Veckorapport 11 - 14

Det är märkliga tider, världshistoriska händelser, coronapandemin påverkar allt. Gatorna är glesare, restaurangerna nästan tomma, all idrott nedstängd, ingen cykling att titta på, sportkanalerna visar repriser. OS flyttat ett år, försvarsmaktsövning Aurora är flyttad till framtiden, Hemvärnsverksamheten är nu att ha beredskap att hjälpa till. Gymnasieeleverna är hemskickade, Kajsa jobbar hemifrån, Cornelia jobbar hemifrån och jag jobbar hemifrån sen idag. Med undantag för två styrketräningspass, ett rullpass och ett lätt cykelpass har jag inte tränat på en månad. Är jag förkyld? Inbillningssjuk? Är andningen ansträngd? Näsan rinner, är det för att det är kallt? Corona?

Efter tre veckor med fjärrundervisning, flera kollegor som jobbar hemifrån är allt vänt uppochned. Eleverna är ändå tappra, de loggar in på videokonferenserna och löser sina uppgifter. Att undervisa på video är envägskommunikation. Ingen vill prata så att andra hör. De flesta ber om hjälp på chatten. Det är tråkigt att inte träffa ungarna. Det är inte för det här man är lärare. Ingen vet hur länge det här tillståndet kommer hålla i sig. Mest synd tycker jag om mina mentorselever som tar studenten i år. Blir det något utspring? Hur går det med betygen? Feststämningen? Studentbalen, blir allt inställt?

Mamma och pappa är hemma i karantän, påskresan till Karlstad är inställd. Vem vet hur det går med sommarens mc tur, utlandet är stängt, Norge är stängt. Kommer man kunna resa i Sverige? Det talas om att förhindra spridning inom landet. Först var perspektivet veckor, nu månader.

Motorcykelunderhåll

I helgen bytte jag bromsvätska fram och bak, bytet gjordes vid 85500 kilometer. Har kört rätt exakt 3000 mil sedan jag köpte den. Det är snart dags för nya däck, i år ska jag köpa Continental Trail attack 3 som vunnit alla tester, både vad gäller fäste och slitstyrka. Eller som de skrev om mina Metzeler Tourance Next, det var bra men nu har utvecklingen gått om.

Gävle

Såg en film från 1957 på filmarkivet om Gävle. Modernismen gick verkligen hårt fram med staden. Ibland roar jag mig med att tänka var skulle man bo om man inte bodde i Gävle? Länge tänkte jag att det vore skönt att flytta ut på landet, i synnerhet på våren. Sitta i söderläge, lyssna på tystnaden och titta på gässen som landar på grannens åker. Sen börjar jag tänka på bilresorna in till jobbet eller för att handla, alla dessa bilresor, nej tack. Där ska man kanske ha sommarstuga, inte leva. Då återstår staden. Men vilken stad? Storstaden är dyr och jobbig att leva i, lägenhet sätter jag mig inte i igen. Sen vill man ju att staden ska erbjuda någonting, kultur, handel och restauranger. Då ska man erkänna att det börjar på andra sidan 60 000 invånare. Det finns 34 kommuner som är större än så förutom de tre storstäderna. Sen vill man ju inte bo i Uppsala, för då kan man lika gärna bo i Gävle.

Förortskommunerna i storstadsområdena går också bort liksom Skåne. Då blir det 19 kommuner kvar varav en är Gävle. I Småland, Blekinge, Halland och Östergötland känner vi inte nån och skidföret är oftast uselt så det är inte heller aktuellt. Nu är vi nere på en hanterlig lista bestående av Karlstad, Östersund, Umeå, Luleå, Sundsvall, Skellefteå, Örebro, Eskilstuna, Västerås och Borås. I alla de här städerna har jag varit flerfaldiga gånger eller bott i. Eskilstuna och Västerås är gamla industristäder som håller på att bli dyra att bo i, de är i vart fall inte bättre än Gävle. Örebro ligger såpass nära Karlstad att då kan vi lika gärna bo där. Örebro har en oerhört subtil charm, somliga säger obefintlig, men det är inte helt sant. Borås är fint men regnigt. Jag gillar Borås, hyfsat nära Göteborg, så nära att man funderar på varför man bor i Borås. Skellefteå är tyvärr bara en hockeystad, den har sina poänger men ska man bo så långt norrut är Umeå eller Luleå bättre. Östersund har jag minst erfarenhet av, det är också den minsta staden av dessa. Närheten till fjällvärlden är dess största styrka, liksom ett litet men trevligt centrum. Vi känner ingen där och det ligger långt bort, det skulle bli ensamt. Kvar blir Umeå, Luleå, Karlstad och Sundsvall. Umeå höll vi på att hamna i en gång, jag är ingen spontan vän av Umeå men satsningarna i centrum har lyft staden. Det skulle kunna vara ett alternativ men vi känner heller ingen där så det är nog inte aktuellt. Luleå är mest udda på listan, den skiljer sig mest från övriga. Det är lite kulturskillnad, detta är Norrbotten, det är inte den vanliga storsvenska berättelsen. Jag gillar Luleå, skulle kunna leva där. Nackdelen är förstås avstånden till de flesta vi känner. Karlstad känner jag utan och innan, det är något med platsen man vuxit upp på. Vi känner många, det är en trevlig stad, närmre Norge, perfekt för MC och cykling. Sundsvall har ungefär samma fördelar med nackdelen att det är långt till storstadsområdena. Det är mera snösäkert, det är en fördel. En annan nackdel är avståndet till Karlstad och vännerna i Västsverige. Då ligger Gävle bättre till.

Norgeresan 2019

Årets norgeresa var planerad i detalj. Allt tycktes perfekt fram till några dagar innan då väderprognosen försämrades kraftigt. Det utlovades inte bara regn utan orange risk för skyfall med tillhörande problem såsom bortspolade vägbanor och vattenplaning på den vägen som var kvar. Ett par dagar innan avresa bestämde jag mig för att köra enligt planen fast åt andra hållet. Börja i norr och resa söderut. Det verkade vara minst dåliga alternativet. Ett tag övervägde jag att genomföra resan till Lofoten och Nordkap redan i år istället.  Men avståndet avskräckte, jag vill ha mer tid till det då den snabbaste turen skulle vara närmare 400 mil. Lite i mastigaste laget för sex dagar. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt ändå.

Torsdag 13 juni Gävle - Aurland 746 km

Avresa 07:00, allt är förberett, himlen är blygrå, jag tar på regnstället och gummihandskarna, idag ska jag resa genom lågtrycket och ut till högtrycket på andra sidan Norge.

