Norgeresan 2019

Årets norgeresa var planerad i detalj. Allt tycktes perfekt fram till några dagar innan då väderprognosen försämrades kraftigt. Det utlovades inte bara regn utan orange risk för skyfall med tillhörande problem såsom bortspolade vägbanor och vattenplaning på den vägen som var kvar. Ett par dagar innan avresa bestämde jag mig för att köra enligt planen fast åt andra hållet. Börja i norr och resa söderut. Det verkade vara minst dåliga alternativet. Ett tag övervägde jag att genomföra resan till Lofoten och Nordkap redan i år istället.  Men avståndet avskräckte, jag vill ha mer tid till det då den snabbaste turen skulle vara närmare 400 mil. Lite i mastigaste laget för sex dagar. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt ändå.

Torsdag 13 juni Gävle - Aurland 746 km

Avresa 07:00, allt är förberett, himlen är blygrå, jag tar på regnstället och gummihandskarna, idag ska jag resa genom lågtrycket och ut till högtrycket på andra sidan Norge.

Resan går via Mora, vasaloppsvägen, Elverum, Hamar, Gjövik, Fagernes, Laerdal, Aurlandsfjellet och slutligen Aurland

Redan på Valboslätten bryter hällregnet löst, det går i sjuttio på motorvägen och sikten är minimal, men regnstället håller mig torr. En positiv överraskning. Gummihandskarna över mc handskarna är en hit, helt torr och varm. I Mora stannar jag för att tanka, det har regnat hela tiden. Vid Spjutmo kraftstation korsar jag Österdalälven och reser vidare på vasaloppsvägen. Det är helt tomt på bilar. Framme i Fiskarheden vet jag att bron över Västerdalälven i Torgås är stängd så det blir en liten omväg norrut via Transtrand. På vägen till Rörbäcksnäs är det dags för fika, jag börjar bli sliten redan, men med ny energi i kroppen vänder det. På norska sidan känns allt bättre, ny tankning i Elverum. De håller på att bygga ny väg till Hamar, det är massor av trafik och inte trevligt. Innan Hamar missar jag rätta avfarten och tänker att det nog blir bra ändå med E6 istället. Fel tänkt, det är ett enormt vägbygge upp till Lillehammar, det går i 50 och är hårt trafikerat av anläggningsfordon. Bron över Mjösa bjuder på dimma. Ner mot Gjövik är det fortsatt hård trafik, detta är vägar jag inte tänker åka på någon gång igen tänker jag. Mot Fagernes glesnar trafiken, vägen börjar slingra sig och det skulle kunna vara toppen, men den våta vägbanan och lätta strilet i luften gör att jag inte kan njuta av åkningen. Sen kommer ett vägbygge som kräver omledning, via en brant hårnålsväg nedåt mot Bagn. I Fagernes är det återigen dags för tankning. Nu går det på kända vägar, E16 mot Vang i Valdres är fin, här känns det hemma. Vid Tyinkrysset är planen att åka mot Övre Årdal, men vägen är stängd och öppnar inte förrän ett dygn senare, en missräkning. Istället fortsätter jag mot Laerdal. Nu har det slutat regna, vägbanan är torr och solen tittar fram. Det är sena eftermiddagen och jag fattar det felaktiga beslutet att fortsätta lite till, över Aurlandsfjället. Aurlandsfjället är en nationell turistväg och helt fantastisk, den ska köras från Laerdal mot Aurland, utsikten över fjorden är otrolig, vackrare än Geiranger från Örnesvingen om du frågar mig. Men så var det detta med trötthet. Redan uppe på fjället stannar jag för middag, det lutar på parkeringen och jag är ytterst nära att välta hojen när jag stannar. Jag räddar upp det till priset av en muskelbristning på högra sidan av bålen. Nu är jag så ofokuserad att när jag stannar vid rastplatsen över serpentinerna ner mot fjorden lyckas jag inte manövrera hojen rätt på den brant lutande parkeringen, så nu välter hojen! Jag står stilla, men ska vända runt. Så ligger den där, motorn igång. Jag stänger av och börjar försöka lyfta. En holländare kommer till min hjälp, han lyfter och har till och med tejp för att sätta fast blinkersglaset som lossnat. Förutom lite repor på ena sidoväskan och det trasiga glaset så är allt helt. Jag har haft tur, massor med tur. Nerför serpentinerna tar jag det väldigt lugnt, jag tittar efter någonstans att bo, det finns en camping precis vid utfarten. Det blir perfekt. Det känns förstås onödigt att det blev så här, jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle hända mig, men så är det med erfarenhet. Trötthet, fullastad hoj och brant lutning blev en grej för mycket att hantera. Vägen över fjället är fantastisk, jag åker gärna den igen, fast helst åt andra hållet då, jag föredrar serpentiner uppåt.

