Hemvärnets förmåga ur ett organisationsperspektiv

Försvarsmakten (FM) behöver snabbt höja sin förmåga till strid i Sverige. Det är de flesta överens om, det behövs mer pengar och fler behöver vara aktiva i försvaret. Hur det ska ske och var vi ska satsa är en allt mer brännande debatt.

Kompetensförlusten

När FM drogs ned på allvar under 00 talet, när den strategiska time outen inleddes, slutade många officerare. Många väldigt bra officerare slutade. Det blir så när man gör stora neddragningar i en organisation, man blir av med de man vill bli av med, de sämsta, men i andra ändan förlorar man också flertalet av de bästa, FM är inget undantag. I en mindre verksamhet behöver alla vara bättre för att det ska funka, med dålig löneutveckling inom FM och 00-talets högkonjunktur gick braindrainet snabbt. Det är helt enkelt inte roligt att jobba i en organisation som hukar där man kanske inte heller får göra det man tycker är viktigast. Effekten är påtaglig, man kan göra ännu mindre med sina minskade resurser.

Den förändrade försvarsmakten 

FM har utvecklats på samma vis som resten av samhället, FM är inte längre en enklav där andra regler gäller än i övriga samhället. Det är på vissa sätt bra och oundvikligt, men på andra sätt olyckligt. Höjda krav på säkerhet, vilotider, administration, komfort, trygghet och rättssäkerhet har förändrat förutsättningarna i grunden. Allt detta står i motsättning till krigets krav och till varje organisations behov av dynamik och manöverutrymme. Den positiva aspekten är att varje soldats liv blivit mer värdefullt. Utvecklingen har varit likartad i hela västvärlden. För att citera en fransk officer, "Om min soldat dödas utan sitt kroppsskydd på, då blir jag hemskickad, men om det beror på att jag fattat ett riktigt dåligt beslut då händer ingenting". 

Bristen på personal och de bristande resurserna är en bok i sig, jag tänker inte beröra det med mer än att det är ett faktum. Skyldiga är Göran Persson och Fredrik Reinfeldt tillsammans med de ÖB som verkställde. 

Den tekniska kravspecifikationen 

De flesta har en smartphone och en teknisk skaljacka hemma. Bilen har gps och inbyggd telefon som kanske ringer SOS om den hamnar på taket. Den militära utvecklingen har rasat ännu snabbare sedan sekelskiftet 2000. Som hemvärnssoldat får du ut mer än dubbelt så mycket utrustning idag än du fick som soldat för 20 år sen. Det är inte bara mer utan också bättre grejer. Alla soldater i FM har en personlig radio idag i stridande förband. Gruppcheferna har två och plutonchef ofta tre. Det finns ingen gräns för vilka krav och förväntningar på ny utrustning soldater har. Vi har tagit med oss vårt civila beteende in i FM. Kontentan är i vart fall att om du ska utrusta en armé idag kostar det antagligen någonstans mellan fem och sex gånger mer per soldat än det gjorde 1990. 

Personalens förväntningar

Det fanns en uppsida för en del befäl i FM när de ställde om till insatsförsvaret, missionerna, utlandsuppdragen. Vissa slutade, de ville inte vara med om detta. Men andra tyckte att äntligen var det på riktigt, nu får vi göra sånt vi utbildats och tränats till. Fokus blev väldigt mycket på den enskilda individens förmåga och grupps och plutons strid. Nya bilar, nya uniformer, nya vapen, nytt land, bättre lön, medias intresse och att få vara en del av världsnyheterna. Allt detta tillsammans med i huvudsak motiverade kollegor. För en liten klick av FM var detta bra. Visst lärde sig FM mycket under de här åren också, inte minst om behovet av riktig sjukvård i strid. För att ta sig någon vart karriärmässigt var deltagande i missionerna nödvändigt, därför kanske det inte var alla som deltog med jordens största entusiasm men sammantaget, de befäl vi har idag har haft utlandsuppdragen som den definierade delen av sina yrkesidentiteter. Många tycker inte det är lika kul att utbilda värnpliktiga, många vet inte ens hur man gör, det är sex år sen de sista muckade och de var inte särskilt många ens då. 

