Behovet av cykelkultur

Till helgen 1-2 mars startar den riktiga cykelsäsongen nere i Belgien med Oomlop het Nieuwsblatt och Kuurne-Bryssel-Kuurne. På KBK finns Jonas Ahlstrand på startlistan. Het Nieuwsblatt har ju den mest spektakulära bansträckningen med den superbranta backen "Muur" eller "väggen" som vi skulle kalla den på svenska, sedan passerar cyklisterna flera andra backar som återkommer i Flandern runt sex veckor senare. Varje år drömmer jag om att åka dit och cykla och titta på cykel. Det blåser rätt styggt från havet i det platta landskapet och backarna är både långa och branta med svenska mått mätt. Däremot tror jag kylan framme i april inte är så märkvärdig för en svensk i vart fall.

Belgien är som bekant ett litet land. Den cykeltokiga delen av Flandern som ligger några mil sydväst om Bryssel, är inte större än en vanlig svensk kommun. Sätt en passare i Oudenaarde med 30 km radie så har du alla de berömda "bergen" och byarna där så många flamländska cyklister fostrats. På en karta är det lätt att förstå varför cykel blivit populärt. Vägarna är 3 meter breda och ligger tätt i en naturskön trakt med mängder av byar. Vill man stanna för en fika är det aldrig mer än några kilometer. Begreppet "levande landsbygd" är verklighet där. Avståndsskalan i vägnätet i Sverige varierar naturligtvis, men tänk så här, hur tätt är det mellan ställen där du kan stanna och dricka en öl? Startar man i Gävle är nästa ställe minst 20 km bort. Misstänker att motsvarande mått i Belgien är mindre än 5 km. Danmark är naturligtvis ett större cykelland än Sverige av samma skäl, liksom Tyskland, England, Holland, Italien, Frankrike och Spanien. Nu kanske vän av ordning säger att cykling och öl inte hänger ihop, då säger jag att det gör det, lika mycket som kaffe. Sätt dig på torget i Helsingör en lördagsförmiddag, vid halvelvatiden kommer cyklisterna in. De beställer varsin öl, sitter 20 minuter och cyklar sen vidare. Nu är det ingen halvlitersbägare de sveper utan en 33:a. I Bayern tar de ölen efter turen, men då är det en liter som gäller. Sen cyklar de hem.

I söndags var jag ute och cyklade 4 mil på mtb, det var +5 grader , blåsigt och delvis lite blött. Bristen på distanspass blev tydlig efter en timma. Sedan gick det trögare och trögare, efter 1:48 kunde jag avsluta med blodsockret i knäna. Förra året var utepremiären en hel månad senare. Nu längtar jag efter att få sätta mig i lä, i solen, efter cykelturen, i cykelkläder och dricka en god sval öl medan saltet torkar på kinderna.

Ljuspunkter i gråheten

Förkylningskänslan vägrar lämna kroppen, vädret är grått och blött och det var över en vecka sedan senaste träningen, livet är med andra ord sådär just nu. Men några ljuspunkter finns där.

Daggros

1. Fick mina frön från Impecta och nu står 18 små krukor med Hasselört, Myskmadra och Skogsklematis i fönstret. I kylen ligger två påsar med Daggros och Japansk klätterros på stratifiering. Det blir kul att se om de gror, de skall planteras så att de klättrar på alla stuprör och träd.

     

Japansk klätterros

2. Monterade en ny kedja på mtb:n, har haft den liggande sen i höstas, men så fick jag lite inspiration. Det var gjort på 10 min, Shimano HG- X, den tiodelade kedjan som är riktningsberoende är helt suverän, sån precision i växlingen, tyst är den också.

3. Var inne på Schildts bokförlag och kollade, där hittade jag en bok om Finska gardet 1812 - 1905. Den fanns på Adlibris för 35 kr, ett fynd för en fin bok på utmärkt papper. Nu ligger den på tur.

4. Läste ut Per Landins Resan till Saaleck, om tre konstnärer som producerade åt nazisterna. Utmärkande var deras skicklighet och hantverkskunnande liksom deras brist på originalitet. Landin problematiserar bilden av nazikonst kontra avantgardism på ett sätt som sällan görs.

