Meka med bilen

I onsdags morse var det snöslask, lågtryck och en lite halvkass dag i största allmänhet. Högtryck är mitt väder. Då händer det, bilen skjuter ett tändstift, det smattrar under huven. På lunchrasten springer jag upp till Mekonomen, köper fyra NGK tändstift och ett tändstiftsverktyg. Jag byter det urskjutna stiftet men känner att gängorna tar dåligt. Vid provstarten låter det som vanligt, kanske funkade det ändå. När det är dags att åka hem hinner det inte ens tända innan stiftet skjuts igen. Det blir till att smattra hem. Till på köpet skall jag till vårdcentralen och ta en TBE spruta. Det blev promenad till Södertull i slasket.

På kvällen demonterar jag insuget, det gick lättare än jag trott, enda sölet var från bränsleledningen och fördelarröret till insprutarna. Citroën numrerar cylindrarna 4,3,2,1 från vänster till höger när man står framför bilen. För att minnas alla ledningar märker jag med frystejp och antecknar. Ett par slangklämmor av Citroëns egna typ kasseras. När insuget är borttaget är det lätt att känna att gängorna är helt slut, stiftet går att bottna utan motstånd. Någon uppfräschning av gängan är inte att tänka på, det blir till att skära nytt.

Biltemas repsats för 79:90 innehåller gängtapp och fyra hylsor, tyvärr var ingen av dem i rätt längd. De som såldes löst i rätt längd visade sig ha fel gängstigning, en extratur till Biltema i onödan. Obegripligt att de inte har hylsor löst som passar gängtappens skärning.

Enda missräkningen var att den längsta hylsan fastnade i det nyskurna hålet. Jag limmade dit det gamla tändstiftet med Araldit och efter en timmes väntan lossnade det lätt som en plätt. Men då hade jag ingen 19 mm kvar utan fick nöja mig med 13 mm. Det innebär att 4 mm av gängorna på tändstiftet kommer exponeras i förbränningsrummet, återstår att se om det blir glödtändning på det. Det blev en liten grad på kolven efter gängtappens spets som skavde pyttelite på kolvtoppen. Spånorna fastnade i fettet jag smetat in tappen med.

Insugskanalerna hade en liten kant som jag filade bort försiktigt för en minimal förbättring av flödet. De andra stiften byttes förstås också. Nu tänker jag aldrig mer byta stift på den bilen igen. Enligt Haynes manual måste man byta insugspackningen, jag struntade i det och hoppas på det bästa, provkörningen kändes utmärkt. Som alltid med Citroën så är den tacksam för underhåll och hårdkörning. 12700 mil hade den gått.

50 km cykelorientering

Igår trampade jag första delen av cykelupptäcksfärden XY500. Projektet är tidigare beskrivet här.

Förutsättningarna var idealiska, +10 grader, sol, torra grusvägar och en mountainbike med välpumpade däck. 50 km orientering är kort men vissa erfarenheter kunde jag ändå ta med mig till nästa tur.  Kontrollerna hade följande koordinater, jag markerade dem på kartan och gav mig iväg. 

Redan innan första kontrollen stannade jag en gång och tittade på kartan, att ta upp kartan ur ryggfickan, veckla ut den, välja rätt sida och hitta markeringen ute i blåsten var bökigare än jag räknat med, i regn hade det varit riktigt kasst. Men det var trots allt en enkel kontroll. De som tävlar i multisport eller cykelorientering har ett kartbord på styret. Det tycker jag är att gå till överdrift, men någon annan lösning skall jag fila på. 

Alborga vägskäl

Byn Alborga väster om Gävle har funnits sedan medeltiden och ligger i ett gammalt odlingslandskap. Här en bild från vägskälet. Nästa kontroll var en så kallad halvvägssten, en särpräglad sten längs vägen som kommit att hamna i folkminnet. Den var lätt att se när man kom dit, den var verkligen större än alla andra stenar. Sen var det svårt att se varför just den stenen skulle se ut som en fåtölj för trollen. Jag har tagit bort den kontrollen, den ligger för nära Alborga vägskäl. Jag kontrollerade positionen när jag kommit hem med min gps klocka, jag hade hittat rätt.

Halvvägsstenen

Nu cyklade jag på min mtb, den har ingen cykeldator, däremot hade jag min GPS klocka på. Den anger inte position men fart och distans. Den var till stor hjälp, när man överslagsberäknat att det är ca 4 km till nästa avtagsväg blir det lättare att slappna av om man kan se när man närmar sig. Jag är ju trots allt ute på grusvägar där skyltning inte förekommer. 

