Makt och maktmissbruk

Vi säger ofta att auktoritetstron är borta. Så är det kanske, men ändå finns behovet av auktoritet kvar.
Det går knappast att tänka sig en värld där auktoritet bestående av god maktutövning och kompetens inte är en önskvärd del. De som stormar mot vissa auktoriteter har bara valt andra auktoriteter. Den som förkastar en maktordning infogar sig gärna i en annan.  Ur den synvinkeln är det märkligt att vi inte lägger mer kraft på att förbättra alla de situationer där auktoritet utövas.
Helt enkelt därför att oavsett vart vi är på väg kommer mötet med makten att vara kvar. Det är hur makten beter sig som är det viktiga. Någon kommer alltid bli besviken men det behöver inte innebära en kränkning. Detta missbrukade ord.

Utövningen av maktrelationen

Överallt där någon bestämmer över en annans liv och möjligheter utövas makt. Jag tänker inte ge mig in på maktrelationer inom familjer, kompisgäng eller organisationer. En avgränsning som egentligen inte är möjlig eftersom det hänger ihop med hur vi utformat den offentliga maktutövningen. Det är den formella maktrelationen som behandlas här. Poliser, lärare, tullpersonal, vårdpersonal, skyddsvakter, inspektörer, socialtjänstemän, administratörer på myndigheter, alla dessa människor som ska tolka och utföra sitt skriftliga uppdrag för oss.

Det skriftliga regelverket är bara en liten del av hur personalen tolkar och utövar sin tjänst.
Andra faktorer som påverkar utövningen är:

1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget
2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet
3. Traditioner och best practise inom yrket och på arbetsplatsen
4. Personliga egenskaper 
5. Resurstilldelning
6. Yrkets status

I allmänhet är ett uppdrag skrivet på ett sådant sätt att det innehåller motstridigheter, det är oundvikligt i ett komplicerat uppdrag. Å ena sidan ska en lärare bedöma och utveckla en helhet, å andra sidan finns detaljerade regelverk om alla delar som ska ingå i helheten. Spännvidden mellan detaljer och helhet rymmer en handlingsfrihet för den som utövar makt. Det är nödvändigt eftersom alltför strikta ramar begränsar möjligheterna att uppnå syftet med maktutövningen. Syftet med maktutövningen är i allmänhet väl förankrat och avspeglar ett behov. Inte alltid och inte för alltid, men oftast.

1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget är väldigt viktigt. Det är här maktutövaren ska förstå det mest grundläggande. Hur de här kunskaperna lärs ut och traderas inom utbildningssystemen är avgörande för slutresultatet. Här finns alla de portalparagrafer och etiska riktlinjer som ska genomsyra maktutövningen. Det är mot dessa som man ständigt måste mäta och återkomma till. Varför gör vi detta? Vad vill vi uppnå? Vad ska skyddas? Det är inte självklart att tolkningen och traditionen har ett sunt synsätt, vilket jag återkommer till.

2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet skapar en trygghet, en verklig auktoritet. Vi har alla mött det, rutinerade yrkesmänniskor som löst sina uppgifter under många olika förhållanden.
Jag talar inte bara om erfarenhet utan också om god grundläggande utbildning sånt som ger perspektiv och öppnar för självreflektion. I Storbritannien lägger de störst vikt vid de allmänna kunskaperna. En person med utbildning i antikens samhällsliv kan jobba med ekonomi på ett storföretag. I Sverige lägger vi störst vikt vid de specialiserade yrkeskunskaperna, båda synsätten behövs.

3. När man kommer ut i arbetslivet möts man av en komplex verklighet. Svåra situationer, kollegor som inte är bra, resursbrist, hierarkier, okunskap, annan kunskap än den man fått på utbildningen.
För att klara allt detta skapas arbetssätt som hanterar situationen, ofta på ett tillräckligt bra sätt men ibland med stora brister. Kulturen på arbetsplatsen är avgörande för hur bra eller dåligt det blir. Det är chefen som är ansvarig för kulturen på arbetsplatsen. På det viset kommer chefen att ha ett direkt inflytande över hur personalen utövar sin makt. I verkligt stora organisationer som polisen eller militären är det förstås oerhört tungjobbat att förändra kulturen även om det uppenbarligen går. Det hänger mycket ihop med att utbildningssystemet stöttar utvecklingen.

4. Personliga egenskaper är en del av professionsforskningen som är mycket försummad. Det beror på att våra utbildningssystem tar sin utgångspunkt i att allt går att förändra med mer kunskap. Det blir inte fruktbart att ha en konstant i den ekvationen.
Nu är förstås inte personligheten konstant, men den förändras knappt av utbildning, utan endast lite genom livets erfarenheter återkoppling av positiv och negativ förstärkning.
Det är därför det är så viktigt att rätt människor jobbar i yrken med maktutövning. Integritet, självreflektion, moral, empati, styrka att sätta gränser, mognad att be om hjälp, prestigelöshet men ändå med ambitioner. Det är verkligen inga låga krav maktutövning kräver vid sidan av alla sakkunskaper.

5. Resurstilldelning borde inte vara en faktor men är det. Tid och andra resurser du har till ditt förfogande påverkar hur hårt olika målsättningar prioriteras. Polisens, försäkringskassans och skolans arbete är i ständigt fokus för den här diskussionen. Andra områden flyger under radarn i den allmänna debatten, hur påverkas till exempel socialtjänsten av resursbristen?
Det vi kan vara överens om är att om maktutövningen i övrigt sköts på ett gott sätt så är prioriteringarna i huvudsak inte en fråga om professionalitet. Däremot ökar risken för oprofessionellt bemötande med resursbrist.

6. Yrkets status samverkar med alla övriga faktorer. Krav på hög kunskapsnivå och god resurstilldelning höjer statusen. Tung arbetsmiljö och låga formella krav sänker statusen. Två ytterligheter skulle kunna vara hjärtläkaren och kriminalvårdaren. Bägge kan behöva fatta livsavgörande beslut i sin maktutövning.

En modell för riskanalys av maktutövning

Det går förstås att diskutera vad som är låg och hög grad av specialisering, vad som menas med hög och låg grad av sakkunskap. Det handlar inte heller nödvändigtvis om utbildningstid. Det finns också stora skillnader inom yrken. En ekobrottsutredare och en piketpolis har t ex väsensskilda dagar. Poängen här är att traditionen av maktutövning inom en yrkeskår tenderar att vara likartad. De flesta har gått samma väg genom utbildning, bland de antagna finns en viss homosocialitet. Nyligen talade rikspolischefen och ÖB om gemensam rekrytering, de talade om konkurrens om samma målgrupp. Retoriska frågor: Varför pratade de inte ihop sig med dekanerna på alla socionomutbildningar eller lärarutbildningar? Behövs inte ett stort intresse för samhällsfrågor och pedagogik hos polis och militär? Nej det kokade ned till homosocialitet. 

Rörelser inom matrisen

Politiker försöker ofta att förändra yrkens maktutövning och därmed förflytta dem till andra kategorier. Polis och militär har man t ex försökt flytta ned till rutan av hög specialisering och motstridigt regelverk. Den här typen av förändringar möter alltid stort motstånd. Man skulle kunna tänka sig att mer komplicerade uppgifter och därmed höjd status skulle vara önskvärt. I polis och militärs fall är det enkelt, lönen har inte alls hängt med uppåt och flertalet har valt yrket för att få handla och se resultat genast. Då blir det motstånd. 

För lärare och socialsekreterare har politiker försökt att sänka graden av specialisering och sakkunskap. Att göra dem till mer av handläggare. Diskussionen om lärare som socialarbetare som administrerar för mycket är ett symptom på detta. Det leder förstås till motstånd hos lärarkåren, många hoppar av och börjar göra andra saker. 

Bland dem som har ett specialiserat yrke med höga krav på kunskaper och med ett tydligt regelverk ställer man ofta krav att de ska vara med och utveckla verksamheten, det vill säga höja sina allmänna kunskaper och börja se sitt uppdrag i ett vidare perspektiv. Det är ofta inget välkommet uppdrag då det oftast innebär att man får stånga mer mot andra människor inom t ex projektledarskap.

Bland dem som både har låg specialiseringsgrad och ett komplicerat uppdrag innebär förändring åt något håll ofta en usel psykosocial arbetsmiljö. De som bara vill handlägga mår dåligt av höjda krav på kompetens och de som vill se till helheter mår dåligt av att reduceras till regelstyrda handläggare.

Slutsatser - så klart

Oavsett vilken typ av arbetsplats det handlar om krävs ett starkt ledarskap, möjligheter till olika roller med olika grad av specialisering inom en yrkeskår är önskvärt. Minskad homosocialitet är bra om man vill förändra en arbetsplats. Svenska arbetsplatser präglas av eget ansvar och låg kontroll. Det är ofta bra, men leder också till hög grad av ansvarskänsla för situationer den enskilda inte kan påverka. När makten delegerats ut på låg nivå ut i organisationen med svagt ledarskap och stort förtroende för medarbetarens kompetens då blir vikten av goda personliga egenskaper ännu tydligare.

I ett systemperspektiv är individen resultatet av organisationen. Istället för att ställa synsätten mot varandra väljer jag att säga att de kompletterar varandra. Den goda maktutövningen är förstås beroende av välfungerande utbildning, regler, styrning, kontroll, organisation och resurstilldelning. Men det räcker inte, de som utför arbetet måste ha rätt egenskaper. 

Framtidens värnpliktsförsvar

Allt tyder på att det blir någon form av värnpliktsförsvar igen som ska komplettera yrkesförsvaret.
Det är rätt väg att gå, men det kräver eftertanke om hur försvaret ska fungera som en helhet.