Resan går via Mora, vasaloppsvägen, Elverum, Hamar, Gjövik, Fagernes, Laerdal, Aurlandsfjellet och slutligen Aurland

Redan på Valboslätten bryter hällregnet löst, det går i sjuttio på motorvägen och sikten är minimal, men regnstället håller mig torr. En positiv överraskning. Gummihandskarna över mc handskarna är en hit, helt torr och varm. I Mora stannar jag för att tanka, det har regnat hela tiden. Vid Spjutmo kraftstation korsar jag Österdalälven och reser vidare på vasaloppsvägen. Det är helt tomt på bilar. Framme i Fiskarheden vet jag att bron över Västerdalälven i Torgås är stängd så det blir en liten omväg norrut via Transtrand. På vägen till Rörbäcksnäs är det dags för fika, jag börjar bli sliten redan, men med ny energi i kroppen vänder det. På norska sidan känns allt bättre, ny tankning i Elverum. De håller på att bygga ny väg till Hamar, det är massor av trafik och inte trevligt. Innan Hamar missar jag rätta avfarten och tänker att det nog blir bra ändå med E6 istället. Fel tänkt, det är ett enormt vägbygge upp till Lillehammar, det går i 50 och är hårt trafikerat av anläggningsfordon. Bron över Mjösa bjuder på dimma. Ner mot Gjövik är det fortsatt hård trafik, detta är vägar jag inte tänker åka på någon gång igen tänker jag. Mot Fagernes glesnar trafiken, vägen börjar slingra sig och det skulle kunna vara toppen, men den våta vägbanan och lätta strilet i luften gör att jag inte kan njuta av åkningen. Sen kommer ett vägbygge som kräver omledning, via en brant hårnålsväg nedåt mot Bagn. I Fagernes är det återigen dags för tankning. Nu går det på kända vägar, E16 mot Vang i Valdres är fin, här känns det hemma. Vid Tyinkrysset är planen att åka mot Övre Årdal, men vägen är stängd och öppnar inte förrän ett dygn senare, en missräkning. Istället fortsätter jag mot Laerdal. Nu har det slutat regna, vägbanan är torr och solen tittar fram. Det är sena eftermiddagen och jag fattar det felaktiga beslutet att fortsätta lite till, över Aurlandsfjället. Aurlandsfjället är en nationell turistväg och helt fantastisk, den ska köras från Laerdal mot Aurland, utsikten över fjorden är otrolig, vackrare än Geiranger från Örnesvingen om du frågar mig. Men så var det detta med trötthet. Redan uppe på fjället stannar jag för middag, det lutar på parkeringen och jag är ytterst nära att välta hojen när jag stannar. Jag räddar upp det till priset av en muskelbristning på högra sidan av bålen. Nu är jag så ofokuserad att när jag stannar vid rastplatsen över serpentinerna ner mot fjorden lyckas jag inte manövrera hojen rätt på den brant lutande parkeringen, så nu välter hojen! Jag står stilla, men ska vända runt. Så ligger den där, motorn igång. Jag stänger av och börjar försöka lyfta. En holländare kommer till min hjälp, han lyfter och har till och med tejp för att sätta fast blinkersglaset som lossnat. Förutom lite repor på ena sidoväskan och det trasiga glaset så är allt helt. Jag har haft tur, massor med tur. Nerför serpentinerna tar jag det väldigt lugnt, jag tittar efter någonstans att bo, det finns en camping precis vid utfarten. Det blir perfekt. Det känns förstås onödigt att det blev så här, jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle hända mig, men så är det med erfarenhet. Trötthet, fullastad hoj och brant lutning blev en grej för mycket att hantera. Vägen över fjället är fantastisk, jag åker gärna den igen, fast helst åt andra hållet då, jag föredrar serpentiner uppåt.

Fredag 14 juni Aurland - Fossfjället - Gaularfjäll - Hardangervidda 590 km

Jag vaknar tidigt, redan vid femtiden. Det går inte att sova mer, frystorkad frukost, kaffe och lägret är rivet innan sex. 06:15 kör jag iväg, först av alla, tankning och sedan mot Flåm och vidare mot Stahlheimskleiva. Det är en enkelriktad superbrant väg, 18% lutning nerför, det är för tvärt för att kalla det serpentin, känns mer som en korkskruv. Utsikten från hotellet på toppen var oerhörd, vattenfall bredvid och finväder men asfalten är dålig så man får se upp. Efter Vinje på väg 13 kom resans överraskning, Vikafjället, jag visst inte att det var en fjällövergång där. Det är fortfarande tidigt, ingen trafik jag har fjället för mig själv. Det är fantastisk åkning uppför med både serpentiner och hårnålar. Nerfarten mot Sognefjorden är tekniskt enklare och bjuder på dessa vyer som gör Norge till det vackraste landet. Färja vid Helle till Dragsvik och snabbt vidare mot Gaularfjell som är en nationell turistväg. Det är fortfarande tomt på trafik, grymt fin körning uppför och över fjället. Sen visar sig återigen Norge från sin bästa sida, sol, forsar, får, timrade stugor. Det är nästan så det blir en överdos, hur kan man klämma in fjäll, pastoralt landskap, forsar och massiv grönska på så liten yta? Vägen ned från Gaularfjället är som hämtat ur en film, finns det på riktigt? Kommer inte överjordiska väsen att titta fram? Ner mot Sogndal är vägen bred men kurvig, rastplatsen vid Jölstravattnet är kanonfin. Efter Jostedalstunneln stannade jag för att se på glaciären, Jostedalsbreen. Nu var det varmt och jag ville inte stanna i Sogndal för en glass, fartvinden kyler bäst. Färja över Sognefjorden igen, sen tankning i Laerdal för vidare färd genom nya tunneln, världens längsta vägtunnel, 24,5 km. Ingen höjdare även om den har fått tre större salar med färgad belysning. Väg 50 upp genom Aurlandsdalen, Sudndalen och Hol är ingen större turistväg trots att det är en fjällövergång. Vägen genom de gamla mörka tunnlarna i spiral är läskig, kraftverksdammarna där uppe är mest karga. Det känns ogästvänligt och i fonden ligger fjällmassivet Hallingskarvet som också är en nationalpark. Om man kan känna att ett berg har integritet så har detta det. Dit går man inte bara med en termos och en banan för att se på utsikten. Framme i Hovet köper jag en påse Seigmenn, knäskydden skaver och jag är trött. I Geilo börjar vägen över Hardangervidda. Det är en nationell turistväg som trafikeras av mycket tung trafik trots att den är snirklig. Det är verkligen kalt och otillgängligt. När jag planerade resan tänkte jag stanna en natt uppe på vidda men de tankarna verkade befängda när jag väl var där. Vägen ned genom Måbödalen går längs en djup ravin, det är brant nedför genom tunnlar och det känns sådär med en motorbromsande långtradare som flåsar en i nacken. I Eidfjord är det MC träff för engelska motorcyklar, jag kör förbi, kanske skulle jag ha stannat, det var en vacker plats. Eidfjord vid Hardangerfjorden verkade väldigt mysigt. Nu blev det fortsättning till Lofthus och en camping, hade inte planerat det heller. Det blev tält under körsbärsträden. Det märks att det är bördiga trakter, det lukar växtlighet. I sydväst syntes en glimt av Folgefonna, toppen på en glaciär. Dessa kontraster inom bara ett par mil. På campingen förbarmade sig en husbilsägare och lånade ut en campingstol.

