landet. 

Vägskälet Mårtsbo

Observatoriet Mårtsbo

Efter 56,7 km var jag hemma, de 50 km som jag räknat med var kanske 52 km, inte mer. Resten var felkörning och utflykt till observatoriet. Helt OK bansträckning. Den stora behållningen var terrängen runt Hanåsen. Även Observatoriet var fräckt, lite area 51 känsla.

Nästa gång är det 100 km som gäller. Nu vet jag att kartfodral och inte allt för täta kontroller är bra. Tydliga enkla kontrollpunkter är också viktigt. Halvvägsstenen hade inte funkat i mörker t ex. Själva grundtanken, att utforska grusvägarna och se sånt som är bortom allfartsvägarna är helt rätt.Det kändes stundtals som en riktig upptäcktsfärd och det var det som var meningen. 

Behovet av cykelkultur

Till helgen 1-2 mars startar den riktiga cykelsäsongen nere i Belgien med Oomlop het Nieuwsblatt och Kuurne-Bryssel-Kuurne. På KBK finns Jonas Ahlstrand på startlistan. Het Nieuwsblatt har ju den mest spektakulära bansträckningen med den superbranta backen "Muur" eller "väggen" som vi skulle kalla den på svenska, sedan passerar cyklisterna flera andra backar som återkommer i Flandern runt sex veckor senare. Varje år drömmer jag om att åka dit och cykla och titta på cykel. Det blåser rätt styggt från havet i det platta landskapet och backarna är både långa och branta med svenska mått mätt. Däremot tror jag kylan framme i april inte är så märkvärdig för en svensk i vart fall.

Belgien är som bekant ett litet land. Den cykeltokiga delen av Flandern som ligger några mil sydväst om Bryssel, är inte större än en vanlig svensk kommun. Sätt en passare i Oudenaarde med 30 km radie så har du alla de berömda "bergen" och byarna där så många flamländska cyklister fostrats. På en karta är det lätt att förstå varför cykel blivit populärt. Vägarna är 3 meter breda och ligger tätt i en naturskön trakt med mängder av byar. Vill man stanna för en fika är det aldrig mer än några kilometer. Begreppet "levande landsbygd" är verklighet där. Avståndsskalan i vägnätet i Sverige varierar naturligtvis, men tänk så här, hur tätt är det mellan ställen där du kan stanna och dricka en öl? Startar man i Gävle är nästa ställe minst 20 km bort. Misstänker att motsvarande mått i Belgien är mindre än 5 km. Danmark är naturligtvis ett större cykelland än Sverige av samma skäl, liksom Tyskland, England, Holland, Italien, Frankrike och Spanien. Nu kanske vän av ordning säger att cykling och öl inte hänger ihop, då säger jag att det gör det, lika mycket som kaffe. Sätt dig på torget i Helsingör en lördagsförmiddag, vid halvelvatiden kommer cyklisterna in. De beställer varsin öl, sitter 20 minuter och cyklar sen vidare. Nu är det ingen halvlitersbägare de sveper utan en 33:a. I Bayern tar de ölen efter turen, men då är det en liter som gäller. Sen cyklar de hem.

I söndags var jag ute och cyklade 4 mil på mtb, det var +5 grader , blåsigt och delvis lite blött. Bristen på distanspass blev tydlig efter en timma. Sedan gick det trögare och trögare, efter 1:48 kunde jag avsluta med blodsockret i knäna. Förra året var utepremiären en hel månad senare. Nu längtar jag efter att få sätta mig i lä, i solen, efter cykelturen, i cykelkläder och dricka en god sval öl medan saltet torkar på kinderna.

Ljuspunkter i gråheten

Förkylningskänslan vägrar lämna kroppen, vädret är grått och blött och det var över en vecka sedan senaste träningen, livet är med andra ord sådär just nu. Men några ljuspunkter finns där.

Daggros

1. Fick mina frön från Impecta och nu står 18 små krukor med Hasselört, Myskmadra och Skogsklematis i fönstret. I kylen ligger två påsar med Daggros och Japansk klätterros på stratifiering. Det blir kul att se om de gror, de skall planteras så att de klättrar på alla stuprör och träd.

     

Japansk klätterros

2. Monterade en ny kedja på mtb:n, har haft den liggande sen i höstas, men så fick jag lite inspiration. Det var gjort på 10 min, Shimano HG- X, den tiodelade kedjan som är riktningsberoende är helt suverän, sån precision i växlingen, tyst är den också.

3. Var inne på Schildts bokförlag och kollade, där hittade jag en bok om Finska gardet 1812 - 1905. Den fanns på Adlibris för 35 kr, ett fynd för en fin bok på utmärkt papper. Nu ligger den på tur.

