Roadrage och cyklar - en fråga om status

Varför väljer svenskar att vara så arga över att andra människor pockar på deras uppmärksamhet, varför är ryggmärgsreaktionen Plinga jävla cykeldåre! När den kunde ha varit oj det gick fort eller oj den där var vältränad. Folk i andra länder skvätter också till och blir överraskade. Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa. Man får gärna cykla till jobbet, men inte vara en fartdåre på cykelbanan. Vem som är fartdåre bestämmer medtrafikanten. Det finns helt enkelt inga saker som en cyklist kommer undan med ifall medtrafikanterna så bestämmer. I teorin finns det en idealcyklist som alltid syns, alltid följer lagarna, aldrig är i vägen, aldrig skrämmer någon, aldrig stör. Den där cyklisten finns oftast i Köpenhamn eller Amsterdam, "för där vet folk hur man cyklar", så brukar det låta.

Det är en härskarteknik

När man är utsatt för ett fullständigt godtycke där varje handling kan bedömas som fel, då är man utsatt för en klassisk härskarteknik. Samma teknik som Jane Elliott använde i sina experiment där vita fick känna på vad rasism innebär. I grunden handlar det om status, cyklisten har lägst status och den som har lägst status skall inte synas eller störa på något vis, den får finnas på nåder.
Högst status har fotgängaren, som fotgängare behöver man inte ens uppträda som trafikant. Det går bra att vara i sin lilla bubbla. Kanske är det bra för alla att det finns en frizon där man kan bara gå omkring och vara, sedan får alla andra ta hänsyn. Men! Störs man av cyklister och bilister emellanåt får man förstås inte ta illa upp och bli arg. Det är där statusfrågan kommer in.

Att ta sig rätten

Om man promenerar bredvid ett skidspår och blir passerad av en snabb skidåkare, så accepteras det utan problem. Inga sura miner, möjligen ett "heja Gunde!". Springer man förbi en som är ute och promenerar kan man få veta att man skrämde dem, men några vidare negativa reaktioner blir det inte.
När en cyklist svischar förbi i Köpenhamn är det ingen som blir rädd eller arg. Poängen är att rädd, arg, negativ, utåtagerande är något man bestämmer över. Man tar sig rätten att bli arg på cyklister.
Fyra tjejer som sitter på en bänk stör sig ingen på, fyra killar då börjar folk att kolla på dem, de har väl inget fuffens för sig? Fyra killar med mörk hudfärg, då är det bäst att ringa polisen, de kanske förbereder ett brott! De här fördomsstrukturerna finns för olika trafikantgrupper också. Allt cyklister gör är misstänkt eller fel. Den enda skillnaden mellan cyklister i Amsterdam och cyklister i Sverige är att de cyklar fortare där, jag lovar, har varit där flera gånger, har t.o.m cyklat där. Samma med Köpenhamn. Varför funkar det där? Tja, lite bättre cykelinfrastruktur, men framförallt, ingen tar illa upp om de blir omkörda av en snabb cyklist på en smal väg. Använder de ringklocka? Ja en del, precis som här.

Problematiken med bilisterna

Bilisterna har högre status än cyklisterna, men eftersom cyklisterna är oskyddade och bilisterna därmed måste ta hänsyn till dem uppstår en obalans. Bilisterna tvingas underkasta sig, det här omvända förhållandet skapar aggressioner hos vissa bilister. Typexemplet är bilisten som hamnat bakom en grupp cyklister, det finns nästan ingen gräns för hur farliga omkörningar de kan tänka sig. Hade de istället hamnat bakom en traktor med hölass så blir det bara en djup suck, inga svordomar eller galna omkörningar. Det handlade bara om attityden till sin medtrafikant. En grupp motorcyklister kör ofta något långsammare än bilisterna och utgör ett utdraget hinder som är svårt att komma om. Ändå blir inte bilisterna arga, inga svordomar eller långa tutningar och helljusblink.

Varför har cyklisterna låg status?

De flesta cyklister är också bilister och tvärtom. Samma sak med fotgängare, de flesta som går cyklar också och tvärtom. Det kan inte vara så att det är grupperna som bara använder ett transportsätt som står för all ilska. Fotgängaren som skrek åt cyklisten blir i sin tur tutad på av en bilist. När människor byter transportmedel byter somliga även attityd. Det finns förstås de som aldrig blir arga, däremot knappast någon som inte irriterar nån annan. När alla nu vet att det är så här, man kommer att vara cyklist emellanåt, hur kan man då ändå tillskriva dem/sig så låg status? Uppenbarligen har cyklister högre status i andra länder, i Tyskland och Holland saknas den här debatten helt trots mångdubbelt fler cyklister och tätare biltrafik.

Det handlar om identitet

Vardagsbilisten som tar en promenad på kvällskvisten med hunden i koppel som löper tvärs över cykelbanan blir arg på cyklisten som tvärnitar. "Du skulle plingat"" (så skulle jag ha dragit in kopplet till hunden som du inte såg bakom trädet...) Hen kan inte identifiera sig med cyklisten, de där gångerna de cyklat till badet från sommarstugan är något annat. Det har inte påverkat dem. Stavgångarna som går i bredd mitt på gång - cykelvägen uppskattar inte att behöva ta hänsyn till cyklister med eller utan ringklocka, fast de själva cyklar till jobbet. Kan man välja en identitet som har högre status och utnyttja den känslan så gör man det. Så finns det de som alltid är cyklister i själ och hjärta som alltid identifierar sig som cyklist. Därmed inte sagt att de (vi) alltid gillar vad alla cyklister gör, men oftast finns det en logik bakom handlingen som vi kan sympatisera med. 

Varför är cykelidentiteten ogillad?

Nu kommer vi in på kulturanalys. Cyklisterna är energieffektiva, miljövänliga och snabbare än fotgängare och ibland bilen. Cyklisten får motion, utsätter sig för vädrets makter och vissa risker. Cykeln är billig och liten. Cyklisten visar därmed klokskap, karaktär, mod och framåtanda. Hen visar att det finns ett alternativ och att det enkla oftast vinner över det dyra och komplicerade. De här värdena står över den vardagliga statusjakten. Bilar och båtar och feta villor spelar i själens korpserie medan cykeln spelar i högsta ligan. Den ger något pengar och inflytande inte kan ge och den finns för alla. Klart det är oerhört provokativt att cykla.