Lördag 15 juni Lofthus - Röldal - Haukelifjäll - Ryfylkeveien - Jaeren 496 km

Vaknar återigen tidigt, äter och packar ihop. Vägen längs Sörfjorden av Hardanger är fin, inte spektakulär att köra, men vackert med vattnet och odlingarna i sluttningen. Det är en nationell turistväg men inget jag kommer planera för att köra igen. Odda är en gammal industriort, i Sverige är vi vana vid att det är så här det ser ut, men Odda är lite udda i Norge. Därefter hade jag planerat in en avstickare över Haukelifjäll, jag ville åka den fjällövergången också. Men innan dess väntade Röldalsfjället, den gamla vägen var helt nyasfalterad som en gokartbana över berget. Det var tidigt och jag var återigen helt ensam. På östsidan lyste morgonsolen och det var hur fint som helst, kändes intressant att komma ner till toppen av en skidlift. E134 över Haukeli har några gamla passager kvar. Tyvärr var Gamle Haukeliveien stängd, det fick bli tunneln ut mot Haukelisäter istället. En kortare gammal väg fick jag åka istället för Svandalsflonatunneln i vart fall.
Nu väntade väg 520 mot Sauda, jag visste inget om den innan mer än att de avrådde från att åka den med husvagn. Det är en extremt snirklig, smal och kuperad väg med massor av skymda kurvor. Strax innan Sauda blir det mer av en vanlig väg och resten av vägen mot färjelägena till Stavanger är bred och fin, fast trevligt kurvig. Utsikten mot Saudafjorden är i brist på superlativer, hänförande. Sämst är biten kring Jörpeland som är genom ett flertal samhällen men mycket trafik och 60 gräns. Det var varmt och soligt, jag kände mig kokt och hungrig på en gång. En matpaus i skuggan på en badplats på andra sidan Stavangerfjorden var skönt. Här hade jag ändrat reserutten. Från början var tanken att åka direkt till Lysebotn härifrån, men jag låg redan före planen så det fick bli en tur till Jaeren som är en nationell turistväg längs kusten. På vägen dit passerade jag Solla flygplats, det var flygdag och en fyrgrupp propellerplan flög. Många stod vid vägkanten och tittade. Efter att ha bevistat några flygdagar vet jag en sak, det tar tid, det heter inte flygDAG för inte. Men precis när jag åkt därifrån såg jag två F16 som flög tillsammans med et propellerplan. Som tur var gjorde en av jetkärrorna en lov precis framför mig. Jaeren går i ett jordbrukslandskap med enorma gårdar längs ett platt landskap. Det känns som Danmark. Tyvärr är vägen vare sig särskilt nära havet eller kurvig, kuperad eller försedd med information eller några faciliteter som brukar finnas vid turistvägarna. Tyvärr det var en besvikelse, det borde inte få vara en nationell turistväg, skyltarna med privat område och no camping kändes också som Danmark. Tyvärr har jag inget gott att säga om denna del av Norge, undvik Stavangerområdet. Det började regna, jag var återigen trött, en camping som låg bra till på kartan visade sig vara en stenöken för husbilar. Det blev till att åka inåt landet igen för att komma närmre Lysebotn som var planen för söndag. Regnet blev värre och värre, jag var trött och hittade ingen camping. Till slut såg jag en skylt, det visade sig att ingen campade där utan alla bodde i stuga eller i hotelldelen. Stugorna var slut så det fick bli hotell. Ett kristet hotell i Tonstad. Det blev dyrt, men det var skönt, precis vad som behövdes. De enda andra gästerna var män med mindre barn, inga kvinnor. De tillhörde olika kyrkor och var på läger med barnen berättade receptionisten. Vägen upp mot Tonstad var fin, tyvärr gjorde regnet att det inte blev så kul.

Söndag 16 juni Tonstad - Lysebotn - Rjukan - Oslo 487 km

 I frukostmatsalen stod maten framdukad i kylar. Det fanns mycket att välja på och ett par laxmackor satt perfekt. Idag skulle jag köra det sista som var planerat, jag låg före schemat med en hel dag. Turen till Lysebotn var tänk som första riktiga körningen dag två i det ursprungliga programmet. Det regnade lätt och Sirdalsvägen var underbar, fast blöt. Serpentinvägen till Lysebotn är extrem, det är ingen turistväg av goda skäl. Nu valde jag att åka både upp och ned, regnet gjorde att någon "aktiv" körning inte var att tänka på. På uppvägen var det dimma, jag fick möte med turistbussar, det var inte trevligt. Jag kommer inte åka denna vägen igen heller tror jag. Om så tar jag färjan från Forsand och åker upp, det är det bästa. Sen väntade Suleskardveien som går genom ett bergslandskap med får som betar. Vägen är stängd på vintern. Den var en positiv överraskning, lagom kurvig och tillräckligt bred. Vidare mot Rjukan, väg 45 mot Dalen och Åmot och väg 37 mot Kongsberg är kanonfina mc vägar, jag mötte flera hojåkare. Hit återkommer jag gärna när det är torrt. Telemark har lägre berg med barrskogsklädda sidor, kändes lite som en bröderna Grimm saga att åka i detta landskap. I Vemork stannade jag på industriarbetarmuseet som mest handlar om hjältarna från Telemarken och kampen mot tungvattnet. Det var ett fint museum, platsen gör att man verkligen förstår vilket mod som krävdes att genomföra detta. Mer special forces uppdrag än så blir det inte. Även de andra delarna om industriorten var intressanta. Tydligen valde Norges socialdemokrater inte sida mot ryska revolutionen förrän 1923. Rjukan är centralort i Tinn kommune som är vänort till Sandvikens kommun. Jag förstår valet, två orter som totaldominerats av arbetarrörelse och en stor arbetsgivare. I Rjukans fall tog allt slut 1988 när Norsk Hydro lade ned verksamheten där.  Vid Tinnsjön stannade jag och tittade på monumentet över de döda vid färjesprängningen som till slut stoppade tungvattnets färd mot Tyskland. Vägen över Kongsberg, Drammen mot Oslo är tätt trafikerad, här vill man inte uppehålla sig mer än nödvändigt. Blir det en resa i dessa trakter så blir det Dröbaktunneln. I Asker åkte jag in till kyrkogården och lagade middag. Kyrkor har ofta bänkar och små parker eller till och med toa som man kan nyttja, ett litet tips. Under kursen i hållbar stadsplanering läste jag en text om just Asker kommun som ställde frågan om en sån ort kan fylla storstadens roll som en slags levande sovstad som gör att man inte pendlar in annat än till jobb i Oslo. Jag är ledsen, forskarnas hypotes håller inte, svaret är nej. Lugnt, sömnigt, rikt, lite som ett norskt Sollentuna fast utan Malmvägen. Skillnaden är utsikten, det är finare i Asker. På telefonen sökte jag efter en camping i Oslo, jag körde ungefär som jag mindes kartan på skärmen och kom rätt. Perfekt, en fin camping med nytt duschhus, superfräscht. Oroade mig lite för mina ryska grannar, men de var hur lugna som helst.