Fredag 14 juni Aurland - Fossfjället - Gaularfjäll - Hardangervidda 590 km

Jag vaknar tidigt, redan vid femtiden. Det går inte att sova mer, frystorkad frukost, kaffe och lägret är rivet innan sex. 06:15 kör jag iväg, först av alla, tankning och sedan mot Flåm och vidare mot Stahlheimskleiva. Det är en enkelriktad superbrant väg, 18% lutning nerför, det är för tvärt för att kalla det serpentin, känns mer som en korkskruv. Utsikten från hotellet på toppen var oerhörd, vattenfall bredvid och finväder men asfalten är dålig så man får se upp. Efter Vinje på väg 13 kom resans överraskning, Vikafjället, jag visst inte att det var en fjällövergång där. Det är fortfarande tidigt, ingen trafik jag har fjället för mig själv. Det är fantastisk åkning uppför med både serpentiner och hårnålar. Nerfarten mot Sognefjorden är tekniskt enklare och bjuder på dessa vyer som gör Norge till det vackraste landet. Färja vid Helle till Dragsvik och snabbt vidare mot Gaularfjell som är en nationell turistväg. Det är fortfarande tomt på trafik, grymt fin körning uppför och över fjället. Sen visar sig återigen Norge från sin bästa sida, sol, forsar, får, timrade stugor. Det är nästan så det blir en överdos, hur kan man klämma in fjäll, pastoralt landskap, forsar och massiv grönska på så liten yta? Vägen ned från Gaularfjället är som hämtat ur en film, finns det på riktigt? Kommer inte överjordiska väsen att titta fram? Ner mot Sogndal är vägen bred men kurvig, rastplatsen vid Jölstravattnet är kanonfin. Efter Jostedalstunneln stannade jag för att se på glaciären, Jostedalsbreen. Nu var det varmt och jag ville inte stanna i Sogndal för en glass, fartvinden kyler bäst. Färja över Sognefjorden igen, sen tankning i Laerdal för vidare färd genom nya tunneln, världens längsta vägtunnel, 24,5 km. Ingen höjdare även om den har fått tre större salar med färgad belysning. Väg 50 upp genom Aurlandsdalen, Sudndalen och Hol är ingen större turistväg trots att det är en fjällövergång. Vägen genom de gamla mörka tunnlarna i spiral är läskig, kraftverksdammarna där uppe är mest karga. Det känns ogästvänligt och i fonden ligger fjällmassivet Hallingskarvet som också är en nationalpark. Om man kan känna att ett berg har integritet så har detta det. Dit går man inte bara med en termos och en banan för att se på utsikten. Framme i Hovet köper jag en påse Seigmenn, knäskydden skaver och jag är trött. I Geilo börjar vägen över Hardangervidda. Det är en nationell turistväg som trafikeras av mycket tung trafik trots att den är snirklig. Det är verkligen kalt och otillgängligt. När jag planerade resan tänkte jag stanna en natt uppe på vidda men de tankarna verkade befängda när jag väl var där. Vägen ned genom Måbödalen går längs en djup ravin, det är brant nedför genom tunnlar och det känns sådär med en motorbromsande långtradare som flåsar en i nacken. I Eidfjord är det MC träff för engelska motorcyklar, jag kör förbi, kanske skulle jag ha stannat, det var en vacker plats. Eidfjord vid Hardangerfjorden verkade väldigt mysigt. Nu blev det fortsättning till Lofthus och en camping, hade inte planerat det heller. Det blev tält under körsbärsträden. Det märks att det är bördiga trakter, det lukar växtlighet. I sydväst syntes en glimt av Folgefonna, toppen på en glaciär. Dessa kontraster inom bara ett par mil. På campingen förbarmade sig en husbilsägare och lånade ut en campingstol.

Lördag 15 juni Lofthus - Röldal - Haukelifjäll - Ryfylkeveien - Jaeren 496 km

Vaknar återigen tidigt, äter och packar ihop. Vägen längs Sörfjorden av Hardanger är fin, inte spektakulär att köra, men vackert med vattnet och odlingarna i sluttningen. Det är en nationell turistväg men inget jag kommer planera för att köra igen. Odda är en gammal industriort, i Sverige är vi vana vid att det är så här det ser ut, men Odda är lite udda i Norge. Därefter hade jag planerat in en avstickare över Haukelifjäll, jag ville åka den fjällövergången också. Men innan dess väntade Röldalsfjället, den gamla vägen var helt nyasfalterad som en gokartbana över berget. Det var tidigt och jag var återigen helt ensam. På östsidan lyste morgonsolen och det var hur fint som helst, kändes intressant att komma ner till toppen av en skidlift. E134 över Haukeli har några gamla passager kvar. Tyvärr var Gamle Haukeliveien stängd, det fick bli tunneln ut mot Haukelisäter istället. En kortare gammal väg fick jag åka istället för Svandalsflonatunneln i vart fall.
Nu väntade väg 520 mot Sauda, jag visste inget om den innan mer än att de avrådde från att åka den med husvagn. Det är en extremt snirklig, smal och kuperad väg med massor av skymda kurvor. Strax innan Sauda blir det mer av en vanlig väg och resten av vägen mot färjelägena till Stavanger är bred och fin, fast trevligt kurvig. Utsikten mot Saudafjorden är i brist på superlativer, hänförande. Sämst är biten kring Jörpeland som är genom ett flertal samhällen men mycket trafik och 60 gräns. Det var varmt och soligt, jag kände mig kokt och hungrig på en gång. En matpaus i skuggan på en badplats på andra sidan Stavangerfjorden var skönt. Här hade jag ändrat reserutten. Från början var tanken att åka direkt till Lysebotn härifrån, men jag låg redan före planen så det fick bli en tur till Jaeren som är en nationell turistväg längs kusten. På vägen dit passerade jag Solla flygplats, det var flygdag och en fyrgrupp propellerplan flög. Många stod vid vägkanten och tittade. Efter att ha bevistat några flygdagar vet jag en sak, det tar tid, det heter inte flygDAG för inte. Men precis när jag åkt därifrån såg jag två F16 som flög tillsammans med et propellerplan. Som tur var gjorde en av jetkärrorna en lov precis framför mig. Jaeren går i ett jordbrukslandskap med enorma gårdar längs ett platt landskap. Det känns som Danmark. Tyvärr är vägen vare sig särskilt nära havet eller kurvig, kuperad eller försedd med information eller några faciliteter som brukar finnas vid turistvägarna. Tyvärr det var en besvikelse, det borde inte få vara en nationell turistväg, skyltarna med privat område och no camping kändes också som Danmark. Tyvärr har jag inget gott att säga om denna del av Norge, undvik Stavangerområdet. Det började regna, jag var återigen trött, en camping som låg bra till på kartan visade sig vara en stenöken för husbilar. Det blev till att åka inåt landet igen för att komma närmre Lysebotn som var planen för söndag. Regnet blev värre och värre, jag var trött och hittade ingen camping. Till slut såg jag en skylt, det visade sig att ingen campade där utan alla bodde i stuga eller i hotelldelen. Stugorna var slut så det fick bli hotell. Ett kristet hotell i Tonstad. Det blev dyrt, men det var skönt, precis vad som behövdes. De enda andra gästerna var män med mindre barn, inga kvinnor. De tillhörde olika kyrkor och var på läger med barnen berättade receptionisten. Vägen upp mot Tonstad var fin, tyvärr gjorde regnet att det inte blev så kul.

