Makt och maktmissbruk

Vi säger ofta att auktoritetstron är borta. Så är det kanske, men ändå finns behovet av auktoritet kvar.
Det går knappast att tänka sig en värld där auktoritet bestående av god maktutövning och kompetens inte är en önskvärd del. De som stormar mot vissa auktoriteter har bara valt andra auktoriteter. Den som förkastar en maktordning infogar sig gärna i en annan.  Ur den synvinkeln är det märkligt att vi inte lägger mer kraft på att förbättra alla de situationer där auktoritet utövas.
Helt enkelt därför att oavsett vart vi är på väg kommer mötet med makten att vara kvar. Det är hur makten beter sig som är det viktiga. Någon kommer alltid bli besviken men det behöver inte innebära en kränkning. Detta missbrukade ord.

Utövningen av maktrelationen

Överallt där någon bestämmer över en annans liv och möjligheter utövas makt. Jag tänker inte ge mig in på maktrelationer inom familjer, kompisgäng eller organisationer. En avgränsning som egentligen inte är möjlig eftersom det hänger ihop med hur vi utformat den offentliga maktutövningen. Det är den formella maktrelationen som behandlas här. Poliser, lärare, tullpersonal, vårdpersonal, skyddsvakter, inspektörer, socialtjänstemän, administratörer på myndigheter, alla dessa människor som ska tolka och utföra sitt skriftliga uppdrag för oss.

Det skriftliga regelverket är bara en liten del av hur personalen tolkar och utövar sin tjänst.
Andra faktorer som påverkar utövningen är:

1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget
2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet
3. Traditioner och best practise inom yrket och på arbetsplatsen
4. Personliga egenskaper 
5. Resurstilldelning
6. Yrkets status

I allmänhet är ett uppdrag skrivet på ett sådant sätt att det innehåller motstridigheter, det är oundvikligt i ett komplicerat uppdrag. Å ena sidan ska en lärare bedöma och utveckla en helhet, å andra sidan finns detaljerade regelverk om alla delar som ska ingå i helheten. Spännvidden mellan detaljer och helhet rymmer en handlingsfrihet för den som utövar makt. Det är nödvändigt eftersom alltför strikta ramar begränsar möjligheterna att uppnå syftet med maktutövningen. Syftet med maktutövningen är i allmänhet väl förankrat och avspeglar ett behov. Inte alltid och inte för alltid, men oftast.

1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget är väldigt viktigt. Det är här maktutövaren ska förstå det mest grundläggande. Hur de här kunskaperna lärs ut och traderas inom utbildningssystemen är avgörande för slutresultatet. Här finns alla de portalparagrafer och etiska riktlinjer som ska genomsyra maktutövningen. Det är mot dessa som man ständigt måste mäta och återkomma till. Varför gör vi detta? Vad vill vi uppnå? Vad ska skyddas? Det är inte självklart att tolkningen och traditionen har ett sunt synsätt, vilket jag återkommer till.

2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet skapar en trygghet, en verklig auktoritet. Vi har alla mött det, rutinerade yrkesmänniskor som löst sina uppgifter under många olika förhållanden.
Jag talar inte bara om erfarenhet utan också om god grundläggande utbildning sånt som ger perspektiv och öppnar för självreflektion. I Storbritannien lägger de störst vikt vid de allmänna kunskaperna. En person med utbildning i antikens samhällsliv kan jobba med ekonomi på ett storföretag. I Sverige lägger vi störst vikt vid de specialiserade yrkeskunskaperna, båda synsätten behövs.

3. När man kommer ut i arbetslivet möts man av en komplex verklighet. Svåra situationer, kollegor som inte är bra, resursbrist, hierarkier, okunskap, annan kunskap än den man fått på utbildningen.
För att klara allt detta skapas arbetssätt som hanterar situationen, ofta på ett tillräckligt bra sätt men ibland med stora brister. Kulturen på arbetsplatsen är avgörande för hur bra eller dåligt det blir. Det är chefen som är ansvarig för kulturen på arbetsplatsen. På det viset kommer chefen att ha ett direkt inflytande över hur personalen utövar sin makt. I verkligt stora organisationer som polisen eller militären är det förstås oerhört tungjobbat att förändra kulturen även om det uppenbarligen går. Det hänger mycket ihop med att utbildningssystemet stöttar utvecklingen.