Måndag 17 juni Oslo - Halden - Morokulien - Karlstad 406 km

Sov gott, vaknade tidigt, åt frystorkad äppelgröt med kanel. För en gångs skull var jag inte först. Först upp är de utländska arbetarna som bor billigt på campingen. Min plan var att åka runt lite i Oslo och kolla, jo tjena, var ju värre än Stockholm, fast med dålig gatubeläggning och en miljon rödljus. I Oslo ska man gå, det är litet. Åkte i vart fall över Karl Johan. På vägen in passerade jag USA:s ambassad och såg en massa folk som cykelpendlade in på kolfiberhojar. En körde Felt triathlonhoj med djupa kolfiberhjul, med ryggsäck och POC hjälm. Här finns det pengar. Även ut ur Oslo är trafiken hetsig, ju längre söderut i Östfold man åker desto mer likt Sverige blir det. Husen blir faluröda och landskapet påminner om vanlig svensk jordbruksbygd. I Moss blir det tankning, jag fattar inte hur norska städer funkar. På ställen som jag tänker är små byar är det köplador och kommers, men ingen stadskärna. Hela stor Oslo håller på att växa ihop som en slags arbetsmarknad tror jag. Men det är mycket jag inte förstår. Hur kan landsbygden vara så befolkad? Hur kan de bygga så många hytter? Det måste finnas fler hytter än invånare. Stora hytter, som nyttjas när? Av vem?  Ändå verkar det råda byggboom av hytter. Överallt skyltar om nya hytter.
Fredrikstens fästning i Halden berättade mormor om, det var där Karl XII blev skjuten. Nu har jag varit där, det är flera fort på en mycket strategisk plats. Det som slår en är att avståndet mellan platsen för kungens död och fästningen är för långt för att det dödande skottet skulle ha kunna komma från en musköt. Att teorin om ett skott från de egna uppstod är helt logiskt mot den bakgrunden. Den senaste teorin är att det var en kartesch, ett druvhagel skjutet från en kanon alltså. Tydligen ska det ha funnits exakt matchande kalibrar på sådana kulor i fästningens register från tiden. Kalle dussin hade rejäl otur alltså. Sedan 1905 är platsen fredlig och avrustad, de höll på att bygga upp en scen för operan La Traviata nu i sommar. Betydligt trevligare. Nästa anhalt var Morokulien, jag åkte lite fel och det blev en omväg, men vilken omväg! Väg 22 mot Mysen, var superduper, torrt, kurvigt, soligt. Väg 21 mot Skotterud är ännu bättre, en superväg för MC. Morokulien ligger precis på gränsen, namnet kommer av det norska och det svenska ordet för just kul Moro + Kul. Det är en plats att fira norsksvensk gemenskap och fredliga relationer. Efter lunch i Morokulien bar det av mot Karlstad. Detta är hemmavägar för mig, vet inte hur många gånger jag åkt till Arvika.

Tisdag 18 juni Karlstad - Strängnäs - Gävle 409 km

Planen var att besöka Arsenalen i Strängnäs, försvarets fordonsmuseum. Det tog lite drygt två timmar dit. Snabbt, soligt och medvind på motorvägen. På 120 vägen blev jag omkörd av en från en ryggmärkesklubb, han hade kortbyxor och tennisskor, höll bortåt 150 km/h. Museet har en mängd stridsvagnar och några fint uppbyggda miljöer. Väl värt att besöka för den som gillar stål. Ändå är det något deprimerande med dessa monster. Hemresan därifrån till Gävle är inget att orda om. Nu ville jag hem.

Sammanfattning och erfarenheter 

Norge är fantastiskt, det är jordens vackraste land, det ligger nära, har underbara MC vägar och det funkar som hemma fast det är dyrt. Sen är det detta med väder, det finns de som väljer väg efter var solen skiner och det är faktiskt logiskt, alla norska vägar är kul om det är torrt och soligt. Jag hade tänkt naturcampa, men det blev tre nätter i tält på campingplats och en natt på hotell. Vad har jag att säga till mitt försvar? Bara en sak, ju längre söderut man kommer desto mer tätbefolkat blir det. Det är helt enkelt svårt att hitta en vettig naturcamping. Jag hade sett ut en plats innan på väg från Rjukan och den var verkligen bra, men sen var det mest tomtmark, hytteområden eller alltför branta berg längs vägen. Att campa med tält och mc är billigt, dyrast var det i Oslo, 245 kr inklusive dusch, billigast i Lofthus 160 kr. Förra året i Åndalsnes kostade det 200 kr, fast då ingick dusch.
Jag har åkt alla nationella turistvägar söder om Trondheim nu med undantag av gamla strynefjellsvägen som är en grusväg. Jag har åkt Stahlhemskleiva, Lysebotn och Suleskard. Av de tekniska serpentinvägarna återstår ingenting att åka. Jag är faktiskt sugen på att åka någon annanstans än Norge nästa år, alperna till exempel. Lofoten vill jag såklart till, men det finns kvar, det kan vänta.
313 mil plus ytterligare några strömil, drygt 50 mil i snitt per dag det är en hel del i Norge det. Här i Sverige är det en halv dags körning på snabb motorväg. Två erfarenheter stannar med mig, regn är inget problem, men körningen blir tråkig. Tröttheten måste beaktas mer i planeringen.

Mekning med Tigern

I vintras beställde jag kedja, fram och bakdrev och ett nytt glidskydd för svingarmen. Nu är det monterat, blev snyggt med guldfärgad kedja. DID 530 ZVMX och JT drev. Det knepigaste var att avgöra när nitningen var tillräcklig. Biltemas verktyg funkade bra, men instruktionen var mindre bra. Däremot fanns det en bra tutorial på youtube hur kedjebyte går till. Bytet skedde vid 70756 km.
Samtidigt passade jag på att serva bakbromsen som låg på, varmvatten och en gammal tandborste för att rengöra bromskolvarna, sedan luftade jag bromsen och bytte bromsvätska. Det blev en stor skillnad, i synnerhet på väg baklänges ut ur garaget på grusgången, nu rullar det som det ska.
Nu är frågan när däcken ska bytas, bakdäcket är rejält fyrkantigt. Metzeler tourance next gick väldigt skönt när de var nya, det blir väl antagligen ett nytt par sådana, eller möjligen bridgestone A41 battlax.

EU moped - ett alternativ?