Jag tänker att nya värnpliktsförsvaret  dels ska klara av att fylla bristerna i yrkesförsvaret, dels ska säkra dess framtida personalförsörjning men också kunna erbjuda frivilligorganisationerna med Hemvärnet i spetsen en kvalificerad påfyllning.

Nya värnpliktsförsvaret kommer i praktiken att återinföra underbefälsgraderna med grupp och plutonsbefäl som är yrkessoldater. De meniga soldaterna kommer i stor utsträckning bli värnpliktiga. Det värnpliktiga befälet som var ryggraden i det gamla invasionsförsvaret kommer inte att finnas. Det är inte bara bättre utan också nödvändigt. Men samtidigt som vi fyller luckorna i försvaret öppnar sig en ny möjlighet. I takt med att soldater utbildas och förbanden fylls kommer vi att få utbildade soldater som inte längre har en plats på våra brigader. Några förrådsställda förband i stor skala, som förr, tror jag inte på. Däremot tror jag på mer kvalificerade hemvärnsförband där insatsplutonerna får färsk påfyllning eller rent av ytterligare ett insatskompani per bataljon.

Ni hör vart jag vill komma, en kontinuerlig trickle down effekt på alla nivåer. Yrkesbefäl från brigaderna som jobbar ute på utbildningsgrupperna, före detta yrkessoldater och underbefäl som blir aktiva i Hemvärnet. Det är den sammantagna effekten som är viktig. Jag upplever det som att klyftan mellan Hemvärn och yrkesförsvar aldrig varit mindre. I framtiden kommer man jobba sida vid sida, med olika uppgifter men med väl övat samarbete. Vi ser det hela tiden i andra delar av världen. Rådgivare och kvalificerade resurser tillförs mindre kvalificerade förband för att effektivisera och höja deras stridsvärde. Tänk er då detta inom ramen för EN försvarsmakt, utan tolkar, med en gemensam grundutbildning och terminologi och inte minst en kultur och samma målsättning med striden. Den här tanken har redan prövats och genomförts i Sverige under övning, men det är bara början menar jag.

Gun lifestyle - vem läser Recoil och Tactical World?

På min arbetsplats har vi en läsplatta med Readly. Där finns en massa tidningar att läsa, bland annat en uppsjö amerikanska vapentidningar. De flesta vapentidningar är antingen fokuserade på jakt eller skytte. Några är för dem som är intresserade av själva vapnet, samlare och vapenentusiaster. Men så finns det en kategori till. Tidningar som behandlar moderna automatvapen och pistoler. De skriver om självförsvar och knivar, de skriver om hur man ska hantera möten med fiender, kriminella och våldsverkare. De skriver om hur man utrustar sin pick up med vapenställningar och pansarplåtar, de skriver om skyddsvästar, lasersikten och ljusförstärkande goggles. De skriver kort och gott om hur man ska förbereda sig för att bli anfallen eller anfalla som enskild privatperson.

De här tidningarna skriver inte om militära förband eller brottsbekämpning, målgruppen är inte soldater eller poliser. Därför att den sociala sidan av våldsanvändning helt lyser med sin frånvaro.  Målgruppen är den ensamma mannen som förbereder sig för ett krig mot hela världen med sitt automatvapen, från sin hembyggda stridsbil i sin svindyra gore tex stridsdräkt. Det är för människor som låtsas att de är Delta Force. Allt är nytt, snyggt, high tec, vältränat och solbränt. Målgruppen är inte några rednecks utan folk som har elitförbandens operatörer som ideal. Frågan är vad de här tidningarna säger om USA och kanske vårt eget samhälle? På ytan kan jag tycka att det kanske bara är en variant av maskulinitet som visas. Lika stereotypt som  te x kroppsbyggartidningar eller livsstilstidningar för män. Men det är vapen vi pratar om här, det är människojakt som är syftet. Även om döden och blodet är frånvarande så är de själva komplementvaran, tillsammans med rädsla.

Jag väntar med spänning på den stund när de här tidningarna kommer i svenska upplagor med svenska redaktioner som gör svenska artiklar att komplettera de amerikanska.

Ingen skola är bättre än sina elever

Idag skrev LO och de två lärarförbunden en artikel som gick ut på att friskolors kösystem förstärker skolsegregationen. Vilket i sin tur leder till olika bra resultat för eleverna i skolan. Så är det ju förstås, de som själva har högre utbildning sätter sina barn i skolor där andra som har högre utbildning sätter sina barn. Varför de som saknar högre utbildning inte ställer sina barn i kö till Carlssons skola etc kan vi bara spekulera i. De har ju faktiskt samma möjlighet att göra just det. Undantaget är de nyanlända som inte har haft möjlighet att göra ett aktivt val. De är en allt större grupp värd att tänka på. Dessa berörs inte i artikeln så det kan knappast vara dem som LO och lärarfacken månar om.

Kontentan är i vart fall att det fria skolvalet är under attack. Valet skapar segregation och förstärker effekterna av boendesegregationen som i sin tur leder till stora skillnader i elevers resultat.

Nu vill man alltså bryta upp den här möjligheten genom att skapa en annan sorts kösystem. Frågan är bara hur? Hur gör man? Ska man lottas till en populär skola? Det vore en lösning. Vad händer med den som inte drar en vinstlott då? Nu kommer vänstern - men det är ju redan ett lotteri där somliga blir vinnare och andra förlorare. Nej det är stor skillnad, de flesta hade möjlighet att göra valet, att de inte gjorde det, ja det är faktiskt deras fel. För samhället vore det bättre om alla gjorde aktiva val än att överlåta det till ett lotteri.

Matematiken bakom resultaten och argumenten

Min erfarenhet är att i en vanlig klass är ca 1/3 studiemotiverade som har studiebegåvning, 1/3 hänger med men bryr sig inte särskilt mycket och 1/3 får kämpa och behöver någon form av insats från skolan för att ta sig igenom 12 år med godkända betyg. Med särskild insats menas sånt som elevhälsoteamet skriver i olika åtgärdsprogram. Men vad händer om flertalet av den tredjedel som redan är motiverade sätts i en annan skola?

Låt för enkelhetens skull denna grupp av motiverade i en klass som sätts i annan skola med studiemotiverade utgöra 2/3 av de studiemotiverade. Då blir matematiken i en samma klass så här.
1/9 studiemotiverade, 4/9 som hänger med och 4/9 som kräver en särskild insats. I en klass med 27 elever kommer alltså endast 3 elever att vara motorer i klassrummet medan 12 behöver en särskild insats. Men nu är det inte så enkelt, därför att gruppdynamiken gör att eleverna själva skapar en hierarki där man intar nya roller. I en vanlig klass är 1/3 studiemotiverade oftast tillräckligt många för att de ska kunna sätta agendan. Men i en klass med endast 1/9 studiemotiverade elever är det den 1/3 som får kämpa som anger takten och klimatet i klassrummet. Det betyder att de 4/9 som annars skulle hänga med sänks till den lägre nivån. Notera nu att det fortfarande finns 3 elever i klassrummet som både har lätt att lära och vill lära sig. För en vanlig lärare går det inte att vinna över den här situationen. Det finns superlärare som kan göra skillnad men på en skola med tre parallellklasser hur många lärare är det? 3-4 st kanske. Gruppdynamiken hos lärarkåren är likartad den hos eleverna, alla kan inte vara bäst och om många av de bästa inte vill vara kvar så förändras dynamiken och de minst ambitiösa lärarna blir tongivande. Det sistnämnda känner lärarfacken till, det är huvudorsaken till att de skriver artikeln. Det blir för många arbetsplatser med en dålig arbetsmiljö där ingen trivs, inte ens de sämsta lärarna vill verka i en sån miljö.

Det finns med andra ord väldigt små möjligheter att motverka dåliga skolresultat i en segregerad miljö. Det går att göra skillnad på sina håll men inte på samhällsnivå.

Kan man argumentera för fria skolval när det är så här?

Ja, naturligtvis, vi har ett unikt rättvist system i Sverige där vi har avgiftsfri skola. Använd din rätt att välja. De problem som finns i vissa större städers förortsskolor har andra grunder än det fria skolvalet. Det fanns en boendesegregation långt innan det fria skolvalet fanns som skapar olika resultat. Tvärtom har det fria skolvalet gjort det möjligt att välja en bättre skola än den i närområdet.

Svenska småbils & rusdrycksförbundet

Jag har i likhet med så många, killar, i min generation läst Joakim Lindengrens serier och fascinerats av den världen han skapade där Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet var ett stående inslag. Det centrala begreppet var "Bizarr", vad som var bizarrt respektive obizarrt var helt avgörande. Hela fenomenet finns väl beskrivet här. Men vad var det som låg bakom detta? Varför uppstod den här världen och varför fick den ett sånt starkt genomslag i vart fall i vissa kretsar?

Ett slags analys

Året är 1987, Sverige är under stark omvandling, statsministern är skjuten, folk har slutat röka, katalysator införs på alla nya bilar, blonderade solariebrända biffar i pastellfärgade linnen finns överallt. Idealet är käckt och sportigt med windsurfing, plastig musik, plastiga fordon och gummitryck på färgglada tröjor. TV kändisar tävlar i hurtighet, banalitet och att ta sig själva på stort allvar. Kort sagt, ytlighet, präktighet och nyhetens behag står högt i kurs. Allt som är gammalt, nött och beprövat ska bort. Det här var innan retrotrenden tio år senare, ett rökfärgat glasbord framför en vit TV och vit skinnsoffa var höjden av elegans. Mest för att det var nytt och stod i kontrast till stringhyllor, teakmöbler och TV apparater med jalusi.

