Veckorapport 20

Trädgården

Jag har planterat bortåt 300 frön, mestadels olika grönsaker, men också en del blommor och perenner. Nu börjar de bli några centimeter. Det betyder också att mitt planerade arbete med att bygga en större sarg runt trädgårdslandet måste genomföras. Jag siktar på en lägre sarg byggt av organowood. Inget tryckimpregnerat i närheten av odlingar. Hallonbuskarna har fått nya trådställningar för stöd. Sen vet jag inte om det blir några hallon i år, kanske är de för gamla de där buskarna. Men det finns plats för fler plantor.

I bärbuskrabatten planterade jag två svarta vinbärsbuskar och en krusbärsbuske. Plasten är inte vacker, Kajsa skulle vilja ha en pallkrage att odla i, funderar på att köpa ett par kragar och sätta jordgubbar i dem. Resten av plasten behöver täckas med barkmull. Vid uteplatsen och husknuten planterade jag tre rosbuskar, en rosa och en vit Polstjärnan och en röd Flammentanz.

Min havtornsbuske av hankön, Romeo, verkar ta sig medan honbusken, Julia, inte alls verkar pigg, snarare döende. Det finns risk att jag får lägga 180 kr på en till planta för att få några bär i år.

Nu i maj är det dags att försöka få tag i humlekloner från Julita för öltillverkning.

Sedan har bigarråträdet blommat fint, möjligen var det för kallt för ordentlig pollinering, men till i år skall det få ett riktigt stort nät som bärs upp av stöttor. fåglarna äter genom nätet annars.

Träningen

På det stora hela är det ganska ok, fick 19 timmar i april, en timme under målet. Tyvärr ser det inte mycket bättre ut nu i maj. Egentligen behöver jag 25 timmar men jag tror att det blir svårt att få till även om en 15 milare är inplanerad helgen 24 -25 maj. Till de bättre nyheterna hör att jag sprang 7,8 km i Hemlingby på 37:30 min vilket är helt ok med tanke på att jag löptränat i snitt två gånger i månaden i år. Hela vintern förstördes av den där skidolyckan då jag sträckte knäet. 

På nattduksbordet

Nu har jag läst ut Fredrik Sjöbergs bok Ge upp idag, imorgon kan det vara försent en berättelse om två konstnärer Olle Ågren och Lotte Laserstein som bägge hamnade i Småland efter kringflackande liv. Mycket läsvärd bok. Historien om Lotte är på många sätt mer tragisk, en världstalang som får upprättelse först efter sin död. Ågren tycker jag mer verkade vara en hopplös person som fick många chanser redan under sin livstid men som inte förvaltade dem.

Fredrik Sjöberg har även varit redaktör för en antologi, Vad skall vi med naturen till? Den belyser människans förhållande till natur, mångfald och naturreservat på ett intressant sätt. Den kom redan 2001, men för mig var det lite av en ögonöppnare att så många akademiker som sysslar med naturvård har en så osentimental natursyn. Jag tror att många som betraktar sig som miljövänner upptäcker att de mest kunniga inte alls är lika intresserade av det omöjliga projektet att konservera eller restaurera naturen till något slags tänkt urtillstånd.

Läste Willy Vlautins senaste, De Fria, en roman som rör sig i ett USA där alla sliter för att överleva men lyckas leva bara lite grand genom att hjälpa varandra. De Fria syftar på namnet på en milisgrupp som förföljer och dödar oliktänkande. De förekommer i mardrömmar som en krigsinvalid på ett sjukhus har. Mardrömmarna återkommer hela tiden och tillslut vet man inte vad som är dröm och verklighet. Övriga karaktärer i boken är personal eller anhöriga till de på boendet. Det dröjer sig kvar en klaustrofobisk känsla som står i kontrast till bilden av "Land of  the free" antar att det var ungefär det Willy ville skapa.

Öl

Köpte nummer 4 av C/O Hops ett svenskt magasin om öl och hembryggning. Tycker det var välgjort men att det märktes att det ännu är en ung tidskrift. Lite pratiga texter, lite ostrukturerad layout, vilket det gärna blir när kreativa AD:s släpps loss, men snyggt och trevlig läsning var det ändå. Det samtida nyvaknade ölintresset befinner sig lite i gränslandet mellan hipster och svenne vilket känns uppfriskande. På svennefronten har man bryggt öl ända sedan Coopers halvfabrikat kom för 25 år sedan. Till det läggs nu hipstertrenden att göra mat från grunden. Nu skall väl sägas att man sällan gör från grunden, få mältar själv, ännu färre odlar sin humle och knappast någon utom bonderöven odlar sitt korn själv. 