Jobbpendling 

Jag pendlar 25 mil i veckan 47 veckor om året minus några helgdagar och föräldradagar. Det blir i runda slängar tusen 1100 mil om året. Med en genomsnittsförbrukning om 0,8l milen blir det 880 liter bensin a´14 kr litern = 12 320 kr. Till det kommer 2200 kr försäkring och 2200 kr skatt, 300 kr besiktning och ca 4000 kr däck och reparationer. Nu fick jag bilen så där blev det ingen utgift.  21 000 kr blir 19 kr milen.

Om jag köpte ett årskort på bussen så bli 7140 kr. Men jag hade förlorat mycket tid, dörr till dörrtiden är dryga timmen. För att inte tala om frustrationen, jag har ju provat busspendling i 8 månader.  Milkostnaden för buss är 5,40 kr beräknat på årskort och busspendling varje arbetsdag.

EU moped

Ett annat alternativ är EU moped halva året, 6000 kr i inköp för kinesisk fyrtaktsmoped, 2700 kr skatt och försäkring, 0,25 l milen i förbrukning. Underhållet beräknar jag till 500 kr per år med 500 mil körsträcka under 22 veckor. Mopeden kommer hålla ca 5 år, det blir en avskrivning på 1200 kr året.

22x25 mil = 550 mil moped x 0,25 l/mil x 14 kr = 1925 kr  Sen kommer jag behöva en skoteroverall, ett MC regnställ, ett par mc handskar och en hjälm. Det får man nog räkna med 2500 kr på Biltema med en avskrivning på fyra år. Med en genomsnittsfart om 35 km/h kommer det att ta 43 min dörr till dörr, sen två minuter att klä om. Totalt 45 minuter, dvs 20 min mer än vad det tar med bil. 40 minuter längre restid per dag i ur och skur.

Summa 1925 + 2700 kr+500 kr + 1200 kr+ 625 kr = 6950 kr = 12,7 kr milen

Cykel då? 

25 kilometer på en timma är inga problem. Sen skall man duscha och byta om, det tar 20 min om man är snabb. Åker man 6:40 är man tränad och klar till 8:00. Sen skall man duscha när man kommer hem. Mycket duschande blir det. Det finns bara ett krux med detta, jag orkar inte pendla varje dag. Låt oss säga 2,5 dagar i veckan mellan 1 maj och sista september. Det blir 17 veckor med 2,5 dag x 50 km = 210 mil. Kostnaden för cykelpendling är ca 1 kr för kedja och kassett plus 1 kr för däckslitage och låt säga 1 kr för cykelkläderna. Tre kronor milen x 210 mil = 630 kr. Den stora fördelen är att bara pendlingen skulle innebära knappt fem timmars träning i veckan.

Vad blir billigast?

Kombinationen buss och cykel: sju månader buss kostar 7x840 kr plus fyra månader 10- resorkort 8x375 + 630 kr cykel summa: 9510 kr. Det blir billigare att köpa årskort och cykla om/när jag vill. 

EU moped istället för cykel blir mycket dyrare 5880 + 6950 = 12 830 kr.  Jämfört med bilen sparar man i vart fall drygt 8000 kr. 

I slutändan är det svårt att argumentera för någonting annat än buss. Även om vi sitter fyra i bilen blir det billigare med buss. Om man bara räknar med bensin till EU moped hamnar man på 3,5 kr milen, men det är trots allt inte realistiskt eller lagligt. Bussen vinner igen. Sen kan man ju åka buss när man vill... 

Vemod

Förr, när jag jobbade i skolan, då var det här den bästa och värsta tiden. Betygsättning, silly season inför hösten, elever som springer med rester och en stor mängd trötta men glada ungdomar som lutar sig tillbaka efter ett arbetsår. Så plötsligt, en dag, har man haft en klass i undervisning för sista gången, det kanske återstår två lektioner men alla vet att detta är sista gången det är på riktigt. Känslan av tomhet som uppstår när man plockar ihop sina saker och går ner till lärarrummet. Ibland kan det vara rätt skönt, men oftast är det vemodigt.

I lördags fick jag samma vemodiga känsla när min äldsta dotter deltog i GD/GIF Olympiaden, till hösten byter hon skola. Lärare skulle hon byta ändå när det är dags för stadiebyte. Men detta var ett av de sista tillfällena då de gjorde något tillsammans. Fastän hon bara gått i klassen i tre terminer känns det som en lång tid. Flytten från Karlstad innehöll många andra känslor, det fanns inte riktigt utrymme att känna efter, vi var alla upptagna av vårt eget. Nu är det första uppbrottet här i Gävle. Känslan är ett tecken på att det betytt något det som varit, att vi är hemma nu.

Alla dessa barn, 2900 deltagare från hela Gävle och Skutskär. Jag kan verkligen sakna att jobba med ungdomar, det finns få yrken som är så menings- skapande som läraryrket.

Gävlefunderingar

Följer på avstånd mitt gamla jobb, jag saknar mina kollegor och mina elever. Det är ett fantastiskt yrke att vara lärare. Just nu börjar den mest arbetsamma tiden i skolan. Men det är också den finaste tiden på arbetsåret. Eleverna kan mest, förstår arbetssätten och har vuxit, särskilt åk tre eleverna, nu är de flygfärdiga. Bara det bästa återstår, en del ansträngning, en del tårar och massor med lättnad och glädje.

Den här veckan har jag intervjuat och skrivit på min utredning, det är också kul. Känner att jag lär mig nya saker nu, den där kunskapsmojon börjar ticka så smått igen, känns bra. 

En bra händelse: var ute och cyklade på väg mot Älvkarleby, passerade en kvinna i proffsiga cykelkläder som stod böjd över styret och knappade på sin mobiltelefon. Ville inte stanna, antagligen kör hon för långsamt ändå. Ett par kilometer senare upptäckte jag att det låg någon bakom. Det var ingen kvinna, han hade bara långt hår och var spensligt byggd. Sedan fick vi en fin cykeltur ihop. 

Nattduksbordet: Nordenskiöldloppet 1884 - historien om världens hårdaste skidlopp. 22 mil, Jokkmokk -Kvikkjokk -Jokkmokk. Bara för att Nordenskiöld var tvungen att bevisa att människor visst kan färdas över 40 mil på 57 timmar. Resan till Grönland falsifierade hans tes att det fanns grönskande land i mitten av Grönland. Beställde skriften från Ajtte - samemuseet i Jokkmokk. Vi var där 2004, ett fint museum. Men! På kommunens hemsida finns en rubrik i navigeringsfältet som heter Nordenskiöldsloppet men den leder ingen vart. Håller de på att starta upp ett nytt lopp, som skall bräcka Vasaloppet? Äldre och längre. Kanske världens första skidtävling. 

Läser också Jörn Donners bok om Mannerheim, han försöker skapa en mänskligare bild av marskalken. Inte helt säker på att han lyckats, Mannerheim är gåtfull, det finns något väldigt folkligt över denne lyxlirares äventyrliga liv. Antagligen är det vårt kollektiva minne som demokratiserat honom.