5. Beställde nya bromsar och däck till touringcykeln. De gamla shimano cantileverbromsarna är usla, de var billiga, men riktigt så dåliga får faktiskt inte bromsar vara. Det blev ett par campa istället, dyrt men bra och snyggt. Däcken blev Schwalbe Marathon supreme i 32 mm bredd. Lite för smalt för grusväg men förhoppningsvis tillräckligt. Problemet är fälgarna, de tar egentligen bara 28 mm, men jag chansar ändå. Funkar det inte blir det ändå till att bygga nya hjul med bredare fälgar.

Cykelplanering XY500

Hur förbereder man sig kroppsligen och själsligen för att cykla 50 mil? Det är den fråga jag funderar över nu. 10 mil på racercykel en fin sommardag är en sak, det har jag gjort massor av gånger. 30 mil som Vätternrundan något helt annat, det har jag gjort två gånger. Nu är det 50 mil som är i sikte. 500 km varav 15 - 20 mil är grusväg. Jag räknar med att det går att förbereda sig hyfsat för halva sträckan. De förberedande banorna är på 50, 100, 150 och 250 km. Vid sidan av det blir det en handfull träningspass runt 10 - 15 mil. Jean Claude Muzellec som cyklat Paris Brest Paris 1200 km åtta gånger menade att det krävs minst 50 mil i benen innan första 20 milaren. Med mitt upplägg skall det inte vara några problem att få till det innan 250 km turen.

Träningskalender - ungefär så här tänker jag när det gäller distansträningen

Mars 3 - 4 korta distanspass på 90 - 120 minuter för att börja vänja kroppen. 20 mil ute totalt. Förra året blev det bara 50 km ute i mars, året innan 140 km och 2010 också bara 50 km. Med andra ord behöver jag vara lite tuff mot mig själv och träna mera ute än jag brukar göra redan i mars. 

April 3 - 4 träningsturer på 120 - 180 minuter plus 50 km turen, så fort snön är borta och det börjar torka upp lite, eventuellt på mountainbike. Minst 25 mil, totalt ca 45 mil ute. Den träningsmängden har jag haft många gånger tidigare så det bör inte bli några problem.

Maj 2 - 3 träningspass på 70 - 90 km. 100 km + 150 km turerna  Minst 40 mil, totalt 85 mil ute. Återigen kan det blir fråga om att vara hård mot sig själv. 150 km i slutet på maj har jag gjort förut, men om det blir pissigt väder kommer det inte vara njutbart. 

Juni  2 träningspass om 120 - 160 km. 250 km i samband med midsommar är ett upplägg jag filar på. Vi brukar åka till Sundsvall och vad passar bättre än att ta cykeln. 

Juli  Först åker vi till Grekland, sen behövs ett par lite längre pass på 15 - 18 mil när vi kommer tillbaka som förberedelse för 500 km. Det är oklart vilken bansträckning som passar bäst, jag vill inte åka samma vägar som tidigare. Helst vill jag cykla från A - B och inte en rundtur, max 48 timmar räknar jag med. Antagligen är andra hälften av juli eller första veckan i augusti mest realistiskt. Vädermässigt är det ofta fint, ju varmare desto bättre. Dricka och vila kan jag hantera men regn och kyla tär hårt på krafter och motivation. Marginalerna vid tekniska fel och felnavigeringar minskar också om förhållandena är dåliga. Minns Jean Claudes ord "första gången vi cyklade runt Vänern, 400 km, regnade det från start till mål, det var hårt".

När jag cyklade Vätternrundan resonerade jag att halva distansen borde räcka som träning för att genomföra loppet. Jag tycker det stämmer ganska bra. Inför Paris - Brest - Paris är längsta kvalificeringsloppet 600 km. Å andra sidan är de som kör PBP ofta igång redan i maj - juni och kör 60 mil för att sedan bygga på med kvalitetsträning under sommaren för att kunna köra lite fortare. 

