Veckorapport 11 - 14

Det är märkliga tider, världshistoriska händelser, coronapandemin påverkar allt. Gatorna är glesare, restaurangerna nästan tomma, all idrott nedstängd, ingen cykling att titta på, sportkanalerna visar repriser. OS flyttat ett år, försvarsmaktsövning Aurora är flyttad till framtiden, Hemvärnsverksamheten är nu att ha beredskap att hjälpa till. Gymnasieeleverna är hemskickade, Kajsa jobbar hemifrån, Cornelia jobbar hemifrån och jag jobbar hemifrån sen idag. Med undantag för två styrketräningspass, ett rullpass och ett lätt cykelpass har jag inte tränat på en månad. Är jag förkyld? Inbillningssjuk? Är andningen ansträngd? Näsan rinner, är det för att det är kallt? Corona?

Efter tre veckor med fjärrundervisning, flera kollegor som jobbar hemifrån är allt vänt uppochned. Eleverna är ändå tappra, de loggar in på videokonferenserna och löser sina uppgifter. Att undervisa på video är envägskommunikation. Ingen vill prata så att andra hör. De flesta ber om hjälp på chatten. Det är tråkigt att inte träffa ungarna. Det är inte för det här man är lärare. Ingen vet hur länge det här tillståndet kommer hålla i sig. Mest synd tycker jag om mina mentorselever som tar studenten i år. Blir det något utspring? Hur går det med betygen? Feststämningen? Studentbalen, blir allt inställt?

Mamma och pappa är hemma i karantän, påskresan till Karlstad är inställd. Vem vet hur det går med sommarens mc tur, utlandet är stängt, Norge är stängt. Kommer man kunna resa i Sverige? Det talas om att förhindra spridning inom landet. Först var perspektivet veckor, nu månader.

Motorcykelunderhåll

I helgen bytte jag bromsvätska fram och bak, bytet gjordes vid 85500 kilometer. Har kört rätt exakt 3000 mil sedan jag köpte den. Det är snart dags för nya däck, i år ska jag köpa Continental Trail attack 3 som vunnit alla tester, både vad gäller fäste och slitstyrka. Eller som de skrev om mina Metzeler Tourance Next, det var bra men nu har utvecklingen gått om.

Gävle

Såg en film från 1957 på filmarkivet om Gävle. Modernismen gick verkligen hårt fram med staden. Ibland roar jag mig med att tänka var skulle man bo om man inte bodde i Gävle? Länge tänkte jag att det vore skönt att flytta ut på landet, i synnerhet på våren. Sitta i söderläge, lyssna på tystnaden och titta på gässen som landar på grannens åker. Sen börjar jag tänka på bilresorna in till jobbet eller för att handla, alla dessa bilresor, nej tack. Där ska man kanske ha sommarstuga, inte leva. Då återstår staden. Men vilken stad? Storstaden är dyr och jobbig att leva i, lägenhet sätter jag mig inte i igen. Sen vill man ju att staden ska erbjuda någonting, kultur, handel och restauranger. Då ska man erkänna att det börjar på andra sidan 60 000 invånare. Det finns 34 kommuner som är större än så förutom de tre storstäderna. Sen vill man ju inte bo i Uppsala, för då kan man lika gärna bo i Gävle.

Förortskommunerna i storstadsområdena går också bort liksom Skåne. Då blir det 19 kommuner kvar varav en är Gävle. I Småland, Blekinge, Halland och Östergötland känner vi inte nån och skidföret är oftast uselt så det är inte heller aktuellt. Nu är vi nere på en hanterlig lista bestående av Karlstad, Östersund, Umeå, Luleå, Sundsvall, Skellefteå, Örebro, Eskilstuna, Västerås och Borås. I alla de här städerna har jag varit flerfaldiga gånger eller bott i. Eskilstuna och Västerås är gamla industristäder som håller på att bli dyra att bo i, de är i vart fall inte bättre än Gävle. Örebro ligger såpass nära Karlstad att då kan vi lika gärna bo där. Örebro har en oerhört subtil charm, somliga säger obefintlig, men det är inte helt sant. Borås är fint men regnigt. Jag gillar Borås, hyfsat nära Göteborg, så nära att man funderar på varför man bor i Borås. Skellefteå är tyvärr bara en hockeystad, den har sina poänger men ska man bo så långt norrut är Umeå eller Luleå bättre. Östersund har jag minst erfarenhet av, det är också den minsta staden av dessa. Närheten till fjällvärlden är dess största styrka, liksom ett litet men trevligt centrum. Vi känner ingen där och det ligger långt bort, det skulle bli ensamt. Kvar blir Umeå, Luleå, Karlstad och Sundsvall. Umeå höll vi på att hamna i en gång, jag är ingen spontan vän av Umeå men satsningarna i centrum har lyft staden. Det skulle kunna vara ett alternativ men vi känner heller ingen där så det är nog inte aktuellt. Luleå är mest udda på listan, den skiljer sig mest från övriga. Det är lite kulturskillnad, detta är Norrbotten, det är inte den vanliga storsvenska berättelsen. Jag gillar Luleå, skulle kunna leva där. Nackdelen är förstås avstånden till de flesta vi känner. Karlstad känner jag utan och innan, det är något med platsen man vuxit upp på. Vi känner många, det är en trevlig stad, närmre Norge, perfekt för MC och cykling. Sundsvall har ungefär samma fördelar med nackdelen att det är långt till storstadsområdena. Det är mera snösäkert, det är en fördel. En annan nackdel är avståndet till Karlstad och vännerna i Västsverige. Då ligger Gävle bättre till.

Makt och maktmissbruk

Vi säger ofta att auktoritetstron är borta. Så är det kanske, men ändå finns behovet av auktoritet kvar.
Det går knappast att tänka sig en värld där auktoritet bestående av god maktutövning och kompetens inte är en önskvärd del. De som stormar mot vissa auktoriteter har bara valt andra auktoriteter. Den som förkastar en maktordning infogar sig gärna i en annan.  Ur den synvinkeln är det märkligt att vi inte lägger mer kraft på att förbättra alla de situationer där auktoritet utövas.
Helt enkelt därför att oavsett vart vi är på väg kommer mötet med makten att vara kvar. Det är hur makten beter sig som är det viktiga. Någon kommer alltid bli besviken men det behöver inte innebära en kränkning. Detta missbrukade ord.