Bussen:  varje morgon 6:57 går buss 41 från rådhuset. Jag vet vilka som skall vara med bussen, men nu börjar det dyka upp en massa andra löst folk. Har ni inte orkat gå upp tidigare i mörkret? Passar det nu när det är varmt och ljust? Inga riktiga hardcorependlare, har ibland inte ens 30 dagarskort. Om ett par år tillhör jag eliten, som han med svarta mössan och hon med röda jackan. En ytterligare reflektion kring bussen, vem f-n kliver någonsin på vid Karlsborg? Kan man inte bara ta bort den hållplatsen, sjukhuset Rv80 duger bra.

Sista dagarna

30 dagarskortet tre zoner med X trafik är inköpt. Imorgon påbörjar jag min anställning som nämndsekreterare och utredare i Sandvikens kommun. Det skall bli spännande att göra något helt annat än att undervisa. Samtidigt känner jag en slags identitetskris. Vem är jag nu? Hur stor del av mig är lärare? En väldigt stor del tror jag. Samtidigt var det här ett gyllene tillfälle att byta bana, om det är för resten av livet vet jag inte än. När jag ser ungdomar på stan känns det i hjärtat, det är sån livslust och en så fin tid för många under gymnasiet.

De här veckorna sedan årsskiftet har varit min längsta tid av arbetslöshet sedan sommaren 1996. Det är lite mer att göra som 37 åring än som 22 åring. Då cyklade jag vätternrundan och målade taket med pappa, sen åkte de på bussresa till Ungern medan jag var kvar hemma och slipade och lackade trappan. Sen kanske jag var med dem till Björkö, minns inte längre, men utfattig det var jag. Nu gick det ingen nöd på mig, lämna och hämta barnen, städa, handla, laga mat, åka skidor, surfa och utforska staden.

Träningsmässigt är det ok, har tagit det lugnt, hygglig kondition och utvilad. Slalomåkningen på mina nya carvingskidor gav träningsvärk i vaderna, men det var onekligen ett lyft med ny utrustning. Nu känns pjäxorna plötsligt för mjuka...

Gästrikecupen i mtb drar igång 17 april, tills dess finns det lite att slipa på. Skall ta med Cornelias mtb från Karlstad liksom min och Astrids cykel. Det finns ett cykelförråd, i värsta fall får vi väl låsa in dem i vindsförrådet. Cupen består av 14 deltävlingar, jag tror inte jag kommer vara med på mer än en handfull, hänger på upplägg och min form.

11 - 12 juni arrangerar friluftsfrämjandet en halv Fjällräven klassiker, dvs 5,5 mil vandring på gästrikeleden från Hedesunda till Hemlingby. Det börjar klockan 9 på morgonen. Det hade varit kul att vara med, 12 timmar är rimligt tycker jag. Så att jag slipper övernatta. Det skall vara en vandring inte ett ultramarathon. Det är en viktig skillnad för mig även om många säkert springer hela vägen. Men jag vill GÅ en längre sträcka för en gångs skull. Två 30 km soldatprov har jag gått, då har man en AK över axeln, hjälm och stridspackning. Dagen efter mitt första soldatprov, som 18 årig otränad ofullvuxen hemvärnsungdom kändes det som knivar i benen. Tror aldrig jag varit så öm i kroppen någonsin vare sig förr eller senare. Vi får se hur det blir med detta.

Bilunderhåll: trodde turbon höll på att ge sig, tyckte bilen rykte väl mycket men det tycks bara vara det kalla vädret. Oljenivån var låg, den har dragit 1 L på 700 mil.

Skidåkning

Gävle har fått snö nu och Astrid har gått i slalomskola. Jag har kört längdskidor ett par gånger i Hemlingby med tillhörande lunch i stugan där. Deras sopplunch för 65 kr är så god och prisvärd. Flera sorters hembakt surdegsbröd, stort salladsbord och tre matiga soppor att välja på. Spåret har haft lite tunnt med snö men det är i precis min stil. 2,5 km inga hårnålar och inga mördarbackar. Håller spåren är det bara att staka och diagonala i uppförsbackarna. Nu är det ju rätt många med bristande vallakunskaper som saxar sönder spåren men med bättre snötäcke kommer i vart fall ett av spåren hålla.

Igår provade jag skidstavallen, det är Gävle skidkamraters skidstadion. Det var 13-14 grader kallt och en mindre skateskidtävling pågick. De hade inte dragit några spår utan bara en skatebädd, det gick ok ändå. Stannade och växlade några ord med en funktionär. Hon sade att det var bra träning för balansen, och det stämde. Körde bara 2,5 km spåret, de hade satt grankvistar mellan mötande spår in på stadion, snyggt jobbat.

Astrid har gått tre lektioner på skidskolan nu, efter första lektionen strålade hon, sade att hon älskade slalom. Efter andra lektionen hade hon fått åka lift två gånger, kommit högre upp i backen. Hon gillade inte längre slalom, var rädd. Nu efter tredje lektionen säger hon att hon vill sluta, vi fick avbryta innan den var slut. Jag förstår att gruppen behöver utvecklas snabbare, men för Astrid hade det räckt med att bli uppdragen 20 - 30 m, åka genom några bågar och känna sig duktig, ha kul. Upplägget och hur det nu blev med köer och liftar kan också diskuteras. Allt jag vet är att när barn genomgår en så negativ utveckling. Då är något fel. Fjärde lektionen blev helt perfekt, Astrid var jätteglad, klarade av liften och småttingarna hade backen för sig själva. Ett väldigt bra avslut som tände hennes skidåkarlust igen.

Jag har hunnit med två tillfällen till slalomåkning själv i Hemlingbybacken. Mina gamla icke carv skidor i 2m klassen funkar väl att åka på, men jag har faktiskt beställt ett par såna här från Sport Conrad. 182 cm hyfsat snälla storslalomskidor, inga riktiga racelagg trots namnet.

Stadsutveckling

Nu har jag plöjt ett par böcker om Gävle och promenerat runt och kikat på alla äldre byggnader.

Vad är det som gör att städer var vackrare förr? Var det bara själva husen? Nej, det är lika mycket miljön runt om som förfular. Ta bort flertalet BILAR, ljusskyltarna med lysrör, trottoarpratarna, sophusen i tryckimpregnerat och återplantera alla träden längs esplanaderna så har vi tagit ett första steg. Nästa steg är att styra stadsplaneringen mot fler bostäder i staden, bostäder som är öronmärkta bilfria! Nu till min poäng, bilarna skall bort från innerstaden, men inte bort från våra liv. Varför inte skapa parkeringshus vid in/utfarterna till staden? Ta bort alla parkeringsplatserna i centrum, inför rätten att stå gratis i 10 min överallt istället. Sen är det ett elände med de här gågatorna, ta bort dem och gör riktiga trottoarer istället så att gatan kan användas av cyklister och bilar. Parkeringshusen skall byggas om till bostäder.