Söndag 16 juni Tonstad - Lysebotn - Rjukan - Oslo 487 km

 I frukostmatsalen stod maten framdukad i kylar. Det fanns mycket att välja på och ett par laxmackor satt perfekt. Idag skulle jag köra det sista som var planerat, jag låg före schemat med en hel dag. Turen till Lysebotn var tänk som första riktiga körningen dag två i det ursprungliga programmet. Det regnade lätt och Sirdalsvägen var underbar, fast blöt. Serpentinvägen till Lysebotn är extrem, det är ingen turistväg av goda skäl. Nu valde jag att åka både upp och ned, regnet gjorde att någon "aktiv" körning inte var att tänka på. På uppvägen var det dimma, jag fick möte med turistbussar, det var inte trevligt. Jag kommer inte åka denna vägen igen heller tror jag. Om så tar jag färjan från Forsand och åker upp, det är det bästa. Sen väntade Suleskardveien som går genom ett bergslandskap med får som betar. Vägen är stängd på vintern. Den var en positiv överraskning, lagom kurvig och tillräckligt bred. Vidare mot Rjukan, väg 45 mot Dalen och Åmot och väg 37 mot Kongsberg är kanonfina mc vägar, jag mötte flera hojåkare. Hit återkommer jag gärna när det är torrt. Telemark har lägre berg med barrskogsklädda sidor, kändes lite som en bröderna Grimm saga att åka i detta landskap. I Vemork stannade jag på industriarbetarmuseet som mest handlar om hjältarna från Telemarken och kampen mot tungvattnet. Det var ett fint museum, platsen gör att man verkligen förstår vilket mod som krävdes att genomföra detta. Mer special forces uppdrag än så blir det inte. Även de andra delarna om industriorten var intressanta. Tydligen valde Norges socialdemokrater inte sida mot ryska revolutionen förrän 1923. Rjukan är centralort i Tinn kommune som är vänort till Sandvikens kommun. Jag förstår valet, två orter som totaldominerats av arbetarrörelse och en stor arbetsgivare. I Rjukans fall tog allt slut 1988 när Norsk Hydro lade ned verksamheten där.  Vid Tinnsjön stannade jag och tittade på monumentet över de döda vid färjesprängningen som till slut stoppade tungvattnets färd mot Tyskland. Vägen över Kongsberg, Drammen mot Oslo är tätt trafikerad, här vill man inte uppehålla sig mer än nödvändigt. Blir det en resa i dessa trakter så blir det Dröbaktunneln. I Asker åkte jag in till kyrkogården och lagade middag. Kyrkor har ofta bänkar och små parker eller till och med toa som man kan nyttja, ett litet tips. Under kursen i hållbar stadsplanering läste jag en text om just Asker kommun som ställde frågan om en sån ort kan fylla storstadens roll som en slags levande sovstad som gör att man inte pendlar in annat än till jobb i Oslo. Jag är ledsen, forskarnas hypotes håller inte, svaret är nej. Lugnt, sömnigt, rikt, lite som ett norskt Sollentuna fast utan Malmvägen. Skillnaden är utsikten, det är finare i Asker. På telefonen sökte jag efter en camping i Oslo, jag körde ungefär som jag mindes kartan på skärmen och kom rätt. Perfekt, en fin camping med nytt duschhus, superfräscht. Oroade mig lite för mina ryska grannar, men de var hur lugna som helst.