4. Personliga egenskaper är en del av professionsforskningen som är mycket försummad. Det beror på att våra utbildningssystem tar sin utgångspunkt i att allt går att förändra med mer kunskap. Det blir inte fruktbart att ha en konstant i den ekvationen.
Nu är förstås inte personligheten konstant, men den förändras knappt av utbildning, utan endast lite genom livets erfarenheter återkoppling av positiv och negativ förstärkning.
Det är därför det är så viktigt att rätt människor jobbar i yrken med maktutövning. Integritet, självreflektion, moral, empati, styrka att sätta gränser, mognad att be om hjälp, prestigelöshet men ändå med ambitioner. Det är verkligen inga låga krav maktutövning kräver vid sidan av alla sakkunskaper.

5. Resurstilldelning borde inte vara en faktor men är det. Tid och andra resurser du har till ditt förfogande påverkar hur hårt olika målsättningar prioriteras. Polisens, försäkringskassans och skolans arbete är i ständigt fokus för den här diskussionen. Andra områden flyger under radarn i den allmänna debatten, hur påverkas till exempel socialtjänsten av resursbristen?
Det vi kan vara överens om är att om maktutövningen i övrigt sköts på ett gott sätt så är prioriteringarna i huvudsak inte en fråga om professionalitet. Däremot ökar risken för oprofessionellt bemötande med resursbrist.

6. Yrkets status samverkar med alla övriga faktorer. Krav på hög kunskapsnivå och god resurstilldelning höjer statusen. Tung arbetsmiljö och låga formella krav sänker statusen. Två ytterligheter skulle kunna vara hjärtläkaren och kriminalvårdaren. Bägge kan behöva fatta livsavgörande beslut i sin maktutövning.

En modell för riskanalys av maktutövning

Det går förstås att diskutera vad som är låg och hög grad av specialisering, vad som menas med hög och låg grad av sakkunskap. Det handlar inte heller nödvändigtvis om utbildningstid. Det finns också stora skillnader inom yrken. En ekobrottsutredare och en piketpolis har t ex väsensskilda dagar. Poängen här är att traditionen av maktutövning inom en yrkeskår tenderar att vara likartad. De flesta har gått samma väg genom utbildning, bland de antagna finns en viss homosocialitet. Nyligen talade rikspolischefen och ÖB om gemensam rekrytering, de talade om konkurrens om samma målgrupp. Retoriska frågor: Varför pratade de inte ihop sig med dekanerna på alla socionomutbildningar eller lärarutbildningar? Behövs inte ett stort intresse för samhällsfrågor och pedagogik hos polis och militär? Nej det kokade ned till homosocialitet. 

Rörelser inom matrisen

Politiker försöker ofta att förändra yrkens maktutövning och därmed förflytta dem till andra kategorier. Polis och militär har man t ex försökt flytta ned till rutan av hög specialisering och motstridigt regelverk. Den här typen av förändringar möter alltid stort motstånd. Man skulle kunna tänka sig att mer komplicerade uppgifter och därmed höjd status skulle vara önskvärt. I polis och militärs fall är det enkelt, lönen har inte alls hängt med uppåt och flertalet har valt yrket för att få handla och se resultat genast. Då blir det motstånd. 

För lärare och socialsekreterare har politiker försökt att sänka graden av specialisering och sakkunskap. Att göra dem till mer av handläggare. Diskussionen om lärare som socialarbetare som administrerar för mycket är ett symptom på detta. Det leder förstås till motstånd hos lärarkåren, många hoppar av och börjar göra andra saker. 