Hemvärnet under den strategiska time outen

Under de tio år som insatsförsvaret fanns verkade Hemvärnet (HV) precis som tidigare. Fokus på att bevaka och skydda. Insatsorganisationen skapades och Hemvärnet blev skarpare. Man tillfördes ny utrustning och bättre befälsorganisation genom utbildningsgrupperna. Även om resurserna var små och intresset litet så har det vuxit långsamt hela tiden. Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna heter det idag. Medan resten av FM backade under de här åren ökade HV i  betydelse. När det inte längre fanns värnpliktiga att skicka ut att stödja civilsamhället fick HV än mer ökad betydelse. Nedläggningen av FM gjorde att HV kunde få mer kvalificerad utrustning inte minst på fordonssidan där man gått från att låna folkabussar av närmaste regemente till att ha riktiga fordon som bandvagnar och fyrhjulsdrivna fordon. (Jodå, PB 8 fyller en funktion) På sambandssidan är det bättre än någonsin under kalla kriget.

Så kommer då invasionen av Krim och ryska påsken

Plötsligt, närmast över en natt ändrar sig politikerna, insatsförsvaret är nedlagt. Sverige ska återigen försvaras. Vad har vi då att ställa upp med? Ja tyvärr nästan ingenting därför att bristerna på personal är så allvarliga att inte ens de förband som finns på pappret finns i verkligheten. Vad finns det då? Hemvärnet finns. Frågan är, hur kan HV bäst stötta armén i försvaret av Sverige? Det är nu diskussionen utbryter. Mellan de som ser HV som rena skämtet till de som ser HV som de enda gripbara styrkorna. 

Mot bakgrund av det ovan nämnda

Det finns alltså en armé med stora personella luckor, som är tränad och duktig på strid på låg nivå, med personal som främst motiverats av utlandsuppdrag, som sitter fast i administrativa rutiner, med överdrivet utbildnings och säkerhetstänk som plötsligt ska vara dynamiska och drivna i sin egen organisationsutveckling. De riskerar dessutom att bli i huvudsak pedagoger, inte krigare. Vad händer i en sån organisation? Det uppstår frustration, bitterhet hos en del. I HV är det precis tvärtom, dit kommer gamla yrkesbefäl och reservare tillbaka, inte sällan de som var bäst när det begav sig förra gången. Vad kan jag hjälpa till med, på vilket sätt kan vi höja vår förmåga? Folk som är skickligare än många yrkesbefäl i FM idag. Gamla strukturer vaknar till liv igen, nyfiket tittar de sig omkring, vi har bättre grejer nu än då, många av soldaterna har viktiga civila kompetenser och även HV har förändrats, föryngrats, entusiasmen är stor. Vad gillar politiker mer än entusiasm? Svar: ingenting! 

Svaret på frågan då? Vad ska HV göra?

Vi ska fortsätta göra det vi gör plus att utveckla en kapacitet att understödja de mekaniserade och motoriserade brigaderna och hemvärnsbataljonerna med t ex spaning, fältarbeten och indirekt eld. Områden där behovet av tekniska färdigheter, noggrannhet, lokalkännedom och hantverksskicklighet vida överstiger behovet av ungdomligt övermod och fysisk förmåga. För att klara det krävs mer övningsdagar för viss nyckelpersonal men i övrigt är det en fråga om rekrytering. Det går inte att lösa det här med bara 6-10 dagars övning per år, inte om man ska ta hand om sin utrustning och sköta allt runtomkring på avtalstid. Resten av armén kommer att få mer resurser, de kommer få ny utrustning och fler soldater, de ska inte gå och sura över att en HV GRK pluton tar av deras knappa förråd av övningsgranater. De ska sätta hårt mot hårt med politiken och visa lite entusiasm över att försvaret av Sverige återigen värderas även om det är mot bakgrund av en dyster omvärldsutveckling.

Framtidens värnpliktsförsvar

Allt tyder på att det blir någon form av värnpliktsförsvar igen som ska komplettera yrkesförsvaret.
Det är rätt väg att gå, men det kräver eftertanke om hur försvaret ska fungera som en helhet.