Utövningen av maktrelationen

Överallt där någon bestämmer över en annans liv och möjligheter utövas makt. Jag tänker inte ge mig in på maktrelationer inom familjer, kompisgäng eller organisationer. En avgränsning som egentligen inte är möjlig eftersom det hänger ihop med hur vi utformat den offentliga maktutövningen. Det är den formella maktrelationen som behandlas här. Poliser, lärare, tullpersonal, vårdpersonal, skyddsvakter, inspektörer, socialtjänstemän, administratörer på myndigheter, alla dessa människor som ska tolka och utföra sitt skriftliga uppdrag för oss.

Det skriftliga regelverket är bara en liten del av hur personalen tolkar och utövar sin tjänst.
Andra faktorer som påverkar utövningen är:

1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget
2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet
3. Traditioner och best practise inom yrket och på arbetsplatsen
4. Personliga egenskaper 
5. Resurstilldelning
6. Yrkets status

I allmänhet är ett uppdrag skrivet på ett sådant sätt att det innehåller motstridigheter, det är oundvikligt i ett komplicerat uppdrag. Å ena sidan ska en lärare bedöma och utveckla en helhet, å andra sidan finns detaljerade regelverk om alla delar som ska ingå i helheten. Spännvidden mellan detaljer och helhet rymmer en handlingsfrihet för den som utövar makt. Det är nödvändigt eftersom alltför strikta ramar begränsar möjligheterna att uppnå syftet med maktutövningen. Syftet med maktutövningen är i allmänhet väl förankrat och avspeglar ett behov. Inte alltid och inte för alltid, men oftast.

1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget är väldigt viktigt. Det är här maktutövaren ska förstå det mest grundläggande. Hur de här kunskaperna lärs ut och traderas inom utbildningssystemen är avgörande för slutresultatet. Här finns alla de portalparagrafer och etiska riktlinjer som ska genomsyra maktutövningen. Det är mot dessa som man ständigt måste mäta och återkomma till. Varför gör vi detta? Vad vill vi uppnå? Vad ska skyddas? Det är inte självklart att tolkningen och traditionen har ett sunt synsätt, vilket jag återkommer till.

2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet skapar en trygghet, en verklig auktoritet. Vi har alla mött det, rutinerade yrkesmänniskor som löst sina uppgifter under många olika förhållanden.
Jag talar inte bara om erfarenhet utan också om god grundläggande utbildning sånt som ger perspektiv och öppnar för självreflektion. I Storbritannien lägger de störst vikt vid de allmänna kunskaperna. En person med utbildning i antikens samhällsliv kan jobba med ekonomi på ett storföretag. I Sverige lägger vi störst vikt vid de specialiserade yrkeskunskaperna, båda synsätten behövs.

3. När man kommer ut i arbetslivet möts man av en komplex verklighet. Svåra situationer, kollegor som inte är bra, resursbrist, hierarkier, okunskap, annan kunskap än den man fått på utbildningen.
För att klara allt detta skapas arbetssätt som hanterar situationen, ofta på ett tillräckligt bra sätt men ibland med stora brister. Kulturen på arbetsplatsen är avgörande för hur bra eller dåligt det blir. Det är chefen som är ansvarig för kulturen på arbetsplatsen. På det viset kommer chefen att ha ett direkt inflytande över hur personalen utövar sin makt. I verkligt stora organisationer som polisen eller militären är det förstås oerhört tungjobbat att förändra kulturen även om det uppenbarligen går. Det hänger mycket ihop med att utbildningssystemet stöttar utvecklingen.

4. Personliga egenskaper är en del av professionsforskningen som är mycket försummad. Det beror på att våra utbildningssystem tar sin utgångspunkt i att allt går att förändra med mer kunskap. Det blir inte fruktbart att ha en konstant i den ekvationen.
Nu är förstås inte personligheten konstant, men den förändras knappt av utbildning, utan endast lite genom livets erfarenheter återkoppling av positiv och negativ förstärkning.
Det är därför det är så viktigt att rätt människor jobbar i yrken med maktutövning. Integritet, självreflektion, moral, empati, styrka att sätta gränser, mognad att be om hjälp, prestigelöshet men ändå med ambitioner. Det är verkligen inga låga krav maktutövning kräver vid sidan av alla sakkunskaper.

5. Resurstilldelning borde inte vara en faktor men är det. Tid och andra resurser du har till ditt förfogande påverkar hur hårt olika målsättningar prioriteras. Polisens, försäkringskassans och skolans arbete är i ständigt fokus för den här diskussionen. Andra områden flyger under radarn i den allmänna debatten, hur påverkas till exempel socialtjänsten av resursbristen?
Det vi kan vara överens om är att om maktutövningen i övrigt sköts på ett gott sätt så är prioriteringarna i huvudsak inte en fråga om professionalitet. Däremot ökar risken för oprofessionellt bemötande med resursbrist.

6. Yrkets status samverkar med alla övriga faktorer. Krav på hög kunskapsnivå och god resurstilldelning höjer statusen. Tung arbetsmiljö och låga formella krav sänker statusen. Två ytterligheter skulle kunna vara hjärtläkaren och kriminalvårdaren. Bägge kan behöva fatta livsavgörande beslut i sin maktutövning.

En modell för riskanalys av maktutövning

Det går förstås att diskutera vad som är låg och hög grad av specialisering, vad som menas med hög och låg grad av sakkunskap. Det handlar inte heller nödvändigtvis om utbildningstid. Det finns också stora skillnader inom yrken. En ekobrottsutredare och en piketpolis har t ex väsensskilda dagar. Poängen här är att traditionen av maktutövning inom en yrkeskår tenderar att vara likartad. De flesta har gått samma väg genom utbildning, bland de antagna finns en viss homosocialitet. Nyligen talade rikspolischefen och ÖB om gemensam rekrytering, de talade om konkurrens om samma målgrupp. Retoriska frågor: Varför pratade de inte ihop sig med dekanerna på alla socionomutbildningar eller lärarutbildningar? Behövs inte ett stort intresse för samhällsfrågor och pedagogik hos polis och militär? Nej det kokade ned till homosocialitet. 

