Norgeresan 2023

 Tanken var att köra under fyra dagar och hålla det lite kortare, bara 40-50 mil per dag, men det blev inte så. I Röros var bara klockan 14 när jag var där och staden var liten dessutom pågick en stadsfestival med massor av människor och turister. Efter en promenad och titta på det gamla gruvsamhället beslutade jag att fara vidare utan något egentligt slutmål, det blev en lång dag i sadeln. När regnet kom i Ottadalen var det bara att fortsätta västerut mot gamla Strynefjellsveien som jag planerat att köra dagen efter. Det blev kanske resans höjdpunkt, en fantastisk grusväg över berget, snöfält, solnedgång och regnbåge. Nedfarten var rejält kurvig och som alltid är serpentinsvängar roligare uppför. 83 mil och över tolv timmar i sadeln är jobbigt även om jag märker att min körförmåga är avsevärt bättre nu än första gången jag körde i Norge 2018 och 2019 trots att bägge de första dagsetapperna var tio mil kortare. Första natten på Folva Adventure Camp, träffade en trevlig dansk som bjöd på frukostkaffe. 

Fredag

 Under lördagen skulle jag egentligen köra till Stryn från Röros men nu var jag redan två mil därifrån, istället blev det en tur ut på Stadlandet och ett besök på Vestkapp, den punkt på det norska fastlandet som ligger längst västerut. Stadlandet är känt för sitt hårda väder, sandstränder och surfare. Vägen dit var en utmärkt mc väg och naturen gick inte att klaga på tyvärr var utsikten uppe från berget lika med noll, tjock dimma och fåren längs den smala vägen upp smälte ihop med djuren. Naturen och vägarna kring Nordfjord är fina, jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka. Norge har handlat mycket om de nationella turistvägarna och fjällövergångarna för mig men sanningen är att det finns mängder med precis lika fantastiska vägar som inte står i guideböckerna. Tyvärr har ju ofta husbilsturisterna både tiden och möjligheten att vara precis överallt i juli augusti. Det bästa är att åka i juni som jag hade möjlighet till 2018. Efter resan västerut återvände jag till planen och åkte ned till Sogndal, tog 55:an uppför Sognefjellsveien och sedan betalvägen Tindevegen över till Övre Årdal. Tindeveien var en upplevelse tyvärr kom regnet och fjällvinden friskade i så det blev att snabbt ta sig ner. Övre Årdal är en bruksort, inte en turistort, därifrån åkte jag upp till Tyinkrysset för att sedan åka ned igen längs gamla Fillefjellsveien som numera är ersatt av en tunnel. Därifrån körde jag genom Hemsedal, det är den kanske minst dramatiska fjällövergången mellan östlandet och västlandet. Planen var att åka till Nesbyen ett par mil öster om Gol men när jag väl var där hade jag inte ro att stanna så jag fortsatte mot Hönefoss. Milen började kännas riktigt dryga nu och jag hade ingen riktig plan på var jag skulle stanna. Jag passerade flera campingplatser med fortsatte ändå, jag ville naturkampa men samtidigt hade jag ingen plan för var. Hönefoss passerades på nybyggda E16, trafiken var gles, jag var trött, fortsatte mot Jevnaker men hittade ingen plats att stanna, det var motorväg och viltstängsel. Strax innan Maura lämnade jag E16 och började leta nattkvarter. Nu var ribban låg, nästan varsomhelst skulle duga men ändå inte nära ett hus eller direkt vid motorvägen, det blev en större skogsdunge vid motorvägsavfarten men det fanns bra en torr skogsväg in och risken för besök var låg, enda som störde var enstaka fordon och en massa kor med bjällror runt halsen i närheten. Ännu en dag med +800 km och hela fjorton timmar i sadeln. 

Lördag

Söndagen inleddes med mulet uppehållsväder, prognosen var regn inom två timmar. Jag satsade på att riva lägret och komma iväg innan regnet. Efter bara en mils körning kom regnet, först fint och tätt sedan allt tyngre. Ute på motorvägen söderut började det hällregna, därefter kom och gick regnet i ett par timmar till. Dagens första mål var Örje och Haldenvassdragets museum. Ett litet fint museum, med en intressant utställning om flottningen, kanalerna och slussystemen från 1800 talet. Sedan påbörjades resan söderut mot Brekke slussar, de ligger några kilometer från Halden och är ett häftigt bygge med rejäl fallhöjd. Värmen och solen hade kommit och det var dags för ett bad i Haldenvassdraget. Trots vädret var det bara ett fåtal besökare på den annars stora och välhållna badplatsen med både hopptorn, bryggor och stegar. Norrmännen är inte så mycket ett badande folk, det var samma i Lustrafjorden trots sol och värme var badplatsen nästan tom.

Söndag

Efter badet fortsatte resan in i Sverige och Nössemark där jag handlade för att sedan åka söderut i Dalsland till Tresticklans nationalpark. Det finns inget naturrum vid Tresticklan däremot en liten entré med info och handikappanpassad gångväg. Själva nationalparken ligger ytterligare en halv kilometer längre in och naturen präglas av berghällar och sjöar. Det är vackert och tystnaden är kompakt. Efter besöket körde jag brudfjällsvägen i Dalsland för att sedan åka hem till Karlstad och överraska mina föräldrar som väntade mig först dagen efter.

MC semester 2022

 Temat för årets MC semester var att besöka så många av Triumphklubbens poängtävlingsmål som möjligt för att sedan avsluta med att besöka Britanniarallyt. I år arrangerades rallyt hos Bengalos MC i Uddevalla.

Måndag

Start i Karlstad 8:10, satte kurs mot Kristineham - Degerfors - Askersund - Vadstena för att besöka Naturrum Tåkern. En fin plats med ett häftigt hus med enormt vasstak. Sedan skulle jag åka direkt ned till Nybro,  enda utflykten blev till Eksjö centrum för att se på den välbevarade trästaden. I Vetlanda blev det lunch innan avfärd mot James Bond museet i Nybro. Tyvärr åkte jag fel och svängde mot Målilla istället, därför blev det mer logiskt at börja med Arontorps kroppkakor och Långe Jan på Öland innan museet i Nybro på vägen mot dagens slutmål, Ebbamåla bruk i Blekinge. Kroppkakorna var goda och energin behövdes, det blev en lång dag i sadeln med ca 75 mil. Ebbamåla bruk ligger vid Mörrumsån. Tanken var att spänna upp tältet men jag hittade en jaktpaviljong som kunde användas som vindskydd. Det blev lite kylslaget på natten, men komforten på liggunderlaget placerat på två breda plankor var bra. 