I den här tiden dyker då Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet upp, en förening som värnar allt det som är utrotnings och utskrotningshotat. Ett gäng som både röker och dricker, som vägrar befatta sig med allt det nya, som vägrar bli vuxna, som vill fortsätta leka med småbilar. Allt det nya döms ut som "obizzart", yuppisar i gula tröjor och skotskrutiga byxor i nya japanska plastbilar är själva sinnebilden för motståndaren. Den som likriktar, kommersialiserar, säljer ut, lägger ned och skrotar ut allt det som har lite själ. Plastpopens apostlar (Clabbe och Göran) liksom präktighetens (Figge Mögholm aka Sievert Öholm) hånas. Särskilt mycket hånas en stackare vid namn Bo Flodin, Bo har vare sig pengar, utseende eller förstånd att leva det liv han så hett eftersträvar. Han vill vara en av de blonderade populära killarna med plastig stil, men han saknar allt som behövs fast han förstår det inte själv.

Genomslaget

Det här var en tid då folk fortfarande läste mycket serier, den sista serietidningsläsande generationen hade just vuxit ifrån sina Fantomen och Kalle Anka. De som hade ett lite större kulturintresse började naturligtvis läsa lite vuxnare serier. I generationen av sextio och tidiga sjuttiotalister fanns ett behov av en motkultur som inte var kopplat till partipolitik men som ändå hade en slags aktivismens mantel på sig, i det här fallet rökrock och fez. Väldigt studentikost och pubertalt, en liten krets av bättrevetare med gott hjärta som kramar nedläggningshotade bensinmackar istället för träd. Det klart att många kände sig hemma med en gång. Jag har aldrig uppfattat humorn som ironisk, våldsamma överdrifter och kiss och bajshumor är sällan ironiskt, man skrattar hjärtligt, inget kallt ironiskt skratt. 

Alla vi som inte kände oss hemma i ytligheten som fattade att vi aldrig skulle kunna platsa där, som visste att vi bara skulle bli Bo Flodin då, vi läste Lindengren med stort nöje, och vi var många som satte en ära i att ta avstånd, att odla vår originalitet, att göra bisarr till hederstiteln Bizarr. 

Några säkerhetspolitiska funderingar

I vintras skrev jag det här efter attacken mot Charlie Hebdo. Det tycks efter senaste attentatet i Paris som om min analys delas av de flesta. Tyvärr skriver jag senaste, inte sista, för nästa steg i terroristernas utvärdering är att upptäcka hur effektfullt det är att upprepa sig på samma plats. I de franska regionvalen gick Nationella Fronten kraftigt framåt. Det sambandet har säkert inte undgått terroristerna. Klyftan vidgar sig ytterligare med deras politik. Kombinationen av att driva fram en flyktingkatastrof och terrorisera i väst har snabbt blivit ett politiskt självspelande piano. Det gynnar de krafter som önskar klippa banden mellan Mellanöstern och västvärlden. Vad händer när västs oljeefterfrågan minskar ännu mer? När oljepriset sjunkit så att förhoppningen om att skapa välfärdsstater i Mellanöstern grusas av ekonomiska skäl.  Vad händer i Mellanöstern när Europa blir allt mer stängt för invandring? 

Nyligen läste jag ut Relentless strike - The secret history of JSOC av Sean Naylor. Den gav många inblickar i hur komplicerad krigföringen mot terroristerna är och inte minst vilka ansträngningar som faktiskt gjorts. USA:s relation till Pakistan måste vara en av de mest komplicerade man kan tänka sig. Visst var det självsvåldigt att knäppa Bin Laden i Pakistan, men det var ju faktiskt de som hela tiden hade skyddat honom. Amerikanerna räknade med att Pakistan skulle reagera, men att de skulle skicka två F 16 plan efter insatsstyrkans helikopter hade de inte räknat med. Sen alla dessa drönarattacker i Pakistan, hur kan de tolereras samtidigt som den Pakistanska ledningen spelar under täcket med talibanerna? Jag blir allt mer nyfiken på hur Pakistan fungerar i praktiken.

Irak är ett komplicerat land, relationen till Iran och den egna splittringen i sunni och shiamuslimer är svår att greppa. Men om man får tro amerikanerna är det ändå ganska enkelt att arbeta där i jämförelse med Afghanistan. Irak är helt enkelt ett land med betydligt bättre infrastruktur, färre politiska fraktioner, hög utbildningsnivå, bättre ekonomi, många urbana centrum och en starkare stat från början. 

En ny syn på krigföring

Historien om JSOC är också historien om hur synen på krigföring förändrats. Det tycks inte som att den högsta ledningen längre förväntar sig att den konventionella, vanliga armén, ska skapa en vare sig politisk eller militär lösning. Det blir allt svårare att motivera varför man alls ska åka ut i världen och strida med vanliga förband. De är för långsamma, de slår ut för många oskyldiga mål, de uppträder för okänsligt och de kostar för mycket. Kvar blir en extremt liten trupp som har extremt stora resurser till sitt förfogande. En pluton förväntas lösa mer än en bataljon fast med resurserna hos en hel brigad eller mer i ryggen. Nu är det väl lätt att få en felaktig bild, när det handlar om en större samlad fiende står sig dessa små styrkor slätt. Tjugo man med ett hangarfartygs uppbackning kommer ha svårt att vinna över en styrka på flera hundra man, de blir helt enkelt översprungna. Historien om hur Bin Laden smet undan i Tora Bora är typexemplet på när en större mängd vanliga soldater hade varit att föredra framför en mindre grupp elitsoldater med en kilometers lucka mellan gubbarna. Men den typen av situationer blir allt ovanligare och drönare gör att den lilla gruppen får allt bättre möjligheter att positionera sig rätt eller kalla in attacker.  Vi ska inte glömma att detta var 2001. Idag kanske nya övervakningssystem och drönare varit tillräckligt för att fånga Bin Laden. 

Hur ska vi anpassa vårt försvar till den här nya krigföringen i Sverige? Vi nog redan anpassat oss genom skapandet av SOG, Särskilda Operations Gruppen. De har fått lite samma status som SEAL team 6 och Delta Force. Det är eliten av eliten som rekryterar från den gamla "nationella" eliten såsom Arméns Jägarbataljon, Fallskärmsjägarna och Kustjägarna. Man har höjt nivån ett snäpp till, SOG har inte elitsoldater, de har operatörer. En operatör är mer än en kommandosoldat, de ska kunna alla de vanliga delarna plus antiterrortekniker, underrättelseinhämtning och psykologiska operationer. Gränsen mot en slags agentsoldat blir allt tunnare. USA har sedan länge det upplägget, först har man alla specialförband sedan är JSOC själva kärnan bland dem, de som planerar och genomför de svåraste operationerna, ibland bara med egna förband, men oftast tillsammans med andra specialförband som Rangers eller de andra SEAL grupperna. När de bästa operatörerna börjar blir lite till åren komna, tar några steget över till säkerhetstjänsten. Lustigt nog heter CIA:s operatörsförband just SOG. Kanske har försvarsmakten låtit sig inspireras av dessa. En viktig uppgift för amerikanska SOG och JSOC är att utbilda och strida med soldater i olika vänligt sinnade rebellgrupper såsom t ex kurdiska Pashmerga. Sverige och vårt SOG är förstås med på ett hörn.

Fler falska cykelklubbar

Jag har tidigare diskuterat problemet med falska cykelklubbar . Det tycks fortsätta med oförminskad kraft. Idag läste jag detta på en falsk cykelklubbs facebooksida.

Hej alla,
Vi hade som målsättning med vår klubb att vara med i Cykelförbundet, men ändå inte behöva allt för mycket administration.
Det betyder tex att vår ekonomi "Alltid var god". Det skulle lösas genom att vi inte hade någon ekonomi, utan skulle finnas som klubb men inte hålla på med någon typ av bokföring. Allt som innebar kostnader skulle betalas av varje medlem själv vid behov.
Nu har det visat sig att det inte riktigt var så enkelt :(
För att få vara en del av Cykelförbundet så måste man betala en årsavgift på 2000 kr. Vilket vi för 2 månader sedan inte hade gjort. Ja så kan det gå, vi är inte så administrativt engagerade.

Så som en viktig milstolpe i vår klubbs existens så måste vi nu på något vis ta tag i detta och hitta en lösning för hur vi gör med avgiften. Så här kommer några förslag på detta:
1. Vi betalar in 100kr till någons av oss privatkonto, så denna person sedan får betala till cykelförbundet. Fördel - Vi behöver inte ha någon bokföring.

2. Någon klubbmedlem åtar sig att ta hand om klubbens ekonomi. Detta innebär att vi måste ha bokföring och redovisning. Samt att vi sätter upp ett medlemsregister. Fördel - Vi får ordning.

3. Kanske en helt annan lösning. Fördel - Kanske något ännu smartare än mina förslag.

Vi måste dock lösa detta inom kort. Annars kommer vi nog förlora vårt förbundsmedlemsskap. Vilket jag tycker hade varit tråkigt.

Så kom gärna med förslag på hur vi effektivast löser detta.

Ha det gött alla.

Man kunde t ex tänka att det går utmärkt att köpa cykelkläder och skapa gubbklubb utan att gå med i SCF. De här killarna vill ju bara cykla och ha kul, varför ens bemöda sig med att blanda in SCF kan jag bara spekulera i. Kanske vill de lösa tävlingslicenser utan att betala medlemsavgift i en förening, kanske vill de inte riskera att tvingas ställa upp på en riktig förenings arrangemang, kanske vill de ha en egen subgrupp i Vätternrundan, vad vet jag. Det spelar ingen roll vilken förening det rör sig om, de är inte ensamma om den här inställningen, klubben tillför inget till svensk cykelsport i vart fall.