Rörelser inom matrisen

Politiker försöker ofta att förändra yrkens maktutövning och därmed förflytta dem till andra kategorier. Polis och militär har man t ex försökt flytta ned till rutan av hög specialisering och motstridigt regelverk. Den här typen av förändringar möter alltid stort motstånd. Man skulle kunna tänka sig att mer komplicerade uppgifter och därmed höjd status skulle vara önskvärt. I polis och militärs fall är det enkelt, lönen har inte alls hängt med uppåt och flertalet har valt yrket för att få handla och se resultat genast. Då blir det motstånd. 

För lärare och socialsekreterare har politiker försökt att sänka graden av specialisering och sakkunskap. Att göra dem till mer av handläggare. Diskussionen om lärare som socialarbetare som administrerar för mycket är ett symptom på detta. Det leder förstås till motstånd hos lärarkåren, många hoppar av och börjar göra andra saker. 

Bland dem som har ett specialiserat yrke med höga krav på kunskaper och med ett tydligt regelverk ställer man ofta krav att de ska vara med och utveckla verksamheten, det vill säga höja sina allmänna kunskaper och börja se sitt uppdrag i ett vidare perspektiv. Det är ofta inget välkommet uppdrag då det oftast innebär att man får stånga mer mot andra människor inom t ex projektledarskap.

Bland dem som både har låg specialiseringsgrad och ett komplicerat uppdrag innebär förändring åt något håll ofta en usel psykosocial arbetsmiljö. De som bara vill handlägga mår dåligt av höjda krav på kompetens och de som vill se till helheter mår dåligt av att reduceras till regelstyrda handläggare.

Slutsatser - så klart

Oavsett vilken typ av arbetsplats det handlar om krävs ett starkt ledarskap, möjligheter till olika roller med olika grad av specialisering inom en yrkeskår är önskvärt. Minskad homosocialitet är bra om man vill förändra en arbetsplats. Svenska arbetsplatser präglas av eget ansvar och låg kontroll. Det är ofta bra, men leder också till hög grad av ansvarskänsla för situationer den enskilda inte kan påverka. När makten delegerats ut på låg nivå ut i organisationen med svagt ledarskap och stort förtroende för medarbetarens kompetens då blir vikten av goda personliga egenskaper ännu tydligare.

I ett systemperspektiv är individen resultatet av organisationen. Istället för att ställa synsätten mot varandra väljer jag att säga att de kompletterar varandra. Den goda maktutövningen är förstås beroende av välfungerande utbildning, regler, styrning, kontroll, organisation och resurstilldelning. Men det räcker inte, de som utför arbetet måste ha rätt egenskaper. 

Skolpolitik och new public management

Läser Leif Lewins text om skolan som jag finner klok och tänkvärd. Det är viktigt med den historiska bakgrunden till många av försöken att decentralisera politiken. Staten hade vuxit till ett monster som drogs med enorma budgetunderskott under 80 - talet. Det var inte längre hållbart och en annan modell där staten beställde medan andra (företag, kommuner) utförde blev lösningen. Staten ställde krav på hur produkterna skulle vara beskaffade. T ex vad skolbarnen skulle lära sig, målen sattes och sedan skulle det mätas för att se om den levererade produkten höll måttet. Det var ju bara det att utföraren hade fått stor frihet att själv utvärdera sitt arbete. När det blir uppenbart att det fuskades måste staten skärpa sin egen kontroll av det utförda arbetet, på så vis infördes dubbla kontrollsystem.
När systemen ändå inte gav de resultat som efterstävas t ex den rätta socioekonomiska representationen i högre utbildning, införs ytterligare system. De som ska göra jobbet får lägga allt mer tid på att mäta så att kvaliteten kan garanteras. Vilket leder till mindre möjlighet att utföra ett gediget arbete. En negativ spiral.

Vad jag egentligen ville ha sagt

Lewin skriver att den svenska skolan antagligen höll högst nivå runt 1990. Alltså precis när den skulle kommunaliseras. Här har jag en teori som jag inte har hört så många gånger i debatten.
1970 tog de sista i det gamla gymnasiet studenten. På 80 -talet var lärare födda på 1930 och 40 - talet i sin mest produktiva ålder. Det var de som styrde skolan, många av dem hade också gjort en klassresa. På 90 - talet utlöstes ett enormt braindrain från skolan, lektorer på gymnasiet fick plats på svällande högskolor, högstadielärare började jobba på gymnasiet, driftiga personer slutade och skaffade sig en annan karriär samtidigt som grundskolan fylldes på med den hopplösa generationen. Välfärdsårens mellanakt, de födda 1955 - 1965. Förskolelärare, fritidspedagoger och snart sagt varje person med någon form av pedagogisk erfarenhet och stort självförtroende fick plötsligt axla en större rock. Många gånger med ledningens och politikens uppmuntran, här fanns folk utan akademiska manér som var bra på att ta folk och kunde hantera ungarna. De tog över utbildningssystemet och formade det efter sina egna ideal. Mycket i skolan blev hobbybetonat, de lokala kurserna på gymnasiet är kanske det tydligaste exemplet, minns ni dem?

Nu då?

Nu är det vi i generation X 1965 - 75 som styr skolan, barnen till 1930 - 40 talisterna, vi ropar på mera ordning och reda, tidigare betyg och striktare krav. Problemet är bara det att de som idag ska göra jobbet inte längre finns på alla skolor. De som har en god utbildning och har erfarenhet och som vill ha en kunskapsintensiv skola de jobbar ofta på skolor med lite problem och med skolledning som delar deras värderingar. De vill inte jobba med bråkiga ungar med sociala problem under ledning av en rektor som inte delar deras vision. 

