Tvål och förväntningar

I mitt badrumsskåp finns åtta olika raktvålar. Det är en billig njutning att välja doft och lödder efter humör. Rakapparat har jag aldrig ägt, däremot körde jag 20 år med Gillettehyvel och rakskum på burk. Men sen i somras är det tvål och borste som gäller. Sen i höstas även vanliga dubbelsidiga rakblad. Själva proceduren tar lite längre tid, men å andra sidan, den extra mödan gör en vardaglig trist syssla till en liten högtidsstund. 

Sen i somras är det även fast tvål som gäller för kroppen, förhållandet till Dubbeldusch och Bliv är avslutat. Ett lyft, obegripligt att jag kunde framhärda så länge med dessa uttorkande produkter. Resten av familjen har hakat på, ingen saknar den flytande tvålen. 

På nattduksbordet

Just nu är det två länge emotsedda böcker, Vladimir Sorokin Snöstormen och Rosa Liksom Kupé nr 6. Sorokins speciella värld är den enda science fiction jag står ut med. Han kommer med en ny bok i vår, därför vill jag vara färdig med de äldre först. Liksom läste jag för tio år sedan, hennes återkomst som författare prisades och recensionerna var bättre än någonsin. Den väntar på sin tid, men jag var tvungen att läsa de första sidorna. 

Träning

Januari blev en ok månad sett till antalet pass, 13 st däremot för lite tid, snön kom för sent och jag var sjuk en dryg vecka, Allt sammantaget, helt ok. Den 19 februari är det dags för sista delen av kommunklassikern, 30 km längdskidor. Får jag bara vara frisk så ordnar det sig, körde 16,7 km på 65 minuter häromkvällen. 

Förväntningar

Sen går jag ju i väntans tider, har inte fått resultatet på statistiktentan ännu. Sen väntar jag på ett par nya cykelskor, de gamla har jag haft sedan 2001. En annan beställning på ingång är boken Helvetesveckan, att ge sig själv en vecka där man gör allt som man borde göra. Inte någon form av bucket list utan allt det du brukar göra, fast du gör det på ett bra sätt. Får se när det är dags för helvetesveckan, till våren, när ljuset och energin är starkare tror jag.

Orsakerna till terrorattentatet i Paris

Terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo kan inte ses som en isolerad handling i syfte att hämnas några satirteckningar eller att framtvinga en högre grad av självcensur. Det är möjligen i terroristernas ögon positiva bieffekter. Att reducera handlingen till ett angrepp på yttrandefriheten är att förenkla kraftigt.

Attacken är bara en liten del av ett enormt uppdrag islamisterna lagt på sig själva, att få västvärlden att lämna den muslimska världen, politiskt, socialt och inte minst ekonomiskt.

För att nå det målet jobbar de i huvudsak på två fronter.

1. I de muslimskt dominerade länderna försöker man destabilisera statsledningen i syfte att störta den för att själva kunna skapa en islamisk stat enligt deras definition av islam. Destabiliseringen sköts främst genom att terrorisera de egna landsmännen för att få dem att ifrågasätta statsledningens möjlighet att skydda sina medborgare. Det är varje stats grundläggande uppgift, och logiken är enkel, misslyckas staten med det så måste en annan ledning till, som kanske är sämre på annat, men den leder i vart fall till trygghet och stabilitet. (Att islamisterna är helt oförmögna att skapa trygghet och ordning är en annan sak)

2. Få västvärlden att avsky islamisterna så mycket att vi väljer att stötta korrupta, illa fungerande västvänliga diktaturer i olika muslimska länder. Paradexemplet på vad detta kan leda till är naturligtvis Iran och den religiösa revolutionen 1979. Islamisternas hetaste önskan är att samma sak skall inträffa i Pakistan, som har kärnvapen. Man kan tycka att det är ologiskt, vore det inte enklare att störta dessa stater utan västvärldens inblandning? Här tror jag att terroristerna gjort en kalkyl, tydligast kan vi se det i Afghanistan, först var alla glada att vara kvitt talibanerna, men efter några år av NATO närvaro, efter 2006, växte motståndet fast nu utan islamistiska inslag. Läs t ex David Kilcullens, The Accidental Guerilla. Man ville helt enkelt sköta sig själva. När sedan västvärlden lämnar, så lämnar de en stat som med enkla medel kan tas över. Västs ovilja att gå in med marktrupp i Syrien är baserat på den insikten.

I islamisternas ögon är det helt ointressant om någon är muslim eller kristen, vill man inte leva som de menar att man skall göra då är man en fiende.