Måndag 17 juni Oslo - Halden - Morokulien - Karlstad 406 km

Sov gott, vaknade tidigt, åt frystorkad äppelgröt med kanel. För en gångs skull var jag inte först. Först upp är de utländska arbetarna som bor billigt på campingen. Min plan var att åka runt lite i Oslo och kolla, jo tjena, var ju värre än Stockholm, fast med dålig gatubeläggning och en miljon rödljus. I Oslo ska man gå, det är litet. Åkte i vart fall över Karl Johan. På vägen in passerade jag USA:s ambassad och såg en massa folk som cykelpendlade in på kolfiberhojar. En körde Felt triathlonhoj med djupa kolfiberhjul, med ryggsäck och POC hjälm. Här finns det pengar. Även ut ur Oslo är trafiken hetsig, ju längre söderut i Östfold man åker desto mer likt Sverige blir det. Husen blir faluröda och landskapet påminner om vanlig svensk jordbruksbygd. I Moss blir det tankning, jag fattar inte hur norska städer funkar. På ställen som jag tänker är små byar är det köplador och kommers, men ingen stadskärna. Hela stor Oslo håller på att växa ihop som en slags arbetsmarknad tror jag. Men det är mycket jag inte förstår. Hur kan landsbygden vara så befolkad? Hur kan de bygga så många hytter? Det måste finnas fler hytter än invånare. Stora hytter, som nyttjas när? Av vem?  Ändå verkar det råda byggboom av hytter. Överallt skyltar om nya hytter.
Fredrikstens fästning i Halden berättade mormor om, det var där Karl XII blev skjuten. Nu har jag varit där, det är flera fort på en mycket strategisk plats. Det som slår en är att avståndet mellan platsen för kungens död och fästningen är för långt för att det dödande skottet skulle ha kunna komma från en musköt. Att teorin om ett skott från de egna uppstod är helt logiskt mot den bakgrunden. Den senaste teorin är att det var en kartesch, ett druvhagel skjutet från en kanon alltså. Tydligen ska det ha funnits exakt matchande kalibrar på sådana kulor i fästningens register från tiden. Kalle dussin hade rejäl otur alltså. Sedan 1905 är platsen fredlig och avrustad, de höll på att bygga upp en scen för operan La Traviata nu i sommar. Betydligt trevligare. Nästa anhalt var Morokulien, jag åkte lite fel och det blev en omväg, men vilken omväg! Väg 22 mot Mysen, var superduper, torrt, kurvigt, soligt. Väg 21 mot Skotterud är ännu bättre, en superväg för MC. Morokulien ligger precis på gränsen, namnet kommer av det norska och det svenska ordet för just kul Moro + Kul. Det är en plats att fira norsksvensk gemenskap och fredliga relationer. Efter lunch i Morokulien bar det av mot Karlstad. Detta är hemmavägar för mig, vet inte hur många gånger jag åkt till Arvika.

Tisdag 18 juni Karlstad - Strängnäs - Gävle 409 km

Planen var att besöka Arsenalen i Strängnäs, försvarets fordonsmuseum. Det tog lite drygt två timmar dit. Snabbt, soligt och medvind på motorvägen. På 120 vägen blev jag omkörd av en från en ryggmärkesklubb, han hade kortbyxor och tennisskor, höll bortåt 150 km/h. Museet har en mängd stridsvagnar och några fint uppbyggda miljöer. Väl värt att besöka för den som gillar stål. Ändå är det något deprimerande med dessa monster. Hemresan därifrån till Gävle är inget att orda om. Nu ville jag hem.

Sammanfattning och erfarenheter 

Norge är fantastiskt, det är jordens vackraste land, det ligger nära, har underbara MC vägar och det funkar som hemma fast det är dyrt. Sen är det detta med väder, det finns de som väljer väg efter var solen skiner och det är faktiskt logiskt, alla norska vägar är kul om det är torrt och soligt. Jag hade tänkt naturcampa, men det blev tre nätter i tält på campingplats och en natt på hotell. Vad har jag att säga till mitt försvar? Bara en sak, ju längre söderut man kommer desto mer tätbefolkat blir det. Det är helt enkelt svårt att hitta en vettig naturcamping. Jag hade sett ut en plats innan på väg från Rjukan och den var verkligen bra, men sen var det mest tomtmark, hytteområden eller alltför branta berg längs vägen. Att campa med tält och mc är billigt, dyrast var det i Oslo, 245 kr inklusive dusch, billigast i Lofthus 160 kr. Förra året i Åndalsnes kostade det 200 kr, fast då ingick dusch.
Jag har åkt alla nationella turistvägar söder om Trondheim nu med undantag av gamla strynefjellsvägen som är en grusväg. Jag har åkt Stahlhemskleiva, Lysebotn och Suleskard. Av de tekniska serpentinvägarna återstår ingenting att åka. Jag är faktiskt sugen på att åka någon annanstans än Norge nästa år, alperna till exempel. Lofoten vill jag såklart till, men det finns kvar, det kan vänta.
313 mil plus ytterligare några strömil, drygt 50 mil i snitt per dag det är en hel del i Norge det. Här i Sverige är det en halv dags körning på snabb motorväg. Två erfarenheter stannar med mig, regn är inget problem, men körningen blir tråkig. Tröttheten måste beaktas mer i planeringen.

Franska bilar och andra bilar

Sist dissade jag flera av Citroëns tristaste modeller. Idag skall jag redogöra för några favoriter, inte i nån särskild ordning, varje modell har sin charm. Det blir inte bara Citroen utan andra modeller också. Jag försöker undvika så kallade drömbilar, dels för att jag inte är så intresserad av dem, dels för att de är för dyra och därmed inte värda att drömma om. Nu kanske vän av amerikansk management BS vill börja prata om drömmars förverkligande, men det är ingen idé. Detta är orealistiskt nog.

En dryadgrön Citroen CX serie 1, eller varför inte en i prestigemodellen med förlängt baksäte. Rosten är det stora problemet, motor och mekanik är inga problem. Elsystemet, ja vad skall man säga, kopparledningarna korroderar i plastisoleringen.

Citroen SM tillhör egentligen kategorin drömbilar, de kostar minst 150 000 kr i någorlunda skick, en sån här kanske de vill ha 400 000 för. Maserati V6 på 170 hästar, coolaste inredningen man kan tänka sig och ett akterparti som regalskeppet Vasa.