Roadrage och cyklar - en fråga om status

Varför väljer svenskar att vara så arga över att andra människor pockar på deras uppmärksamhet, varför är ryggmärgsreaktionen Plinga jävla cykeldåre! När den kunde ha varit oj det gick fort eller oj den där var vältränad. Folk i andra länder skvätter också till och blir överraskade. Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa. Man får gärna cykla till jobbet, men inte vara en fartdåre på cykelbanan. Vem som är fartdåre bestämmer medtrafikanten. Det finns helt enkelt inga saker som en cyklist kommer undan med ifall medtrafikanterna så bestämmer. I teorin finns det en idealcyklist som alltid syns, alltid följer lagarna, aldrig är i vägen, aldrig skrämmer någon, aldrig stör. Den där cyklisten finns oftast i Köpenhamn eller Amsterdam, "för där vet folk hur man cyklar", så brukar det låta.

Det är en härskarteknik

När man är utsatt för ett fullständigt godtycke där varje handling kan bedömas som fel, då är man utsatt för en klassisk härskarteknik. Samma teknik som Jane Elliott använde i sina experiment där vita fick känna på vad rasism innebär. I grunden handlar det om status, cyklisten har lägst status och den som har lägst status skall inte synas eller störa på något vis, den får finnas på nåder.
Högst status har fotgängaren, som fotgängare behöver man inte ens uppträda som trafikant. Det går bra att vara i sin lilla bubbla. Kanske är det bra för alla att det finns en frizon där man kan bara gå omkring och vara, sedan får alla andra ta hänsyn. Men! Störs man av cyklister och bilister emellanåt får man förstås inte ta illa upp och bli arg. Det är där statusfrågan kommer in.

Att ta sig rätten

Om man promenerar bredvid ett skidspår och blir passerad av en snabb skidåkare, så accepteras det utan problem. Inga sura miner, möjligen ett "heja Gunde!". Springer man förbi en som är ute och promenerar kan man få veta att man skrämde dem, men några vidare negativa reaktioner blir det inte.
När en cyklist svischar förbi i Köpenhamn är det ingen som blir rädd eller arg. Poängen är att rädd, arg, negativ, utåtagerande är något man bestämmer över. Man tar sig rätten att bli arg på cyklister.
Fyra tjejer som sitter på en bänk stör sig ingen på, fyra killar då börjar folk att kolla på dem, de har väl inget fuffens för sig? Fyra killar med mörk hudfärg, då är det bäst att ringa polisen, de kanske förbereder ett brott! De här fördomsstrukturerna finns för olika trafikantgrupper också. Allt cyklister gör är misstänkt eller fel. Den enda skillnaden mellan cyklister i Amsterdam och cyklister i Sverige är att de cyklar fortare där, jag lovar, har varit där flera gånger, har t.o.m cyklat där. Samma med Köpenhamn. Varför funkar det där? Tja, lite bättre cykelinfrastruktur, men framförallt, ingen tar illa upp om de blir omkörda av en snabb cyklist på en smal väg. Använder de ringklocka? Ja en del, precis som här.

Problematiken med bilisterna

Bilisterna har högre status än cyklisterna, men eftersom cyklisterna är oskyddade och bilisterna därmed måste ta hänsyn till dem uppstår en obalans. Bilisterna tvingas underkasta sig, det här omvända förhållandet skapar aggressioner hos vissa bilister. Typexemplet är bilisten som hamnat bakom en grupp cyklister, det finns nästan ingen gräns för hur farliga omkörningar de kan tänka sig. Hade de istället hamnat bakom en traktor med hölass så blir det bara en djup suck, inga svordomar eller galna omkörningar. Det handlade bara om attityden till sin medtrafikant. En grupp motorcyklister kör ofta något långsammare än bilisterna och utgör ett utdraget hinder som är svårt att komma om. Ändå blir inte bilisterna arga, inga svordomar eller långa tutningar och helljusblink.

Varför har cyklisterna låg status?

De flesta cyklister är också bilister och tvärtom. Samma sak med fotgängare, de flesta som går cyklar också och tvärtom. Det kan inte vara så att det är grupperna som bara använder ett transportsätt som står för all ilska. Fotgängaren som skrek åt cyklisten blir i sin tur tutad på av en bilist. När människor byter transportmedel byter somliga även attityd. Det finns förstås de som aldrig blir arga, däremot knappast någon som inte irriterar nån annan. När alla nu vet att det är så här, man kommer att vara cyklist emellanåt, hur kan man då ändå tillskriva dem/sig så låg status? Uppenbarligen har cyklister högre status i andra länder, i Tyskland och Holland saknas den här debatten helt trots mångdubbelt fler cyklister och tätare biltrafik.

Det handlar om identitet

Vardagsbilisten som tar en promenad på kvällskvisten med hunden i koppel som löper tvärs över cykelbanan blir arg på cyklisten som tvärnitar. "Du skulle plingat"" (så skulle jag ha dragit in kopplet till hunden som du inte såg bakom trädet...) Hen kan inte identifiera sig med cyklisten, de där gångerna de cyklat till badet från sommarstugan är något annat. Det har inte påverkat dem. Stavgångarna som går i bredd mitt på gång - cykelvägen uppskattar inte att behöva ta hänsyn till cyklister med eller utan ringklocka, fast de själva cyklar till jobbet. Kan man välja en identitet som har högre status och utnyttja den känslan så gör man det. Så finns det de som alltid är cyklister i själ och hjärta som alltid identifierar sig som cyklist. Därmed inte sagt att de (vi) alltid gillar vad alla cyklister gör, men oftast finns det en logik bakom handlingen som vi kan sympatisera med. 

Varför är cykelidentiteten ogillad?

Nu kommer vi in på kulturanalys. Cyklisterna är energieffektiva, miljövänliga och snabbare än fotgängare och ibland bilen. Cyklisten får motion, utsätter sig för vädrets makter och vissa risker. Cykeln är billig och liten. Cyklisten visar därmed klokskap, karaktär, mod och framåtanda. Hen visar att det finns ett alternativ och att det enkla oftast vinner över det dyra och komplicerade. De här värdena står över den vardagliga statusjakten. Bilar och båtar och feta villor spelar i själens korpserie medan cykeln spelar i högsta ligan. Den ger något pengar och inflytande inte kan ge och den finns för alla. Klart det är oerhört provokativt att cykla.

Orsakerna till terrorattentatet i Paris

Terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo kan inte ses som en isolerad handling i syfte att hämnas några satirteckningar eller att framtvinga en högre grad av självcensur. Det är möjligen i terroristernas ögon positiva bieffekter. Att reducera handlingen till ett angrepp på yttrandefriheten är att förenkla kraftigt.

Attacken är bara en liten del av ett enormt uppdrag islamisterna lagt på sig själva, att få västvärlden att lämna den muslimska världen, politiskt, socialt och inte minst ekonomiskt.

För att nå det målet jobbar de i huvudsak på två fronter.

1. I de muslimskt dominerade länderna försöker man destabilisera statsledningen i syfte att störta den för att själva kunna skapa en islamisk stat enligt deras definition av islam. Destabiliseringen sköts främst genom att terrorisera de egna landsmännen för att få dem att ifrågasätta statsledningens möjlighet att skydda sina medborgare. Det är varje stats grundläggande uppgift, och logiken är enkel, misslyckas staten med det så måste en annan ledning till, som kanske är sämre på annat, men den leder i vart fall till trygghet och stabilitet. (Att islamisterna är helt oförmögna att skapa trygghet och ordning är en annan sak)

2. Få västvärlden att avsky islamisterna så mycket att vi väljer att stötta korrupta, illa fungerande västvänliga diktaturer i olika muslimska länder. Paradexemplet på vad detta kan leda till är naturligtvis Iran och den religiösa revolutionen 1979. Islamisternas hetaste önskan är att samma sak skall inträffa i Pakistan, som har kärnvapen. Man kan tycka att det är ologiskt, vore det inte enklare att störta dessa stater utan västvärldens inblandning? Här tror jag att terroristerna gjort en kalkyl, tydligast kan vi se det i Afghanistan, först var alla glada att vara kvitt talibanerna, men efter några år av NATO närvaro, efter 2006, växte motståndet fast nu utan islamistiska inslag. Läs t ex David Kilcullens, The Accidental Guerilla. Man ville helt enkelt sköta sig själva. När sedan västvärlden lämnar, så lämnar de en stat som med enkla medel kan tas över. Västs ovilja att gå in med marktrupp i Syrien är baserat på den insikten.

I islamisternas ögon är det helt ointressant om någon är muslim eller kristen, vill man inte leva som de menar att man skall göra då är man en fiende.

Dugin en farlig människa

I Dagens Nyheter finns en lång intervju med Alexander Dugin. Han beskrivs som Putins ideolog, själv menar han att Putin tagit intryck men att Putin inte drivs av ideologi utan av pragmatism. Nåväl, det må väl vara hur det vill med den saken. Men vad är det som gör att jag tycker Dugin är farlig?

1. Han gör sig till uttolkare av traditionella ryska värderingar, vad som ryms i dem och hur de skall praktiseras. Samma visa som extremister brukar komma med, de sitter på sanningen, den rätta läran. Förtryck i autokratisk stil är vanligt och förekommer i många ickedemokratier, men det är när det kläds i en ideologisk dräkt, det är då det blir omänskligt. När förtrycket inte bara är rått maktbegär utan att du också förväntas känna skam inför dig själv. Likt ett barn som kissat ned sig själv av skräck för sin onda far och sedan tvingas be om förlåtelse innan bestraffningen.