Tisdag

Morgonen var lite kylig där i Ebbamåla, men efter bara ett par mil började solen värma. Målet för dagen var att ta en selfie för poängtävlingen vid Autoseum i Simrishamn och vid Ale stenar i Kåseberga. Vädret var fantastiskt och turen längs kustvägen var fin. Enda böket var kring Ystad, helt hopplös trafiksituation. Nere i Smygehuk blev det en glass, därefter blev det en sväng till Falsterbo och Skanör. Det här är Skånes Danderyd, en slags enklav av rikedom med massor av turister. Sedan åkte jag till Västra hamnen i Malmö för att bada, temperaturen var 27 grader och vattnet kallt. Innan jag åkte till min kompis Per i Dalby tänkte jag stanna i Lund och köpa med lite öl. Lund var hett, avstängt och jobbigt, men jag lyckades i vart fall. Tyvärr visade sig Per ogilla ale och ipa, men det kommer nog snart någon annan på besök till honom som uppskattar ölet. 

Onsdag

Det blev sent hos Per och avfärden sattes till 11:00. Målet var att besöka Grimetons radiostation utanför Varberg. En långvågssändare som fortfarande fungerar med 100 år på nacken. Sändaren är ett världsarv idag. De hade byggt upp ett besökscenter och en modern utställning. Efteråt åkte jag ut på E6 igen, massor av trafik och vid avfarten till väg 41 var det kö. För mig var det första gången på den vägen. Fint, vägen gick i en dalgång med jordbrukslandskap. Målet var nu Basta kvarn i Blidsberg ett par mil norr om Ulricehamn. Ett idylliskt och välbesökt resmål, uppenbarligen välkänt i trakten. Efter en fika fortsatte färden mot MC Konsult i Lidköping där ytterligare ett par poäng fanns att hämta. Det var många motorcyklister ute i den fina sommarkvällen. Tyvärr började min mc att dö på tomgång vid motorbroms, oklart varför, men byte av tändstift är på gång. Efter Lidköping fortsatte jag västerut och sedan norrut mot Dals Eds Motor och MC museum för ytterligare fem poäng. Nu började jag bli trött och solen var på väg ned. Efter några varv runt Dals Ed hittade jag till slut museet, ingången låg i entrén till en Willysbutik. Det var stängt men jag handlade kvällsmat och frukost. Planen var att fortsätta mot Halden och hitta en plats att tälta på så fort jag kommit över på norska sidan. Efter någon mil in i Norge kom en brukarväg att köra in på. Nu var det nästan mörkt och tältet kom upp snabbt. Efter kvällstéet och en rejäl macka med schwarzwaldskinka blev det läggdags. Några norska raggarbilar passerade mot Sverige, annars en lugn väg.

Torsdag

Daggen hade gjort allt blött, nästan som efter regn. Morgonte och en påse frystorkad frukostgröt innan lägret revs. Resan fortsatte mot Halden, på vägen mötte jag en proffscyklist i norska UNO X teamet. I Halden var det morgonrusning, jag stannade och tankade och smörjde kedjan. Målet med dagen var att besöka det nyligen invigda Utöyamonumentet längs E16 mot Hönefoss. Först upp till Oslo, sedan runt staden på ringleden och ut på E16. Morgontrafiken var intensiv och det tog stopp, jag fortsatte i vägrenen, flera mc körde mellan filerna. Tillslut tog det stopp helt och jag tog ett impulsivt beslut att hitta en annan väg. Ut mot Bogstad och vidare mot Sörkedalen, många som tränade rullskidor och cykel, inte konstigt att det var nästan bilfritt, det var en återvändsväg. Jag fick åka tillbaka och fortsätta mot Baerum och Asker i rusningen som nu inte var lika häftig längre. Nya E16 är ett stort vägbygge som tog ned farten men tillslut var jag framme. Tyrifjorden öppnade sig och porten till Ringerike passerades. Därnere syntes Utöya, en kort serpentin ner till färjeläget så stod det där monumentet. En gripande plats som påverkar dig. Det totala vansinnet i massakern, alla dessa unga döda, en tung plats att vara på. Tanken var att inte åka samma väg tillbaka utan att åka mot Drammen och vidare ner under Oslofjorden i Dröbackstunneln. Vägen mot Drammen var fin, en tysk husvagnsägare körde riktigt fort framför mig i hårnålarna. Värmen steg och steg, det höll på att bli en riktigt varm dag. Trafiken tätnade på väg mot Dröbak, vägen växelvis 40 km/h genom småsamhällen, 60 och 80. Trots att det är en viktig led som ska avlasta hela Osloområdet är vägen nästan parodiskt seg. Tunneln i sig är brant nedför och brant uppför, mycket trafik, högljudda fläktar och mörkt. Det var kort sagt inte trevligt. Några mil senare är det dags för rast i skuggan och en fika. Värmen är hög och resan inte särskilt behaglig, planen är att åka neråt Uddevalla, ta poängen på museet och hitta en tältplats någonstans i Dalsland. Vid Fredriksstad ser jag skylten om fästningen och gamla stan. Det får bli en tur dit, platsen har jag tidigare sett på en norsk dokumentär om Glomma som rinner ut i havet där. Sen står där en skylt till Roald Amundsens födelseplats, självklart blir det en utflykt dit innan besöket i Fredriksstads gammelby. Han försvann 1928 i en flygolycka i norra ishavet på en expedition och minnesstenen är rest på hans födelseplats. Det är en mindre villa högt över Glomma och har ett besökscentrum. Fredriksstad är en fästningsstad strategiskt belägen vid Glommas inlopp, vallgraven är fortfarande intakt och fästningsvallarna är kvar. Staden är kullerstensbelagd och full av turistiska kaféer och butiker. Ett sidofort Kongsten skyddar huvudfortet, på sidofortet finns en liten utbyggnad för ytterligare pjäser som kallades "Svenskeskrämman". Ironiskt, kanske dubbelironiskt, men ett minne från den tiden då vi låg i krig med Danmark allt som oftast. Efteråt blev det snabba mil på E6 söderut, värmen var hög och i Uddevalla hade museikaféet slut på äggost. Jag letade upp en indisk restaurang, åt middag och gick sen för att handla kvällsmat och frukost. Därefter åkte jag norrut för att ta ett bad i en sjö. Tanken var att hitta en tältplats i närheten men det visade sig svårt. Bad blev det dock i Stigen, därefter söderut igen för att leta nattkvarter, det blev återigen en avtagsväg för skogsmaskiner. Klockan var inte så mycket men jag var trött och tog tidig kväll. 