Jag tänker att nya värnpliktsförsvaret  dels ska klara av att fylla bristerna i yrkesförsvaret, dels ska säkra dess framtida personalförsörjning men också kunna erbjuda frivilligorganisationerna med Hemvärnet i spetsen en kvalificerad påfyllning.

Nya värnpliktsförsvaret kommer i praktiken att återinföra underbefälsgraderna med grupp och plutonsbefäl som är yrkessoldater. De meniga soldaterna kommer i stor utsträckning bli värnpliktiga. Det värnpliktiga befälet som var ryggraden i det gamla invasionsförsvaret kommer inte att finnas. Det är inte bara bättre utan också nödvändigt. Men samtidigt som vi fyller luckorna i försvaret öppnar sig en ny möjlighet. I takt med att soldater utbildas och förbanden fylls kommer vi att få utbildade soldater som inte längre har en plats på våra brigader. Några förrådsställda förband i stor skala, som förr, tror jag inte på. Däremot tror jag på mer kvalificerade hemvärnsförband där insatsplutonerna får färsk påfyllning eller rent av ytterligare ett insatskompani per bataljon.

Ni hör vart jag vill komma, en kontinuerlig trickle down effekt på alla nivåer. Yrkesbefäl från brigaderna som jobbar ute på utbildningsgrupperna, före detta yrkessoldater och underbefäl som blir aktiva i Hemvärnet. Det är den sammantagna effekten som är viktig. Jag upplever det som att klyftan mellan Hemvärn och yrkesförsvar aldrig varit mindre. I framtiden kommer man jobba sida vid sida, med olika uppgifter men med väl övat samarbete. Vi ser det hela tiden i andra delar av världen. Rådgivare och kvalificerade resurser tillförs mindre kvalificerade förband för att effektivisera och höja deras stridsvärde. Tänk er då detta inom ramen för EN försvarsmakt, utan tolkar, med en gemensam grundutbildning och terminologi och inte minst en kultur och samma målsättning med striden. Den här tanken har redan prövats och genomförts i Sverige under övning, men det är bara början menar jag.

Feltänkande om artilleri

I dagens DN jämförs Finlands och Sveriges militära resurser. På en punkt kommer Sverige fullständigt till korta, artilleri. Sverige har 4 pjäser, Finland har 338 st.

Hur kunde det gå så här? Hur kunde man tänka så fullständigt fel? Inget annat vapenslag drabbades lika hårt som artilleriet, man lade inte bara ned alla regementen utom ett, man tog dessutom pjäserna från det enda regemente som blev kvar.

Tre strategiska misstag i resonemanget vid nedläggningen av artilleriet

1. "Artilleriradar har gjort artilleriet omodernt. Med radarn kan man lokalisera skjutande pjäser inom loppet av sekunder och rikta in sina egna pjäser mot dem eller slå ut dem med flyg innan de hinner omgruppera till en ny plats"

Verkligheten: i de flesta krig som Sverige är inblandat i har inte fienden artradar, han har inte heller flyg och han har sällan kompetensen att skicka tillbaka välriktad eld med egna eldrör i första eldöppnandet. I ett tänkbart krig mot en fiende som har allt detta ovan, tänk Ryssland, så är fortfarande svårigheterna att få fram välriktad eld mot våra skjutande förband avsevärda. Man måste ha egna pjäser som har våra pjäser inom sin skottvidd. Eller så måste man ha flyg redan i luften. Detta förutsatt att man har en välfungerande artradar. Troligen kommer dessa inte finnas i något överflöd då de är både dyra och kräver specialistkompetens. Sedan måste de ha perfekt samband med egna skjutande förband. Ett mycket komplicerat system på ett rörligt stridsfält.

2. "Artilleriet är för långsamt"

Verkligheten: idag väntar man på flyginsatser betydligt längre än vad man behöver vänta på sitt eget artilleri. Gruppering till och med med en gammal manuell pjäs går fortare. Framryckningen med pjäs efter dragfordon går lika fort som andra stridsfordon. Hastigheten hos artilleriet är inte gränssättande för framryckningen, det går utmärkt att hoppa bock med två eller fler skjutande förband.