2. Han har en asketisk inställning, internationell isolering, ekonomiska umbäranden och svåra tider är inget som skrämmer honom. Det skrämmer kanske Putin och hans närmaste som drivs av rovlystnad, men inte Dugin som drivs av andra värden. Ryska folket har levt i fattigdom med filtstövlar och borstj i århundraden, är det priset för att upprätta den euroasiatiska drömmen så är han beredd att betala det.

3. Han blundar för övergreppen som redan sker på andra etniciteter inom Ryssland.

Listan skulle kunna göras längre och fyllas på med alla de vanliga problemen med nationalism, religion och intolerans. Det som gör Dugin farlig är att han verkar i en tradition där ett människoliv inte är värt något.

Ortorexi?

Nu har jag sett TV4 inslaget om ortorexi. Där säger de att till skillnad mot bulimiker och anorektiker är ortorexikern besatt av kvaliteten på maten, inte mängden. Till den här besattheten läggs ofta en besatthet av träning, där man tränar på ett destruktivt vis.

Sen skrev tränings - och äta hälsosamt gurun Jonas Colting ett blogginlägg där han menar att ortorexi är ett väldigt litet problem i förhållande till stillasittandet och felätandet. I P3:s morgonpasset diskuterades frågan. Sedan skrev Colting ett uppenbart ironiskt blogginlägg "Hjälp jag har varit ortorexiker i 25 år."

Och nu är jakten i gång, man får inte raljera med eller förminska "sjuka" människor som Colting gjorde. Ortorexi är ingen medicinsk diagnos, men som sades i TV4 inslaget, det är bara en tidsfråga.

Jag är inte expert eller insatt så jag vill inte ens uttala mig i sakfrågan om ortorexins status. Däremot tycker jag det är intressant att det är så oerhört tacksamt att uppmärksamma lidande och att varje förminskande eller relativiserande av lidande hör till det mest förbjudna i vårt samhälle oavsett sakfrågans status. (T ex finns fenomenet alls, hur förhåller det sig till liknande fenomen? Hur yttrar sig lidandet? Finns bot? etc.)

Vi har haft en explosion av uppmärksammat lidande i vår samtid.  Neuropsykatriska diagnoser på barn, anorexia, bulimi, post traumatisk stress, panikångest, svåra former av mensvärk, självskadebeteende, svårigheterna med att vara någon typ av transpersonlighet. Listan kan göras mycket längre. Jag är inte ute efter att förminska någon eller något. Jag är ute efter svar på frågan. Vad är det i vår samtid som gör att människors olika lidanden får en så stor plats i den mediala debatten och i det vardagliga samtalet?

Några tänkbara eller otänkbara förklaringar inte i någon speciell ordning

1. Vi lever i en rätt trygg värld, alla risker upplevs därför som hotfulla oavsett sannolikhet och konsekvens, vi har tappat proportionerna och uppmärksammar det vi känner utan någon särskild åtskillnad.

2. Det är politiskt viktigt att kunna peka på att vi inte lever i den bästa av världar och därför måste alla hot bemötas med en lämplig politik (som i sin tur kräver omfördelning av resurser)

3. Vi klarar inte av tanken på livets ojämlikhet, därför behöver vi finna strategier som skapar skyddade zoner där vi får vara legitima offer och därmed höjas till jämlik status, blotta vetskapen om att dessa zoner finns skänker trygghet åt alla oavsett om man är i behov av skydd eller inte. (En slags funktionell förklaring)

4. Samhället ställer så höga krav på oss att vi blir sjuka på olika sätt. Här finns ett idékluster som består av olika tankar om att det kapitalistiska samhället skapar olika typer av sjukdom. Vi blir feta för att storföretagen vill tjäna mer pengar, vi blir utbrända för att folk utnyttjas för hårt i arbetslivet (av kapitalisterna).  Och så vidare.

Vår värdering och ställningstagande kring de ovanstående tankarna säger mycket om hur vår samhälls - och människosyn är.

A/ Människor som befinner sig på högerkanten av åsiktsspektrumet, (Liten offentlig sektor, låga skatter, få lagregleringar, stort personligt ansvar) har i långa tider avfärdat mycket lidande med orden skärp dig! Ta dig samman! Livet är inte enkelt för någon, etc. Följdaktligen ligger ofta fokus i högerns retorik på hur mycket bättre vi har fått det och hur mycket mindre skäl vi har att klaga. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, vi har det mycket bättre. Jag tror inte nån som levde i 1950 talets bejublade folkhem faktiskt skulle vilja byta tillbaka. Trots det lider vi oerhört mycket mer idag om vi lyssnar till det offentliga samtalet.

B/ Människor som befinner sig på vänsterkanten av åsiktsspektrumet (tvärtom om mot högern) har i alla tider velat utmåla livet som ett orättvist elände där enda möjligheten att skapa någon slags rättvisa är genom omfördelning av resurser från de rika till de fattigare. Varje form av lidande kräver nya regleringar för rättvisa och därmed minskat lidande. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, våra liv har blivit mycket bättre genom en rad offentliga regleringar, omfördelningar av resurser och gemensamma insatser mot lidande.

Så hur bör vi uttrycka oss för att de flesta oavsett samhälls - och människosyn skall bli nöjda?

Erkänn lidandet och var empatisk men skilj på vad du talar om, var saklig, utan att vara nedlåtande.

T ex "De som lider av ortorexi skall naturligtvis få den hjälp de behöver.  De allra flesta som tränar ligger inte i farozonen för ortorexi. Det är många som tränar mycket och äter så hälsosamt de kan, det vore olyckligt om den livsstilen beskrivs som en farlig väg. För de flesta är det sannolikt en större risk med stillasittande och ohälsosamma matvanor än riskerna förenade med träning och hälsosamt ätande."

Av allt att döma finns det ett reellt lidande som människor oavsett diagnostisk natur bör kunna få hjälp med och folk som jobbar i träningsbranschen, föreningsliv och skola bör känna till. Sedan tycker jag det var ett dåligt exempel som togs upp i TV4 med personen som inte vill äta julmat. Asocialt, visst, men det är asocialt i de flesta hem att inte dricka alkohol eller äta kött på julen också.

Är kulturarbete svårare än att laga bilar?

Förra veckan twittrade jag om min vardag i arbetslivet. I ett av mina sista tweets skrev jag angående vikten av att respektera professionella kulturarbetare att "du inte låter vem som  helst laga din bil fastän det är enklare" än att jobba med professionell kultur - min anm. Det föranledde en person att ösa lite ovett över mig. Naturligtvis var det naivt att tro att man kan säga en sån sak ostraffat. Till vanligt hyfs i Sverige hör att inte värdera yrken, sånt sköter taxeringskalendern om. Annars blir det dålig stämning.

MEN, och detta är viktigt, detta gäller bara om man ifrågasätter hackordningen. Teknik och naturvetenskap är svårt medan humaniora är enkelt och flummigt, våga inte påstå något annat för då får du snabbt en hink skit över dig. Det omvända är det fullt tillåtet och naturligt att ständigt påpeka, vi behöver fler ingenjörer, forskningen tappar mark och behöver mer pengar, satsa på naturvetenskap för flickor, nu skall matematiken få förorten att lyfta etc. Jag tror att ni alla har hört detta. Tidningarna fylls av spaltkilometer med rapporter om hur svårt det är att lära sig naturvetenskap och matematik.

Så kommer då jag och påstår att professionellt kulturarbete är svårare än att laga en bil. EN BIL! Inte spetsforskning i partikelfysik eller att snudda vid matematikens gränsland, utan att laga en bil. Jag menar detta på fullt och fast allvar, det är svårare att skapa ett Litteraturhus än att starta en bilverkstad, för att dra metaforen ännu längre. Allt kräver kompetens såklart, men vissa kompetenser är svårare att erövra och upprätthålla än andra, jag är inte relativist.

Nu kanske jag bara borde tagga ner och sluta sura, de flesta kanske tycker att jag har nån slags poäng även om det var klumpigt att störa den sociala ordningen. Men nej, därför att jag tycker det här förhållandet är ett grundläggande samhällsproblem.

Vad menar jag då är svårt med professionell kultur?

Disclaimer! Jag räknar mig inte till de professionella kulturarbetarna men jag har 150 högskolepoäng inom humaniora. Dvs. motsvarande 2,5 års heltidsstudier. Jag är samhällsvetare, med ytterligare 3 års studier i den sektorn. Min roll har aldrig varit att jobba professionellt med kultur, det har alltid varit den samhällsvetenskapliga sidan av saken jag arbetat med. 

1. Oavsett graden av framgång för en kulturarbetare krävs det enormt hårt arbete. En vanlig bibliotekarie har flerårig högskoleutbildning och en fortbildningstakt som gränsar till det absurda i jämförelse med väldigt många yrkesgrupper. En musiker i en symfoniorkester har fler övningstimmar än i stort sett alla andra människor. (Musikskolor + 8-10h obetalda timmar om dagen är vanligt under många år) Konstnärer som det så ofta skojas över brukar lägga ett par år av förberedande studier innan det ens är någon idé att söka konstfack. Konsthögskolan eller dramatiska institutet skall vi inte tala om.

2. Frågornas komplexitet, i kultursektorn är ingenting självklart eller givet. Betalar en kommun en miljon för ett offentligt konstverk som inte är tillräckligt storslaget i de obildades ögon får kommunpolitikerna löpa gatlopp i pressen, konstnären ses som en lyckosam bedragare. Skulle samma konstnär lägga upp en stenhög i en rondell och måla två stenar svarta och resten röda upphör kritiken, alla förstår att det var dyrt att släpa dit all sten. Det vill säga, själva konstskapandet värderas till noll kronor oavsett vad konstnären gör. Det beror på att  frågan är svår, folk som kan väldigt lite om den tenderar att vara nöjda med stenhögar. Därför finns det följaktligen många stenhögar i svenska rondeller. 