2014 vad som blev och inte

Trädgården

Jag tänkte mig frukt, grönsaker och blommor. Det blev inga grönsaker fastän jag sådde och förkultiverade. Av blommorna jag sådde blev intet, äppelträden fick många pyttesmå frukter, i september sågade jag ned det största äppelträdet, det mest sjuka i fruktträdskräfta.

Det som blev bra var däremot lökarna på våren och bigarråträdet som bar mycket under ställningen med fågelnät. Mina frösådda japanska klätterrosor tog sig, i vart fall fem stycken. Sedan planterade jag en ny hanplanta med havtorn och tre rosbuskar som verkar överleva.

Huset

Hann inte måla klart i år heller. I höstas började garagetaket läcka och numera ligger en presenning över i väntan på våren. Inuti är gipsen från vägg och tak borttagen. En hel del jobb för framtiden alltså. Däremot kanske det leder till ett hemtrevligare garage i framtiden.

Bilarna

Vi köpte ingen ny förstabil i år, trots mycket sonderande, det får vänta tills det blir mer akut tror jag. Men det var en hel del mekande med skjutet tändstift, trasig bakruta på cittran, ny aggregatrem, ny strålkastare. Nya bromsar bak och ett nytt vinterdäck bak på saaben. I går fick saaben dessutom nytt batteri och nya tändstift vid 286600 km. Den går mycket bättre nu. 

Träning

Jag klarade i vart fall ett genomsnitt på 3 timmar i veckan och 2,65 pass i veckan i snitt. Det är ok men inte mer. Formmässigt tycker jag inte jag varit särskilt stark nån gång även om det känts bra vid flera tillfällen inte minst på tempocykeln. Framförallt måste jag cykla hårdare distanspass. Jag ville genomföra mitt XY projekt med lyckades inte genomföra mer än de två kortaste sträckorna på 50 och 100 km. Nästa år skall jag sikta högre. Kommer kanske inte klara 500 km men till och med 250 km då är jag nöjd. Sen var jag återigen med på Singlespeed SM och det var kul.

Läsning

Kursen i statistik har präglat höstens läsning. Men från i våras är det främst Fredrik Sjöbergs böcker, Richard Fords Kanada och Per Landins böcker som gjort störst intryck. I vår kommer jag inte plugga någonting, nu är det fullt fokus på att avsluta kursen.

Övriga tillkortakommanden

Det där med ölbryggning och humleodling blev inget, men tanken finns kvar och det kommer en ny vår. 

Uppgraderad cykel

Plötsligt märkte jag att mitt gamla vevparti glappade, lagret var totalslut, samtidigt var pedalerna slitna med begynnande glapp. Det skulle ha gått att bara byta lager för 350 kr och nya pedaler för 250,  men så är det detta med vevarmslängden. De gamla var 175mm och det är för kort, i synnerhet i skogen. Lösningen, ett par 180 mm vevar från Shimano med tillhörande pedaler. Lättare, snyggare och till ett bra pris. Det känns utmärkt att sitta mera "i" cykeln som man gör när man kommer längre ned, det som känns sämre är att 40 drevet är lite för låg utväxling. Förr hade jag en 44 klinga fram.

Helt nya vevar och pedaler

På nattduksbordet

Jag läser en kurs i statistik på halvfart den här terminen så det finns inte riktigt tid över till annan läsning. Men då och då läser jag ett par sidor i Stanley McChrystals memoarer "My Share of the Task". Det är intressant att följa irakkriget från insidan. Det är en en rätt märklig interiör han beskriver inom specialstyrkorna. De talar aldrig om sig själva som soldater utan som "operatörer". Man kan ställa sig frågande till vad som är skillnaden. Innebär skillnaden att soldatyrket uppgraderats eller är det bara en förskönande omskrivning? 

Jag lutar nog åt det senare. Samtidigt kan jag inte släppa tanken på att operatören är arméns svar på den individualistiska samhällsutvecklingen. Med sensorer, moderna sikten, personlig radio och kameror håller operatören kontroll över stridsscenen inbäddad i sitt kroppsskydd och enorma stridsväst. Samtidigt vet alla att överblick och kontroll är mycket ovanligt i en stridssituation även för de bäst förberedda "operatörerna". Se bara på raiden mot Bin Laden. Utförd av de bästa, ändå höll det på att gå helt över styr. 

För ren underhållning läser jag Björn Löfströms Babels torn i Bojtikken. Tyvärr är den lite av en besvikelse, Den har sina moment och sina skrönor, men på det stora hela saknas den berättelse som för romanen framåt, det blir bara ögonblicksbilder om än underhållande sådana.

Var finns de mest hängivna motionärerna? Gör 27:e novembertestet!