Behovet av cykelkultur

Till helgen 1-2 mars startar den riktiga cykelsäsongen nere i Belgien med Oomlop het Nieuwsblatt och Kuurne-Bryssel-Kuurne. På KBK finns Jonas Ahlstrand på startlistan. Het Nieuwsblatt har ju den mest spektakulära bansträckningen med den superbranta backen "Muur" eller "väggen" som vi skulle kalla den på svenska, sedan passerar cyklisterna flera andra backar som återkommer i Flandern runt sex veckor senare. Varje år drömmer jag om att åka dit och cykla och titta på cykel. Det blåser rätt styggt från havet i det platta landskapet och backarna är både långa och branta med svenska mått mätt. Däremot tror jag kylan framme i april inte är så märkvärdig för en svensk i vart fall.

Belgien är som bekant ett litet land. Den cykeltokiga delen av Flandern som ligger några mil sydväst om Bryssel, är inte större än en vanlig svensk kommun. Sätt en passare i Oudenaarde med 30 km radie så har du alla de berömda "bergen" och byarna där så många flamländska cyklister fostrats. På en karta är det lätt att förstå varför cykel blivit populärt. Vägarna är 3 meter breda och ligger tätt i en naturskön trakt med mängder av byar. Vill man stanna för en fika är det aldrig mer än några kilometer. Begreppet "levande landsbygd" är verklighet där. Avståndsskalan i vägnätet i Sverige varierar naturligtvis, men tänk så här, hur tätt är det mellan ställen där du kan stanna och dricka en öl? Startar man i Gävle är nästa ställe minst 20 km bort. Misstänker att motsvarande mått i Belgien är mindre än 5 km. Danmark är naturligtvis ett större cykelland än Sverige av samma skäl, liksom Tyskland, England, Holland, Italien, Frankrike och Spanien. Nu kanske vän av ordning säger att cykling och öl inte hänger ihop, då säger jag att det gör det, lika mycket som kaffe. Sätt dig på torget i Helsingör en lördagsförmiddag, vid halvelvatiden kommer cyklisterna in. De beställer varsin öl, sitter 20 minuter och cyklar sen vidare. Nu är det ingen halvlitersbägare de sveper utan en 33:a. I Bayern tar de ölen efter turen, men då är det en liter som gäller. Sen cyklar de hem.

I söndags var jag ute och cyklade 4 mil på mtb, det var +5 grader , blåsigt och delvis lite blött. Bristen på distanspass blev tydlig efter en timma. Sedan gick det trögare och trögare, efter 1:48 kunde jag avsluta med blodsockret i knäna. Förra året var utepremiären en hel månad senare. Nu längtar jag efter att få sätta mig i lä, i solen, efter cykelturen, i cykelkläder och dricka en god sval öl medan saltet torkar på kinderna.

Att återskapa historiskt öl

Nu har jag påbörjat projektet att brygga öl som smakar som på 1600 talet. Kontakter är skapade och kunskap inhämtat. Ju mer jag lär mig desto fler övervägningar blir det.

Vari består frågetecknen?

På 1600 talet saknade man kunskap om olika jäststammar, om bakterier, om hygien, om kylning, om kemi i stort och om olika proteinhalter i olika kornsorter. Man visste inget om alfasyran i humlen och man hade inga termometrar eller klockor med minutvisare.

För mig är frågan i hur hög grad jag skall agera med dagens kunskaper i brist på dåtidens kunskap. Eller i hur stor utsträckning jag skall försöka simulera dåtidens metoder. Det första perspektivet innebär att jag brygger enligt alla de regler som vi känner till idag fast med råvaror som är så autentiska som möjligt.

Det andra perspektivet att försöka simulera dåtidens bryggning blir som ovan fast utan moderna rengöringsmedel, termometer eller klocka.

Som historiker kan jag bara argumentera för modell ett. Det är omöjligt att återskapa den kunskap dåtidens bryggare hade, de kände med händerna, de smakade och luktade, de visste av erfarenhet hur det skall vara. Bryggare A kanske gillade en viss sötma på vörten, bryggare B en annan. Bryggning var anpassat efter ortens förutsättningar. I Kalmar smakade ölet dåligt för de hade salt vatten, brunnen i staden läckte in från havet. Samma sak hände i Stockholm. Olika lokala kornsorter ger olika smak och humle som vuxit på olika breddgrader blir olika smak på. Försök göra en italiensk pizza med holländska tomater. Det kommer inte smaka samma sak som i Italien. Samma sak måste gälla öl. Ostindiefararen Götheborg byggdes med limträbalkar, inte för att man inte visste bättre utan för att det krävdes för oceansjöfart. Jag kan naturligtvis brygga öl med tveksam hygien och med illasmakande brunnsvatten men jag tror 1600 talets människor hade tyckt jag var en idiot om jag gjorde det, så av respekt för forna tiders människor tar jag det bästa av två världar, deras och vår.