En grön GSA Club, här i tidig version, finns nästan inte att få tag i. Motorerna är inte skottsäkra och också svårrenoverade. Karossen rostar bort och inredningen faller i bitar. En sen version är också ok. Luftkyld med gasfjädring och enekrad ratt som sig bör, bromsskivor inne vid växellådan för låg ofjädrad vikt. Billig!

Citroen C6 rätt snygg på utsidan, fantastiskt snygg på insidan, en med V6 diesel vore inte fel. Går att få för ca 100 000 kr.

Så här fin som denna "Padda" är nog också en drömbil, men finns det vackrare bil att köpa för vanliga pengar? Man kan även fråga - finns det vackrare bil?

Några andra favoriter

Peugeot 505, både sedan eller kombi gillar jag. Finns med 160 hk turbo, har diffbroms som standard, kombin har längre hjulbas och gigantiskt bagageutrymme.

Den här är nog nån slags USA exportmodell, jag har aldrig sett någon med rails i Sverige. Vill minnas att Peugeot tillverkade sina egna stötdämpare, väldigt ovanligt.

















Peugeot 504 föregångaren till 505:an gillar jag ännu mer, den kom 1967 men fortsatte att tillverkas i Nigeria på licens fram till 2004! Helt galet kan man tycka men diffbromsen och den långa hjulbasen och hyggliga markfrigången är bra på dåliga vägar. Reservdelssituationen var ju förstås lysande. Här i Sverige har de flesta rostat bort, de var hopplösa precis som de flesta 70 - talsbilar. Kombin är precis som på efterträdaren annorlunda uppbyggd med stel bakaxel och längre hjulbas. Motorn finns med mekanisk insprutning på de tidiga modellerna, hopplöst svårarbetet om något går sönder. Motorn är dessutom siamesportad, dvs cylinder 1+2 har samma insug. Senare modeller fick modernare motorer.

BMW 5 serie från 70 - talet, helst i grönt. Det behöver inte vara en sexcylindrig modell, det är nästan bättre med en fyra i.

Jag har förstås några traditionella favoriter också, såna som många gillar alltså. Jaguar X300 helst i blått med ljus eller röd skinninredning. Här en XJR, alltså en med kompressormatad motor. Det är onödigt komplicerat, den vanliga 4,2 literssexan med 240 hk räcker gott. Daimlermodellerna gillar jag mindre trots all lyx, det är nåt med den vågiga grillen som jag inte kan med.

Avslutningsvis en favorit i repris, det skall vara en grön 99:a GLS CC eller en med insprutning.

Vemod

Förr, när jag jobbade i skolan, då var det här den bästa och värsta tiden. Betygsättning, silly season inför hösten, elever som springer med rester och en stor mängd trötta men glada ungdomar som lutar sig tillbaka efter ett arbetsår. Så plötsligt, en dag, har man haft en klass i undervisning för sista gången, det kanske återstår två lektioner men alla vet att detta är sista gången det är på riktigt. Känslan av tomhet som uppstår när man plockar ihop sina saker och går ner till lärarrummet. Ibland kan det vara rätt skönt, men oftast är det vemodigt.

I lördags fick jag samma vemodiga känsla när min äldsta dotter deltog i GD/GIF Olympiaden, till hösten byter hon skola. Lärare skulle hon byta ändå när det är dags för stadiebyte. Men detta var ett av de sista tillfällena då de gjorde något tillsammans. Fastän hon bara gått i klassen i tre terminer känns det som en lång tid. Flytten från Karlstad innehöll många andra känslor, det fanns inte riktigt utrymme att känna efter, vi var alla upptagna av vårt eget. Nu är det första uppbrottet här i Gävle. Känslan är ett tecken på att det betytt något det som varit, att vi är hemma nu.

Alla dessa barn, 2900 deltagare från hela Gävle och Skutskär. Jag kan verkligen sakna att jobba med ungdomar, det finns få yrken som är så menings- skapande som läraryrket.

Moon Rider

Såg Daniel Denciks dokumentär om danske cyklisten Rasmus Quaade på TV igår. Den finns att se otextad på svtplay. Rasmus har en jättemotor i kroppen, vid 400 w har han inte ens börjat få mjölksyra. Men han har problem med linjeloppen. Trots sin kapacitet blir han avhängd eftersom han ogillar riskerna med klungkörning. Han är begåvad på fler sätt, bl a kan han ta ut sig till det yttersta. Problemet är att han tänker lite för mycket, han påminner om en annan tempospecialist, David Millar, också en känslig person, begåvad  både till fysik och intellekt. Varifrån dokumentärens titel kommer tänker jag inte avslöja, men det är fullkomligt logiskt när man sett den. Sedan filmen gjordes har han hunnit vinna både nationella U23 tempot och elittempot. Så sent som i söndags vann Rasmus sitt första linjelopp som senior!

I brevlådan idag

Äntligen kom den, sist jag gjorde en ansträngning med finska var 2003. Men nu blir det lite mera skärpning. Lyssnar ju tom på P2 finska sändningar i bilen hem för att se om jag alls fattar nåt. Igår pratade de i vart fall om att det nya betygsystemet i gymnasiet sänker andelen elever med högsta betyg. Det var så att säga ett känt ämne för mig...

Visning igår

Vi var i Gävle och tittade på ett hus, vi gillade det, det höll vad det lovade i annonsen, lite slitnare ytskikt än på bilderna, men i stort precis det vi behöver. Staketet var helruttet, men å andra sidan överraskade grunden med att vara mera nyligen dränerad än jag trodde. Så nu återstår att se hur många och hur villiga spekulanterna är.