Jag har använt motionsspår året runt sen 1994. Stekheta dagar när knotten flyger in i munnen och svinkalla dagar när Swix grön hugger. Men en sak har varit konstant, slutet av november är det lite folk i spåren. Mörkt, blött, kallt, ibland frostig barmark med hala löv, ibland snö, men ofta för lite snö för att åka skidor. Slutet av mars kan det vara en isskorpa kvar som gör spåret oanvändbart, men det är en annan sak.

Var finns de mest hängivna motionärerna? Gör testet!

1. Spring, gå, skida eller cykla under en timma mellan klockan 17 - 20 i ditt favoritspår den 27 november
2. Räkna hur många personer du möter eller hinner ifatt, varje person räknas bara en gång, olika aktiviteter ger olika poäng.

Poängberäkning

3p Löpare, mtb-cyklist, skidåkare
2p stavgångare
1p fotgängare oavsett klädsel, med och utan hund.
Exempel: du möter fyra personer som går, en stavgångare och fyra löpare. Det blir 4x1+1x2+4x3= 18 p

Nu finns det ju folk som intervalltränar eller som bara bär sina stavar, du får själv göra bedömningen hur många poäng de skall få. Möter du en löparklubb så är det förstås bingo men det är i sin ordning. 

Rapportera sedan in ditt resultat i en bloggkommentar, ange när, var och vilket spår du testat. 

Lycka till!

Höstcykling med lampa

Måste bara understryka hur hela min cykling förändrats genom den moderna ledlampan. Med 1500 lumens ljusstyrka på styret är det bara att köra som på sommaren. Förr var hösten mest löpning för min del men nu kan jag cykla ända fram till snön kommer, men då vill jag å andra sidan helst åka skidor ändå. Visst är vätan och geggan trist men när det är som igår, torrt och +14 grader på kvällen, fantastiskt! Brände 1100 kCal på 60 min och kul hela tiden.

Nästa grej är att köpa dämpade rullholkar till stavarna så att jag kan åka rullskidor igen, tyvärr fick jag ont i armbågarna av de vanliga odämpade rullskidspetsarna. Det var bra träning för överkroppen och balansen att åka rullskidor även om det knappast kan kallas kul, men det var inte katastroftråkigt heller som det är att cykla inomhus...

Idag skall jag handla årskort till Kungsberget så vi kan åka minst lika mycket som förra säsongen, äntligen har vi hittat en familjeaktivitet där alla kan vara med samtidigt i flera timmar utan att vi blir uttråkade. Slalom är perfekt, om ett par år kanske barnen bara vill åka själv, men än så länge är det ok med mamma och pappa. Ett par nya pjäxor vore bra, de jag har är lite för breda och mjuka, bekvämt men jag tror att styvare smalare kan bidra till ett lyft för min skidåkning.

Är den strategiska timeouten slut?

I och med försvarsbeslutet år 2000 avvecklades invasionsförsvaret. Istället skulle Sverige ha ett insatsförsvar som kan delta i olika internationella uppdrag. På hemmaplan blev det strategisk timeout. Vi skulle vänta och se varthän vinden blåste innan vi fattade några nya strategiska inriktningsbeslut för hur försvaret av Sverige borde vara organiserat. Jag tillhör dem som tycker att inriktningen mot insatsförsvar var fel i grunden, försvaret måste i första hand ha sveriges territorium som huvudarena. Det är inte fel att delta i insatser, inte alls, men det var helt fel att ha det som huvudspår.

Det stora problemet var att man lade ned 85%, avskedade personalen som satt på kunskap och skrotade den material som personal och soldater var utbildad på. Exakt hur kompetensen att sköta ett storskaligt försvar igen skulle upprätthållas var det få eller inga som tänkte på. Politikerna tänkte sig en fredlig framtid av oöverskådlig längd. Avskaffandet av värnplikten 2010 får ses som ett ovanligt sent och dåligt beslut, redan 2008 såg vi Georgienkrisen och att personalförsörjningsprogrammet för yrkesförsvaret var fullständigt orealistiskt det behövde man inte vara alltför slug att räkna ut. Lönerna var på McDonaldsnivå eller sämre. Man skrotade ett försvar utan att ha en fungerande ersättning.

Idag vet vi hur det gick med den ryska demokratiutvecklingen, Ryssland blev återigen en diktatur som hotar, kränker och krigar med grannländer. Underrättelseinhämtningen, dvs spioneriet, mot oss och andra västländer är lika omfattande som under kalla kriget fast mindre dramatiskt eftersom gränserna är öppna.

Är vi mogna för att fatta ett strategiskt beslut att återigen bygga en samhällsorganisation som klarar av militära hot mot Sverige och som kan hjälpa sina grannländer om de behöver stöd?