Fredag

Egentligen hade jag inte tänkt besöka Johans MC och ta de två poängen men det fanns tid och jag ville inte checka in för tidigt på Britanniaträffen. På vägen tillbaka åkte jag via Lilla Edet och vidare mot Ljungskile. Det blev broöppning. Det visade sig klokt att checka in på träffen vid 13 tiden, fick en bra tältplats.

Lördag

Det går att säga mycket om Britanniaträffen, bra ställe på Bengalos MC i Uddevalla, fina trakter. Träffade många kul människor, blev sittande med det norska gänget, mycket trevligt. En och annan öl blev det, tipspromenaden var precis lika svår som vanligt. Köpte årsbrickan och träff t-shirten. Badet nere i ån var varmt och skönt, lite lerigt på väg upp och ner, men lite grisigt ska det ju vara på träff. Det var tre band på kvällen, ett ungt hårdrocksband Black house hill, tyckte jag bäst om. De andra banden var rätt trötta. Träffturen varade en dryg timme i lugn takt på småvägar som jag delvis redan kört på torsdagen och fredagen.

Söndag

Start från Uddevalla ganska tidigt, hade en rätt lång dag i sadeln, lyckades köra fel och fick ta vägen genom Vänersborg. E20 var tämligen hysterisk med hård trafik, men efter Örebro drog jag till Grythyttan och måltidens hus för poängjakten. Det var varmt men gles trafik. Sammanlagt körde jag ca 380 mil under veckan, men långt blev det bara på måndagen med över 70 mil.

Veckorapport 04

Ännu en vecka av hårt arbete, fortfarande rättning kvar. Kanske kommer det bli klart nästa vecka, det är målet i vart fall. Har ett fyrtiotal uppsatser att gå igenom, det tar ca 20 minuter att läsa, kommentera och administrera resultaten, så 800 minuter kvar. De där 45 timmarna i veckan vi har behövs. Projektet att lyssna på musik från fler länder fortgår, jobbar mig igenom Asien nu. 58 länder 2019 var väl helt ok, men nu är det 100 som är målet. Sedan ett par veckor ser jag lokalnyheterna Vestlandsrevyen på norsk tv. Jag har en idé om att det kanske inte spelar så stor roll, lokalnyheter som lokalnyheter. Med undantag för väderrelaterade händelser är det ungefär detsamma, till och med det politiska läget. I Bergen misstroendeförklarar Socialistisk Venstre tillsammans med högerpartierna en socialdemokratisk nämndsordförande, kanske avgår hela kommunstyrelsen. Anledningen är att en skyddad identitet avslöjats vid digitalisering av ett skola-hem system. Shit happens kunde man säga, men inte i dagens debattklimat.

På pallen

1. Besök av Ulrikssons, På Spåret kväll
2. Landet Syldavien känt från Tintin existerar
3. Mina nya bromsskivor till motorcykeln har kommit, tillsammans med 12 titanskruvar till dem, snygga och overkligt lätta. Nu saknas bara en saxlyft att stötta upp med under motorn så jag kan ta väck framhjulet, Biltema nästa.

Sladd

Upptäckte under färd att frambromsen på touringcykeln knappt fungerade, det var rost på cantileverpinnarna på framgaffeln som var orsaken. Nu är det uppsmort både fram och bak. Nya bromsgummin ska beställas.

I diket

Tränade på gymmet, kändes helt kraftlöst, slalomåkningen tidigare på dagen hade satt sina spår, fast inte i armarna trodde jag.

Nattduksbordet

Började läsa Henrik Berggrens bok om New York, ok så långt, sen kom två böcker jag beställt. Samhällsplaneringens Teori och Praktik red. Gunnel Forsberg samt Das Sauna Kockbuch. Den sista är riktigt charmig, lusten att ha en bastu är enorm just nu. Minns när Alti fiskade braxen i mjärde i Alsterån som han sen tillagade i folie på elden vid bastun.

Norgeresan 2019

Årets norgeresa var planerad i detalj. Allt tycktes perfekt fram till några dagar innan då väderprognosen försämrades kraftigt. Det utlovades inte bara regn utan orange risk för skyfall med tillhörande problem såsom bortspolade vägbanor och vattenplaning på den vägen som var kvar. Ett par dagar innan avresa bestämde jag mig för att köra enligt planen fast åt andra hållet. Börja i norr och resa söderut. Det verkade vara minst dåliga alternativet. Ett tag övervägde jag att genomföra resan till Lofoten och Nordkap redan i år istället.  Men avståndet avskräckte, jag vill ha mer tid till det då den snabbaste turen skulle vara närmare 400 mil. Lite i mastigaste laget för sex dagar. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt ändå.

Torsdag 13 juni Gävle - Aurland 746 km

Avresa 07:00, allt är förberett, himlen är blygrå, jag tar på regnstället och gummihandskarna, idag ska jag resa genom lågtrycket och ut till högtrycket på andra sidan Norge.

Resan går via Mora, vasaloppsvägen, Elverum, Hamar, Gjövik, Fagernes, Laerdal, Aurlandsfjellet och slutligen Aurland