3. "Artilleri är en dyr och känslig logistikapparat"

Verkligheten: flyg är dyrt och känsligt, artilleri är billigt och driftsäkert. En beräkning av kronor per eldmoment vinner artilleriet. Artilleriet kräver oskyddade transporter av granater, det är känsligt på ett slagfält där man aldrig kan vara säker för fienden. Det här är sant, men erfarenheterna från Irak, Afghanistan och Ukraina talar för att fördelarna överväger riskerna. Alla fordon oavsett deras roll på slagfältet kan bli utslagna, ammunitionstransporter har i vart fall det goda med sig att det går att lösa på ett flexibelt sätt med en mångfald av olika fordon och transportsätt. Varje krig har visat att det går att lösa på ett uthålligt vis.

Generalmisstaget

Allt som är svårt för oss är också svårt för fienden, allt som är en risk hos oss är också en risk hos fienden. Oförmågan att bedöma kriget med sina friktioner som möjligheternas arena snarare än omöjlighetens är det man förlorar krig på. 

Är den strategiska timeouten slut?

I och med försvarsbeslutet år 2000 avvecklades invasionsförsvaret. Istället skulle Sverige ha ett insatsförsvar som kan delta i olika internationella uppdrag. På hemmaplan blev det strategisk timeout. Vi skulle vänta och se varthän vinden blåste innan vi fattade några nya strategiska inriktningsbeslut för hur försvaret av Sverige borde vara organiserat. Jag tillhör dem som tycker att inriktningen mot insatsförsvar var fel i grunden, försvaret måste i första hand ha sveriges territorium som huvudarena. Det är inte fel att delta i insatser, inte alls, men det var helt fel att ha det som huvudspår.

Det stora problemet var att man lade ned 85%, avskedade personalen som satt på kunskap och skrotade den material som personal och soldater var utbildad på. Exakt hur kompetensen att sköta ett storskaligt försvar igen skulle upprätthållas var det få eller inga som tänkte på. Politikerna tänkte sig en fredlig framtid av oöverskådlig längd. Avskaffandet av värnplikten 2010 får ses som ett ovanligt sent och dåligt beslut, redan 2008 såg vi Georgienkrisen och att personalförsörjningsprogrammet för yrkesförsvaret var fullständigt orealistiskt det behövde man inte vara alltför slug att räkna ut. Lönerna var på McDonaldsnivå eller sämre. Man skrotade ett försvar utan att ha en fungerande ersättning.

Idag vet vi hur det gick med den ryska demokratiutvecklingen, Ryssland blev återigen en diktatur som hotar, kränker och krigar med grannländer. Underrättelseinhämtningen, dvs spioneriet, mot oss och andra västländer är lika omfattande som under kalla kriget fast mindre dramatiskt eftersom gränserna är öppna.

Är vi mogna för att fatta ett strategiskt beslut att återigen bygga en samhällsorganisation som klarar av militära hot mot Sverige och som kan hjälpa sina grannländer om de behöver stöd?

Vad som kunde ha varit

Ibland kan jag få försvarsabstinens, tänka att jag kanske borde ha anträtt den där yrkesofficersbanan som jag så hett åstundade innan jag ryckte in för snart 20 år sedan. Då brukar jag surfa runt på artilleriregementets hemsida och se hur det är nuförtiden. Hur kunde det ha blivit om jag tackat ja till en plats på OHS och börjat på den banan? Helt hypotetiskt, för jag har sällan känt sån lycka som på muck.

1995 - 25 augusti, jag muckar från A9 i kristinehamn, två veckor senare är jag tillbaka på OHS i Kristinehamn. Utbildningen tar två år, hösten 1997 är jag yrkesofficer och anställs som fänrik på A9. Ett år senare påbörjar jag militärhögskolans utbildning till löjtnant. Den utbildningen tar också två år. 26 år gammal är jag nybakad löjtnant, sen går det lite långsammare, kaptenskurs vid 28 och färdig kapten vid 29 år. Låt oss säga att det hade blivit så. Under den här perioden händer mycket inom artilleriet, alla regementen läggs ned, kvar blir bara Kristinehamn och Boden. Såtillvida skulle jag ju ha hyfsade chanser att få jobba kvar. 2005 läggs A9 i Kristinehamn ned, all verksamhet flyttar till Boden. Flertalet av personalen avvecklas. Skulle jag vilja flytta med till Boden? 31 år gammal, kanske med familj i Karlstad?  Nej jag tror inte det, antagligen hade jag tagit del av någon trygghetsstiftelse och pluggat någonting på universitetet. Kanske blivit lärare ändå...