4. Läste ut Per Landins Resan till Saaleck, om tre konstnärer som producerade åt nazisterna. Utmärkande var deras skicklighet och hantverkskunnande liksom deras brist på originalitet. Landin problematiserar bilden av nazikonst kontra avantgardism på ett sätt som sällan görs.

5. Beställde nya bromsar och däck till touringcykeln. De gamla shimano cantileverbromsarna är usla, de var billiga, men riktigt så dåliga får faktiskt inte bromsar vara. Det blev ett par campa istället, dyrt men bra och snyggt. Däcken blev Schwalbe Marathon supreme i 32 mm bredd. Lite för smalt för grusväg men förhoppningsvis tillräckligt. Problemet är fälgarna, de tar egentligen bara 28 mm, men jag chansar ändå. Funkar det inte blir det ändå till att bygga nya hjul med bredare fälgar.

Cykelplanering XY500

Hur förbereder man sig kroppsligen och själsligen för att cykla 50 mil? Det är den fråga jag funderar över nu. 10 mil på racercykel en fin sommardag är en sak, det har jag gjort massor av gånger. 30 mil som Vätternrundan något helt annat, det har jag gjort två gånger. Nu är det 50 mil som är i sikte. 500 km varav 15 - 20 mil är grusväg. Jag räknar med att det går att förbereda sig hyfsat för halva sträckan. De förberedande banorna är på 50, 100, 150 och 250 km. Vid sidan av det blir det en handfull träningspass runt 10 - 15 mil. Jean Claude Muzellec som cyklat Paris Brest Paris 1200 km åtta gånger menade att det krävs minst 50 mil i benen innan första 20 milaren. Med mitt upplägg skall det inte vara några problem att få till det innan 250 km turen.

Träningskalender - ungefär så här tänker jag när det gäller distansträningen

Mars 3 - 4 korta distanspass på 90 - 120 minuter för att börja vänja kroppen. 20 mil ute totalt. Förra året blev det bara 50 km ute i mars, året innan 140 km och 2010 också bara 50 km. Med andra ord behöver jag vara lite tuff mot mig själv och träna mera ute än jag brukar göra redan i mars. 

April 3 - 4 träningsturer på 120 - 180 minuter plus 50 km turen, så fort snön är borta och det börjar torka upp lite, eventuellt på mountainbike. Minst 25 mil, totalt ca 45 mil ute. Den träningsmängden har jag haft många gånger tidigare så det bör inte bli några problem.

Maj 2 - 3 träningspass på 70 - 90 km. 100 km + 150 km turerna  Minst 40 mil, totalt 85 mil ute. Återigen kan det blir fråga om att vara hård mot sig själv. 150 km i slutet på maj har jag gjort förut, men om det blir pissigt väder kommer det inte vara njutbart. 

Juni  2 träningspass om 120 - 160 km. 250 km i samband med midsommar är ett upplägg jag filar på. Vi brukar åka till Sundsvall och vad passar bättre än att ta cykeln. 

Juli  Först åker vi till Grekland, sen behövs ett par lite längre pass på 15 - 18 mil när vi kommer tillbaka som förberedelse för 500 km. Det är oklart vilken bansträckning som passar bäst, jag vill inte åka samma vägar som tidigare. Helst vill jag cykla från A - B och inte en rundtur, max 48 timmar räknar jag med. Antagligen är andra hälften av juli eller första veckan i augusti mest realistiskt. Vädermässigt är det ofta fint, ju varmare desto bättre. Dricka och vila kan jag hantera men regn och kyla tär hårt på krafter och motivation. Marginalerna vid tekniska fel och felnavigeringar minskar också om förhållandena är dåliga. Minns Jean Claudes ord "första gången vi cyklade runt Vänern, 400 km, regnade det från start till mål, det var hårt".

När jag cyklade Vätternrundan resonerade jag att halva distansen borde räcka som träning för att genomföra loppet. Jag tycker det stämmer ganska bra. Inför Paris - Brest - Paris är längsta kvalificeringsloppet 600 km. Å andra sidan är de som kör PBP ofta igång redan i maj - juni och kör 60 mil för att sedan bygga på med kvalitetsträning under sommaren för att kunna köra lite fortare. 

Den mentala biten

När man ställer upp i ett motionslopp har man draghjälp, vätskekontroller och får en medalj. Man har betalat och man får en nummerlapp. Allt är upplagt för att man skall genomföra, kanske till och med tänja på sina gränser som under Vätternrundan. Men hur tänker man när man är själv? Ensam? Utlämnad åt enbart de krav man ställer på sig själv?  Jag vet inte hur jag kommer reagera, jag brukar skärpa mig och genomföra även om det är tufft men då har det funnits ett socialt tryck. Det är lättare att avbryta efter 35 mil och säga "ja ja, det gick inte men det var trots allt både längre och tuffare än något jag gjort tidigare".