Redan på Valboslätten bryter hällregnet löst, det går i sjuttio på motorvägen och sikten är minimal, men regnstället håller mig torr. En positiv överraskning. Gummihandskarna över mc handskarna är en hit, helt torr och varm. I Mora stannar jag för att tanka, det har regnat hela tiden. Vid Spjutmo kraftstation korsar jag Österdalälven och reser vidare på vasaloppsvägen. Det är helt tomt på bilar. Framme i Fiskarheden vet jag att bron över Västerdalälven i Torgås är stängd så det blir en liten omväg norrut via Transtrand. På vägen till Rörbäcksnäs är det dags för fika, jag börjar bli sliten redan, men med ny energi i kroppen vänder det. På norska sidan känns allt bättre, ny tankning i Elverum. De håller på att bygga ny väg till Hamar, det är massor av trafik och inte trevligt. Innan Hamar missar jag rätta avfarten och tänker att det nog blir bra ändå med E6 istället. Fel tänkt, det är ett enormt vägbygge upp till Lillehammar, det går i 50 och är hårt trafikerat av anläggningsfordon. Bron över Mjösa bjuder på dimma. Ner mot Gjövik är det fortsatt hård trafik, detta är vägar jag inte tänker åka på någon gång igen tänker jag. Mot Fagernes glesnar trafiken, vägen börjar slingra sig och det skulle kunna vara toppen, men den våta vägbanan och lätta strilet i luften gör att jag inte kan njuta av åkningen. Sen kommer ett vägbygge som kräver omledning, via en brant hårnålsväg nedåt mot Bagn. I Fagernes är det återigen dags för tankning. Nu går det på kända vägar, E16 mot Vang i Valdres är fin, här känns det hemma. Vid Tyinkrysset är planen att åka mot Övre Årdal, men vägen är stängd och öppnar inte förrän ett dygn senare, en missräkning. Istället fortsätter jag mot Laerdal. Nu har det slutat regna, vägbanan är torr och solen tittar fram. Det är sena eftermiddagen och jag fattar det felaktiga beslutet att fortsätta lite till, över Aurlandsfjället. Aurlandsfjället är en nationell turistväg och helt fantastisk, den ska köras från Laerdal mot Aurland, utsikten över fjorden är otrolig, vackrare än Geiranger från Örnesvingen om du frågar mig. Men så var det detta med trötthet. Redan uppe på fjället stannar jag för middag, det lutar på parkeringen och jag är ytterst nära att välta hojen när jag stannar. Jag räddar upp det till priset av en muskelbristning på högra sidan av bålen. Nu är jag så ofokuserad att när jag stannar vid rastplatsen över serpentinerna ner mot fjorden lyckas jag inte manövrera hojen rätt på den brant lutande parkeringen, så nu välter hojen! Jag står stilla, men ska vända runt. Så ligger den där, motorn igång. Jag stänger av och börjar försöka lyfta. En holländare kommer till min hjälp, han lyfter och har till och med tejp för att sätta fast blinkersglaset som lossnat. Förutom lite repor på ena sidoväskan och det trasiga glaset så är allt helt. Jag har haft tur, massor med tur. Nerför serpentinerna tar jag det väldigt lugnt, jag tittar efter någonstans att bo, det finns en camping precis vid utfarten. Det blir perfekt. Det känns förstås onödigt att det blev så här, jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle hända mig, men så är det med erfarenhet. Trötthet, fullastad hoj och brant lutning blev en grej för mycket att hantera. Vägen över fjället är fantastisk, jag åker gärna den igen, fast helst åt andra hållet då, jag föredrar serpentiner uppåt.

Fredag 14 juni Aurland - Fossfjället - Gaularfjäll - Hardangervidda 590 km

Jag vaknar tidigt, redan vid femtiden. Det går inte att sova mer, frystorkad frukost, kaffe och lägret är rivet innan sex. 06:15 kör jag iväg, först av alla, tankning och sedan mot Flåm och vidare mot Stahlheimskleiva. Det är en enkelriktad superbrant väg, 18% lutning nerför, det är för tvärt för att kalla det serpentin, känns mer som en korkskruv. Utsikten från hotellet på toppen var oerhörd, vattenfall bredvid och finväder men asfalten är dålig så man får se upp. Efter Vinje på väg 13 kom resans överraskning, Vikafjället, jag visst inte att det var en fjällövergång där. Det är fortfarande tidigt, ingen trafik jag har fjället för mig själv. Det är fantastisk åkning uppför med både serpentiner och hårnålar. Nerfarten mot Sognefjorden är tekniskt enklare och bjuder på dessa vyer som gör Norge till det vackraste landet. Färja vid Helle till Dragsvik och snabbt vidare mot Gaularfjell som är en nationell turistväg. Det är fortfarande tomt på trafik, grymt fin körning uppför och över fjället. Sen visar sig återigen Norge från sin bästa sida, sol, forsar, får, timrade stugor. Det är nästan så det blir en överdos, hur kan man klämma in fjäll, pastoralt landskap, forsar och massiv grönska på så liten yta? Vägen ned från Gaularfjället är som hämtat ur en film, finns det på riktigt? Kommer inte överjordiska väsen att titta fram? Ner mot Sogndal är vägen bred men kurvig, rastplatsen vid Jölstravattnet är kanonfin. Efter Jostedalstunneln stannade jag för att se på glaciären, Jostedalsbreen. Nu var det varmt och jag ville inte stanna i Sogndal för en glass, fartvinden kyler bäst. Färja över Sognefjorden igen, sen tankning i Laerdal för vidare färd genom nya tunneln, världens längsta vägtunnel, 24,5 km. Ingen höjdare även om den har fått tre större salar med färgad belysning. Väg 50 upp genom Aurlandsdalen, Sudndalen och Hol är ingen större turistväg trots att det är en fjällövergång. Vägen genom de gamla mörka tunnlarna i spiral är läskig, kraftverksdammarna där uppe är mest karga. Det känns ogästvänligt och i fonden ligger fjällmassivet Hallingskarvet som också är en nationalpark. Om man kan känna att ett berg har integritet så har detta det. Dit går man inte bara med en termos och en banan för att se på utsikten. Framme i Hovet köper jag en påse Seigmenn, knäskydden skaver och jag är trött. I Geilo börjar vägen över Hardangervidda. Det är en nationell turistväg som trafikeras av mycket tung trafik trots att den är snirklig. Det är verkligen kalt och otillgängligt. När jag planerade resan tänkte jag stanna en natt uppe på vidda men de tankarna verkade befängda när jag väl var där. Vägen ned genom Måbödalen går längs en djup ravin, det är brant nedför genom tunnlar och det känns sådär med en motorbromsande långtradare som flåsar en i nacken. I Eidfjord är det MC träff för engelska motorcyklar, jag kör förbi, kanske skulle jag ha stannat, det var en vacker plats. Eidfjord vid Hardangerfjorden verkade väldigt mysigt. Nu blev det fortsättning till Lofthus och en camping, hade inte planerat det heller. Det blev tält under körsbärsträden. Det märks att det är bördiga trakter, det lukar växtlighet. I sydväst syntes en glimt av Folgefonna, toppen på en glaciär. Dessa kontraster inom bara ett par mil. På campingen förbarmade sig en husbilsägare och lånade ut en campingstol.