Efteråt gick vi till Söder och letade upp en restaurang, det blev hamburgare på Texas Longhorn, de hade ett gott sortiment av öl, testade ett isländskt pale ale Skjalfti och ett sommaröl från Jädraås bryggeri. De serverade i iskylda glas.

Klockan 21:15 började kvällens begivenhet, Tintin i 3D på engelska. Det har östs en del skit över den filmatiseringen, men också lovord. Jag gillade den skarpt, kalkonscenen i öknen med flygplanet var en miss men många tycktes uppskatta den. Haddock var ju ännu bättre i filmen än i albumen, precis rätt karaktär. Möjligen är originalet buttrare och mindre av ett naturbarn. När man kommer ut från salongen så är det i ett parkeringshus, det känns så B, lusten att snacka film tvärdör.

Semester & Polizeiwagen

I Danmark hände det, passagerardörrens gångjärn hade rostat av. Dörren hängde 4 cm för lågt och enbart i sitt övre fäste. Vi fick gå in från förarsidan och åla oss över. På vägen hem ville Kajsa få lite luft alldeles innan vi skulle åka av färjan. Dörren hängde ned och måste lyftas upp utifrån och stängas. Då svor jag några eder, men ett rask skutt ut så hängde jag dit den.

Hemma igen försökte jag laga gångjärnet men den fastrostade sprinten hade blivit ett med dörren och av någon outgrundlig anledning är inte gångjärnen skruvade utan svetsade i dörren. En ny dörr var enda lösningen. På bildelsbasen ville de ha mellan 1500 och 3000 kr för en tom dörr, dvs utan ruta, centrallås, insida och elhiss. På blocket hittade jag en säljare i Skövde som hade en skrotad bil. Han ville ha 500 spänn för en komplett dörr utan backspegel. Klockan 10 åkte jag från Karlstad, klockan 16:00 satt den nya dörren på, en Scarabégrönmetallic i fint skick. Det var en verklig glädje när jag såg låsknappen sänka sig efter ett tryck på fjärrkontrollen - allt funkade!

Med vit bil och grön dörr påminner Saaben nu om en tysk polisbil. Rätt snyggt faktiskt, den gamla hade ju rost nedtill dessutom. Mätarställningen var 229000 km .

Sedan fanns det en del smårost kring bakskärmarna, så kallad "Saabrost". Jag plockade bort sidokjolarna och tog fram slipmusen. När allt var plåtrent målade jag på vit Hammerit. Samtidigt passade jag på att slipa och måla dragkroken svart. Nu är den snyggare än på länge. Ett tips! Slipmusen funkar bra, jag har provat flera hörnslipar som lovar mycket, men den här funkar faktiskt, dessutom kan man byta delar av slippappret, smart.

Semestern på Gotska Sandön var härlig, helt lugn överresa, maten räckte väl, vädret underbart och baden fantastiska. 30 km sandstrand att dela med max 130 människor. Var får man det utom på Sandön? På hemresan gungade det ordentligt, de flesta blev dåliga, personalen på båten var riktiga hjältar som tappert bytte spypåsar i tre timmar. Jag klarade mig, he he he.

Sista etappen på årets semester blir några dagar i Sundsvall, på onsdag den 10 börjar arbetsåret, känner ingen som helst ångest, blev aldrig riktigt utarbetad i år och sol och bad har vi fått i massor.

Nyttan av att kasta saker

Sista arbetsveckan innan semestern. Passar på att kasta gamla dokument jag inte tror kommer till användning i undervisningen. OH bilder, bra innehåll men föråldrad teknik. Tidningsartiklar, bra innehåll men för långa och svåra för A - kurser. Blir nostalgisk av två skäl. För det första därför att det är tidiga dokument från min lärargärning som väcker till liv minnen av Vilundagymnasiet, kollegorna, eleverna och den tiden i livet. Glömmer aldrig första arbetsdagen 13 augusti 2000. Men också därför att varje dokument vittnar om resterna av ett samhälle som brydde sig lite mer om andra. I takt med att jag slänger år efter år i papperskorgen upptäcker jag artiklar som alla vittnar om en förändrad inställning. Samhällskritiken är inte längre närvarande. Den kollektiva metodologin har tappat fotfästet. Själva grunden för samhällsbygge urholkas, för i vilken riktning skall vi gå när väderstrecken saknas på kompassen?

Bland papprena låg en essä av Carsten Jensen införd på DN kritik 1 september 2001, tio dagar innan världen blev en sämre plats att leva på. De sista orden är "Skapandet av en rättvis värld skulle kasta oss ut på ett oöverskådligt äventyr. Därför har vi valt att leva i en överskådlig men orättvis värld. Globaliseringen betyder inte slutet för krigen i världen. Globaliseringen ger dem bara nya uttryck och anledningar att bryta ut. Om vi inte lär oss att identifiera dessa nya orsaker och former kan vi själva bli dess nästa offer."

Så skapades den rädslans kultur som fortfarande råder.

Ps: bland mina papper låg Håkan Forsells anmälan av mentalitetshistorikern Alain Corbins bok om den okända människan. En helt vanlig bonde kring 1800 som bara efterlämnade ett par träskor. Då var den ännu inte översatt från franska, nu hittade jag den på engelska. Beställde den på alibris för 140 kr från USA.