Biltullar skall införas som skyddar staden, tullarna skall gå direkt till kollektivtrafiken. Å andra sidan är ju parkeringen gratis under 10 minuter så hämta och lämna går ju utmärkt. På lite sikt skall de största busslinjerna ersättas med spårvagnar. I Gävle som redan har en stark järnvägskultur är det en självklarhet.

Finns det negativa konsekvenser av det här? Nej är mitt svar, inte så länge som bostäder prioriteras framför kontor och affärslokaler. Uppenbarligen råder en obalans just nu, mängder av affärslokaler i centrum står tomma. Inga butiker kommer överleva där så länge som plåtlador i Valbo fortsätter att poppa upp. Det behövs fler människor som BOR i staden.

Så här skulle jag vilja ha biltullen och parkeringsförbud längre än 10 min.

Stadsplanering i Gävle

Tog en promenad på Alderholmen idag. Tittade på de gamla hamnmagasinen, brandstationen, Baltichuset, Gevalia och det nya bostadsområdet längst ut. På hemvägen besökte jag biblioteket och lånade några böcker om staden. Varav en om Gävle centrums historia under 400 år utgiven 1984. Mina slutsatser är så långt, staden har en jäkla potential, fortfarande finns tomma tomter och äldre miljöer värda att bevara. Det nybyggda längst ut var ett dött område, det är av yttersta vikt att göra vettiga saker med de äldre husen. Blir det reklambyråghetto så begår man ett enormt misstag. När allt är färdigrenoverat och upputsat är dynamiken som drog de kreativa näringarna borta och utflyttningen ett faktum. Samtidigt har inga spännande verksamheter råd att flytta in. Då står man där med skägget i brevlådan. Ja vi har sett det förut. Gentryfieringen är vår tids saneringshysteri, lika själsdödande som den som drabbade Sverige och Gävle i synnerhet under 50 - 60 talet. Det behövs mer båtskjul, kanotuthyrare, ateljeer, gallerier, nattklubbar, husbåtar, segelskola, sociala verksamheter, kulturföreningar, musikstudios, ungdomsgård, hantverkare, lättindustri, billiga bostäder och skolor. Det behövs båt och färjelinjer ut i skärgården. Gysinge byggnadsvård får fixa en filial. Till att börja med...

Visning igår

Vi var i Gävle och tittade på ett hus, vi gillade det, det höll vad det lovade i annonsen, lite slitnare ytskikt än på bilderna, men i stort precis det vi behöver. Staketet var helruttet, men å andra sidan överraskade grunden med att vara mera nyligen dränerad än jag trodde. Så nu återstår att se hur många och hur villiga spekulanterna är.

Efteråt gick vi till Söder och letade upp en restaurang, det blev hamburgare på Texas Longhorn, de hade ett gott sortiment av öl, testade ett isländskt pale ale Skjalfti och ett sommaröl från Jädraås bryggeri. De serverade i iskylda glas.

Klockan 21:15 började kvällens begivenhet, Tintin i 3D på engelska. Det har östs en del skit över den filmatiseringen, men också lovord. Jag gillade den skarpt, kalkonscenen i öknen med flygplanet var en miss men många tycktes uppskatta den. Haddock var ju ännu bättre i filmen än i albumen, precis rätt karaktär. Möjligen är originalet buttrare och mindre av ett naturbarn. När man kommer ut från salongen så är det i ett parkeringshus, det känns så B, lusten att snacka film tvärdör.

Vi har hittat ett hus!

Ett hus i rätt område som uppfyller alla våra kriterier.

Det är möjligtvis i minsta laget, drygt 150kvm, men resten stämmer, det är tom byggt samma år som vårt nuvarande hem. Det är renoverat men långt ifrån originalstil, exteriört är original ett måste, inget tryckimpregnerat, ingen parabol, inga träaltaner och naturligtvis en färgsättning som passar husets ålder. Invändigt är det bättre, inget jag direkt känner att jag måste ändra på, utmaningen blir att få plats med alla cyklar och en verkstadsbänk. Nu är jag lite mer yteffektiv än min far, 2x2m räcker för mig. Sen ser jag på fastighetskartan att det funnits ett litet uthus, det behöver återuppbyggas för att få plats till trädgårdsmöbler, klippare och andra redskap. Vi pratar målad masonit med korrugerat plåttak. Till trädgårdsbordet behöver jag en radio modell mindre av trä, innehållet skall naturligtvis vara toppmodernt. Trädgården består av gräsmatta och några mindre träd. Runt huset skall en steninfattad rabatt anläggas med en smalare grusgång runt. På södersidan kanske ett päronträd på spalje. Osäker på vilka prydnadsväxter som klarar växtzon 4 bra. Biluppfarten är asfalterad, det är ju praktiskt om än inte vackert, ingen åtgärd. Men visst, grus hade varit mera stilenligt, gärna med lite smått ogräs att ta med hackan. Det finns inget garage vilket kanske är lika bra. På 30 - talet hade vanligt folk inte bil alls så det kan inte bli original med garage. Sen är ett potatisland och ett rejält klädstreck nödvändigt. Staketet är inte heller stilenligt, det skall antagligen vara rak kant, fundersam på färgen, tror inte vitt var så vanligt bland små tvåfamiljshus från den tiden. Klädstrecken skall vara uppmonterat mellan två böjda grönmålade 2 tumsrör med 190 cm höjd. Studsmatta är big no no.

Bytte till vinterdäck idag vid 235060 km

Nya lägenheten

I natt sov familjen för första gången i den nya lägenheten, på uppblåsbara madrasser. Den ligger helt centralt, när vi står utanför ytterdörren till huset har vi filmstaden på andra sidan torget. Med två sovrum mot Drottninggatan är det lite livligt en lördagnatt. Barnen stördes inte men jag vaknade av kvastbilen strax innan fem. Vi tar sovrummet mot gården så får vi sova, det blir trångt men barnen behöver utrymmet bättre ändå. Vardagsrummet är stort, matsalen är större än vår nuvarande och två av sovrummen är rejäla. Antalet garderober räknade vi till åtta plus klädkammare så det finns förvaringsutrymmen också.

Enda praktiska kruxet just nu är bilfrågan, var skall vi ställa den? Blir det till att skjutsa barnen på morgonen måste den ju stå hyfsat nära. Var parkerar man nära när man bor på torget?

Träning: har lagt om upplägget helt, tidigare försökte jag få två helgpass och ett mitt i veckan, dvs tre pass. Det fungerade ok, men det var nästan alltid tunga ben eftersom varje pass blev 60 - 180 minuter på 70-85%. Nu har jag ändrat till 4x30 min med 4x4 intervaller kring 80 -90% samt ett distanspass på helgen. Skall försöka köra på det sättet fram till jul, jag gjorde det vintern 1999-2000 med utmärkt resultat. Kände mig väldigt lätt på dagens lugna distanspass.