Lördag 15 juni Lofthus - Röldal - Haukelifjäll - Ryfylkeveien - Jaeren 496 km

Vaknar återigen tidigt, äter och packar ihop. Vägen längs Sörfjorden av Hardanger är fin, inte spektakulär att köra, men vackert med vattnet och odlingarna i sluttningen. Det är en nationell turistväg men inget jag kommer planera för att köra igen. Odda är en gammal industriort, i Sverige är vi vana vid att det är så här det ser ut, men Odda är lite udda i Norge. Därefter hade jag planerat in en avstickare över Haukelifjäll, jag ville åka den fjällövergången också. Men innan dess väntade Röldalsfjället, den gamla vägen var helt nyasfalterad som en gokartbana över berget. Det var tidigt och jag var återigen helt ensam. På östsidan lyste morgonsolen och det var hur fint som helst, kändes intressant att komma ner till toppen av en skidlift. E134 över Haukeli har några gamla passager kvar. Tyvärr var Gamle Haukeliveien stängd, det fick bli tunneln ut mot Haukelisäter istället. En kortare gammal väg fick jag åka istället för Svandalsflonatunneln i vart fall.
Nu väntade väg 520 mot Sauda, jag visste inget om den innan mer än att de avrådde från att åka den med husvagn. Det är en extremt snirklig, smal och kuperad väg med massor av skymda kurvor. Strax innan Sauda blir det mer av en vanlig väg och resten av vägen mot färjelägena till Stavanger är bred och fin, fast trevligt kurvig. Utsikten mot Saudafjorden är i brist på superlativer, hänförande. Sämst är biten kring Jörpeland som är genom ett flertal samhällen men mycket trafik och 60 gräns. Det var varmt och soligt, jag kände mig kokt och hungrig på en gång. En matpaus i skuggan på en badplats på andra sidan Stavangerfjorden var skönt. Här hade jag ändrat reserutten. Från början var tanken att åka direkt till Lysebotn härifrån, men jag låg redan före planen så det fick bli en tur till Jaeren som är en nationell turistväg längs kusten. På vägen dit passerade jag Solla flygplats, det var flygdag och en fyrgrupp propellerplan flög. Många stod vid vägkanten och tittade. Efter att ha bevistat några flygdagar vet jag en sak, det tar tid, det heter inte flygDAG för inte. Men precis när jag åkt därifrån såg jag två F16 som flög tillsammans med et propellerplan. Som tur var gjorde en av jetkärrorna en lov precis framför mig. Jaeren går i ett jordbrukslandskap med enorma gårdar längs ett platt landskap. Det känns som Danmark. Tyvärr är vägen vare sig särskilt nära havet eller kurvig, kuperad eller försedd med information eller några faciliteter som brukar finnas vid turistvägarna. Tyvärr det var en besvikelse, det borde inte få vara en nationell turistväg, skyltarna med privat område och no camping kändes också som Danmark. Tyvärr har jag inget gott att säga om denna del av Norge, undvik Stavangerområdet. Det började regna, jag var återigen trött, en camping som låg bra till på kartan visade sig vara en stenöken för husbilar. Det blev till att åka inåt landet igen för att komma närmre Lysebotn som var planen för söndag. Regnet blev värre och värre, jag var trött och hittade ingen camping. Till slut såg jag en skylt, det visade sig att ingen campade där utan alla bodde i stuga eller i hotelldelen. Stugorna var slut så det fick bli hotell. Ett kristet hotell i Tonstad. Det blev dyrt, men det var skönt, precis vad som behövdes. De enda andra gästerna var män med mindre barn, inga kvinnor. De tillhörde olika kyrkor och var på läger med barnen berättade receptionisten. Vägen upp mot Tonstad var fin, tyvärr gjorde regnet att det inte blev så kul.

Söndag 16 juni Tonstad - Lysebotn - Rjukan - Oslo 487 km

 I frukostmatsalen stod maten framdukad i kylar. Det fanns mycket att välja på och ett par laxmackor satt perfekt. Idag skulle jag köra det sista som var planerat, jag låg före schemat med en hel dag. Turen till Lysebotn var tänk som första riktiga körningen dag två i det ursprungliga programmet. Det regnade lätt och Sirdalsvägen var underbar, fast blöt. Serpentinvägen till Lysebotn är extrem, det är ingen turistväg av goda skäl. Nu valde jag att åka både upp och ned, regnet gjorde att någon "aktiv" körning inte var att tänka på. På uppvägen var det dimma, jag fick möte med turistbussar, det var inte trevligt. Jag kommer inte åka denna vägen igen heller tror jag. Om så tar jag färjan från Forsand och åker upp, det är det bästa. Sen väntade Suleskardveien som går genom ett bergslandskap med får som betar. Vägen är stängd på vintern. Den var en positiv överraskning, lagom kurvig och tillräckligt bred. Vidare mot Rjukan, väg 45 mot Dalen och Åmot och väg 37 mot Kongsberg är kanonfina mc vägar, jag mötte flera hojåkare. Hit återkommer jag gärna när det är torrt. Telemark har lägre berg med barrskogsklädda sidor, kändes lite som en bröderna Grimm saga att åka i detta landskap. I Vemork stannade jag på industriarbetarmuseet som mest handlar om hjältarna från Telemarken och kampen mot tungvattnet. Det var ett fint museum, platsen gör att man verkligen förstår vilket mod som krävdes att genomföra detta. Mer special forces uppdrag än så blir det inte. Även de andra delarna om industriorten var intressanta. Tydligen valde Norges socialdemokrater inte sida mot ryska revolutionen förrän 1923. Rjukan är centralort i Tinn kommune som är vänort till Sandvikens kommun. Jag förstår valet, två orter som totaldominerats av arbetarrörelse och en stor arbetsgivare. I Rjukans fall tog allt slut 1988 när Norsk Hydro lade ned verksamheten där.  Vid Tinnsjön stannade jag och tittade på monumentet över de döda vid färjesprängningen som till slut stoppade tungvattnets färd mot Tyskland. Vägen över Kongsberg, Drammen mot Oslo är tätt trafikerad, här vill man inte uppehålla sig mer än nödvändigt. Blir det en resa i dessa trakter så blir det Dröbaktunneln. I Asker åkte jag in till kyrkogården och lagade middag. Kyrkor har ofta bänkar och små parker eller till och med toa som man kan nyttja, ett litet tips. Under kursen i hållbar stadsplanering läste jag en text om just Asker kommun som ställde frågan om en sån ort kan fylla storstadens roll som en slags levande sovstad som gör att man inte pendlar in annat än till jobb i Oslo. Jag är ledsen, forskarnas hypotes håller inte, svaret är nej. Lugnt, sömnigt, rikt, lite som ett norskt Sollentuna fast utan Malmvägen. Skillnaden är utsikten, det är finare i Asker. På telefonen sökte jag efter en camping i Oslo, jag körde ungefär som jag mindes kartan på skärmen och kom rätt. Perfekt, en fin camping med nytt duschhus, superfräscht. Oroade mig lite för mina ryska grannar, men de var hur lugna som helst.