Sen är det det där med om det ens hade varit kul att vara med så länge som fram till 2005. Krigsförbanden var nedlagda, brigaderna upplösta, artilleriet hade krympt till ingenting. På bilderna från artilleriregementet idag syns några stackars anställda soldater som torrövar med en rostig 8 cm granatkastare, mycket innebandy och bilder på den enda archer- pjäsen som finns. Kan jag se mig i detta? Nej. Vad var det jag gillade?  Att dundra in på en batteriplats med ett haubitskompani, fyra 15,5 cm pjäser bakom lastbilar, gruppering och koppling till B-platsnät, samtala med rek:en och få koordinaterna, trossen som fixar käk, prata med bat-staben för att förbereda olika US, skicka iväg MC ordonnansen för att kolla om ammunitionsbilen är på plats. Väntan på att få eldorder. Att få vara en del av en apparat där alla delar funkar ihop, alla gör det de skall och vi skjuter rätt. Det är en känsla i det lagarbetet som är svårslagen. Mörker, blött, rått, regn upplyst av fordonsstrålkastarna. Hinka i sig några muggar halvljummen saft inne i batteriplatsbilen innan det är dags att gå ut till pjäs och kontrollera att allt är i ordning. Jag tror att det där med att få utbilda värnpliktiga till att bli ett fungerande krigsförband också var en del av lockelsen för mig. Anställda soldater är nåt annat, äldre och med en annan slags motivation. Ibland när en klass i åk 3 var riktigt bra kunde jag känna lite grand samma sak, alla gjorde det de skulle, tog ansvar, var roliga med varandra och man vet att det här är en tid i livet som de kommer minnas med glädje.

Duktig nu

Idag bytte jag kamrem och spännare på cittran, vid 110690 km, dryga 900 mil före serviceprogrammet, å andra sidan var det första bytet på 19 år. Remmen var blank, nästan glaserad, nu återstår bara småsaker i sammanhanget, bakre fjädringsklockor och antisjunk-klockan. Kanske nästa helg, den är inte stum i baken, bara som en vanlig bil...

Igår fick jag reda på att det blev VG på kursen i enkätmetodik, känns välförtjänt, jag har trots allt läst all kurslitteratur och gjort uppgifterna ambitiöst. Sen får vi se om jag kommer in på någon av vårens kurser, känns ändå rätt bra att ta ansvar för sin egen fortbildning.

Snart halvvägs i Agrells bok om invasionsförsvarets nedläggning. Fredens illusioner kom 2010, jag hade gjort en korrekt analys redan 2006. Det var militärerna som drev utvecklingen, inte politikerna. Håkan Syrén är , precis som jag förstod det från början, den som på egen hand avvecklat försvaret. Till sin hjälp hade han nollor som Juholt. Åren innan med en handlingsförlamad Hederstedt underlättade säkert också.

Försvarspolitiken vaknar

Läste detta i dagens SvD. Känns som en liten seger efter flera år av idiotförklaring från insatsförsvarets vänner. Trist att man använder Ryssland som slagträ, det borde räcka med en snabb analys av en försvarsmakts yttersta syfte för att inse att man inte kan ha som första prioritering att sprida våld över världen. Afghanistandoktrinen gjorde officerspamparna nästan till UD folk, ni har haft ert roliga nu, dags att återvända till leran hemmavid.

Veckorapport v39

Ännu en vecka med mycket jobb, Kajsa på resa och Cornelia fyllde sex år. Svärmor på besök och den rätta balansen mellan ansvar och förtroende skall nås. Barnen börjar bli lite varma i kläderna vilket naturligtvis innebär att de första sammanstötningarna kommer. Det blir nog bra...

