En
lång historia som avslutas med själva poängen. Gå dit direkt om du inte orkar
med mitt nostalgiska skidältande.1979 fick jag ett par längdskidor i julklapp,
de var av trä med kabelbindning och tjärvallad sula. Till dem hörde ett par röda
glasfiberstavar med någon slags plast runt, de var hursomhelst tunga och
omöjliga att förstöra. Mormor tipsade om att bättra glidet med ett stearinljus.
Jag åkte ett par vintrar på dem, minns ingen riktig skidglädje, dels var det
länge sedan, jag var fem år, dels är det inte så kul att vara nybörjare.
På
hösten 1982 sålde Widéns sport ut hela sitt lager, de skulle flytta från Lamberget
i Karlstad till Våxnäs. Vi fick nya skidor, brorsan ett par Sundin, jag ett par
blåa Edsbyn med rött plastbelag, pappa ett par vallningsfria Edsbyn med
kabelbindning, päls undertill och träsula. Mina hade avklippta spetsar och 75mm
NN bindning. Jag fick också nya stavar med riktig truga, inga kringlor längre.
De skidorna använde jag dagligen varje möjlig skiddag i flera år, på de
skidorna var jag Gunde under OS 1984 och på de skidorna lärde jag mig skate.
Varv efter varv runt kvarteret, de vuxna ropade ”heja Gunde!” på tillgjort
dalmål. När andra åkte pulka eller bob åkte jag längdskidor, när andra åkte
slalom åkte jag längdskidor. Brorsan och farsan åkte väldigt lite, kanske en
handfull gånger under min uppväxt. Mamma hade beställt ett par skidor på postorder,
ett par gröna Edsbyn, de gick sönder redan på premiärturen då hon gränslade en
tall i Jakobsbergsskogen, vi skrattade gott åt det, jag, pappa och brorsan
alltså.
1985
fick jag och brorsan nya skidor, varsitt par vita Edsbyn med röda och gula
ränder. Jag var lång men lätt, skidorna var för hårda, de var för vuxna och
hade plastbelag. Bakhalt till max, tror faktiskt aldrig jag fick fäste på dem,
däremot funkade de hyggligt att skatea på. Det här var samtidigt som det åktes
en del enbensskate även på världscupen. Bindningen var en 50mm tävlingsmodell
för särskilda pjäxor med plastläpp. Mina pjäxor var ett par 75mm med gummisula.
Attack sportcenter på Drottninggatan rättade till felförsäljningen genom att
slipa av sulan. Det funkade någorlunda faktiskt! Men så kom den olycksaliga
dagen när vi skulle åka till Bryngfjordens slalombacke. Jag åkte flera gånger i
backen och hade riktigt kul men tyvärr gick gummiläppen av på ena pjäxan, smal
och tunnslipad som den var.1986 fick jag ett par begagnade slalomskidor.
Längdskidfrågan löstes så att jag tog över brorsans skidor med 75mm bindning och
fick ett par nya pjäxor. Med dem klarade jag mig igenom högstadiet, tillslut
fick jag låna pappas pjäxor, hans 46:or passade mig som 15 åring. Av alla ungar
i min ålder på min skola var det bara en som åkte mera längd än jag, Dan, han
tävlade och var duktig på riktigt. Sen kom de snöfattiga vintrarna i slutet på
80 talet och början på 90 talet. Jag åkte utför men bara väldigt lite längd.
Jag köpte mig ett par Elan med Salomon SNS bindning runt 1992 på gymnasiet.
Pjäxorna var röda och vita, steget under tävlingsmodellen, storlek 46 men rymliga.
Det blev några dagars åkning varje år men detta var innan jag börjat träna.
1994 började jag träna på riktigt, men eftersom jag gjorde värnplikten fanns
inte tid att åka skidor. 1996 gav vi bort en start i Vasaloppet till en kompis,
jag tränade ett par gånger med honom, han hade likadana billiga skidor som jag,
men han var snabbare, hade bättre kondition. Pjäxorna var för små, mina fötter
behövde minst 49, det blev skavsår ovanpå tårna. Jag brukade ta cykeln till
skidspåret, pjäxor är jäkligt hala att cykla i, med stavar och skidor under ena
armen, en hand på styret och tungt vinterväglag hände det ofta att foten slant,
då vinglade det fint.
1998
skaffade jag helt ny utrustning, ett par Fischer CRS med SNS bindning och Salomon
active 8 sc pjäxor, belaget var ett riktigt som det går att paraffinera.
Stavarna var ett par Exel i kolfiber och glasfiber med vanlig rem. De skidorna
åkte jag mycket på fram till 2010. De har gått i alla fören med alla vallor och
varit med om mycket. Stavarna använde jag för tre veckor sedan, de funkar
utmärkt ännu. Skidorna kastade jag på tippen, pjäxorna var egentligen lite för
små från början UK13,5 är 48 och 2/3. De nya är Alpina i storlek 50, men med
Rottefellabindning. Jag ville inte kosta på de gamla skidorna ett par nya
bindningar. De
senaste skidhistorierna har jag redan berättat om på andra ställen i bloggen.
Poängen med den här poänglösa historiken
är att knappt någon i min generation åkte längdskidor under sin uppväxt. Man
kanske fick skidor, men man åkte knappast. Åktes det åktes det utför, i princip
alla jag känner har åkt mera utför än jag gjort, tom mycket mera. När det
gäller längdåkning gäller det omvända. Läget är möjligen annorlunda längst i
norr. Tävlingsåkarna räknar jag inte. Sen inträffar då den här fantastiska
konditionsboomen, Vasaloppet säljer slut på nolltid och sporthandeln säljer mer
längdskidor än någonsin tidigare. Nu märks det, jag möter vanliga välutbildade svenskar
i min egen ålder som inte kan åka längdskidor men som köper fin utrustning, går
på vasaloppsläger och får teknikträning. Som ofta med nyfrälsta tar man
okritiskt till sig allt som branschen säger. Det märkliga med längdåkning är
att alla stilar och kulturer möts i samma spår. Fågelskådaren med anorak,
knickers och kikare, barnfamiljen, åldringarna, tävlingsåkarna, motionärerna
och de som bara är ute för en nypa frisk luft fast med skidor på fötterna. Så
funkar det inte med löpare och absolut inte med cyklister. Ingen behöver bry
sig om någon annan, men i längdspåret måste man samsas om utrymmet. Förr fanns
en regel, den finns på papper i några kommuner, den heter UR SPÅR, den betyder
att långsammare skidlöpare lämnar plats åt upphinnande löpare. Ofta finns det
dubbelspår, då är det ofint att ropa UR SPÅR, även om det formellt är rätt. Den
som kör långsamt skall byta spår. UR SPÅR regeln kom till i en tid när vresiga
gubbar dominerade spåret. Idag domineras spåret av två kategorier.
Barnfamiljer, de tar bägge spåren sida vid sida och de barnlösa hårdtränande 30
någontingarna, de kör också bredvid varandra, han och hon. De är som regel
halvkassa skidåkare men med god kondition. Mitt budskap är enkelt, kör i höger
spår om du kör långsamt, kör efter varandra om ni är flera i ett sällskap. Kör
du fortare än 5 min per kilometer, kör i vänster spår. Kör du fortare än 3 min
per km är du i extrem minoritet, då klarar du vanligtvis en omkörning i vänsterspåret
samtidigt som du rensar bort småkvistar ur spåret med staven. (Jag har sett
det)