Vägen var väl sådär, utsikten längs Johannesvägen var inget märkvärdigt, men inget fel på själva underlaget. Vägen kommer ut till Sälgsjön, där tittade jag återigen på kartan för att ta mig ut på Hedesundavägen.  Nästa kontroll var avtagsvägen mot Hanåsen, den ligger på Hedesundavägen. Nu var det dags att ta fram Tierpskartan. 

Hela vägen från avtaget till överfarten E4 var en ren njutning. Vacker välgallrad skog, gamla bronsåldersboplatser där den vanligtvis steniga terrängen idag mera var granåker. Det kändes att här skulle man kunna skapa ett vackert småskaligt odlingslandskap igen om man ville. Kalhyggen fanns det också förstås, enorma sådana. Orienteringen var ännu inga problem. Kartans markeringar för vägbommar var tillförlitliga kännetecken längs vägen. Nu borde det snart komma en avtagsväg med bom på vänster sida tänkte jag, och mycket riktigt så gjorde det det. Till exempel här i fyrvägskorset efter själva Hanåsen.

Sedan blev orienteringen svårare, jag försökte följa med som tidigare men vägbommen där jag skulle svänga, som borde vara stängd, visade sig vara öppen. Men jag stannade och kontrollerade kartan, får väl erkänna att det var en liten chansning, sen tänkte jag att Fågelmuren borde komma snart om jag kört rätt och det gjorde den. Det visade sig vara en vidsträckt torvtäckt.  Sen blev det problem på kontroll nummer fem, jag tycker nog att kartan inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag kom ända fram till den asfalterade Åsbovägen innan jag förstod att jag cyklat för långt. Problemet var att den vita enskilda väg jag följt på kartan som var bred och fin, plötsligt var markerad som svart sämre enskild väg. Den svarta vägen var minst lika bra som tidigare,

fortsättningen som jag skulle ha följt var däremot sämre! Dessutom fanns där en vägbom som inte var med på kartan. Felkörningsvägen syns väster om "S:et" i Stordals. Väl framme vid kontroll nummer 5 var det ändå ingen tvekan om att jag var rätt. Masten som syns norr om "Jägars" syntes tydligt över skogen. Sen var det bara att cykla på norrut mot överfarten E4. För att undvika fler misstag hade jag nu kartan framme hela tiden i handen vikt med rätt del synlig. Ett slags kartfodral på ramen där det är lätt att ta fram kartan för att kolla i farten är modellen. Får kika på om det finns något lämpligt med regnskydd. 

Kontroll nummer 6 överfarten E4 hade jag trott var en tunnel under. Jag hade kartrekat för dåligt. Det syntes tydligt att det var en bro på kartan. 

Överfarten E4

Därefter var det bara två kontroller kvar innan hemfärd. Vägskälet i Mårtsbo och Grinduga. Det var enkel navigering, längs Kubbovägen gjorde jag en avstickare och kollade på Lantmäteriets geodetiska observatorium. Det var fint men såg dåligt underhållet ut. Naturreservatet Bläcktärnsjön låg inte så att det syntes från vägen. Däremot syntes reservatsmarkeriingarna och en informationsskylt. Inte heller Tröskens rikkärr låg synligt. Grinduga var ett märkligt litet samhälle, en slags nybyggd by med många hus helt utan samhällsservice. Fyrhjulsdrivna bilar och jakthundar på gården. Folk bodde som i en vanlig förort men vill leva som på landet. 

Vägskälet Mårtsbo

Observatoriet Mårtsbo

Efter 56,7 km var jag hemma, de 50 km som jag räknat med var kanske 52 km, inte mer. Resten var felkörning och utflykt till observatoriet. Helt OK bansträckning. Den stora behållningen var terrängen runt Hanåsen. Även Observatoriet var fräckt, lite area 51 känsla.

Nästa gång är det 100 km som gäller. Nu vet jag att kartfodral och inte allt för täta kontroller är bra. Tydliga enkla kontrollpunkter är också viktigt. Halvvägsstenen hade inte funkat i mörker t ex. Själva grundtanken, att utforska grusvägarna och se sånt som är bortom allfartsvägarna är helt rätt.Det kändes stundtals som en riktig upptäcktsfärd och det var det som var meningen. 

Varför håller man på?

Gjorde ett inköp på bokrean, Fredrik Sjöbergs Varför håller man på? Ja varför gör man det? Varför samlar man på prylar, nördar in på olika ämnesområden, samlar kunskap och står i? Fredrik beskriver i sina essäer människor som gått några steg längre än de flesta. Människor som inte brytt sig om vad omvärlden tyckt om deras livsföring. Somliga har blivit berömda, andra lever i det fördolda, men alla har "hållit på".