Den mentala biten

När man ställer upp i ett motionslopp har man draghjälp, vätskekontroller och får en medalj. Man har betalat och man får en nummerlapp. Allt är upplagt för att man skall genomföra, kanske till och med tänja på sina gränser som under Vätternrundan. Men hur tänker man när man är själv? Ensam? Utlämnad åt enbart de krav man ställer på sig själv?  Jag vet inte hur jag kommer reagera, jag brukar skärpa mig och genomföra även om det är tufft men då har det funnits ett socialt tryck. Det är lättare att avbryta efter 35 mil och säga "ja ja, det gick inte men det var trots allt både längre och tuffare än något jag gjort tidigare". 

Veckorapport 05

Idag kom plusgraderna tillbaka, snöslask ute med jämngrå himmel. Inte roligaste vädret men ändå ett tecken på att vintern inte kommer vara för evigt. Vad passar då bättre än att göra beställningar av fröer och planera odlingssäsongen mer ingående?

Trädgården

På beställningslistan står Kronärtskocka, Krollilja, Pyreneisk lilja, Myskmadra, Hasselört och Ramslök. Tanken är att själv odla upp ett antal marktäckare. Det skall bli kul att se om det funkar, när ett frö kostar ett par kronor men en färdig planta 45 kr och man behöver 40 st, då är det extra kul att lyckas själv. En tanke som börjat forma sig är att byta ut garageporten mot ett par dörrar med glas. På så sätt kan garaget tjäna som drivhus på våren. Ljus och 5- 10 grader redan i februari mars skulle vara perfekt. Garageporten är dålig och behöver bytas. 

Pyreneisk lilja

Bilunderhåll

Bytte olja och oljefilter på Cittran vid 125636 km. Förra bytet var i mars förra året vid 114303 km. 1133 mil på samma olja i en pendlarbil utan turbo är att skämma bort motorn. Även om jag ofta kör ganska fort på motorvägen märktes det att oljan hade mycket kvar att ge, den var långt från svart och rann lätt. 

Saaben fick nytt filter och olja på ny rekordtid! Åkte hemifrån 17:04, 17:15 var jag ute betalad och klar. Kanske berodde hastigheten på att jag bytte på Cittran tidigare samma dag och var uppvärmd. Bytet skedde vid 271185 km. Det förra skedde vid 258273 km, alltså 1291 mil sedan. 40 mil tidigare än längsta bytesintervallen jag haft med den bilen. Nu har vi kört ca 7200 mil sedan vi köpte Saaben för snart fem år sen.

Nattduksbordet

Läste ut Per Landins Sista tangon i DDR - ett PS. Hans essäer och intervjuer med dessa författare både i opposition och i regeringens sold är så nyanserat och inkännande skrivet. Därför passade jag på att låna hans två senaste böcker. Dietrich Eckarts onda öga och Resan till Saaleck. Bägge fanns på kulturrådshyllan på sandvikens bibliotek. Nu riskerar adelsdamerna från 1700 talet att få vänta ett par veckor. Sofie Creutz har jag visserligen kommit en bit in på.

Träning 

Förra helgen gjorde jag misstaget att springa två gånger. Det blev direkt bakslag i rehabiliteringen från skidolyckan. Den här veckan har jag haft ont igen. Cyklingen var ju utmärkt rehab, får hålla mig till det. Senorna på baksidan av vänster knä behöver dra ihop sig mer så inte benet kan översträckas framåt vid löpning. 

Bland suptallar och rövargrottor

Den här veckan har jag lagt en del tid på att planera för våren och sommarens cykeläventyr XY500. Jag har tidigare skrivit om det här. Nu har de flesta kartor kommit på plats och själva planeringen av en roadbook för de längre distanserna 250 och 500 km är påbörjad. Vad bör man se? Vilka vägar är värda att cyklas? Vad finns det att titta på som är lite udda och värt att berätta om efteråt? Här har jag haft god hjälp av Riksantikvarieämbetets fornsök och länsmuseernas material. Det finns också hembygdsforskare som publicerat material på webben från sina studiecirklar.