Ingen skola är bättre än sina elever

Idag skrev LO och de två lärarförbunden en artikel som gick ut på att friskolors kösystem förstärker skolsegregationen. Vilket i sin tur leder till olika bra resultat för eleverna i skolan. Så är det ju förstås, de som själva har högre utbildning sätter sina barn i skolor där andra som har högre utbildning sätter sina barn. Varför de som saknar högre utbildning inte ställer sina barn i kö till Carlssons skola etc kan vi bara spekulera i. De har ju faktiskt samma möjlighet att göra just det. Undantaget är de nyanlända som inte har haft möjlighet att göra ett aktivt val. De är en allt större grupp värd att tänka på. Dessa berörs inte i artikeln så det kan knappast vara dem som LO och lärarfacken månar om.

Kontentan är i vart fall att det fria skolvalet är under attack. Valet skapar segregation och förstärker effekterna av boendesegregationen som i sin tur leder till stora skillnader i elevers resultat.

Nu vill man alltså bryta upp den här möjligheten genom att skapa en annan sorts kösystem. Frågan är bara hur? Hur gör man? Ska man lottas till en populär skola? Det vore en lösning. Vad händer med den som inte drar en vinstlott då? Nu kommer vänstern - men det är ju redan ett lotteri där somliga blir vinnare och andra förlorare. Nej det är stor skillnad, de flesta hade möjlighet att göra valet, att de inte gjorde det, ja det är faktiskt deras fel. För samhället vore det bättre om alla gjorde aktiva val än att överlåta det till ett lotteri.

Matematiken bakom resultaten och argumenten

Min erfarenhet är att i en vanlig klass är ca 1/3 studiemotiverade som har studiebegåvning, 1/3 hänger med men bryr sig inte särskilt mycket och 1/3 får kämpa och behöver någon form av insats från skolan för att ta sig igenom 12 år med godkända betyg. Med särskild insats menas sånt som elevhälsoteamet skriver i olika åtgärdsprogram. Men vad händer om flertalet av den tredjedel som redan är motiverade sätts i en annan skola?

Låt för enkelhetens skull denna grupp av motiverade i en klass som sätts i annan skola med studiemotiverade utgöra 2/3 av de studiemotiverade. Då blir matematiken i en samma klass så här.
1/9 studiemotiverade, 4/9 som hänger med och 4/9 som kräver en särskild insats. I en klass med 27 elever kommer alltså endast 3 elever att vara motorer i klassrummet medan 12 behöver en särskild insats. Men nu är det inte så enkelt, därför att gruppdynamiken gör att eleverna själva skapar en hierarki där man intar nya roller. I en vanlig klass är 1/3 studiemotiverade oftast tillräckligt många för att de ska kunna sätta agendan. Men i en klass med endast 1/9 studiemotiverade elever är det den 1/3 som får kämpa som anger takten och klimatet i klassrummet. Det betyder att de 4/9 som annars skulle hänga med sänks till den lägre nivån. Notera nu att det fortfarande finns 3 elever i klassrummet som både har lätt att lära och vill lära sig. För en vanlig lärare går det inte att vinna över den här situationen. Det finns superlärare som kan göra skillnad men på en skola med tre parallellklasser hur många lärare är det? 3-4 st kanske. Gruppdynamiken hos lärarkåren är likartad den hos eleverna, alla kan inte vara bäst och om många av de bästa inte vill vara kvar så förändras dynamiken och de minst ambitiösa lärarna blir tongivande. Det sistnämnda känner lärarfacken till, det är huvudorsaken till att de skriver artikeln. Det blir för många arbetsplatser med en dålig arbetsmiljö där ingen trivs, inte ens de sämsta lärarna vill verka i en sån miljö.

Det finns med andra ord väldigt små möjligheter att motverka dåliga skolresultat i en segregerad miljö. Det går att göra skillnad på sina håll men inte på samhällsnivå.

Kan man argumentera för fria skolval när det är så här?

Ja, naturligtvis, vi har ett unikt rättvist system i Sverige där vi har avgiftsfri skola. Använd din rätt att välja. De problem som finns i vissa större städers förortsskolor har andra grunder än det fria skolvalet. Det fanns en boendesegregation långt innan det fria skolvalet fanns som skapar olika resultat. Tvärtom har det fria skolvalet gjort det möjligt att välja en bättre skola än den i närområdet.

PISA undersökningen och vägen framåt

Svenska barn fortsätter att tappa i PISA undersökningen, de är sämre än genomsnittet för alla ekonomiskt framgångsrika länder. Pojkar och lågpresterande i allmänhet har försämrat sina testresultat. Hur skall man se på detta? Finns det några enkla lösningar?

Jag menar att det gör det. Problemet är att man hela tiden letar efter den vises sten, det där som skall göra att eleverna både blir fina människor och lär sig de färdigheter vi vill. När eleverna läser för dåligt beror det på att de inte tränat tillräckligt mycket på det, så enkelt är det. När de räknar för dåligt beror det på att de räknat för lite. Det finns ingen motivationsteori, pedagogik eller annat synsätt som kan ändra på den saken. Vi kan bestämma oss för att det inte är viktigt hur bra våra barn klarar sig i PISA. Vi kan strunta i hur mycket de lär sig. Våra barn kommer antagligen bli lika lyckliga eller lyckligare för det. Om det nu är lycka och trivsel som är målet med skolan.

Men vi måste ta första steget och bestämma oss för vad som är viktigast. Idag är fokus på ett gott barnliv, i det goda barnlivet lägger vi ungefär samma saker som i ett gott vuxenliv. Kärlek, uppskattning, bekräftelse, meningsfulla sammanhang, lustfyllt lärande, en rik fritid, många vänskapsrelationer och lysande framtidsutsikter. Tyvärr är ett gott barnliv inte helt förenligt med goda studieresultat. Det finns ingen vises sten som kan ändra på det. Vi tycker synd om underbarn som sitter och drillar fiol eller piano åtta timmar om dagen vid tio års ålder, sydkoreanska barn som pluggar fyra timmar varje dag efter skolan och sitter som ljus och lyssnar och antecknar i skolan. Men de gör resultat. Hur mycket ska vi kräva av våra barn? Innan vi är beredda att besvara den frågan är det faktiskt meningslöst att göra någonting.

Lösningarna

Man måste ifrån lärarhåll bestämma sig för vad eleverna skall lära sig, inte bara ungefärligt i riktning mot ett mål, utan tämligen exakt. Det gäller alla ämnen. Man måste också börja ifrån grunden och nöta de färdigheter man vill att barnen skall ha. Man måste också nöta sånt som man kan anse enkelt.