Fredrik är naturligtvis själv en människa som hållit på rätt rejält sedan barnsben, jag kan också känna att jag hållit på och vad märkligare är, att jag fortsätter trots att det tar emot många gånger. Jag bara vet att jag kommer hamna i nåt nytt engagemang trots att jag svurit på att inte göra det igen.

Men så står man där, planeringen av XY 500, hemsidorna, bloggen, böckerna, kartorna, tidskrifterna, alla cyklarna och skidorna, fälttelefonerna, fröerna i kylskåpet på stratifiering, humleklonerna och det sexradiga kornet som skall bli till 1600 -tals öl. Sen har vi mitt medlemskap i Bilkåren att ta tag i, jag vill ju bli civilplacerad som bandvagnsförare. För några veckor sedan fick jag SMS från Försvarsmakten, de söker folk med artilleribakgrund till ett försök med en granatkastarpluton i Dalabataljonen, ikväll åker jag till Falun på informationsträff. Ja varför håller man på?

Ibland tänker jag på en del av de män Arto Paaslinna beskriver, de som bygger hus, bastu, garage, vedbod, sommarstuga ända tills den dag de är klara, då dör de. Jag tror det är likadant med andra saker, man håller på, sen dör man.

Är ett liv utan nya infall och påhitt mindre bra? Ja borde det rimliga svaret vara, ändå trivs de flesta med liv som mestadels innehåller sånt jag inte räknat upp. Familj, god mat, umgänge, TV, heminredning, semesterresor, träning, nya kläder och allt annat som hör till livets nödtorft.

Just nu arrangerar jag inget cykellopp, sitter inte i någon styrelse och är inte heller med i någon förening aktivt. Det är första gången sedan sexårssåldern som jag står (nästan) helt utanför föreningslivet. En förklaring är att barnens aktiviteter tar allt mer tid, en annan att jag var rätt trött på engagemang när jag flyttade från Karlstad. Men nu börjar föreningslivet så sakteliga suga lite igen. Fredrik Sjöberg använder ordet "oförbätterlig" när han beskriver de som "håller på".

Behovet av cykelkultur

Till helgen 1-2 mars startar den riktiga cykelsäsongen nere i Belgien med Oomlop het Nieuwsblatt och Kuurne-Bryssel-Kuurne. På KBK finns Jonas Ahlstrand på startlistan. Het Nieuwsblatt har ju den mest spektakulära bansträckningen med den superbranta backen "Muur" eller "väggen" som vi skulle kalla den på svenska, sedan passerar cyklisterna flera andra backar som återkommer i Flandern runt sex veckor senare. Varje år drömmer jag om att åka dit och cykla och titta på cykel. Det blåser rätt styggt från havet i det platta landskapet och backarna är både långa och branta med svenska mått mätt. Däremot tror jag kylan framme i april inte är så märkvärdig för en svensk i vart fall.

Belgien är som bekant ett litet land. Den cykeltokiga delen av Flandern som ligger några mil sydväst om Bryssel, är inte större än en vanlig svensk kommun. Sätt en passare i Oudenaarde med 30 km radie så har du alla de berömda "bergen" och byarna där så många flamländska cyklister fostrats. På en karta är det lätt att förstå varför cykel blivit populärt. Vägarna är 3 meter breda och ligger tätt i en naturskön trakt med mängder av byar. Vill man stanna för en fika är det aldrig mer än några kilometer. Begreppet "levande landsbygd" är verklighet där. Avståndsskalan i vägnätet i Sverige varierar naturligtvis, men tänk så här, hur tätt är det mellan ställen där du kan stanna och dricka en öl? Startar man i Gävle är nästa ställe minst 20 km bort. Misstänker att motsvarande mått i Belgien är mindre än 5 km. Danmark är naturligtvis ett större cykelland än Sverige av samma skäl, liksom Tyskland, England, Holland, Italien, Frankrike och Spanien. Nu kanske vän av ordning säger att cykling och öl inte hänger ihop, då säger jag att det gör det, lika mycket som kaffe. Sätt dig på torget i Helsingör en lördagsförmiddag, vid halvelvatiden kommer cyklisterna in. De beställer varsin öl, sitter 20 minuter och cyklar sen vidare. Nu är det ingen halvlitersbägare de sveper utan en 33:a. I Bayern tar de ölen efter turen, men då är det en liter som gäller. Sen cyklar de hem.