Måndag 17 juni Oslo - Halden - Morokulien - Karlstad 406 km

Sov gott, vaknade tidigt, åt frystorkad äppelgröt med kanel. För en gångs skull var jag inte först. Först upp är de utländska arbetarna som bor billigt på campingen. Min plan var att åka runt lite i Oslo och kolla, jo tjena, var ju värre än Stockholm, fast med dålig gatubeläggning och en miljon rödljus. I Oslo ska man gå, det är litet. Åkte i vart fall över Karl Johan. På vägen in passerade jag USA:s ambassad och såg en massa folk som cykelpendlade in på kolfiberhojar. En körde Felt triathlonhoj med djupa kolfiberhjul, med ryggsäck och POC hjälm. Här finns det pengar. Även ut ur Oslo är trafiken hetsig, ju längre söderut i Östfold man åker desto mer likt Sverige blir det. Husen blir faluröda och landskapet påminner om vanlig svensk jordbruksbygd. I Moss blir det tankning, jag fattar inte hur norska städer funkar. På ställen som jag tänker är små byar är det köplador och kommers, men ingen stadskärna. Hela stor Oslo håller på att växa ihop som en slags arbetsmarknad tror jag. Men det är mycket jag inte förstår. Hur kan landsbygden vara så befolkad? Hur kan de bygga så många hytter? Det måste finnas fler hytter än invånare. Stora hytter, som nyttjas när? Av vem?  Ändå verkar det råda byggboom av hytter. Överallt skyltar om nya hytter.
Fredrikstens fästning i Halden berättade mormor om, det var där Karl XII blev skjuten. Nu har jag varit där, det är flera fort på en mycket strategisk plats. Det som slår en är att avståndet mellan platsen för kungens död och fästningen är för långt för att det dödande skottet skulle ha kunna komma från en musköt. Att teorin om ett skott från de egna uppstod är helt logiskt mot den bakgrunden. Den senaste teorin är att det var en kartesch, ett druvhagel skjutet från en kanon alltså. Tydligen ska det ha funnits exakt matchande kalibrar på sådana kulor i fästningens register från tiden. Kalle dussin hade rejäl otur alltså. Sedan 1905 är platsen fredlig och avrustad, de höll på att bygga upp en scen för operan La Traviata nu i sommar. Betydligt trevligare. Nästa anhalt var Morokulien, jag åkte lite fel och det blev en omväg, men vilken omväg! Väg 22 mot Mysen, var superduper, torrt, kurvigt, soligt. Väg 21 mot Skotterud är ännu bättre, en superväg för MC. Morokulien ligger precis på gränsen, namnet kommer av det norska och det svenska ordet för just kul Moro + Kul. Det är en plats att fira norsksvensk gemenskap och fredliga relationer. Efter lunch i Morokulien bar det av mot Karlstad. Detta är hemmavägar för mig, vet inte hur många gånger jag åkt till Arvika.

Tisdag 18 juni Karlstad - Strängnäs - Gävle 409 km

Planen var att besöka Arsenalen i Strängnäs, försvarets fordonsmuseum. Det tog lite drygt två timmar dit. Snabbt, soligt och medvind på motorvägen. På 120 vägen blev jag omkörd av en från en ryggmärkesklubb, han hade kortbyxor och tennisskor, höll bortåt 150 km/h. Museet har en mängd stridsvagnar och några fint uppbyggda miljöer. Väl värt att besöka för den som gillar stål. Ändå är det något deprimerande med dessa monster. Hemresan därifrån till Gävle är inget att orda om. Nu ville jag hem.

Sammanfattning och erfarenheter 

Norge är fantastiskt, det är jordens vackraste land, det ligger nära, har underbara MC vägar och det funkar som hemma fast det är dyrt. Sen är det detta med väder, det finns de som väljer väg efter var solen skiner och det är faktiskt logiskt, alla norska vägar är kul om det är torrt och soligt. Jag hade tänkt naturcampa, men det blev tre nätter i tält på campingplats och en natt på hotell. Vad har jag att säga till mitt försvar? Bara en sak, ju längre söderut man kommer desto mer tätbefolkat blir det. Det är helt enkelt svårt att hitta en vettig naturcamping. Jag hade sett ut en plats innan på väg från Rjukan och den var verkligen bra, men sen var det mest tomtmark, hytteområden eller alltför branta berg längs vägen. Att campa med tält och mc är billigt, dyrast var det i Oslo, 245 kr inklusive dusch, billigast i Lofthus 160 kr. Förra året i Åndalsnes kostade det 200 kr, fast då ingick dusch.
Jag har åkt alla nationella turistvägar söder om Trondheim nu med undantag av gamla strynefjellsvägen som är en grusväg. Jag har åkt Stahlhemskleiva, Lysebotn och Suleskard. Av de tekniska serpentinvägarna återstår ingenting att åka. Jag är faktiskt sugen på att åka någon annanstans än Norge nästa år, alperna till exempel. Lofoten vill jag såklart till, men det finns kvar, det kan vänta.
313 mil plus ytterligare några strömil, drygt 50 mil i snitt per dag det är en hel del i Norge det. Här i Sverige är det en halv dags körning på snabb motorväg. Två erfarenheter stannar med mig, regn är inget problem, men körningen blir tråkig. Tröttheten måste beaktas mer i planeringen.

Norgeresan 2018

Tanken var att åka till Norge på mc semester i fem dagar med start på nationaldagen. Nu blev det fördröjt på grund av beredskapsövning med Hemvärnet. Självklart är det bara att inställa sig, men sen verksamhet och patrullerande post på natten gjorde att sömnen blev dålig. En natt hemma förbättrade utgångsläget och ökade ivern att få komma iväg på en något förkortad resa.

Dag 1 Gävle - Åndalsnes 

Över 70 mil i sadeln var en utmaning när jag tidigare bara kört hälften.

Rondanes toppar sedda från Sohlbergsplassen längs riksväg 27

Upp till Mora var det ganska händelsefattigt och mycket trafik. Sedan började resan på riktigt med tomma vägar efter Älvdalen. Solen lyste och allt var underbart. I Idre handlade jag torkat renkött. Alldeles innan hade jag fått bromsa för renar på vägen. Vägen ner mot Åkreströmmen var väldigt fin att åka, men ändå bara en försmak på norska kurvor. Jag hade läst på om de norska nationella turistvägarna och valde att åka dem om möjligt. Väg 27 från Sollia upp till Folldal är en sådan, nästan bilfritt och helt ensam vid Sohlbergsplassen. Norge imponerade genast. Informationsskyltar, arkitektoniskt formgivna rastplatser och mängder av mindre rastplatser gör livet som turist enkelt. I Dombås var det dags att handla och tanka,  mina portionsförpackningar med pulverkaffe var slut. Det blev många kaffepauser och en titt på utsikten. Efter Dombås började skallen bli trött på riktigt, farten sjönk och jag släppte förbi många bilister. Ju närmre Åndalsnes jag kom desto högre växte sig bergen, ända tills Trollväggen tornade upp sig.  Strax innan Åndalsnes ligger avfarten mot Fylkesvei 63 mot Trollstigen, jag valde att åka av där mot en campingskylt. Det visade sig vara en utmärkt campingplats, Trollstigen Resort. Efter en natt med lite för lite sömn vaknade jag vid sextiden på morgonen och beslutade mig för att snabbt komma iväg.