När det gäller råvarorna tror jag humlen är minsta problemet, det finns gamla sorter. Det var ju med dem allt började snurra i tankarna. Kornet är en värre sak. Vi har importerat korn i århundraden, ja sedan medeltiden, kanske ännu längre tillbaka också. De lokala sorterna har blandats ut med importerat utsäde. Under nödår tvingades man äta upp allt utsäde och köpa nytt till nästa år. Det utsädet kan mycket väl ha varit importerat nyligen. Även om byarna inte ägnade sig åt experimentverksamhet i odlingen tvingades de ibland att skaffa nytt. I kuststäderna förekom av naturliga skäl ett större inflöde av utländskt spannmål, t ex från Finland som ju var svenskt vid tiden, eller Baltikum eller norra Tyskland som också delvis var svenskt vid tiden. Hela projektet får en spännande vinkel på detta med "svenskhet". Man vet att finska svedjebönder ibland tog med sig utsäde hemifrån när de bosatte sig i de svenska finnskogarna på tidigt 1600 tal. Utsäde vara garanten för överlevnad, det var inget man chansade på. Under 1600 talet kom 80 - 90 % av dagsintaget av energi från spannmål som man oftast odlat själv i byn.

Utrustning

Ett startpaket från Malt Magnus kostar ca 5000 kr, sen behövs en maltkvarn och en malttork. Bonderöven byggde om en byrå till malttork! Kanske en smart idé, i vart fall behövs en varmluftsfläkt. Jag tänker byggfläkt i ett stort spirorör med raster för malten. Hur avgroddningen skall skötas vet jag inte, manuellt kanske. En del av malten skall bli karamellmalt, men det gör jag i ugnen.

Först måste jag få fram råvarorna, utrustning kan alltid improviseras.

Humleodling för helsvenskt öl

I princip 100% av all humle som används till ölbryggning i Sverige är importerad. Tyskland, England, USA eller Tjeckien är stora producentländer. I Sverige har vi aldrig varit självförsörjande trots att det var lag på att gårdar skulle ha humleodling från medeltiden och fram till 1860. På 1500 talet importerades så mycket humle att 1/9 av hela svenska järnexportens värde gick åt till humle.

Humle är också en växt som lever väldigt länge. På många av de platser där man en gång odlade humle kan man än idag, två hundra år efter att man aktivt slutade odla den, hitta växten.
För ett par år sedan gjordes en inventering av gamla odlingsplatser baserat på de äldre geometriska kartornas uppgifter från 1600 talet. De visade sig var utmärkta vägvisare än idag. Där man en gång odlade återfinns växten ofta än idag. I regel är det honplantor man hittar, det var de som odlades, hanplantan ger inga kottar och om honkotten pollineras förändras smaken i fel riktning på ölet.
Den här inventeringen gjordes av Els Marie Karlsson Strese vid SLU inom ramen för projektet för odlad mångfald POM. Jag stötte på humleinventeringen i den skrift som framställdes om de äldre geometriska kartorna för att visa på vad de kan användas till idag. Där hade hon skrivit ett kapitel.

Nu är frågan - hur smakar äkta svenskt öl baserat på gamla kornsorter och gamla svenska humlesorter? INGEN har gjort detta i modern tid vad jag vet, upplys mig gärna om du vet bättre.
Den småskaliga odling som bedrivs i Näsum Bromölla på en 1900 tals sort från Sverige, tycker inte jag duger. Den är ju modern, tämjd i växtförädlarens drivbänkar.
Tänk er att dricka ur en trästånka från 1600 talet, samma typ av bryggd som man drack litervis av dagligen för 400 år sen!  Hur smakar det?

Humlen är en stor del av ölets smak, hela eftersmaken beror på humlen, hur förökar man dessa gamla plantor? Jag vet inte, sticklingar? Pollinerade frön från en honkotte? Det går åt mycket humle för att framställa öl, någon större industri tror jag inte på. Däremot skulle det säkert kunna gå att göra en limited edition serie hos t ex Jädraöl. T ex 2000 liter eller 6000 flaskor. Antagligen är det lite av ett pyssel att hitta bra exemplar men jag tror att man gjorde mätningar av de olika sorterna. Vilka som passar till öl vet bryggmästarna.

Nån som vill vara med och odla? Vi behöver kanske 500 kvadratmeter, 100 för humlen och 400 för kornet. Gamla kornsorter finns i genbanken, kanske finns det redan bönder som odlar dem. Nere på Linnés Råshult finns det nån sorts experimentodlingar. Kanske kan de tänka sig att utöka humleodlingen?