Lite att pyssla med

Utbudet på motions och tävlingsarrangemang i Gävletrakten är mera omfattande än här hemma. Skall bli kul att börja utforska detta, brukar vara mycket trevligt folk med.

Kanske finns det en likartad skidserie?

Triathlon finns det också.

Lopp på skidor:

Hornbergsloppet 29 januari i Årsunda

Gävleloppet 2 februari

Bessemerloppet 19 februari i Sandviken

Det blir lägenhet

Vi hittade inget hus i tid, flytten kommer att bli till en lägenhet på norra kansligatan mitt i Gävle. Det går inte att bo mer centralt precis vid stora torget. Vi flyttar in till årsskiftet.

Jag vet ju hur det är att bo i lägenhet, det är ett förkrympt liv som stjäl energi. Sist varade lägenhetsboendet 5 år, varav 2 med barn. Nu säger jag så här, jag kan tänka mig att fira en jul, men bara en, i lägenheten. Sen må den vara hur bra som helst.

Vad jag ser fram emot: en ny arbetsplats, den viktigaste frågan just nu. En riktig skidvinter, att få pröva fina längdspår och att åka skridsko på Hagaström. Åka till Sundsvall oftare, jag gillar Sundsvall. Som alla norrlandsstäder är den bäst på vintern. Att börja upptäcka nya cykelvägar på vårkanten. Cykla gästrikecupen i mtb med Cornelia, tävlingsdebut för henne.

Att simma i fjärran höjderbadets 50m utebassäng en sommarmorgon och sedan köra en triathlonträning. Östersjön, simma i havet.

Boendemarknaden

Några husvisningar och missade hus senare börjar jag urskilja ett mönster och få en checklista.

Mönster

1. Det är alltid fräschare på mäklarbilderna än i verkligheten

2. Jag har samma smak som flertalet människor (Det jag gillar blir sålt)

3. Det finns alltid en hake när priset är lågt

4. Rökarbostäder utannonseras inte som inrökta

5. Folk kan leva hela liv utan att fixa till självklarheter i sina hem

6. Att något är "renoverat" betyder inte att man inte behöver göra om det ändå

Kravspec

1. Huset skall ligga max 3 km från centrum om det inte har extraordinära kvaliteter.

2. Antalet riktiga sovrum med egen dörr skall vara minst tre

3. Ett riktigt badrum och en gästtoalett

4. Gästutrymme i eget extrarum eller gillestuga

5. Varmgarage eller rymlig källare med öppning ut

6. Fjärrvärme eller bergvärme, helst det förra

7. Tomt med äganderätt

8. Ingen trafikled eller järnväg i närheten. (Ljudhygien, har bott vid E4:an i Väsby)

9. Friliggande, inte kedje eller radhus

10. Parkeringsplats på tomten

Att vänja sig vid ovisshet

För tre månader sedan stod det klart att vi skulle komma att dra upp våra bopålar. Flytta ifrån en tillvaro som är en fantastisk uppväxtmiljö för våra barn och trygg och bekväm för oss alla. Av alla livets variabler haltade det på några få ställen, egentligen inget att bry sig om. Men det var statiskt, det fanns inget utrymme för större förändringar. Så vill de flesta leva, även jag. Men ibland måste man kompromissa, även om det är en kompromiss på egen planhalva. Till en början kändes det verkligen inte bra, men gradvis vänjer man sig vid tanken. Det är också en process som man inte styr över helt själv, omgivningen börjar planera bort mig. Först bara i huvudet, sedan organisatoriskt och plötsligt har jag avvecklat mig själv. Ingen kan leva med ovisshet, därför skapar vi ordning i kaoset, framförallt genom distansering. Eller som min rektor uttryckte det "man blir lite gäst hos verkligheten".

Nu söker jag jobb, skriver brev och funderar över mina styrkor och erfarenheter som kan vara till nytta på andra arbetsplatser. Det är också en tid för reflektion och summering. Sedan skall alla praktiska ting utföras, flytt, slänga det man en gång trodde man behövde, bygga upp sitt liv på en ny plats. Det finns en lockelse i det. Samtidigt vet jag att det kommer ta tre år av hårt arbete att genomföra förändringen. När gav du dig en sån utmaning sist?

Att göra Gävle

Vi åkte till Gävle för att känna in staden och spana lite på tänkbara områden för bosättning. Lördagen bjöd på fantastiskt väder, staden firade europeiska trafikantveckan med gratis buss till alla som visade bilnycklarna. På torget var det BMX uppvisning, starten för Gästrike runt på cykel och MHF var där med sin voltande bil. Jag satte mig naturligtvis i bilen för att lära mig att ta mig ur en uppochnedvänd bil. Hängande i säkerhetsbältet med huvudet nedåt i en Renault Clio. Jag skrattade mig kraftlös, tillslut fick jag upp fötterna i taket och kunde koppla loss mig som instruktören förklarade. En nyttig lärdom.

Staden har fortfarande en blandning av det riktiga Sverige och det stockholmifierade kaffelatteidealet. Det finns butiker som inte tillhör de stora kedjorna samtidigt som de övriga inte är trendiga. Ganska befriande på det hela taget. Avstånden är korta, aningen längre än i Karlstad men i grunden är staden ungefär lika stor.

På hotellet läste jag Gävle Dagblad och Arbetarbladet, vanliga svenska landsortstidningar, något bättre än hemstadens VF och NWT, framförallt mer egenproducerat material och mindre TT/spektra. De är även sjudagarstidningar till skillnad mot hemstadens.

Biblioteket var rätt litet men helt ok, närmast fullsatt pga läsecirkeln som gav bort 4000 böcker av gävlebördiga Agnes von Crusenstierna. På stan körde bussar från 40 -70 talet folk till järnvägsmuseet. Vid hotellfrukosten satt Bosse Bildoktorn vid grannbordet. Från centralen avgick rälsbussar med samma desination.

Boulognerskogen och stadsträdgården var fina, barnen gillade lekparken, trafiken störde lugnet tyckte jag. Vi åt middag på en mexikansk restaurang, sombrero på huvudet och svinstark habanerosås till fajitan. Gott och trevligt.

Söndag klockan 09:00 bad på fjärran höjder, allt var bra utom bastun som man satt för lågt i. 50 m utebassängen var varm och skulle så vara till 2 oktober. Det rök om den. Stort plus, dessutom var det få besökare så tidigt på dagen. Ett bra bad för hela familjen, mycket mera prisvärt än Sundsvalls himlabad om man inte älskar vattenrutschkanor.

Jag gillar Gävleborgs länsmuseeum, fin konstsamling, intressant utställning om modernitet och de stora lokala fabrikerna. Barnavdelningen uppskattades, särskilt cirkusdelen. I bilen hem läser jag broschyrer, bl a Järnriket, om brukskulturen, riktigt bra skriven av museifolket. Kommer använda texter därifrån i undervisningen.

Var kommer vi hamna i staden då? Ingen aning, det finns flera områden som är intressanta, men vi har en toppfemlista i vart fall.