Den moderna pedagogiken säger ofta om det bara är tillräckligt stimulerande så vill man och kan man lära sig vad som helst. Här borde man nyktra till, inlärning är sällan särskilt lustfyllt, det kan bli mera uthärdligt om det sker i en miljö man vill vara i. Hur många tycker det är verkligt kul att läsa en bok som är på gränsen till vad du förstår? Där du kanske får läsa om samma sida tre gånger för att du tappar tråden? Så är det för alla när man håller på att lära sig läsa. Hur kul är det när nästa mattetal är obegripligt när det förra var enkelt? Antagligen innehåller det en ny typ av tänkande som du inte gjort förut eller kombinerat med något tänkande som du inte använt på så sätt tidigare. Det här är ingenting man kan lära sig annat än genom att hålla på med det, mycket och dagligen. Det finns inga genvägar, däremot kan man ha en duktig lärare, fina klasskamrater, trygga föräldrar och en skola där man trivs.

Har Björklund haft fel?

De reformer som genomförts har varit dåligt genomtänkta, två av dem har skett mot lärarnas vilja, lärarlegitimationen och de individuella utvecklingsplanerna. Gymnasiereformen var både rätt och fel, de nya kursplanerna är bättre än de gamla men att inte göra alla elever högskoleförberedda inom ramen för ordinarie undervisningstid var fel. Det hade varit bättre att lägga till mer praktiktimmar ute i arbetslivet efter studenten och inte utöka de praktiska delarna på skoltid som man nu gjorde. På det stora hela är de saker som genomförts bara plakatpolitik, man har velat signalera vad man förväntar sig. Men lärarkollektivet består inte längre av människor som uppskattar ordning, reda, disciplin, punktlighet, lydnad och studieflit. Lärarkollektivet är relationellt inriktat, relationen till eleven är allt. Allt annat i uppdraget är tvåa efter detta, inga reformer som kräver att elevrelationen sätts efter kunskapsmål eller disciplinmål kommer att genomföras. Så enkelt är det. Nu är inte det här en kritik mot lärarkåren för att de prioriterar relationen, det gör de flesta av ren överlevnadsdrift. Auktoriteten finns där inte längre, skolledaren backar ofta inför föräldratrycket, skolverket bedömer aldrig skolans åtgärder som tillräckliga. Vem vågar stå upp för något annat än relationen? I relationsbygget ligger alla de där värdena som skolan också skall sträva mot, de mäts inte i PISA men där är vi faktiskt världsledande i Sverige. 

Nu kanske vän av ordning lyfter fram att det finns många duktiga lärare som både klarar relationen och levererar resultat. Ja det gör det, men deras resultat är fortfarande lägre än vad de var för 25 år sedan. 

Återigen, det behöver inte vara fel, kanske är det som så många pedagoger på högskolorna säger, i framtiden behövs inte de kvaliteter som PISA mäter. Sen att vi äldre känner oss ensamma och inte känner igen oss i de yngres värld så har det varit i alla tider. 

Varför S kommuner ofta har dålig skola

I senaste numret av Dagens Samhälle kan man läsa att av de 50 sämsta skolkommunerna har 72% S styre medan i de 50 bästa skolkommunerna har 80%  borgerligt styre. Hur kommer det sig att det ser ut så här?

1.  ingen skola är bättre än sina elever

Oavsett hur mycket man satsar på skolan genom datorer, pedagogisk fortbildning för lärare och alla andra åtgärder som kostar pengar så är det elevernas resultat som räknas. Vad som är resultat kan diskuteras men i slutändan är det även för progressiva S kommuner graden av självförsörjning hos den vuxna befolkningen som räknas. De indikatorer som pekar på hög grad av självförsörjning överensstämmer rätt väl med de i Dagens Samhälles undersökning. Det här måste S kommuner acceptera, resultat räknas oavsett hur mycket man ogillar Björklund.

2. Föräldrarnas utbildningsnivå är avgörande

Trots alla pedagogiska finter och knep är det föräldrarnas livsvärld som överförs på barnen. Graden av livsvärldens överensstämmelse med den systemvärld skolan har i uppdrag att undervisa barnen i avgör skolans framgång. Jag lånar begreppen från Jürgen Habermas.  Skolan kan med andra ord inte överbrygga skillnaderna mellan två identiska elever där A har välutbildade föräldrar och B har dåligt utbildade föräldrar, A kommer att göra bättre resultat än B om man mäter på en stor grupp av A och B. Skillnaderna förstärks genom hela skolsystemet då avståndet mellan världarna ökar.

3. Det handlar inte om föräldrarnas inkomster eller skolans resurser

Marx tes att basen avgör överbyggnaden är inte tillämpbar på individnivå.
Det har inget med elevens hemekonomi att göra, inte heller med skolans ekonomi. Varje försök att bryta upp elevens livsvärld leder bara till allt starkare motreaktioner från eleven som ju får bekräftat hela tiden att hon inget kan eller vet. I progressiv skolpolitik försöker man ofta hitta lärare som kan lirka upp nyckeln till elevens livsvärld. Generationer av svenska elever har nu mött lärare som skall vara tjenis. Tänk "Tompa" i Torbjörn Flygts bok Underdog. I kommuner med många välutbildade föräldrar är situationen den omvända, här finns en hög grad av överensstämmelse mellan världarna. Här är det ibland läraren som kan vara den med sämst utbildning, här passar inte "Tompa" in. Kommunen kan lägga hur mycket pengar som helst på det de tror ger högre resultat men ändå misslyckas de. Att de sämsta skolkommunerna råkar vara de med låga skatteintäkter betyder här ingenting. De har tom. ett högre index än de förtjänar då deras gymnasieungdomar ofta åker till storstaden och får bättre utbildning där än hemma och därmed drar de upp snittet för påbörjad högskoleutbildning inom tre år.

Att förbättra resultaten i kommuner med dåligt utbildade föräldrar

På kort sikt skall man hela tiden sikta på att anställa så välutbildade pedagoger som möjligt, framförallt i sina ämnen. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt, expertis respekteras av alla.