Mycket att göra ändå händelselöst v7

Paradoxalt förhållande, ju mer det är att göra desto mindre upplever man. Det är alltså upplevelsen av upplevelse som förändras med stressnivån. Helt enligt modellen stresskonen. Ett händelserikt liv utan stress är således optimalt. Alla vet ju detta, det är därför ekonomiskt oberoende skattas högt, lottovinster och tre TV apparater på trisslotten är en stege uppför konen, Rut, Rot och pension likaså. Sedan finns hela uppbådet av andra vägar, andlighet, enkelhet, downsizing och insikt. Men mitt i detta finns en tredje väg, en obeträdbar väg för de flesta, men för några t ex Peter Griffin i Family Guy och en och annan på alla arbetsplatser en möjlighet - skamlösheten. Kanske är detta lösningen, att helt skamlöst bete sig som om man alltid är överst i stresskonen oavsett läge. Förnekelse? Javisst, men samtidigt är oftast tiden den avgörande faktorn med eller utan din medverkan. Är det inte därför vi skrattar åt Homer Simpson? De gör det vi borde göra oftare men inte klarar av. Istället slår det över åt andra hållet, den marmorhårda ytan poleras dagligen av ännu mer av duglighet, hur kommer filmen se ut när livet passerar revy? Som en three bullit powerpoint med Ramlösa till?

En hjälte

Hänt i veckan: flera bra lektioner med motiverade och intresserade elever. Kyla - 23 grader i natt, 30 minuter på rullen - passerade Arenbergskogen. Kajsa på resa två dagar. 90 minuter längdskidor på Mariebergsviken, en mängd idioter som gick i spåren - assholes!

Bra saker!

Igår kom mina Madshus Nanosonic skidor. Riktigt fina, stenslipade och grundvallade. Alpina pjäxorna var över förväntan, snygga och satt som ett smäck. Dessvärre var fakturan fel, men ett mail igår kväll och allt var fixat klockan 08:00 idag. En eloge till Pölder och hela gänget i Nässjö!

Ringde Frykmalms däckmarknad idag 09:25, behövde få dit de nya däcken nån gång. Klockan 10:05 var jag tillbaka, hade druckit kaffe och fått monterat hakkapelliiterna. Snabbt, billigt, bra.

Mätaren stod på 219721km vid bytet.

Mina Sorel Caribou med lammullsfoder dyker upp 48h efter beställning, kanonservice av Grand Shoes i Hägersten. Vad vore jag utan er? Barfota och kall.

Att klantarsla sig

Det onda: joggade klarälvsrundan i sakta mak på 70min. Hemma igen, helt idiotiskt, började jag göra "alfabetet" på gymbollen. På B tappade jag balansen och rullade ned på golvet med armbågen före. Det sa knak när ledband och musklar tänjdes ut. Smärtan var och är stor. Det kommer ta tre veckor minst...

Det goda: köpte ett par Madshus nanosonic skidor, bindningar och pjäxor på Pölders mässa på nätet, rabatt + gratis stenslip och grundprepp.

Vinterdäcken kom i onsdags, helt färska tillverkade V42.

Cornelia på kalas idag, middag med Mörtarna ikväll.

Luftade bakbromsen på mtb:n, nyper som aldrig förr, beläggen var rätt slitna också...

Det fula: vädret, förkylningen som varar en evighet, frisyren som blir när man bara har en hand.

Sture Dahlström revisited

Läser om Den store Blondino, minst decennium sedan sist. Märkligt hur en författare med så många läsare i 40 års tid inte fått större uppskattning. Verkligen inte en recensentfavorit, trots allt skriver han bättre än någon i det svenska deckarundret. Ett tecken så gott som något att litteraturjournalistik handlar om två saker, sälja böcker och positionering. Tror Sture var fel i tiden, hans maniska individualister passade inte 1975. Han var inte vänster och diskbänksrealist eller torr akademiker. Inte folklorist, sagoberättare eller naturlyriker. Det finns sannolikt ingen kulturvetare av manligt kön som inte läst Dahlström, ändå denna tystnad. Bland alla kvinnliga läsare vågar få försvara honom, varför inte? Han var en av de första som vågade skriva om kvinnors lust utan omskrivningar. I slutändan är det tragiskt att konstatera hur skräp hellre lyfts fram och diskuteras. Media är en fegt, konservativt, stelbent och okunnigt, raka motsatsen till sin egen självbild.

Nästa år är det tio år sedan Sture gick bort.

Veckorapport 41

Några händelser: Astrid sjuk torsdag fredag, min lärarkandidat är duktig, tränat bra, servat bilen, Kajsa var i Västerås, mor och far borta i Sälen hela veckan, fint väder men kallt.
Toppar: söndagens cykeltur i höstsolen, 63 km 2:08h, vinterhojen och vinterskor på -gôtt!
Såg en bra tecknad film på TV- Waltz with Bashir. Intressant om det kollektiva minnet - en historisk gren som är extra stor inom förintelseforskningen, inte konstigt att en Israelisk film problematiserar ihågkomster från sina krig och katastrofer.
Floppar: Speyside suger! Dessa inställsamma smörkolatoner. Inte igen.
Misslyckades med att fritera kyckling, fattar inte vad som blev fel, bitarna bara la sig på botten och blev aldrig gyllengula. Tror det var oljans fel, har aldrig misslyckats med rätten förut.
På nattduksbordet: fortfarande Saeterbakken Ikke forlat meg och Polk Understandig Iran
I väntan på: mina vinterdäck, var är mina finska gummin med fyrkantsdobb? Hakkapellita 5

Den engelska flaggan

Läste Imre Kertész bok igår kväll. Återigen återkommer Kertész till Budapest, den här gången förklarar han varför han som 20 åring inte kunde bli en intellektuell under kommunismen, hur han misslyckades som journalist, på grund av sin brist på moral, det vill säga - att han inte kunde skilja på sanning eller lögn, vilket gjorde honom omöjlig, en människa som inte kan skilja på lögn och sanning är värdelös i en diktatur. Man kunde tro att det var tvärtom, men även en slavs moral är en moral.