Är det svårt att laga bilar?

Det kan naturligtvis vara väldigt komplicerat. All heder och respekt åt svenska bilmekanikerkåren, deras arbete blir inte mindre värdefullt för att professionella kulturarbetare jobbar med svårare frågor. Däremot blir kulturarbetarnas arbete mindre värt när så många ständigt påpekar i sitt tyckande att alla begriper kultur lika bra, att allas åsikt i frågan är lika mycket värd. Det är den inte, lika lite som min åsikt om vad det kan tänkas vara för fel på bilen är lika mycket värd som en bilmekanikers. Men nu är det plötsligt självklart att bilmeken vet bäst, men det omvända får man inte säga för då är man bakom flötet.

Ännu en disclaimer! Jag har jobbat med att ge humanister och samhällsvetare på gymnasiet  en bättre kunskap om teknik och naturvetenskap därför att jag menar att det hör till allmänbildningen på samma vis som en grundläggande bildning i humaniora tas för given, men det förra anses man snobbigt kunna hoppa över om man är humanist tyvärr.

Varför håller man på?

Gjorde ett inköp på bokrean, Fredrik Sjöbergs Varför håller man på? Ja varför gör man det? Varför samlar man på prylar, nördar in på olika ämnesområden, samlar kunskap och står i? Fredrik beskriver i sina essäer människor som gått några steg längre än de flesta. Människor som inte brytt sig om vad omvärlden tyckt om deras livsföring. Somliga har blivit berömda, andra lever i det fördolda, men alla har "hållit på".

Fredrik är naturligtvis själv en människa som hållit på rätt rejält sedan barnsben, jag kan också känna att jag hållit på och vad märkligare är, att jag fortsätter trots att det tar emot många gånger. Jag bara vet att jag kommer hamna i nåt nytt engagemang trots att jag svurit på att inte göra det igen.

Men så står man där, planeringen av XY 500, hemsidorna, bloggen, böckerna, kartorna, tidskrifterna, alla cyklarna och skidorna, fälttelefonerna, fröerna i kylskåpet på stratifiering, humleklonerna och det sexradiga kornet som skall bli till 1600 -tals öl. Sen har vi mitt medlemskap i Bilkåren att ta tag i, jag vill ju bli civilplacerad som bandvagnsförare. För några veckor sedan fick jag SMS från Försvarsmakten, de söker folk med artilleribakgrund till ett försök med en granatkastarpluton i Dalabataljonen, ikväll åker jag till Falun på informationsträff. Ja varför håller man på?

Ibland tänker jag på en del av de män Arto Paaslinna beskriver, de som bygger hus, bastu, garage, vedbod, sommarstuga ända tills den dag de är klara, då dör de. Jag tror det är likadant med andra saker, man håller på, sen dör man.

Är ett liv utan nya infall och påhitt mindre bra? Ja borde det rimliga svaret vara, ändå trivs de flesta med liv som mestadels innehåller sånt jag inte räknat upp. Familj, god mat, umgänge, TV, heminredning, semesterresor, träning, nya kläder och allt annat som hör till livets nödtorft.

Just nu arrangerar jag inget cykellopp, sitter inte i någon styrelse och är inte heller med i någon förening aktivt. Det är första gången sedan sexårssåldern som jag står (nästan) helt utanför föreningslivet. En förklaring är att barnens aktiviteter tar allt mer tid, en annan att jag var rätt trött på engagemang när jag flyttade från Karlstad. Men nu börjar föreningslivet så sakteliga suga lite igen. Fredrik Sjöberg använder ordet "oförbätterlig" när han beskriver de som "håller på".

PISA undersökningen och vägen framåt

Svenska barn fortsätter att tappa i PISA undersökningen, de är sämre än genomsnittet för alla ekonomiskt framgångsrika länder. Pojkar och lågpresterande i allmänhet har försämrat sina testresultat. Hur skall man se på detta? Finns det några enkla lösningar?

Jag menar att det gör det. Problemet är att man hela tiden letar efter den vises sten, det där som skall göra att eleverna både blir fina människor och lär sig de färdigheter vi vill. När eleverna läser för dåligt beror det på att de inte tränat tillräckligt mycket på det, så enkelt är det. När de räknar för dåligt beror det på att de räknat för lite. Det finns ingen motivationsteori, pedagogik eller annat synsätt som kan ändra på den saken. Vi kan bestämma oss för att det inte är viktigt hur bra våra barn klarar sig i PISA. Vi kan strunta i hur mycket de lär sig. Våra barn kommer antagligen bli lika lyckliga eller lyckligare för det. Om det nu är lycka och trivsel som är målet med skolan.

Men vi måste ta första steget och bestämma oss för vad som är viktigast. Idag är fokus på ett gott barnliv, i det goda barnlivet lägger vi ungefär samma saker som i ett gott vuxenliv. Kärlek, uppskattning, bekräftelse, meningsfulla sammanhang, lustfyllt lärande, en rik fritid, många vänskapsrelationer och lysande framtidsutsikter. Tyvärr är ett gott barnliv inte helt förenligt med goda studieresultat. Det finns ingen vises sten som kan ändra på det. Vi tycker synd om underbarn som sitter och drillar fiol eller piano åtta timmar om dagen vid tio års ålder, sydkoreanska barn som pluggar fyra timmar varje dag efter skolan och sitter som ljus och lyssnar och antecknar i skolan. Men de gör resultat. Hur mycket ska vi kräva av våra barn? Innan vi är beredda att besvara den frågan är det faktiskt meningslöst att göra någonting.

Lösningarna

Man måste ifrån lärarhåll bestämma sig för vad eleverna skall lära sig, inte bara ungefärligt i riktning mot ett mål, utan tämligen exakt. Det gäller alla ämnen. Man måste också börja ifrån grunden och nöta de färdigheter man vill att barnen skall ha. Man måste också nöta sånt som man kan anse enkelt.

Den moderna pedagogiken säger ofta om det bara är tillräckligt stimulerande så vill man och kan man lära sig vad som helst. Här borde man nyktra till, inlärning är sällan särskilt lustfyllt, det kan bli mera uthärdligt om det sker i en miljö man vill vara i. Hur många tycker det är verkligt kul att läsa en bok som är på gränsen till vad du förstår? Där du kanske får läsa om samma sida tre gånger för att du tappar tråden? Så är det för alla när man håller på att lära sig läsa. Hur kul är det när nästa mattetal är obegripligt när det förra var enkelt? Antagligen innehåller det en ny typ av tänkande som du inte gjort förut eller kombinerat med något tänkande som du inte använt på så sätt tidigare. Det här är ingenting man kan lära sig annat än genom att hålla på med det, mycket och dagligen. Det finns inga genvägar, däremot kan man ha en duktig lärare, fina klasskamrater, trygga föräldrar och en skola där man trivs.

Har Björklund haft fel?

De reformer som genomförts har varit dåligt genomtänkta, två av dem har skett mot lärarnas vilja, lärarlegitimationen och de individuella utvecklingsplanerna. Gymnasiereformen var både rätt och fel, de nya kursplanerna är bättre än de gamla men att inte göra alla elever högskoleförberedda inom ramen för ordinarie undervisningstid var fel. Det hade varit bättre att lägga till mer praktiktimmar ute i arbetslivet efter studenten och inte utöka de praktiska delarna på skoltid som man nu gjorde. På det stora hela är de saker som genomförts bara plakatpolitik, man har velat signalera vad man förväntar sig. Men lärarkollektivet består inte längre av människor som uppskattar ordning, reda, disciplin, punktlighet, lydnad och studieflit. Lärarkollektivet är relationellt inriktat, relationen till eleven är allt. Allt annat i uppdraget är tvåa efter detta, inga reformer som kräver att elevrelationen sätts efter kunskapsmål eller disciplinmål kommer att genomföras. Så enkelt är det. Nu är inte det här en kritik mot lärarkåren för att de prioriterar relationen, det gör de flesta av ren överlevnadsdrift. Auktoriteten finns där inte längre, skolledaren backar ofta inför föräldratrycket, skolverket bedömer aldrig skolans åtgärder som tillräckliga. Vem vågar stå upp för något annat än relationen? I relationsbygget ligger alla de där värdena som skolan också skall sträva mot, de mäts inte i PISA men där är vi faktiskt världsledande i Sverige. 

Nu kanske vän av ordning lyfter fram att det finns många duktiga lärare som både klarar relationen och levererar resultat. Ja det gör det, men deras resultat är fortfarande lägre än vad de var för 25 år sedan. 

Återigen, det behöver inte vara fel, kanske är det som så många pedagoger på högskolorna säger, i framtiden behövs inte de kvaliteter som PISA mäter. Sen att vi äldre känner oss ensamma och inte känner igen oss i de yngres värld så har det varit i alla tider. 

Därför provocerar Kartellen

Jag såg tv programmet Kobra igår, där visades ett långt inslag med Sebbe Staxx och Kartellen. Lustigt nog hade jag tidigare samma dag lyssnat på dem på Spotify. Vad är det som är så provocerande med gangsterromantik? Vad är det som är så provocerande med människor som inte ber om ursäkt för att de har kriminella ideal? Har vi inte sett det tusen gånger redan i film och musikvärlden? Vad är det som gör att de amerikanska rapgiganterna med kriminellt förflutet idag är lika folkkära som Lasse Berghagen?