Bland dem som har ett specialiserat yrke med höga krav på kunskaper och med ett tydligt regelverk ställer man ofta krav att de ska vara med och utveckla verksamheten, det vill säga höja sina allmänna kunskaper och börja se sitt uppdrag i ett vidare perspektiv. Det är ofta inget välkommet uppdrag då det oftast innebär att man får stånga mer mot andra människor inom t ex projektledarskap.

Bland dem som både har låg specialiseringsgrad och ett komplicerat uppdrag innebär förändring åt något håll ofta en usel psykosocial arbetsmiljö. De som bara vill handlägga mår dåligt av höjda krav på kompetens och de som vill se till helheter mår dåligt av att reduceras till regelstyrda handläggare.

Slutsatser - så klart

Oavsett vilken typ av arbetsplats det handlar om krävs ett starkt ledarskap, möjligheter till olika roller med olika grad av specialisering inom en yrkeskår är önskvärt. Minskad homosocialitet är bra om man vill förändra en arbetsplats. Svenska arbetsplatser präglas av eget ansvar och låg kontroll. Det är ofta bra, men leder också till hög grad av ansvarskänsla för situationer den enskilda inte kan påverka. När makten delegerats ut på låg nivå ut i organisationen med svagt ledarskap och stort förtroende för medarbetarens kompetens då blir vikten av goda personliga egenskaper ännu tydligare.

I ett systemperspektiv är individen resultatet av organisationen. Istället för att ställa synsätten mot varandra väljer jag att säga att de kompletterar varandra. Den goda maktutövningen är förstås beroende av välfungerande utbildning, regler, styrning, kontroll, organisation och resurstilldelning. Men det räcker inte, de som utför arbetet måste ha rätt egenskaper. 

Äntligen fläkt igen!

För en månad sedan dog fläkten i bilen. Jag misstänkte att det var fläktmotorn som packat ihop. Det hände på den gamla Saaben och bytet var tämligen enkelt. AD bildelar i Sandviken hade en fläkt på lager, fick den dessutom billigt 700 kr. Efter bytet trodde jag ju att det skulle börja susa ordentligt, men icke. Efter lite internetsök fann jag att fläktmotståndet också brukade ge upp. På en bilskrot i Skövde hade de ett motstånd till salu från en 2008 med 12500 mil på mätaren. De tidigare modellerna hade andra kopplingar så det gick inte att köpa ett från en äldre modell. Det slutade på 1400:- Fläktmotståndet satt överjävligt till på bilar fram till 2006. Man fick plocka bort pedalstället för att komma åt, 2006 med faceliftet flyttade de motståndet till höger sida. Så nu räckte det med att ta väck handskfacket och underpanelen till instrumentbrädan för att komma åt att skruva loss motståndet. Sen behövde förstås torkararmarna och täcklocket för fläktmotorn tas väck i motorrummet för att komma åt elanslutningen till själva fläktmotorn.

Det svåraste visade sig faktiskt vara att få loss själva plastkopplingen mellan styrdonet på panelen och motståndet, fick klura lite på det, men med hjälp av en liten skiftnyckel kunde jag hålla ihop plastspärrarna som höll fast kontakten.

Vid ca 21450 mil fick Saaben fläktmotor och motstånd bytta.

Årets XY cykling på nya vägar

Förra året var ett dåligt cykelår, det är inte mer med det. 320 mil totalt landsväg och mtb tillsammans. Av mina planerade XY turer blev det bara en, den kortaste på 50 km. Men det var en trevlig tur i och för sig. I år ska jag cykla de längre som planerades till 2016 men som inte blev av. Återstår att planera en 50 km tur till i år då. Jag lutar åt Hoforstrakten, tema gruvhål.