Pedagogerna skall vara tydliga med vad eleven skall kunna och vad de förväntar sig. Uppgifter skall kunna förstås av föräldrar och resultatet skall kunna jämföras med andra elever. Betyg skall sättas efter prov eller inlämningsuppgifter, vad som räknas på betyget skall anges noga i förväg. Formativ bedömning fungerar bra på homogena elevgrupper med högutbildade föräldrar, tänk samhällsvetenskapligt program med kulturinriktning. Det är däremot rena katastrofen på högstadiet i en bruksort.

Den lärare som ofta får hjälpa sina elever att hitta material eller hjälpa dem att förstå material arbetar på fel sätt. Detta är den allvarligaste invändningen mot internet. Elever möter för avancerat material och skolan slutar köpa in material anpassat till eleverna. Been there done that, tyvärr :-(

Skolan måste skilja på vad man gör för att eleven skall bli en god människa och vad skolan gör för att hon skall bli en lönsam samhällsmedborgare. Har man toleransdagar med inbjudna talare, teatergrupp och studiebesök så skall man inte samtidigt ha uppgifter där eleverna skall göra filmer om mobbing och väggtidningar om rasism eller homosexualitet. Går man på teater gör man det för upplevelsen inte för att sedan skriva en text om den. För skolan handlar det mycket om att skilja på vad man gör för att nå högre läroplansmål och vad man gör för att nå kursmål. Var sak är bra i sig och för sig, men inte ihop. Det som sker är att man i praktiken betygsätter elevens livsvärld. Har man ett torftigt medskick hemifrån blir det ett torftigt resultat. Har man ett gott medskick men dåliga kunskaper kanske man glänser på toleransdagarna men sedan faller man tillbaka. Har man ett gott medskick och goda kunskaper väljer man i regel att inte anstränga sig alls eftersom man vet att det är vanlig skola på måndag och då kan man fortsätta vara bäst.
Det är oerhört viktigt med aktiviteter utöver det vanliga, det är bara kultur som kan bryta igenom livsvärlden.

På lång sikt måste skolor vara så attraktiva att även välutbildade föräldrar vill ha sina barn där. För att uppnå det se ovan!

Personalen som framgångsfaktor i skolan

I de flesta organisationer anpassar man personalen efter behoven, och då inte bara efter mängden arbetsuppgifter utan också efter vem man faktiskt behöver ha för att uppnå målen. I skolan har man varit ganska ointresserad av de frågorna. Kanske för att man helst vill behålla en dynamisk människosyn även på personalen. Men det är inte helt verklighetsförankrat att tro att samma människor skall vilja vara kvar i skolan i alla år och göra sitt bästa eller att de skall ha något att tillföra.
Varför tycks i stort sett varje ny friskola som etablerar sig genast bli någorlunda framgångsrik? Jag menar att det i hög grad beror på att personalens ålder är låg och tiden de jobbat hos samma arbetsgivare är kort. Eleverna känner att personalen är full av tillförsikt inför framtiden, att de fortfarande har mycket ogjort.

Så här tänker jag:

En skola med 500 elever har ca 50 lärare plus rektorer och stödfunktioner. I många kommunala skolor som tappar elever är hälften av personalen över 50 år, såna skolor har ingen framtid. Punkt! Friskolor kommer att komma dit om tio år, men faktum kvarstår, de har inte heller någon framtid om de inte arbetar aktivt med sin personalpolitik.

Så här skulle nyss nämnda skola behöva arbeta med sin personal:

1. 20 lärare är 25 - 35 år gamla, de befinner sig mellan examen och VAB, skilsmässa och föräldraledigheter. De har massor att lära i yrket, de befinner sig fortfarande i ung vuxen stadiet, de har roligt tillsammans på jobbet och de tillåts experimentera och göra misstag.

2. 20 lärare är 35 - 50 år gamla, de befinner sig på toppen av sin kapacitet, de fortbildar sig, blir arbetslagsledare, blir rektorer, kan jobbet utan och innan och driver skolan. De är kvalitetsgaranten, de begår inga stora misstag och de är föräldrarnas viktigaste kontaktyta. Det viktigaste för den här gruppen är att fortsätta utvecklas och sedan gå vidare till andra uppgifter än att undervisa. Alla kan inte bli rektorer, speciallärare eller yrkesvägledare. Många måste bereda sig på att lämna skolan.

3. 10 lärare är över 50 år. Efter 50 års ålder börjar kapaciteten dala, jag tror de flesta motvilligt erkänner detta. Eleverna känner av att kraften inte är densamma, att engagemanget går på rutin. För att kunna tillföra något krävs att läraren är en extraordinär person. En livserfaren klippa, en personlighet, en vis person. Det är helt arketypiskt. När man blir äldre tar man sig friheter, det större perspektivet gör att man inte längre bryr sig lika mycket om det formella, man har sett förändringar komma och gå. En helt vanlig person blir bara en trött Åsna, som Per Johansson kallar dem. "Det går inte" "Det där har vi provat", cynisk och trött, en energitjuv som inte tillför någonting. Man kan ha 22 års erfarenhet eller ha ett års erfarenhet 22 gånger. De flesta människor tenderar vara mera av den senare sorten.För att hårddra det...

Lärare behöver byta karriär oftare, de behöver kunna komma tillbaka, äldre måste sluta diskrimineras på arbetsmarknaden. I grunden är det enkelt, skolorna måste kommunicera ett personalpolitiskt budskap öppet. Inte bara favorisera yngre lönemässigt som man gjort utan vara tydlig med sina förväntningar, skolan behöver vara en arbetsgivare som alla andra. Är du 42 år och har jobbat som lärare i 15 år då är det dags att fundera på om du verkligen är en så speciell lärare att du kommer att ha något att tillföra om tio år. Är du det minsta osäker, byt jobb, pröva något annat och kom tillbaka om du känner att du är den där speciella personen.

Jag minns vad de sade i armén, har du inte börjat militärhögskolan för att bli major vid 35 års ålder, då har du ingen karriär. Vem säger något liknande till en lärare?

Det stora lugnet, som skall sänka sig.

