Norgeresan 2023

 Tanken var att köra under fyra dagar och hålla det lite kortare, bara 40-50 mil per dag, men det blev inte så. I Röros var bara klockan 14 när jag var där och staden var liten dessutom pågick en stadsfestival med massor av människor och turister. Efter en promenad och titta på det gamla gruvsamhället beslutade jag att fara vidare utan något egentligt slutmål, det blev en lång dag i sadeln. När regnet kom i Ottadalen var det bara att fortsätta västerut mot gamla Strynefjellsveien som jag planerat att köra dagen efter. Det blev kanske resans höjdpunkt, en fantastisk grusväg över berget, snöfält, solnedgång och regnbåge. Nedfarten var rejält kurvig och som alltid är serpentinsvängar roligare uppför. 83 mil och över tolv timmar i sadeln är jobbigt även om jag märker att min körförmåga är avsevärt bättre nu än första gången jag körde i Norge 2018 och 2019 trots att bägge de första dagsetapperna var tio mil kortare. Första natten på Folva Adventure Camp, träffade en trevlig dansk som bjöd på frukostkaffe. 

Fredag

 Under lördagen skulle jag egentligen köra till Stryn från Röros men nu var jag redan två mil därifrån, istället blev det en tur ut på Stadlandet och ett besök på Vestkapp, den punkt på det norska fastlandet som ligger längst västerut. Stadlandet är känt för sitt hårda väder, sandstränder och surfare. Vägen dit var en utmärkt mc väg och naturen gick inte att klaga på tyvärr var utsikten uppe från berget lika med noll, tjock dimma och fåren längs den smala vägen upp smälte ihop med djuren. Naturen och vägarna kring Nordfjord är fina, jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka. Norge har handlat mycket om de nationella turistvägarna och fjällövergångarna för mig men sanningen är att det finns mängder med precis lika fantastiska vägar som inte står i guideböckerna. Tyvärr har ju ofta husbilsturisterna både tiden och möjligheten att vara precis överallt i juli augusti. Det bästa är att åka i juni som jag hade möjlighet till 2018. Efter resan västerut återvände jag till planen och åkte ned till Sogndal, tog 55:an uppför Sognefjellsveien och sedan betalvägen Tindevegen över till Övre Årdal. Tindeveien var en upplevelse tyvärr kom regnet och fjällvinden friskade i så det blev att snabbt ta sig ner. Övre Årdal är en bruksort, inte en turistort, därifrån åkte jag upp till Tyinkrysset för att sedan åka ned igen längs gamla Fillefjellsveien som numera är ersatt av en tunnel. Därifrån körde jag genom Hemsedal, det är den kanske minst dramatiska fjällövergången mellan östlandet och västlandet. Planen var att åka till Nesbyen ett par mil öster om Gol men när jag väl var där hade jag inte ro att stanna så jag fortsatte mot Hönefoss. Milen började kännas riktigt dryga nu och jag hade ingen riktig plan på var jag skulle stanna. Jag passerade flera campingplatser med fortsatte ändå, jag ville naturkampa men samtidigt hade jag ingen plan för var. Hönefoss passerades på nybyggda E16, trafiken var gles, jag var trött, fortsatte mot Jevnaker men hittade ingen plats att stanna, det var motorväg och viltstängsel. Strax innan Maura lämnade jag E16 och började leta nattkvarter. Nu var ribban låg, nästan varsomhelst skulle duga men ändå inte nära ett hus eller direkt vid motorvägen, det blev en större skogsdunge vid motorvägsavfarten men det fanns bra en torr skogsväg in och risken för besök var låg, enda som störde var enstaka fordon och en massa kor med bjällror runt halsen i närheten. Ännu en dag med +800 km och hela fjorton timmar i sadeln. 

Lördag

Söndagen inleddes med mulet uppehållsväder, prognosen var regn inom två timmar. Jag satsade på att riva lägret och komma iväg innan regnet. Efter bara en mils körning kom regnet, först fint och tätt sedan allt tyngre. Ute på motorvägen söderut började det hällregna, därefter kom och gick regnet i ett par timmar till. Dagens första mål var Örje och Haldenvassdragets museum. Ett litet fint museum, med en intressant utställning om flottningen, kanalerna och slussystemen från 1800 talet. Sedan påbörjades resan söderut mot Brekke slussar, de ligger några kilometer från Halden och är ett häftigt bygge med rejäl fallhöjd. Värmen och solen hade kommit och det var dags för ett bad i Haldenvassdraget. Trots vädret var det bara ett fåtal besökare på den annars stora och välhållna badplatsen med både hopptorn, bryggor och stegar. Norrmännen är inte så mycket ett badande folk, det var samma i Lustrafjorden trots sol och värme var badplatsen nästan tom.

Söndag

Efter badet fortsatte resan in i Sverige och Nössemark där jag handlade för att sedan åka söderut i Dalsland till Tresticklans nationalpark. Det finns inget naturrum vid Tresticklan däremot en liten entré med info och handikappanpassad gångväg. Själva nationalparken ligger ytterligare en halv kilometer längre in och naturen präglas av berghällar och sjöar. Det är vackert och tystnaden är kompakt. Efter besöket körde jag brudfjällsvägen i Dalsland för att sedan åka hem till Karlstad och överraska mina föräldrar som väntade mig först dagen efter.