Bilunderhåll

Byte av Xenonlampor på Saaben, besiktningen slog ned på ljuset, de lyste olika starkt. Tyvärr var det den nya lampan som jag bytte i höstas som lyste för svagt. Den hade lossnat ur sitt fäste och tagit skada. Den anda lampan som lyste starkast var också på upphällningen så det blev två nya lampor. 1900 kr. Fruktansvärda pengar. Nu hoppas jag att de ska sitta fast ordentligt båda två, det är ju inte bara sinnessjukt dyra lampor, det är bökigt att byta dem, insugsslangen, luftmassemätaren och batteriet behöver demonteras.

Skolpolitik och new public management

Läser Leif Lewins text om skolan som jag finner klok och tänkvärd. Det är viktigt med den historiska bakgrunden till många av försöken att decentralisera politiken. Staten hade vuxit till ett monster som drogs med enorma budgetunderskott under 80 - talet. Det var inte längre hållbart och en annan modell där staten beställde medan andra (företag, kommuner) utförde blev lösningen. Staten ställde krav på hur produkterna skulle vara beskaffade. T ex vad skolbarnen skulle lära sig, målen sattes och sedan skulle det mätas för att se om den levererade produkten höll måttet. Det var ju bara det att utföraren hade fått stor frihet att själv utvärdera sitt arbete. När det blir uppenbart att det fuskades måste staten skärpa sin egen kontroll av det utförda arbetet, på så vis infördes dubbla kontrollsystem.
När systemen ändå inte gav de resultat som efterstävas t ex den rätta socioekonomiska representationen i högre utbildning, införs ytterligare system. De som ska göra jobbet får lägga allt mer tid på att mäta så att kvaliteten kan garanteras. Vilket leder till mindre möjlighet att utföra ett gediget arbete. En negativ spiral.

Vad jag egentligen ville ha sagt

Lewin skriver att den svenska skolan antagligen höll högst nivå runt 1990. Alltså precis när den skulle kommunaliseras. Här har jag en teori som jag inte har hört så många gånger i debatten.
1970 tog de sista i det gamla gymnasiet studenten. På 80 -talet var lärare födda på 1930 och 40 - talet i sin mest produktiva ålder. Det var de som styrde skolan, många av dem hade också gjort en klassresa. På 90 - talet utlöstes ett enormt braindrain från skolan, lektorer på gymnasiet fick plats på svällande högskolor, högstadielärare började jobba på gymnasiet, driftiga personer slutade och skaffade sig en annan karriär samtidigt som grundskolan fylldes på med den hopplösa generationen. Välfärdsårens mellanakt, de födda 1955 - 1965. Förskolelärare, fritidspedagoger och snart sagt varje person med någon form av pedagogisk erfarenhet och stort självförtroende fick plötsligt axla en större rock. Många gånger med ledningens och politikens uppmuntran, här fanns folk utan akademiska manér som var bra på att ta folk och kunde hantera ungarna. De tog över utbildningssystemet och formade det efter sina egna ideal. Mycket i skolan blev hobbybetonat, de lokala kurserna på gymnasiet är kanske det tydligaste exemplet, minns ni dem?

Nu då?

Nu är det vi i generation X 1965 - 75 som styr skolan, barnen till 1930 - 40 talisterna, vi ropar på mera ordning och reda, tidigare betyg och striktare krav. Problemet är bara det att de som idag ska göra jobbet inte längre finns på alla skolor. De som har en god utbildning och har erfarenhet och som vill ha en kunskapsintensiv skola de jobbar ofta på skolor med lite problem och med skolledning som delar deras värderingar. De vill inte jobba med bråkiga ungar med sociala problem under ledning av en rektor som inte delar deras vision. 