Slutspurt på skolan nu, egentligen är det över men sista sucken är ännu inte utandad.

Pedagogik: läser en engelsk a-level bok i historia. Inom topic American history 1763 - 2001. De läser färre "topics" än en svensk elev, men varje topic är mycket mera omfattande än allt en svensk historia A elev läser på ett helt år. Innan jag drar några slutsatser behöver jag veta mera om total arbetsbelastning och tidsramar för det engelska gymnasiet. Upplägget de använder sig av kommer antagligen sprida sig hit också. När nationella prov i alla ämnen införs blir det omöjligt att göra olika. Här ser vi det oftast som en risk, men det finns poänger också, engelsmännen visar att det går att göra ett relevant urval, att det finns en kärna i ämnet. Sedan använder de externa examinatorer, privata företag som skapar proven åt eleverna med professionella rättare. Lärarna undervisar. Kopplingen till olika forskares ståndpunkter och källstudier är mycket bättre utformat och systematiserat där.

Jag skall ta och lägga upp mina kurser mer åt det engelska hållet, det är arbetsamt första gången. Men sen kan man ju bygga på med topics, tills jag har en bank.

Sexköplagens utmaningar

För några veckor sedan fick jag frågan av en elev om sexköpslagen kan användas för att döma porrfilmsaktörer/producenter. Om inte kan ju en filminspelning av sexköpet användas som bevis för att det var fråga om ”porrfilm” och inte ”sexköp”.

Jag svarade att det var en svår fråga som jag inte trodde rättsväsendet hade något svar på ännu. Sedan sade jag, ”vi får höra med justitiedepartementet” så jag drog iväg en fråga. Här är svaret.

Från: registrator@justice.ministry.se [mailto:registrator@justice.ministry.se]
Skickat: den 26 april 2011 16:36
Till: Henrik Ravin
Ämne: Ju2011/2994/L5

Hej Henrik,

Du har i ett mail till Justitiedepartementet frågat om porrfilmsaktörer eller producenter kan dömas enligt sexköpslagen.

Den som skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning döms enligt 6 kap. 11 § brottsbalken för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som nyttjar en sexuell tjänst som någon annan betalar för. Kriminaliseringen avser bl.a. att skydda de som utnyttjas sexuellt mot ersättning. Deltagande vid framställning av pornografisk film faller utanför bestämmelsens primära skyddsintresse.

Det bör dock framhållas att produktion av pornografisk film inte kan användas som förevändning för köp av sexuell tjänst. Att någon som skaffar sig en tillfällig sexuell tjänst mot ersättning även filmar den sexuella akten hindrar inte att det skulle kunna vara fråga om köp av sexuell tjänst, om rekvisiten för detta brott är uppfyllda. Hur situationen skulle bedömas i ett konkret fall är upp till åklagare eller domstol att avgöra.

Med vänlig hälsning
XXXX XXXXX
Rättssakkunnig
Straffrättsenheten, Justitiedepartementet

Försenad veckorapport 3

PGA en upprörande artikel i DN blev det omprioritering i bloggandet.

Måndag: GY11 konferens på nya CCC, fin lokal, få nyheter, mycket kvar innan det kommer funka.

Tisdag: praktikbesök, besökte Kajsa på jobbet, fick ett gott skratt.

Onsdag: testade "Nycklar till brukssamhället" i undervisningen, behöver jobba ut en bättre plan.

Torsdag: i Stockholm över dagen, samverkansavtalet i fokus.

Fredag: bra lektion, funkade, hoppas på fortsättning. "På spåret" 20:00

Lördag: öppet hus på JB, skridskor i Mariebergsskogen med Anna, Hans & barnen, middag hos Mörtsell, Cornelia sover över hos en kompis första gången.

Söndag: åker skridsko med Astrid, tränar 70 min på rullen - kändes bra.

På nattduksbordet: Jägarna på Karinhall, lite torrare än väntat, så långt.

Prylbegär just nu: nya hjul, kolfibersadelstolpe, UZW.

Tystnadens pedagogik

Förlorade rösten i torsdags pga en förkylning.
Tre lektioner senare är jag många erfarenheter rikare.

Några intryck:
Eleverna accepterar en svårighet och anpassar sig snabbt.
Behovet av frågor ökar - även ämnesrelevanta sådana!
Mina svar på tavlan måste vara stringenta - förtydligande ord finns ju inte.
Jag måste se varje elev, rikta mig dit och uppmärksamma individen.
Det underläge som handikappet utgör bryter is - när min kunskap efterfrågas är det äkta
Eftersom min kommunikation är rakare, personligare och ansträngande tas budskapet emot med mer ansvar, vilket också gäller lättsammare sociala samtal.

Nackdelar?
Inga på kort sikt, däremot blir tempot lägre vilket kan bli ett problem på längre sikt.

Slutsats?
Ingen frälsarpedagogik men en fantastisk övning i kommunikation och självbehärskning.

Nya input.

Fredagens handledarkurs på universitetet var givande. Efter tio år i yrket börjar mycket falla på plats, den pedagogiska diskussionen som kändes svävande under utbildningen fylls med innehåll. Behovet av kontinuerlig återkoppling till forskningen är tydlig. Det är också kul att se hur duktiga andra kollegor är.

Nu på torsdag skall vi ha ämneslag, kanske kan vi dra igång en kollega handledning.
Det är lätt att snacka, men att genomföra är svårare. Nu ligger grupperna parallellt, enklare kan det inte bli att göra utbyten.

Ämnesdidaktiskt har vi haft många diskussioner, pedagogiskt och metodmässigt har det hänt mindre.

Det som slår mig är inte skillnaderna utan likheterna i arbetssätt och pedagogik mellan olika ämnen och stadier.