Staben

Den stora kartan är i 1:250 000 och passar för översiktlig planering, men den är inte till någon hjälp vid vägval. Ovanpå kartan ligger ett oleat av smörpapper där tänkt färdväg är inritad. De gröna terrängkartorna i 1:50 000 är nödvändiga för att hitta rätt bland skogsbilsvägar. Det är svårt att hitta farbara vägar som inte är asfalterade. Oftast är skogsbilvägarna privat finansierade och när skogsfastigheten tar slut tar också vägen slut. På andra sidan gamla sockengränsen nån kilometer bort genom skogen har den andra fastighetsägaren dragit sin brukningsväg men de möts inte. Man skulle kunna kalla detta ett väldigt okänt logistiskt bekymmer. På den tiden man inte slutavverkade/kalhögg hela områden fanns i regel ingen väg alls. Sen när timmerbilarna kom då såg man till sitt och bilen skulle ändå bara dit var 80:e år. Kanske kommer man i framtiden att plocka färre träd åt gången som sedan hämtas från flera avlägg med samma bil. Då kommer man värdesätta att slippa köra två mil i onödan när det bara är 1 km egentligen.

Suptallar och rövargrottor

För hundra år sen när man fortfarande åkte häst och vagn, då var vägen smal och man färdades långsamt. Folk hade inga kartor men de visste var de var ändå, ofta för att man passerade naturföremål och platser som var enkla att känna igen. Ett sånt exempel var suptallarna. En suptall var en tall som var ovanligt vuxen, kanske sned, med tvinnade stammar och med lustiga rötter. Den stod vid vägen och när man kommit dit visste man var man var. Kanske stannade man och drack en sup. För en cyklist är det ett utmärkt tillfälle att stanna och sträcka på benen, ta en slurk ur vattenflaskan och sitta ned en stund. Därför letar jag efter suptallar i X och Y län. 

Grottor är rätt ovanliga, men de har det gemensamt att de oftast är kända för att någon rövare eller annan eftersökt person sägs ha bott där en tid. Till berättelserna hör också att länsman eller knektarna vid något tillfälle letat efter rövaren som naturligtvis hjälptes av sin snälla hustru med mat eller fick varningssignaler från någon som inte heller gillade överheten. Det finns alltså en viss folklig romantik kring dessa grottor. Därför letar jag efter grottor att stanna vid. De ligger också ofta på en bergknalle varifrån det kan vara fin utsikt.

På stabsbordet ligger min gamla armékompass, på den finns en skala att ta ut koordinater på 1:50 000 kartor. Nu saknar jag kartan över Edsbyn och några kartor över Medelpad och Ångermanland. De kostar 90 kr styck men Y län är stort. 

En välsignad sticksåg

För ett par månader sen slöjdade jag till en vallaprofil av en 45x120mm regel. Den blev ok men rätt klumpig. Sen påverkade Jarmo mig i K - Rautas reklam för finsk vinterrea. Jag slog till på en sticksåg, en bra sticksåg alltså. I fin låda, av välkänt märke. Med den kunde jag såga ut hål i profilen och få fram en lättare design. Första hålet blev rätt grovt men det andra blev bättre. Med en spånhyvel och en del filande blev det tillräckligt bra. Klämman till skidan tillverkade jag av björk taget ur min vedsäck. Skruven och vingmuttern fanns i min skruvlåda. En lärdom är att reglar är tillverkade av gran, men gran är inget vidare slöjdmaterial. Det är lättarbetat men träet är för poröst, ändå valde jag så täta årsringar som möjligt.Jag minns min slöjdlärare, han var alltid så noga med att välja rätt träslag, rätt bräda och att träet var torrt. Nu börjar jag förstå vad han pratade om.

Sticksågen 1100:- på K-Rautas finska vinterrea, spånhyvel 59:- på Jula. 59 kr för ett såpass avancerat verktyg, det är faktiskt för billigt även om det är tillverkat i Kina.  Nu är bara problemet att det inte finns tillräckligt med snö för att åka skidor, vallabänken står outnyttjad...

På nattduksbordet

En populär bok med all rätt, frågan är hur en så ung författare lärt känna dessa män som är minst tio år äldre i verkligheten än i fiktionen.

Per Landin skriver om författarnas DDR under den allra sista tiden runt 1990. Var är  Per Landin idag? Var har korrespondenter av hans kaliber blivit av? Sorgligt nog tror jag inte det finns någon efterfrågan i media för hans kunskap.