Byte av bromsskivor

I lördags bytte jag bromsskivor fram på Saaben. Ett arbete jag gjort förut på flera bilar, ingenting konstigt. Fast den här gången fanns det ett moment jag inte räknat med. Hållaren till det glidande bromsoket satt fäst med två M12 skruvar med utvändig torxskalle. Lite lyxigt, en vanlig sexkant funkar ju bra, en snabb tur till Biltema för inköp av en sån sats hylsor. Så var det detta med att åtdragningsmoment. Trots förlängningsskaft slutade det med att jag fick sätta domkraften under skaftet och pumpa loss skruven. 3 cm gänglåsning på en i övrigt torrdragen skruv. Osäkert hur många NM de dragit den med men det skulle bli värre. På högersidan gick det inte att lyfta med domkraften, skaftet tog i bärarmen då, det slutade med att jag hade foten på skaftet och ryggen mot väggen pressade för kung och fosterland. Den lossnade, men sen vet ni hur hårt det sitter med massa gänglåsning, det vanliga spärrskaftet fick inte plats så det blev till att dra ett kvart varv åt gången, riktigt segt och tråkigt. Mutterdragare var inte att tänka på, den fick inte plats.

Skivorna var tvärslut 20mm tjocka, enligt verkstadshandboken ska de bytas vid 22 mm. Kanske aldrig bytta sen bilen var ny, det som talar mot det var väl att skruven satt så hårt, bara dåliga mekaniker gör sånt, inte fabriksmontörer med momentdragare.

Sen fortsatte eländet, gängorna för glidpinnarna till oket var dåliga på högersidan, slutade med att jag fick ta fram en gängtapp och fräscha upp dem, tydligen M10x1,25 om nån undrar. Förhoppningsvis ska jag väl slippa byta skivor igen så länge jag har den bilen. Byte gjordes vid 206600 km.

Oljebyte och slalom

Så var det då äntligen dax, oljebyte och luftfilterbyte på nya Saaben vid 206046 km. Oljan såg fortfarande mycket fräsch ut, kändes fin också. Förra bytet var vid 189700 km. Serviceboken har 1500 mil serviceintervall på biopowermotorerna. Jag kör bara bensin, förra ägaren körde bara etanol. Nu blev det 1635 mil mellan bytena, jag fyllde på med OKQ8 helsyntet i höstas, mest för att bli av med den nästan tomma dunken. Bilen drar ingen olja alls vad jag kan se. Jag kommer fortsätta hålla den kortare bytesintervallen precis som med gamla bilen. Det står i serviceboken att luftfiltret byttes 16/1 2014 vid 147449 km av Vågbro bil, det satt ett Mahle i, antagligen det filtret. Såg fint ut, men hög tid att byta ändå 5850 mil på det. Det blev nya torkarblad också i veckan.

Frambromsarna är snart utslitna, köpte nya skivor och belägg idag. Det är 308mm skivor på den så det blir lite dyrare, 499 kr/st mot 359 för de vanliga 288mm som satt på gamla Saaben.

Sedan tidigare har jag ju bytt tändkassetten mot den som satt på gamla bilen som var från 2013 plus nya tändstift i augusti vid 195600 km. Bytte också ut batteriet, det som satt i gamla bilen var bara ett par år gammalt. Den kassett som satt i nya bilen felmarkerade emellanåt, sedan bytet har motorlampan aldrig tänts.

Slalomsäsongen har börjat

Nu har vi åkt två dagar i Kungsberget, känns bra att åka igen. Det roligaste är att fortfarande utvecklas, att få åkningen att stämma bättre. Just nu funderar jag på hur jag kan ta näsa steg, att åka mycket är viktigt, men hur får man ut det mesta av varje åk? När det gäller träningsprogram för konditionsträning så bara regnar det förslag, men mera tekniska sporter, då är det svårare.

Det som har varit en ögonöppnare är att pulsen är betydligt mycket högre under körning än vad jag trodde. Jag har behandlat dessa dagar som vilodagar tidigare, tänkt att det främst är musklerna som fått jobba lite, men pulsen sticker iväg rätt bra den också. Förra året körde jag femton dagar, räknade dem inte alls. Med dem inräknade skulle jag ha nått målet 3 pass/vecka, 3h/vecka utan problem, nu hamnade jag strax under. I år ska jag räkna dem.