Trollväggen 1700 meter upp till toppen från vägen.

Dag 2 Trollstigen - Valdresflya

Trollstigen börjar alldeles i närheten, jag får säga att jag trots alla bilder och filmer jag sett på den ändå blev överraskad över hur brant den var, brant och med tvära 180 graders kurvor. Molnen hängde lågt och vägen var blöt. Jag fick inget möte på hela vägen upp och det är jag glad för. Har inte så bra kurvteknik, mina svängar hade varit för vida om det var mötande. Uppe vid besökscentret var det folktomt, jag var visserligen ovanför molnen, men det var ändå ganska fuktigt. Vägen nedåt var odramatisk och väldigt fin. Det var en överraskning för mig hur snabbt det växlar mellan kalfjäll och lummig dalgång. Längs vägen mot Valldal  passerade jag Gudbrandsjuvet, som är en fors av isblått smältvatten som rinner ner i ett hål genom berget. Erosionen genom stenlagren hade grävt fram en häftig formation. Kring forsen hade de byggt upp ett helt besökscenter med modernt formgivna vandringstrappor ovanför vattnet. Imponerande anläggningar, men så är det också några av Norges mest besökta turistmål.                    

 Nere i Valldal tog jag färjan från Linge till Eidsvoll. När jag accelererade upp längs bergsövergången mot Geiranger tyckte jag det vibrerade konstigt, trodde det kanske var dåligt med luft i bakhjulet. Bara hjärnspöken förstås, men jag stannade vid en mack och kontrollerade trycket. Mycket riktigt, exakt rätt tryck. Lättad körde jag därifrån, en skolklass stod och väntade på bussen, en av killarna gjorde gashandsgesten, jag frikopplade och gav gasen ett par blippar, han log och gav tummen upp. Molnen låg fortsatt lågt, utsikten mot Geiranger och de Sju systrarna var fin men inte som på vykort. Geiranger har jag bara hört att det är en enda turistfälla som man ska passera så snabbt som möjligt, kan skriva under på det.

Gudbrandsjuvet.

Gudbrandsjuvet håligheten

Färjan mot Eidsvoll

Den här dagen hade Morgan en träff så det kryllade av fina bilar, bland annat mötte jag en röd Morgan threewheeler, riktigt fräck. I backen upp från Geiranger blav jag omkörd av ett gäng svenska motorcyklister på KTM Superduke. En körde om på bakhjulet. Det finns helt klart anledning att återvända när jag utvecklat åktekniken. Nu började vad jag tyckte var den allra finaste körningen, upp mot Dalsnibba, fantastisk åkning rakt upp mot himlen. Färden upp mot toppen på 1500 m.ö.h var otrolig, väl värt de 140 NOK det kostade. Solsken, värme och snö.En sagolik utsikt från toppen över ett molnlandskap med snötäckta toppar som stack upp.  Klockan närmade sig lunch och det var hög tid att stanna och fylla på energi. 

Utsikt från Örnesvingen mot vattenfallet de Sju systrarna

Jag plockade fram kökskassen och gick rakt ut på kalfjällsheden och satte mig i solen och lunchade på mina ölkorvar av älg och tunnbröden jag köpt i Idre . Knastertorrt och varmt, ett riktigt nypa sig i armen moment. Därefter är det bara en kort väg ned till Riksväg 15. Ute på riksvägen blev det plötsligt 90 km/h, det snabbaste jag sett i Norge. Allting kändes fantastiskt och jag bara skakade på huvudet åt den fantastiska naturen. På väg längs en slingrig landsväg med perfekt underlag bredvid en forsande älv i Ottadalen. Plötsligt hör jag ett dån, jag kollar backspeglarna och tänker att det är ett H-D gäng på väg ikapp, men innan jag tänkt färdigt tanken, ser jag en mörk skepnad ovanför mig, en, två tre, stridsflygplan på riktigt låg höjd nere i dalgången rakt ovanför mig, helt fantastiskt att bli omkörd av dessa. Hann inte identifiera dem, det kan ha varit nya F- 35, jag hann tänka att det var tornadoflyplan vilket det förstås inte var, rimligtvis borde det ha varit F-16, men det såg faktiskt inte ut så. Framme i Lom svängde jag av mot nästa nationella turistväg över Sognefjell.

Sognefjällsvägen Riksväg 55 är riktigt häftig, för den slingarar sig inte så hemskt däremot går den upp och ned med branta krön, men man får se upp så man inte laddar för mycket för det är mycket får på lösdrift i området. De springer längs vägen och blir vallade av motorcykeln kan jag intyga. Lammen var fortfarande sådär pyttesmå och gulliga.

Från toppen av Dalsnibba

Uppe på fjället hade de dragit ett skidspår, Österrikes landslag var där och sommartränade. Tystnaden var bedövande, helt överjordisk. Trots att åkarna var flera hundra meter bort hördes det att de samtalade. Bilden blev tyvärr oskarp, men det var långt borta.

Lunch på kalfjället nedanför Dalsnibba

Österrikisk landslagsåkare uppe på Sognefjell.

Lustrafjorden

Vägen ned mot Lustrafjorden var brant och slingrig, tyvärr fick jag en husbil och en bil framför mig så den resan ned blev inte vad jag hade önskat, nästa gång kör jag åt andra hållet. Lustrafjorden har alldeles turkost vatten, värmen var närmare trettio grader och vägen var smal längs en bergsvägg. Det fick bli ytterligare ett stopp. Framme i Sogndal stannade jag igen och handlade, köpte en glass, gulaschsoppa, speltkakor och vatten. Värmen var ett problem nu, trots att klockan närmade sig fem. Särskilt vid färjeläget i Mannheller stekte det på.