Jag bjuder på ett sound bite från boken "även de som inte fruktar döden, fruktar bödeln"

Nu väntar Stig Saeterbakkens senaste Ikke forlat meg

Att läsa

Beställde den här:
Understanding Iran Everything You Need to Know, from Persia to the Islamic Republic, from Cyrus to Ahmadinejad av William R Polk

Samtidigt mindes jag att Imre Kertesz bok "Den Engelska flaggan" borde ha kommit, den försvann hösten 2008 i bokfloden. Finns på bibblan, skall låna den asap. Kertesz är king, en av mina absoluta favoriter, har läst allt som finns på svenska - då menar jag allt!

Barnen tittar på Albert & Herberts julkalender, de älskar den - odödlig kvalitet.

Bra grejer och inte så bra grejer

Bra grejer: Fick mig en gruppkram idag av tre elever när jag bekände att jag lyssnar på dubstep. Tydligen rätt ovanligt bland folk "i min ålder", som det uttrycktes...LOL!
Vernerssons kommer upp till oss för årets Arvikamârten, alltid gott att vara med vänner.
Weltenburger Kloster Festbier - gott knäckig rund lager till oktoberfesten.
Åsså var det dags för klyftpotatis, entrecôte och bea igen -stereotyp moi?
Energin har återvänt - kan träna så smått igen, single speed backträning i tisdags.

Inte så bra grejer: försökte beställa Bröderna Dal og Spektralsteinerne från NRK webshop, det gick inte att köpa till Sverige! Jag kontaktade dem och fick svaret "Nei det går kun fra Norge". Dålig service! Sist hjälpte de mig och skickade tom med en påse NRK godis och penna.
Contador dopad likaså Mosquera = Screw you!

Spridda skurar

Nyss hemkommen från Cornelias sjuårskalas, vi var i Mariebergsskolans gympasal. Ingen började blöda, ingen kräktes, ingen gäst började gråta och inget gick sönder, i övrigt var det en kaosartad tillställning. Fick i vart fall stopp på killarna när de började kasta medicinbollar på varandra...De har en ohygglig energi, förhoppningsvis blir det lite sovmorgon för några föräldrar på söndag. Alla bra gympalärare har mitt fulla stöd och beundran.

Några hugskott: har blivit spårvägsaktivist öppna tåglinje Deje - Kil nu. Bygg monorail till Hammarö och flygplatsen. Bygg motionscenter vid I2 skogen med sammanhängande spårsystem och mtb leder. Öppna medborgarcenter där kommunens framtidsfrågor ställs ut.

Skulle vilja ha följande grejer:
Mauser m/98 i svensk prickskytteversion, man möter många coola stofiler på skyttetävlingar.

Citroen CX serie 1 med 2 l motor, rostfri och med frisk bakhjulslagring. Sålde ju min för 500:- saknar den emellanåt.

CyclOps powertap SLC effektmätarnav - bara 14 papp... en vettig investering för en som tränar 250 mil om året - eller hur?

Tystnadens pedagogik

Förlorade rösten i torsdags pga en förkylning.
Tre lektioner senare är jag många erfarenheter rikare.

Några intryck:
Eleverna accepterar en svårighet och anpassar sig snabbt.
Behovet av frågor ökar - även ämnesrelevanta sådana!
Mina svar på tavlan måste vara stringenta - förtydligande ord finns ju inte.
Jag måste se varje elev, rikta mig dit och uppmärksamma individen.
Det underläge som handikappet utgör bryter is - när min kunskap efterfrågas är det äkta
Eftersom min kommunikation är rakare, personligare och ansträngande tas budskapet emot med mer ansvar, vilket också gäller lättsammare sociala samtal.

Nackdelar?
Inga på kort sikt, däremot blir tempot lägre vilket kan bli ett problem på längre sikt.

Slutsats?
Ingen frälsarpedagogik men en fantastisk övning i kommunikation och självbehärskning.

Varför gillar jag Finland?

Fick frågan idag varför jag gillar Finland?

Mitt svar var att det började med intresset för finska vinterkriget när jag var liten men att det numera är kulturen, musiken och litteraturen som lockar.

En annan förklaring är en historia från finlandsbåten.
Kajsa och jag åkte till Helsingfors i december 2000. På båten möter vi en lindrigt nykter man, han säger - "det är inte ofta en finländare hälsar en svensk välkommen till Finland, men dig saluterar jag" därefter går mannen upp i stram givakt.

Med ett sånt mottagande kan man bara känna sig välkommen.

Steppe magazine

Har läst nummer ett och två av tidskriften Steppe Magazine. Väldigt fint papper, bra tryck, fina bilder, lite reklam och många intressanta artiklar och reportage. Den spänner över allt från konst, arkitektur, geologi, antropologi, mat, kultur, textil till politik. Jag lär mig oerhört mycket.
Blir nog prenumerant, helt klart en tidskrift i min smak. Turkmenistans framlidna president Turkmenbashi, har åttastjärnig cognac uppkallad i sitt namn. Intressant i 100% muslimskt land.
Det stod om medeostadion också, enligt en norsk skridskosite är den nedlagd, enligt steppemagazine från 2007 är det möjligt att åka skridskor där måndag till torsdag på allmänhetens åkning. Vid en närmare granskning kan man se att den blivit restaurerad.