Hemvärnets förmåga ur ett organisationsperspektiv

Försvarsmakten (FM) behöver snabbt höja sin förmåga till strid i Sverige. Det är de flesta överens om, det behövs mer pengar och fler behöver vara aktiva i försvaret. Hur det ska ske och var vi ska satsa är en allt mer brännande debatt.

Kompetensförlusten

När FM drogs ned på allvar under 00 talet, när den strategiska time outen inleddes, slutade många officerare. Många väldigt bra officerare slutade. Det blir så när man gör stora neddragningar i en organisation, man blir av med de man vill bli av med, de sämsta, men i andra ändan förlorar man också flertalet av de bästa, FM är inget undantag. I en mindre verksamhet behöver alla vara bättre för att det ska funka, med dålig löneutveckling inom FM och 00-talets högkonjunktur gick braindrainet snabbt. Det är helt enkelt inte roligt att jobba i en organisation som hukar där man kanske inte heller får göra det man tycker är viktigast. Effekten är påtaglig, man kan göra ännu mindre med sina minskade resurser.

Den förändrade försvarsmakten 

FM har utvecklats på samma vis som resten av samhället, FM är inte längre en enklav där andra regler gäller än i övriga samhället. Det är på vissa sätt bra och oundvikligt, men på andra sätt olyckligt. Höjda krav på säkerhet, vilotider, administration, komfort, trygghet och rättssäkerhet har förändrat förutsättningarna i grunden. Allt detta står i motsättning till krigets krav och till varje organisations behov av dynamik och manöverutrymme. Den positiva aspekten är att varje soldats liv blivit mer värdefullt. Utvecklingen har varit likartad i hela västvärlden. För att citera en fransk officer, "Om min soldat dödas utan sitt kroppsskydd på, då blir jag hemskickad, men om det beror på att jag fattat ett riktigt dåligt beslut då händer ingenting". 

Bristen på personal och de bristande resurserna är en bok i sig, jag tänker inte beröra det med mer än att det är ett faktum. Skyldiga är Göran Persson och Fredrik Reinfeldt tillsammans med de ÖB som verkställde. 

Den tekniska kravspecifikationen 

De flesta har en smartphone och en teknisk skaljacka hemma. Bilen har gps och inbyggd telefon som kanske ringer SOS om den hamnar på taket. Den militära utvecklingen har rasat ännu snabbare sedan sekelskiftet 2000. Som hemvärnssoldat får du ut mer än dubbelt så mycket utrustning idag än du fick som soldat för 20 år sen. Det är inte bara mer utan också bättre grejer. Alla soldater i FM har en personlig radio idag i stridande förband. Gruppcheferna har två och plutonchef ofta tre. Det finns ingen gräns för vilka krav och förväntningar på ny utrustning soldater har. Vi har tagit med oss vårt civila beteende in i FM. Kontentan är i vart fall att om du ska utrusta en armé idag kostar det antagligen någonstans mellan fem och sex gånger mer per soldat än det gjorde 1990. 

Personalens förväntningar

Det fanns en uppsida för en del befäl i FM när de ställde om till insatsförsvaret, missionerna, utlandsuppdragen. Vissa slutade, de ville inte vara med om detta. Men andra tyckte att äntligen var det på riktigt, nu får vi göra sånt vi utbildats och tränats till. Fokus blev väldigt mycket på den enskilda individens förmåga och grupps och plutons strid. Nya bilar, nya uniformer, nya vapen, nytt land, bättre lön, medias intresse och att få vara en del av världsnyheterna. Allt detta tillsammans med i huvudsak motiverade kollegor. För en liten klick av FM var detta bra. Visst lärde sig FM mycket under de här åren också, inte minst om behovet av riktig sjukvård i strid. För att ta sig någon vart karriärmässigt var deltagande i missionerna nödvändigt, därför kanske det inte var alla som deltog med jordens största entusiasm men sammantaget, de befäl vi har idag har haft utlandsuppdragen som den definierade delen av sina yrkesidentiteter. Många tycker inte det är lika kul att utbilda värnpliktiga, många vet inte ens hur man gör, det är sex år sen de sista muckade och de var inte särskilt många ens då. 