Betygsdebatten

Det råder full betygsinflation sedan många år både i grundskola och gymnasium.
Alla skyller på varandra, elever på lärare, lärare på rektorer och föräldrar, rektorer på politiker och ägare, ägare och politiker på sk avnämare dvs arbetsliv och högre utbildning. Avnämarna kräver ständigt högre prestationer, fler kurser och högre betyg. Ingen är intresserad av rättvisa i betydelsen rätt betyg till rätt elev, dvs det alla säger sig vilja uppnå.
Eleven vill ha så höga betyg som möjligt, föräldrarna också och rektorerna likaså. Lärarna vill vara populära och inget, absolut inget, skapar så mycket erkänsla som höga betyg.
Helena von Schantz har helt rätt i sin artikel, http://www.expressen.se/debatt/1.1804897/klart-att-vi-larare-ger-for-hoga-betyg

Mina erfarenheter efter tio år i yrket är enkla, skola ur inlärningsperspektiv betyder väldigt lite för de flesta elever, däremot är den ovärderlig ur ett socialt perspektiv, ungdomarna vill träffa varandra och de vill träffa kunniga, empatiska, trevliga och engagerade vuxna lärare. Flertalet vill ha en relativ rättvisa gentemot sina kamrater, gentemot resten av alla dem de konkurrerar mot om högskoleplatser är intresset ringa. Det finns en kunskapsteoretisk aspekt av betygssystemet som jag skulle vilja ha ett svar på. Hur hög nivå har ett korrekt betyg i jämförelse med vad som är möjligt att prestera för en 16 - 18 åring? Betygskriterierna ger ingen vägledning. Min uppfattning är att MVG inte ligger inom räckhåll för flertalet elever inom normal undervisningstid och övrig tid eleverna lägger ned. Det krävs helt enkelt en god grund från grundskolan, medskick av kunskap hemifrån och en hög ambitionsnivå hos eleven. Visst jag har satt några klockrena MVG som jag skulle kunna försvara inför hela världen, men det är inte det vanliga. Nu håller jag fanan högt och sätter det betyg jag verkligen menar är korrekt gentemot kursmålen. Frågan är hur bra är bra? Sittningar i ämneslag och medbedömningar i prövningar visar på att vi kan enas kring flertalet betyg men när det gäller MVG är vi alltför ofta av olika uppfattning. Jag menar att den vanligaste orsaken till överbedömning är att vi lärare investerat för mycket tid, arbete och känsla på eleven för att se med nykter blick. Många gånger har vi också ömsom uppmuntrat och lotsat eleven till prestationer (prov och inlämningar) som inte längre går att bedöma som produkter av elevens egen kunskap, vi har blivit gisslan för vår egen välvilja, fåfänga och ibland feghet.

Trygghet utan dåligt samvete?

Var på skolpresentation igår, min äldsta dotter skall börja förskoleklass. Sittande i samma matsal som jag själv tillbringade ettan till femman i var en mer känslosam upplevelse än jag hade trott. Där satt vi föräldrar och lyssnade till en presentation som upphöjde en rad kollektivistiska idéer. Vi var ett kollektiv som samfällt kände behov av ett personligt bemötande för våra barn. Vi efterfrågar samma sak, ögon som ser barnen, ändå var allt inriktat på socialpedagogiska tankar, passa tider, fungera i grupp, ta hänsyn, kunna köa, gå på led, allt detta som barn i vanliga familjer lär sig ändå. Målsättningen är på tok för lågt ställd! Personalen gjorde sitt bästa för att visa den lilla gnista som ändå fanns där under alla sparbeting, utbrända kollegor och nykläckta rektorers påbud. Hur kunde de tappa sin stolthet och arbetsglädje? Därför att ingen sett dem! Därför att de blivit behandlade som en grå massa.

Hur skall vi skapa trygghet, arbetsro och kunskapsutveckling utan att offra de arbetssamma eleverna till förmån för de med problem? Klassen är ett kollektiv där man ständigt lägger oerhört mycket mer tid på de som inte vill än på de som vill. Det svårt att göra annorlunda själv. Alla accepterar få VG och MVG men ingen accepterar många underkända. Kunskapens marginalnytteteori, att många har rudimentära kunskaper har ett högre värde för samhället än att en minoritet har djupgående insikter.

Vi kan inte fortsätta på den här linjen, faktum är att den är död, igår var vi och såg liket. När skall fler politiker förstå? Jan Björklund förstår problemet men han har för enkla lösningar, sossarna ser problemet som en valstrategisk fråga, inte som en realitet. Socialdemokraterna förlorade valet inte för att göran Persson är en buffel utan för att alltför många socialdemokrater gått omkring med dåligt samvete för den sorts "trygghet" partiet skapat.

Föräldraengagemang.

Pratade med en kollega på ett frigymnasium i Göteborg, på deras föräldramöten brukade det komma ett femtiotal föräldrar per klass om 30 elever, dvs närmast mangrann närvaro. På min förra arbetsplats brukade det komma ett tiotal föräldrar på 32 elever, här kommer det ett femtontal på 28 elever. Föräldrarnas engagemang är ofta avgörande för barnens studieresultat. Alla vill vi våra barns bästa men vad vi tänker och känner saknar betydelse om vi inte agerar därefter. Det är inte den enskilda läxhjälpen eller frågan om hur det går i skolan? Inte heller att man går på föräldramötena, kvartssamtalen, packar matsäck till skolresan eller förser sitt barn med rätt utrustning för friluftsdagen, håller dem borta från gatorna kvällstid, hjälper dem med släkt och kompisrelationer, skaffar dem kontakter i arbetslivet eller ger dem kärlek och trygghet i sitt eget hem. Allt detta måste vara självklart, hela tiden, i tjugo år!

Dessvärre har våra (S+V) politiker under alltför många år propagerat för att detta inte är föräldrarnas självklara uppgifter. Skolans F-20 perspektiv borde vara ett pedagogiskt tänkande med syfte att skapa självgående och tänkande medborgare. Istället är det en kontinuerlig ström av socialpedagogiska åtgärder där barnets svagheter skall upptäckas och hemmets brister avhjälpas. Den här vanvården av föräldrar och barn från samhällets sida har även accepterats av borgarna, allt i den falska meritokratins namn. Den blinda tilltron till att samhället kan kompensera människors utgångsläge i livet för att sedan legitimera de orättvisor som sedan uppstår. Den trista diskussionen vill ingen ta, vad kan vi kräva av en människa? Vad menas med rättvisa och orättvisa?

Jag säger som jag alltid sagt, ingen skola är bättre än sina elever, däremot har jag sett många elever som är bättre än sina föräldrar!