Här är min analys

När Sebbe går runt på torget i Bagarmossen och förklarar bristen på förebilder, då avfärdar han alla dem som lever ett vanligt liv, först när en snubbe dyker upp i en Ferrari blir det spännande. Han som kör Ferrarin har allt det Sebbe ville ha. I finare förorter bor läkaren och advokaten, klart att barnen där får andra förebilder och gör andra livsval, menar Sebbe. Man kan ha många sakliga invändningar mot hans analys, men det är inte där skon klämmer. Det är att Sebbe på 100% allvar är materialist, de ekonomiska villkoren avgör allt. Människan som produkt av sina omständigheter. Det mitt herrskap är det mest provocerande man kan säga, fortfarande. Det var revolutionärt när Marx sade det för 150 år sedan och det är ytterligt provocerande än idag. De amerikanska gangsterrapparna skulle naturligtvis aldrig häva ur sig något sådant. De hade en tuff uppväxt och allt det där men i slutändan tror de på betydelsen av sina dåliga val. Sebbe menar att barn i utsatta miljöer saknar val, i praktiken. Det är väldigt provocerande för det svenska samhället som ställt upp med förskola, grundskola, gymnasium, kostnadsfri högskola, kuratorer, skolsköterskor, studievägledare, socialsekreterare, barnläkare, hyresreglering, fem veckors semester, pappadagar, föräldrakurser, lagen om anställningsskydd och ytterligare tusen gånger tusen saker som vi alla betalar till.
Men detta saknar betydelse för Sebbe, det är skillnaderna som är problemet för honom.

Drömmen om Palme 

Kartellens låt Underklassmusik inleds med ett Palmecitat

Olof Palme: "De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma slag. Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressant resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara. Och andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler de har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen." 

Det Palme beskriver så föraktfullt, som bara en överklasspojke kan låta när han beskriver medelklassen, det är idag breda samhällsgrupper. Pappa elektriker mamma sjuksköterska, pappa lärare mamma socionom, pappa asfaltsläggare mamma frisörska. Helt vanliga människor på någon korp, fisk, mynt eller soldatväg i valfri svensk stad. Det var breda grupper redan på Palmes tid. Det trista med citatet är att många av barnen till dem som hade det dåligt på Palmes tid, fortfarande har det dåligt. Ett vanligt argument är att Sverige var som mest ekonomiskt jämlikt 1980, alltså ungefär när Palme sade detta. Då hade S regerat  från 1946 till 1976. Ändå pratade han om hyreshöjningar och torftigt liv såsom socialdemokraterna inte varit delaktiga i samhällsbygget. 

Inkomstklyftorna har ökat, så enkelt är det, men fler barn ser fram emot sitt sommarlov idag än på Palmes tid, en större andel av barnen har det bra idag, men det gör bara smärtan värre för de som får gå och dra mellan hyreshusen. Så kommer Kartellen och säger att vi inte kan vara nöjda med detta, ytterligt provocerande förstås. Att de beskriver kriminalitet som ett naturligt svar på detta, det är ju bara löjligt. Samma snack som på 70- talet när flummarna sade att anledningen till att några sitter inne är för att de därute skall känna sig fria. De intagna skrattade rått åt psykologerna och socionomernas verklighetsfrånvända analys och hittade de fördelar de kunde med synsättet och fortsatte som förut.

Salla säger att hip hopen blivit bred, det stämmer bra. Jag har varit på fester där alla har minst fyra år på universitetet och många tjänar fler tusenlappar än de har i skostorlek. Ändå spelar man Kapten Röd, Kartellen och Ken. Jag tolkar det så att det provocerande i budskapet är hur dubbelmoralen punkteras. Å ena sidan bär medelklassen idag på ideal som i internationell jämförelse får anses vara för ekonomisk utjämning och stor offentlig sektor, men man vill inte leva som man lär. Man vill ha ut så mycket som möjligt själv och sätta sina barn i skola med barn som är lika. Så gör alla från vänster till höger idag. För mig är det inte provocerande att Kartellen pekar på detta. Jag blir också provocerad av dem som inte lever som de lär, precis som om de inte hade ett val. Som man sår får man skörda, den logiken gäller för alla.

Jobbigaste bilisterna

Låt mig klargöra min ståndpunkt, vägen är inte ett vardagsrum, det är inte en lekstuga, det är inget kontor, ingen matsal och inte heller en plats för självhävdelse. Det är helt enkelt en rätt tråkig plats att vara på, musik, fint väder eller vackra utsikter kan göra resan bättre, för att inte tala om trevligt sällskap. Bilkörning är en övning i samspel och det måste man gilla om man skall funka hyfsat på vägen.
Här är mina favorithatobjekt i biltrafiken.

1. Den ojämne, ibland går det vääääldigt långsamt, sen går det rätt fort, ibland är de på väg mot räcket eller diket och ibland kör de som folk. Föraren är inte onykter, men han, för det är oftast en han, pratar i telefon och gör tusen saker. Han kör en Chrysler Voyager, Chevrolet Transport eller annan vräkigare minibuss. Han är gissningsvis en småföretagare som är ensam i bilen men som är väldigt social och gärna pratar bort en stund.

2. Den långsamme,  en kvinna, för det är oftast en kvinna, 50+ och i vinterkappa med pälsbrämad kapuschong. Hon kan köra vilken svenssonbil som helst. Det går väldigt väldigt långsamt framförallt inne i stan. På landsvägen är det inte så farligt 80 - 90 på 110 väg, gärna på fyran eftersom det var fyrväxlat när de tog körkort.

3. Den hänsynslöse, här pratar vi den klassiska omköraren med sina lysen i din kofångare. Kör nyare tjänstebil eller vräkigare fordon uttaget på firman. Behöver inte vara en man men visst är de i majoritet. Tänk vit Audi med takbox i matchande färg. Kännetecknet är att de alltid utnyttjar den sista biten av mitträcksvägen för omkörning. Kör sällan galet fort men kanske 130-140 på motorväg.

4. Den ovanlige, en man som ser ut som en get, bär skinnkeps, skepparkrans, är 60+, bor på landet, kör som om han vore den ende på vägen, han ser helt enkelt inte den andra trafiken. Rätt ut i en korsning, kan sitta disträ och missa ett grönljus, ibland ett rödljus. Ovetande om sin totala brist på samspel i trafiken. Kör Volvo 740 från 1987 med takräcke året om.

5. Machobuffeln, påminner om den hänsynslöse men triggas inte av alla andra i trafiken. Machobuffeln blir sur om någon kräver något av honom, då måste han visa att han har störst bil och att han kan göra mos av dig om han vill. Försök inte blinka med helljusen när han segar sig om en lastbil i 81 km/h under två minuter på motorvägen för då tänder han till. Först går han åt sidan, sedan kör han upp i häcken på dig med sitt strålkastarförsedda älggaller, sedan kör han om dig i 150, Chevrolet Tahoen kränger som en segelbåt när han sedan slänger in sig framför dig och saktar ned till 60. En idiot.

klasshat

Det är sällan jag känner avundsjuka numera, som barn kunde jag förstås göra det, men som vuxen har jag fått det tillräckligt bra. Men sen ibland bubblar det upp. Nu senast när jag läste om en gård i norra Uppland. Det stod att den ägts av en känd adelssläkt på 1600 talet, numera utdöd, men ändå. En av släktens andra grenar lever vidare och den ledande mannen i den släkten hade publicerat ett tal han höll en gång. Det handlade om reduktionen under Karl XI. Alltså när kungen tog tillbaka land han tidigare betalat adeln med. I talet nämndes att adeln hade blivit så fattig att en lojal arkivarie till en av de drabbade adelsmännen hade svultit ihjäl hellre än att sluta hos sin arbetsgivare.

Det här reser ett par frågor. Vad var det för land kungen betalade adeln med? Jo det var skattejord där det redan fanns bönder som tidigare betalat till kungen. De blev i många fall avhysta från jorden för att adelsmannen skulle kunna bygga sig ett säteri, som var skattebefriat. På utmarkerna skapade de adliga torp där torparna fick halvsvälta medan de bästa jordarna togs över av sätesgården. Kungen brydde sig naturligtvis inte ett ruttet lingon om bönderna när han tog tillbaka marken till sig. Adeln behöll i regel sin sätesgård med skattefrihet medan de förlorade all jorden med bönder tillbaka till kronan. Då blev det förstås rätt knapert för adeln, så knapert tydligen att man lät den lojala personalen svälta ihjäl. Ännu har jag inte hört om högadel som svultit ihjäl i Sverige.

När jag då ser hur väl det gått och går för dessa människor än idag, då kan jag känna ett styng av avund. Kanske är avund fel ord även om känslan är den samma. Klasshat passar bättre. När man idag tvåhundra år efter att privilegiesamhället formellt skrotades fortfarande kan finna människor som hyser de värderingarna. Ja till och med försvarar dessa värderingar. På de gamla kartorna från 1640 talet kan man tydligt se hur tätt dikena var grävda. Bönder som slitit för att få mat på bordet. En dag får bönderna veta att de får lov att flytta sitt hus och att den bästa marken de hade i söderläge är bortskänkt till en adelsman. "Du får flytta till norråkern och dessutom skall du göra dagsverken på det nya säteriet."

Jag dömer inte dåtidens människor efter dagens måttstock, de visste inget annat. Men när någon med adliga släktingar idag begråter detta som en stor orättvisa, då tar jag mig rätten att känna ett klasshat.

Humleodling för helsvenskt öl

I princip 100% av all humle som används till ölbryggning i Sverige är importerad. Tyskland, England, USA eller Tjeckien är stora producentländer. I Sverige har vi aldrig varit självförsörjande trots att det var lag på att gårdar skulle ha humleodling från medeltiden och fram till 1860. På 1500 talet importerades så mycket humle att 1/9 av hela svenska järnexportens värde gick åt till humle.