Hemvärnet under den strategiska time outen

Under de tio år som insatsförsvaret fanns verkade Hemvärnet (HV) precis som tidigare. Fokus på att bevaka och skydda. Insatsorganisationen skapades och Hemvärnet blev skarpare. Man tillfördes ny utrustning och bättre befälsorganisation genom utbildningsgrupperna. Även om resurserna var små och intresset litet så har det vuxit långsamt hela tiden. Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna heter det idag. Medan resten av FM backade under de här åren ökade HV i  betydelse. När det inte längre fanns värnpliktiga att skicka ut att stödja civilsamhället fick HV än mer ökad betydelse. Nedläggningen av FM gjorde att HV kunde få mer kvalificerad utrustning inte minst på fordonssidan där man gått från att låna folkabussar av närmaste regemente till att ha riktiga fordon som bandvagnar och fyrhjulsdrivna fordon. (Jodå, PB 8 fyller en funktion) På sambandssidan är det bättre än någonsin under kalla kriget.

Så kommer då invasionen av Krim och ryska påsken

Plötsligt, närmast över en natt ändrar sig politikerna, insatsförsvaret är nedlagt. Sverige ska återigen försvaras. Vad har vi då att ställa upp med? Ja tyvärr nästan ingenting därför att bristerna på personal är så allvarliga att inte ens de förband som finns på pappret finns i verkligheten. Vad finns det då? Hemvärnet finns. Frågan är, hur kan HV bäst stötta armén i försvaret av Sverige? Det är nu diskussionen utbryter. Mellan de som ser HV som rena skämtet till de som ser HV som de enda gripbara styrkorna. 

Mot bakgrund av det ovan nämnda

Det finns alltså en armé med stora personella luckor, som är tränad och duktig på strid på låg nivå, med personal som främst motiverats av utlandsuppdrag, som sitter fast i administrativa rutiner, med överdrivet utbildnings och säkerhetstänk som plötsligt ska vara dynamiska och drivna i sin egen organisationsutveckling. De riskerar dessutom att bli i huvudsak pedagoger, inte krigare. Vad händer i en sån organisation? Det uppstår frustration, bitterhet hos en del. I HV är det precis tvärtom, dit kommer gamla yrkesbefäl och reservare tillbaka, inte sällan de som var bäst när det begav sig förra gången. Vad kan jag hjälpa till med, på vilket sätt kan vi höja vår förmåga? Folk som är skickligare än många yrkesbefäl i FM idag. Gamla strukturer vaknar till liv igen, nyfiket tittar de sig omkring, vi har bättre grejer nu än då, många av soldaterna har viktiga civila kompetenser och även HV har förändrats, föryngrats, entusiasmen är stor. Vad gillar politiker mer än entusiasm? Svar: ingenting! 

Svaret på frågan då? Vad ska HV göra?

Vi ska fortsätta göra det vi gör plus att utveckla en kapacitet att understödja de mekaniserade och motoriserade brigaderna och hemvärnsbataljonerna med t ex spaning, fältarbeten och indirekt eld. Områden där behovet av tekniska färdigheter, noggrannhet, lokalkännedom och hantverksskicklighet vida överstiger behovet av ungdomligt övermod och fysisk förmåga. För att klara det krävs mer övningsdagar för viss nyckelpersonal men i övrigt är det en fråga om rekrytering. Det går inte att lösa det här med bara 6-10 dagars övning per år, inte om man ska ta hand om sin utrustning och sköta allt runtomkring på avtalstid. Resten av armén kommer att få mer resurser, de kommer få ny utrustning och fler soldater, de ska inte gå och sura över att en HV GRK pluton tar av deras knappa förråd av övningsgranater. De ska sätta hårt mot hårt med politiken och visa lite entusiasm över att försvaret av Sverige återigen värderas även om det är mot bakgrund av en dyster omvärldsutveckling.