Har följt Michael Yon på twitter och hans rapporter från Afghanistan, "we are losing the war" och detta kommer från en verkligt proamerikansk fd Green beret http://www.michaelyon-online.com
Väldigt intressant läsning, fattar inte varför Allan Widman(Fp) och Urban Ahlin(S)framhärdar i elfte september retoriken, det är dags att inse fakta, "Afghanistandoktrinen" är lika död som kalla krigs doktrinerna.

Testade 29 tums framhjul och 26 tums bakhjul på min mtb, klart intressant fortsätter utforskandet, har inget framhjul för skivbroms i den storleken så en ynka 160mm skiva bak skall bromsa framfarten. Men det kändes väldigt bra, lite otympligt i tvära svängar men samtidigt bättre balans, svårt att beskriva.
Cyklade en timme landsväg idag, 33km/h i snitt, grymt seg, kollade i dagboken och såg att 20 augusti var förra gången, jeeesus, inte undra på. Det är sprickan i ramen som gör att jag undviker landsvägen. Skall antagligen köpa ny ram. 8000kr för det billigaste som passar, inget kul, får kolla om Hammarö svets & smide kan laga den.
Medan kidsen var ute och lekte på barnkalaset hann jag se sista milen på VM, Cadel Evans värdig vinnare, Gustav Larsson gubbgrining för att han inte fick köra. Ärligt talat vad hade 195 cm storsvensk kunnat uträtta i Mendrisio?
Förväntningar
Nästa helg kommer Vernerssons, skall bli riktigt kul med Arvika martên.

Bo Pellnäs regerar

Afghanistandoktrinen - så kallar han den, tanken att Sverige kan försvaras i Afghanistan. En tanke vars främsta förespråkare heter Håkan Juholt (S), Allan Widman (Fp) och Håkan Syhrén (ÖB). Det har sedan 080808 och Georgienkrisen varit övertydligt att doktrinen inte har med verkligheten att göra. Nu är det andra tider, Ryssland blev ingen demokrati, bombliberalismens misslyckande i Kosovo, Afghanistan och Irak är uppenbart och yrvakna medlemmar av försvarsutskottet vet inte vart de skall vända sig. Inte ens när V och MP applåderade regeringens försvarspolitik ringde någon väckarklocka.
Men det är mycket enkelt, försvar bygger på självförsvar, allt annat är aggression. Sverige är inte en aggressiv stat. Vi har inget imperialistiskt förflutet, inga intressen eller socialimperialistiska behov att tillgodose utomlands. Detta fattade inte våra politiker.
De flesta inom försvarsmakten visste, men ja-sägarna och karriäristerna fanns till hands.
Pellnäs har en åsikt jag inte delar och det är Natoanslutning. Det är ännu för tidigt att svara på vart USA är på väg, om åtta år när Obama förhoppningsvis suttit två perioder och en ny politik utarbetats kan det vara aktuellt.

Artikeln i sin helhet.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2339023.svd

Lägg ned insatsförsvaret!

Vårt förrådsställda invasionsförsvar skrotades till förmån för ett insatsförsvar vars främsta uppdragsområde låg utanför Sverige. Beslutet om detta fattades i samma tid som invasionen i Irak skulle inledas. Samtidigt var Sverige i krig i Afghanistan, fast det var nästan hemligt, soldaterna som var där var i vart fall hemliga. Innan dess hade samma hemliga soldater varit i Kongo under operation Artemis där tortyrskandalen skall ha ägt rum. Kanske gjorde den det, svenska folket kommer aldrig att få veta. Detta är kärnan i insatsförsvarets oförmåga, vi vet inte varför vi är där och vi kan inte svara på när eller om vi nått målet, knappast ens vad en realistisk måluppfyllese innebär. Samtidigt slåss man mot en fiende som är 100% motiverad, som kanske till och med har en religiös övertygelse om att hans sak är rätt.
Att söka upp och döda en sån fiende kan aldrig lyckas, faktum är att det aldrig lyckats. Dessutom är det fel att oskadliggöra den som inte är ett omedelbart hot mot ditt eget liv.
Insatsförsvaret bygger på en fiktiv verklighetsuppfattning och en imaginär moral.