Humle är också en växt som lever väldigt länge. På många av de platser där man en gång odlade humle kan man än idag, två hundra år efter att man aktivt slutade odla den, hitta växten.
För ett par år sedan gjordes en inventering av gamla odlingsplatser baserat på de äldre geometriska kartornas uppgifter från 1600 talet. De visade sig var utmärkta vägvisare än idag. Där man en gång odlade återfinns växten ofta än idag. I regel är det honplantor man hittar, det var de som odlades, hanplantan ger inga kottar och om honkotten pollineras förändras smaken i fel riktning på ölet.
Den här inventeringen gjordes av Els Marie Karlsson Strese vid SLU inom ramen för projektet för odlad mångfald POM. Jag stötte på humleinventeringen i den skrift som framställdes om de äldre geometriska kartorna för att visa på vad de kan användas till idag. Där hade hon skrivit ett kapitel.

Nu är frågan - hur smakar äkta svenskt öl baserat på gamla kornsorter och gamla svenska humlesorter? INGEN har gjort detta i modern tid vad jag vet, upplys mig gärna om du vet bättre.
Den småskaliga odling som bedrivs i Näsum Bromölla på en 1900 tals sort från Sverige, tycker inte jag duger. Den är ju modern, tämjd i växtförädlarens drivbänkar.
Tänk er att dricka ur en trästånka från 1600 talet, samma typ av bryggd som man drack litervis av dagligen för 400 år sen!  Hur smakar det?

Humlen är en stor del av ölets smak, hela eftersmaken beror på humlen, hur förökar man dessa gamla plantor? Jag vet inte, sticklingar? Pollinerade frön från en honkotte? Det går åt mycket humle för att framställa öl, någon större industri tror jag inte på. Däremot skulle det säkert kunna gå att göra en limited edition serie hos t ex Jädraöl. T ex 2000 liter eller 6000 flaskor. Antagligen är det lite av ett pyssel att hitta bra exemplar men jag tror att man gjorde mätningar av de olika sorterna. Vilka som passar till öl vet bryggmästarna.

Nån som vill vara med och odla? Vi behöver kanske 500 kvadratmeter, 100 för humlen och 400 för kornet. Gamla kornsorter finns i genbanken, kanske finns det redan bönder som odlar dem. Nere på Linnés Råshult finns det nån sorts experimentodlingar. Kanske kan de tänka sig att utöka humleodlingen?

Några ord om Hemingway

Läste Farväl till vapnen när jag var arton, Den gamle och havet i vintras, Och solen har sin gång i somras och nu Att ha och att inte ha.  Läste väl också novellen Snön på Kilimanjaro under tonåren. Det är min samlade läserfarenhet av Hemingway. Det finns förstås en massa bottnar och lager av förståelse jag inte greppat, men det som slår mig är två saker.

För det första, Hemingway känns så oerhört modern, Och solen har sin gång känns nästan samtida. Detta drönarliv, dessa självförverkligade amerikaner och britter på jakt efter det äkta. Vad är det för skillnad på en amerikansk tjurfäktnings aficionado 1925 och en hipster 2007? Knappast någon. Hade du sagt att du skulle frilansa åt en tidning, åka till baskien för att flugfiska, supa och föraktfullt avfärda alla ickeautentiska turistande landsmän , då hade du knappast varit unik idag. Jag tror att Hemingway förstod det redan då, sökande efter kickar i ett rätt kravlöst liv har inget med äkthet att göra. Han accepterade sitt outsiderskap, men drömde om det äkta. Sen hade han tydligen vissa sidor som var mer äkta än andra, han var bra på att slåss. Själv kallade han det att boxas, men i en ring hade han blivit diskad. En världsberömd författare kan inte smälta in med de lokala fiskarna, det är helt kört. Det förstod Hemingway, men - och här är poängen, det är djupt romantiskt att drömma om det, och det finns inget mer manligt än att vara en drömmare.

För det andra skriver han kantigt, ja nästan pinsamt om kvinnor. Inte nedlåtande, men helt enkelt barnsligt. Han hade ju inget riktigt lyckat äktenskap även om tre av hans fyra äktenskap varade rätt länge. Den romantiska stilen återkommer, om han var en riktig skitstövel tror jag inte han hade kunnat skriva så, oskuldsfullt.

Hemingway var en nörd, han snöade in på olika saker som intresserade honom. Sammantaget är det alltså något väldigt typiskt manligt medelklassigt över hans person och skrivande. Den så omtalade isbergstekniken kan ju mycket väl vara ett resultat av hans bristande förmåga att skriva om känslor, för det klart att han måste haft en massa känslor som han helt enkelt inte kunde fästa på papper. Det man inte kan tala om måste man tiga om, jag tror det fanns ett rätt starkt överjag som censurerade bort mycket. Sen råkade det passa rätt bra med den stil han så gärna odlade.

Framtidens bilar

Det här kommer inte att handla om vätgasbilar, flygande svävare eller annat sci fi utan om hur en realistisk utveckling av bilen bör se ut i närtid, de bilar som presenteras om sex sju år.

Energieffektivitet hos fordonet

1.  Ju tyngre en bil är desto mer energi kommer den att förbruka, att tillverka och att underhålla.  Det finns alltså goda skäl till att hålla nere fordonets vikt. För att hålla ned vikten behöver man minska storleken på fordonet.
2. För att minska bränsleförbrukningen behöver luftmotståndet minskas, för att göra det krävs smalare och lägre fordon. Längden spelar mindre roll, tvärtom kan ett längre fordon med samma frontarea ha lägre luftmotstånd än ett kortare.
3. Ju fortare en bil körs, desto mer bränsle/energi förbrukar den. Framtidens trafik behöver alltså vara långsammare än idag.
4. Elbilar och hybrider är utmärkt, MEN bara under förutsättning att de följer punkt 1,2,3 annars utnyttjar de bara en liten del av sin besparingspotential.
5. Tekniken i motorer och drivlina skall anpassas till behoven inte till drömmar eller lek. Idag har de flesta bilar för hög effekt.

Vad ska tillverkarna göra?

1.  Bygg smalare, lägre och lättare bilar, krocksäkerhet är inte viktigare än miljön. Krocksäkerhet är också en fråga om hastighet och de andra fordonens storlek. På sikt kommer bägge att minska och man kan uppnå god säkerhet trots mindre säkra bilar än idag. Det finns också lätt och smart teknik idag för att öka säkerheten såsom antisladd och avståndsradar. Den yttre trafikmiljön finns det också stora möjligheter att förbättra som vi gjort i Sverige. 
2. Bygg enklare och komfortablare bilar. Idag används mycket av utrymmet till säkerhet, långa deformationszoner och stora avstånd mellan personer i bilen och utsidan. Idag vet vi mycket om säkerhet, det går att bygga annorlunda. Om man bygger för en toppfart på 150 km/h kan man använda komfortablare däck, mjukare fjädring och väghållningen behöver inte vara lika avancerad och dyr. Underhållet minskar, reservdelarna blir billigare och bilägandet blir billigare. Bara för att man bygger enklare behöver det inte bli dåligt. Plåt är tungt, ljuddämpning är lätt. 
3. Bensin och dieselmotorer är billiga att tillverka, ur ett tekniskt perspektiv är det riktig low tech. Kvaliteterna som används är låga. Hur vore det om man höjde ribban ett par snäpp? Byggde enklare motorer med högre kvalitet? Växellådor med fler växlar och elektronisk koppling är också önskvärt. Med den elektronik för motorstyrning som finns går det att spara mycket mer energi. 

Hur ser en bra bil ut 2020?

Tänk er en familjekombi i mellanklassen som t ex Volvo V50 Drive. Gör den 10 -15 cm smalare. Det går eftersom växelspaken mellan stolarna är onödig. Den drivs av en trecylindrig diesel på 75 hästkrafter och 1 liters slagvolym med 200 nm vridmoment. Det gör att motorutrymmet kan göras mindre, smalare och kortare. Bilen väger drygt 1000 kg har hjul i dimensionen 175/82R14. Den är framhjulsdriven, har AC och men inget servo. Vattenpumpen är elektrisk liksom oljepump och dieselpump. Åtta växlar och elektroniskt styrd koppling. Sensorsystemet och farthållaren gör att man enkelt kan ligga i 90 km/h på motorvägen med en förbrukning på 0,27 äkta liter per mil. Utrymmena är optimerade för människorna inuti, ingen gigantisk instrumentbräda. Bromsskivorna är inte ventilerade, det behövs inte vare sig effektmässigt eller för hastigheten. Avgassystemet har inga dubbla utblås eller fräna slutrör. Stereon har inte elva högtalare, däremot finns hörlursuttag. 

Vad hindrar utvecklingen?

För det första behöver tillverkarna ett tydligt regelverk där låg vikt och låg effekt möjliggör bättre vinstmarginaler. Idag lönar det sig att sälja på lull lull och stora motorer till köparen. Skattesystemet måste ha en högre progressivitet, ju tyngre och större bil och motor desto högre avgift. Ju större däck desto högre miljöavgift. Bränslepriserna är idag alldeles för låga för att kunna driva den utveckling vi behöver. I Sverige avgörs mycket av bilmarknaden av tjänstebilsreglerna. Dessa måste tydligt favorisera lättare och motorsvagare alternativ. 

Slutligen

Förbjud dubbdäck i Sverige. De behövs ibland, så mycket är helt klart, men det finns få saker som slår lägre fart för ökad säkerhet. Med moderna dubbfria däck, antisladd och lättare motorsvagare fordon kommer vi att ha en säker trafik ändå. Bilismen visar tydligt på demokratins brister, girighet vinner över klokskap. Hur många hundra miljarder har vi inte plöjt ned i vårt vägnät istället för att påverka bilarna och trafiken? Hur länge har vi inte underlättat för större tjänstebilar? Slutligen måste vi bryta med den trista machoattityd som ofta, men numera långt från alltid, accepteras i bilsammanhang.