Färjan (Sogndal) Mannheller till Fodnes (Laerdal)

På färjan kom ett gäng svenskar på motorcykel. Det var blanadade hojar, men de hade alla väldigt lite packning. Det optimala verkar vara fyra till sex personer och hyra en hytta för övernattning. Då räcker det med väldigt lite packning i en toppbox eller rent av tankväska.  Vi åkte tillsammans genom Laerdalstunneln men sen skulle de mot Aurlandsvägen och jag hade bestämt mig att åka österut redan nu. Det skulle komma att visa sig vara ett misstag. E16 är en huvudsakligen väldigt fin väg som i alla tider förbundit östlandet med västlandet och varit färdvägen mot Bergen över Fillefjell. Sedan jag sett tredje säsongen av Bröyt i vei så känns det nästan som hemma. Längs vägen passade jag på att titta på en stavkyrka från andra hälften av 1100 talet i Borgund. Den har helt klart stått modell för många filmproduktioner, tänk Sagan om Ringen eller Game of Thrones. Strax därefter blev jag omkörd av en hoj jag tyckte jag kände igen, mycket riktigt det var en av besökarna på Gökottan i Lingbo. En röd Honda VFR 1200, förare med amerikansk flygskinnjacka med Japans örlogsflagga på. Han höll inte 80 om man säger så.  Målet för dagen var nästa nationella turistväg över Valdresflye. Istället för att åka ända ned till Fagernes svängde jag av i Ryfoss och tog smitvägen till Beitostölen, ganska dålig väg men helt folktomt och vackert. Nu var jag rätt sliten, men samtidigt tänkte jag att solen inte kommer att gå ner än på flera timmar och att sitta i tältet från klockan åtta är väl trist. Valdresflye är ett hedlandskap i bergen där vildren och får samsas om betet. Plogkäpparna är flera meter höga precis som över Sognefjell. Först planerade jag att tälta uppe på fjällheden som de som kom i husbil, men det hade börjat blåsa och jag tänkte att det var dumt att chansa. På väg ned letade jag efter en plats att tälta på. Myggen var aggressiva så första stället blev det till att fly. Men sen hittade jag en fin plats där jag dessutom kunde ställa upp tältet så att jag såg hojen. Det fanns till och med kvar en liten snöhög att kyla ölen i. Myggen var inga problem inne i tältet, däremot kylan. Vid tretiden vaknade jag och fick börja pälsa på mig allt jag hade. 1000 meter över havet är klart kallare än längre ned. Men sedan sov jag gott tills solen började värma, då blev det stekhett istället och alla kläder måste av, fick nästan panik av värmen. Därefter var det bara att snabbt riva lägret och fly till mer myggfria trakter för frukostkaffe.

Andra nattens läger på Valdresflye.

Ölkyl på Valdresflye

Dag 3 Valdresflya - Atlanterhavsveien - Koppang

Jag skrev tidigare att det var ett misstag att inte åka över Aurlandsfjället utan fortsätta tillbaka mot nordöst som jag gjorde. Att det var ett misstag kan jag säga därför att den tredje dagen var jag redan för långt från de vägar jag helst ville åka på samtidigt som jag inte hade gjort analysen av avstånden tillräckligt noga. Man kan säga att det var för långt att åka söderut igen samtidigt som det var för tidigt att åka hemåt. Istället valde jag att köra en riktig långkörare nordväst ut till Atlanterhavsveien och sedan tillbaka mot Koppang i Hedmark. Det blev en lång dag med 80 mil i sadeln. Jag har hört mycket om just Atlanterhavsveien, låt mig sammanfatta mina intryck. Ja det är häftigt med havet, stora mattor av kelp som guppar längs holmarna, bron är fräck, vägen till och från Kristiansund genom Sunndalen är väldigt vacker. Själva vägen ute i havet en solig dag är inte så spektakulär, skulle gärna komma tillbaka och snorkla en tidig dag i september när det är lite råare.

Två måsar i havsbandet längs Atlantershavsveien

 Vägen tillbaka var lång, längs riksväg tre mot Alvdal hade det regnat, men jag slapp undan. Det var lördagskväll, norska flaggor vajade, i en trädgård stod folk i bunad, folkdräkt, och spelade kubb. Här fick jag nästan en överdos av Norge. Framme i Alvdal såg jag en thairestaurang, precis som hemma tänkte jag, soppan i bakväskan kändes inte lika intressant och jag var trött. Det fick bli pad thai och en cola, 204 NOK, men gott var det.

Pad Thai i Alvdal, rekommenderas!

Slutdestinationen för dagen hade jag tänkt vara Jutulhogget, den största ravinen norr om alperna. Man kunde tro att man skulle vara ensam där en lördagskväll, men inte då, ett äldre norsk par var också där. Ravinen var häftigt men inte riktigt så häftigt som jag trodde efter att ha sett bilder från luften. Det var dessutom sten överallt så någon camping var inte att tänka på. Jag fick åka vidare söderut, nu var jag rejält trött och tänkte först bara stanna ett par timmar var som helst för några timmars sömn innan hemfärd. Naturen längs riksväg tre här nere var inte kul, inga fina enkla ställen att resa ett tält. Tillslut var jag så trött att jag stannade på en rastplats, bara för att upptäcka att det trots en sen lördagskväll ändå var mycket folk i rörelse. Jag fick resa vidare, som tur var mindes jag ett ställe strax norr om Koppang som jag stannade på under uppresan, också en rastplats fast utan toa och plats för lastbilar. Solen var snart nere och tältet restes, det var platt, folktomt och tyst. En bil svängde in, jag hejade på en kille som drack en öl, han drack upp och körde vidare, sen fick jag rastplatsen för mig själv.

Jutulhogget

Dag 4 Koppang - Gävle

Frukost, strax efter klättrade en Litauisk chaufför över gärdsgården

Sista dagen, här stod jag i valet om jag skulle ta samma väg tillbaka som jag kom. Det var ungefär lika långt. Jag tänkte att det är roligare att se nya platser, det blev en sydligare väg. Riksväg tre längs Glomma söderut mot Elverum. I Elverum höll de på att bygga stora helt nya bostadsområden. Jag slogs av hur otänkbart samma sak hade varit på svenska sidan gränsen. Vägen från Elverum mot Trysil var helt ny och så slät som en väg kan bli, och spikrak, utan fartkameror. Den var helt tom på trafik, men jag tog det lugnt. De här dagarna med all underbar åkning, all sol, alla intryck och för lite sömn hade gjort mig skönt mosig. Enda mötet var en annan mc, en Moto Guzzi från 80 - talet i fint skick. Vid vägen fanns en skylt, krigsminne 500 meter. Naturligtvis svängde jag in, det var en minnessten över en förbittrad kamp mot tyskarna som motståndsrörelsen utkämpade natten till 5 maj 1940. En påminnelse om att det förekom strid i Norge även en månad efter invasionen.

Vägarna kring Rörbäcksnäs höll nästan norsk klass vad gäller kurvorna, det fanns till och med kor på vägen. Ganska överraskande att behöva bromsa och köra vackert mellan stora kossor som ligger och idisslar på den varma vägbanan. Temperaturen var på uppgång och jag var trött, det blev flera pauser. I Malung stannade jag för ett dopp. Det kändes bra att resa hemåt, jag hade fått ut allt jag kunde önska av resan, en dag till hade varit bra, men det kommer fler tillfällen.