Några säkerhetspolitiska funderingar

I vintras skrev jag det här efter attacken mot Charlie Hebdo. Det tycks efter senaste attentatet i Paris som om min analys delas av de flesta. Tyvärr skriver jag senaste, inte sista, för nästa steg i terroristernas utvärdering är att upptäcka hur effektfullt det är att upprepa sig på samma plats. I de franska regionvalen gick Nationella Fronten kraftigt framåt. Det sambandet har säkert inte undgått terroristerna. Klyftan vidgar sig ytterligare med deras politik. Kombinationen av att driva fram en flyktingkatastrof och terrorisera i väst har snabbt blivit ett politiskt självspelande piano. Det gynnar de krafter som önskar klippa banden mellan Mellanöstern och västvärlden. Vad händer när västs oljeefterfrågan minskar ännu mer? När oljepriset sjunkit så att förhoppningen om att skapa välfärdsstater i Mellanöstern grusas av ekonomiska skäl.  Vad händer i Mellanöstern när Europa blir allt mer stängt för invandring? 

Nyligen läste jag ut Relentless strike - The secret history of JSOC av Sean Naylor. Den gav många inblickar i hur komplicerad krigföringen mot terroristerna är och inte minst vilka ansträngningar som faktiskt gjorts. USA:s relation till Pakistan måste vara en av de mest komplicerade man kan tänka sig. Visst var det självsvåldigt att knäppa Bin Laden i Pakistan, men det var ju faktiskt de som hela tiden hade skyddat honom. Amerikanerna räknade med att Pakistan skulle reagera, men att de skulle skicka två F 16 plan efter insatsstyrkans helikopter hade de inte räknat med. Sen alla dessa drönarattacker i Pakistan, hur kan de tolereras samtidigt som den Pakistanska ledningen spelar under täcket med talibanerna? Jag blir allt mer nyfiken på hur Pakistan fungerar i praktiken.

Irak är ett komplicerat land, relationen till Iran och den egna splittringen i sunni och shiamuslimer är svår att greppa. Men om man får tro amerikanerna är det ändå ganska enkelt att arbeta där i jämförelse med Afghanistan. Irak är helt enkelt ett land med betydligt bättre infrastruktur, färre politiska fraktioner, hög utbildningsnivå, bättre ekonomi, många urbana centrum och en starkare stat från början. 

En ny syn på krigföring

Historien om JSOC är också historien om hur synen på krigföring förändrats. Det tycks inte som att den högsta ledningen längre förväntar sig att den konventionella, vanliga armén, ska skapa en vare sig politisk eller militär lösning. Det blir allt svårare att motivera varför man alls ska åka ut i världen och strida med vanliga förband. De är för långsamma, de slår ut för många oskyldiga mål, de uppträder för okänsligt och de kostar för mycket. Kvar blir en extremt liten trupp som har extremt stora resurser till sitt förfogande. En pluton förväntas lösa mer än en bataljon fast med resurserna hos en hel brigad eller mer i ryggen. Nu är det väl lätt att få en felaktig bild, när det handlar om en större samlad fiende står sig dessa små styrkor slätt. Tjugo man med ett hangarfartygs uppbackning kommer ha svårt att vinna över en styrka på flera hundra man, de blir helt enkelt översprungna. Historien om hur Bin Laden smet undan i Tora Bora är typexemplet på när en större mängd vanliga soldater hade varit att föredra framför en mindre grupp elitsoldater med en kilometers lucka mellan gubbarna. Men den typen av situationer blir allt ovanligare och drönare gör att den lilla gruppen får allt bättre möjligheter att positionera sig rätt eller kalla in attacker.  Vi ska inte glömma att detta var 2001. Idag kanske nya övervakningssystem och drönare varit tillräckligt för att fånga Bin Laden. 

Hur ska vi anpassa vårt försvar till den här nya krigföringen i Sverige? Vi nog redan anpassat oss genom skapandet av SOG, Särskilda Operations Gruppen. De har fått lite samma status som SEAL team 6 och Delta Force. Det är eliten av eliten som rekryterar från den gamla "nationella" eliten såsom Arméns Jägarbataljon, Fallskärmsjägarna och Kustjägarna. Man har höjt nivån ett snäpp till, SOG har inte elitsoldater, de har operatörer. En operatör är mer än en kommandosoldat, de ska kunna alla de vanliga delarna plus antiterrortekniker, underrättelseinhämtning och psykologiska operationer. Gränsen mot en slags agentsoldat blir allt tunnare. USA har sedan länge det upplägget, först har man alla specialförband sedan är JSOC själva kärnan bland dem, de som planerar och genomför de svåraste operationerna, ibland bara med egna förband, men oftast tillsammans med andra specialförband som Rangers eller de andra SEAL grupperna. När de bästa operatörerna börjar blir lite till åren komna, tar några steget över till säkerhetstjänsten. Lustigt nog heter CIA:s operatörsförband just SOG. Kanske har försvarsmakten låtit sig inspireras av dessa. En viktig uppgift för amerikanska SOG och JSOC är att utbilda och strida med soldater i olika vänligt sinnade rebellgrupper såsom t ex kurdiska Pashmerga. Sverige och vårt SOG är förstås med på ett hörn.