I söndags var jag ute och cyklade 4 mil på mtb, det var +5 grader , blåsigt och delvis lite blött. Bristen på distanspass blev tydlig efter en timma. Sedan gick det trögare och trögare, efter 1:48 kunde jag avsluta med blodsockret i knäna. Förra året var utepremiären en hel månad senare. Nu längtar jag efter att få sätta mig i lä, i solen, efter cykelturen, i cykelkläder och dricka en god sval öl medan saltet torkar på kinderna.

Ljuspunkter i gråheten

Förkylningskänslan vägrar lämna kroppen, vädret är grått och blött och det var över en vecka sedan senaste träningen, livet är med andra ord sådär just nu. Men några ljuspunkter finns där.

Daggros

1. Fick mina frön från Impecta och nu står 18 små krukor med Hasselört, Myskmadra och Skogsklematis i fönstret. I kylen ligger två påsar med Daggros och Japansk klätterros på stratifiering. Det blir kul att se om de gror, de skall planteras så att de klättrar på alla stuprör och träd.

     

Japansk klätterros

2. Monterade en ny kedja på mtb:n, har haft den liggande sen i höstas, men så fick jag lite inspiration. Det var gjort på 10 min, Shimano HG- X, den tiodelade kedjan som är riktningsberoende är helt suverän, sån precision i växlingen, tyst är den också.

3. Var inne på Schildts bokförlag och kollade, där hittade jag en bok om Finska gardet 1812 - 1905. Den fanns på Adlibris för 35 kr, ett fynd för en fin bok på utmärkt papper. Nu ligger den på tur.

4. Läste ut Per Landins Resan till Saaleck, om tre konstnärer som producerade åt nazisterna. Utmärkande var deras skicklighet och hantverkskunnande liksom deras brist på originalitet. Landin problematiserar bilden av nazikonst kontra avantgardism på ett sätt som sällan görs.

5. Beställde nya bromsar och däck till touringcykeln. De gamla shimano cantileverbromsarna är usla, de var billiga, men riktigt så dåliga får faktiskt inte bromsar vara. Det blev ett par campa istället, dyrt men bra och snyggt. Däcken blev Schwalbe Marathon supreme i 32 mm bredd. Lite för smalt för grusväg men förhoppningsvis tillräckligt. Problemet är fälgarna, de tar egentligen bara 28 mm, men jag chansar ändå. Funkar det inte blir det ändå till att bygga nya hjul med bredare fälgar.

Cykelplanering XY500

Hur förbereder man sig kroppsligen och själsligen för att cykla 50 mil? Det är den fråga jag funderar över nu. 10 mil på racercykel en fin sommardag är en sak, det har jag gjort massor av gånger. 30 mil som Vätternrundan något helt annat, det har jag gjort två gånger. Nu är det 50 mil som är i sikte. 500 km varav 15 - 20 mil är grusväg. Jag räknar med att det går att förbereda sig hyfsat för halva sträckan. De förberedande banorna är på 50, 100, 150 och 250 km. Vid sidan av det blir det en handfull träningspass runt 10 - 15 mil. Jean Claude Muzellec som cyklat Paris Brest Paris 1200 km åtta gånger menade att det krävs minst 50 mil i benen innan första 20 milaren. Med mitt upplägg skall det inte vara några problem att få till det innan 250 km turen.

Träningskalender - ungefär så här tänker jag när det gäller distansträningen

Mars 3 - 4 korta distanspass på 90 - 120 minuter för att börja vänja kroppen. 20 mil ute totalt. Förra året blev det bara 50 km ute i mars, året innan 140 km och 2010 också bara 50 km. Med andra ord behöver jag vara lite tuff mot mig själv och träna mera ute än jag brukar göra redan i mars. 

April 3 - 4 träningsturer på 120 - 180 minuter plus 50 km turen, så fort snön är borta och det börjar torka upp lite, eventuellt på mountainbike. Minst 25 mil, totalt ca 45 mil ute. Den träningsmängden har jag haft många gånger tidigare så det bör inte bli några problem.

Maj 2 - 3 träningspass på 70 - 90 km. 100 km + 150 km turerna  Minst 40 mil, totalt 85 mil ute. Återigen kan det blir fråga om att vara hård mot sig själv. 150 km i slutet på maj har jag gjort förut, men om det blir pissigt väder kommer det inte vara njutbart. 

Juni  2 träningspass om 120 - 160 km. 250 km i samband med midsommar är ett upplägg jag filar på. Vi brukar åka till Sundsvall och vad passar bättre än att ta cykeln. 