På Bokmässan i höstas såg jag dessa två i svenska litteratursällskapets monter. Jag fotade dem och tänkte att de där skall jag läsa nån gång. Sen fanns de på folkbiblioteket i Sandviken, bägge två, en trappa ned från mitt arbetsrum. Egentligen skiter jag i både Creutz och von Fersen, däremot är berättelserna om 1700 talet i allmänhet intressanta. 

Veckorapport 01 2014

Sämst

Vi köpte årskort i Kungsberget och har åkt skidor flera gånger redan. Tyvärr lyckades jag ramla i backen och stuka knäet. Nu har det gått från kryckor till en lätt hälta på tio dagar. Jag ser verkligen fram emot att bli bra igen, 14 dar utan träning är påfrestande i synnerhet som jag hade god form i julas.

Cykel

Min vita Monark har fått ett nytt drev på bakhjulet, tidigare satt det ett 18 drev, nu satte jag dit ett 22. Utväxlingen 46x22 är rätt lätt, 21 hade varit bättre men uppför känns det bra. Biltemas hjul har Shimanofattning med tre klackar på dreven FYI. Sedan monterade jag dit ett par vita stänkskärmar som tidigare satt på en tioväxlad Crescent från slutet på 80 -talet. 37 mm däcken passar precis, antagligen är de gjorda för lite sportigare 32 mm däck eller rent av 28 mm. Det är femton år sedan jag sist hade stänkskärmar på monarken...

Finhjulet bak till mountainbiken fick nya maskinkullager. Mavic crossmax enduro har en mycket enkel konstruktion där man lätt kan byta lagren. Det är bara att knacka dit dem med en passande hylsnyckel och en hammare. Dessvärre är justeringen av lagerspänningen rätt grov vilket gör att risken för att de glappar upp eller rullar trögt är stor, nu fick justerskruven en droppe gänglåsning. Ett par av ekrarna var lösa men med den speciella plastnyckeln till Mavics raka ekrar var det enkelt att spänna dem.

Nattduksbordet

Nu har jag läst ut Generation Kill och With The Old Breed. Den första har blivit en dramadokumentär succéserie för TV och den andra en bestseller i många utgåvor. Irakkriget 2003 och USA:s krig mot Japan i Stilla Havet under andra världskriget, bägge behandlar Marinkåren. Jag har läst många krigsskildringar tidigare men bägge står ut genom sin realism för att inte säga naturalism. Ingen av dem tar nån särskild ställning till kriget på en politisk nivå. Det är krig som sådant som beskrivs, man  kan svårligen säga att det är värt att kriga. Det är 25 år mellan att böckerna kom ut, den ena är ett stycke journalistik den andra en mera biografisk beskrivning. Tidsskillnaden och perspektiven är olika, trots att Sledge var i 60 års åldern när With the Old Breed kom ut har den en slags oskuldsfull inramning. Rolling Stones journalisten Wright låter däremot cynismen komma fram. Generation Kill behandlar den nya sortens krig där styrkeförhållandena är helt assymetriska, en undflyende irakisk fiende som endast i undantagsfall lyckas döda mer än en handfull soldater. De amerikanska soldaterna räknar med att överleva, de har oddsen på sin sida. 3000 döda amerikaner på flera års krig i Irak kan jämföras med 7000 döda på tre månader på EN ö i stilla Havet. Frontsoldaterna i Stilla Havskriget räknade inte med att klara sig oskadade. De talade om miljondollar skadan som gjorde att de slapp kriget men inte blev lemlästade. Soldaterna idag är yrkessoldater medan flertalet av marinkårssoldaterna under andra världskriget var värnpliktiga. Det finns något i den här obalansen mellan de egna förlusterna och fiendens förluster som gör modern krigföring än mer oetisk. Kanske är det därför de psykologiska skadorna blivit allt värre. Allt tyder på att självmorden bland soldaterna är lika många som antalet döda i strid även för irakkriget. Efter vietnamkriget vet man att det är ca 50 000 veteraner som begått självmord alltså ungefär lika många som blev dödade i strid. Siffrorna för andra världskriget känner jag inte till, men med drygt 400 000 döda i strid torde självmorden ändå ligga på en betydligt lägre nivå.