Juli  Först åker vi till Grekland, sen behövs ett par lite längre pass på 15 - 18 mil när vi kommer tillbaka som förberedelse för 500 km. Det är oklart vilken bansträckning som passar bäst, jag vill inte åka samma vägar som tidigare. Helst vill jag cykla från A - B och inte en rundtur, max 48 timmar räknar jag med. Antagligen är andra hälften av juli eller första veckan i augusti mest realistiskt. Vädermässigt är det ofta fint, ju varmare desto bättre. Dricka och vila kan jag hantera men regn och kyla tär hårt på krafter och motivation. Marginalerna vid tekniska fel och felnavigeringar minskar också om förhållandena är dåliga. Minns Jean Claudes ord "första gången vi cyklade runt Vänern, 400 km, regnade det från start till mål, det var hårt".

När jag cyklade Vätternrundan resonerade jag att halva distansen borde räcka som träning för att genomföra loppet. Jag tycker det stämmer ganska bra. Inför Paris - Brest - Paris är längsta kvalificeringsloppet 600 km. Å andra sidan är de som kör PBP ofta igång redan i maj - juni och kör 60 mil för att sedan bygga på med kvalitetsträning under sommaren för att kunna köra lite fortare. 

Den mentala biten

När man ställer upp i ett motionslopp har man draghjälp, vätskekontroller och får en medalj. Man har betalat och man får en nummerlapp. Allt är upplagt för att man skall genomföra, kanske till och med tänja på sina gränser som under Vätternrundan. Men hur tänker man när man är själv? Ensam? Utlämnad åt enbart de krav man ställer på sig själv?  Jag vet inte hur jag kommer reagera, jag brukar skärpa mig och genomföra även om det är tufft men då har det funnits ett socialt tryck. Det är lättare att avbryta efter 35 mil och säga "ja ja, det gick inte men det var trots allt både längre och tuffare än något jag gjort tidigare". 

Veckorapport 05

Idag kom plusgraderna tillbaka, snöslask ute med jämngrå himmel. Inte roligaste vädret men ändå ett tecken på att vintern inte kommer vara för evigt. Vad passar då bättre än att göra beställningar av fröer och planera odlingssäsongen mer ingående?

Trädgården

På beställningslistan står Kronärtskocka, Krollilja, Pyreneisk lilja, Myskmadra, Hasselört och Ramslök. Tanken är att själv odla upp ett antal marktäckare. Det skall bli kul att se om det funkar, när ett frö kostar ett par kronor men en färdig planta 45 kr och man behöver 40 st, då är det extra kul att lyckas själv. En tanke som börjat forma sig är att byta ut garageporten mot ett par dörrar med glas. På så sätt kan garaget tjäna som drivhus på våren. Ljus och 5- 10 grader redan i februari mars skulle vara perfekt. Garageporten är dålig och behöver bytas. 

Pyreneisk lilja

Bilunderhåll

Bytte olja och oljefilter på Cittran vid 125636 km. Förra bytet var i mars förra året vid 114303 km. 1133 mil på samma olja i en pendlarbil utan turbo är att skämma bort motorn. Även om jag ofta kör ganska fort på motorvägen märktes det att oljan hade mycket kvar att ge, den var långt från svart och rann lätt. 

Saaben fick nytt filter och olja på ny rekordtid! Åkte hemifrån 17:04, 17:15 var jag ute betalad och klar. Kanske berodde hastigheten på att jag bytte på Cittran tidigare samma dag och var uppvärmd. Bytet skedde vid 271185 km. Det förra skedde vid 258273 km, alltså 1291 mil sedan. 40 mil tidigare än längsta bytesintervallen jag haft med den bilen. Nu har vi kört ca 7200 mil sedan vi köpte Saaben för snart fem år sen.

Nattduksbordet

Läste ut Per Landins Sista tangon i DDR - ett PS. Hans essäer och intervjuer med dessa författare både i opposition och i regeringens sold är så nyanserat och inkännande skrivet. Därför passade jag på att låna hans två senaste böcker. Dietrich Eckarts onda öga och Resan till Saaleck. Bägge fanns på kulturrådshyllan på sandvikens bibliotek. Nu riskerar adelsdamerna från 1700 talet att få vänta ett par veckor. Sofie Creutz har jag visserligen kommit en bit in på.

Träning 

Förra helgen gjorde jag misstaget att springa två gånger. Det blev direkt bakslag i rehabiliteringen från skidolyckan. Den här veckan har jag haft ont igen. Cyklingen var ju utmärkt rehab, får hålla mig till det. Senorna på baksidan av vänster knä behöver dra ihop sig mer så inte benet kan översträckas framåt vid löpning.