Ortorexi?

Nu har jag sett TV4 inslaget om ortorexi. Där säger de att till skillnad mot bulimiker och anorektiker är ortorexikern besatt av kvaliteten på maten, inte mängden. Till den här besattheten läggs ofta en besatthet av träning, där man tränar på ett destruktivt vis.

Sen skrev tränings - och äta hälsosamt gurun Jonas Colting ett blogginlägg där han menar att ortorexi är ett väldigt litet problem i förhållande till stillasittandet och felätandet. I P3:s morgonpasset diskuterades frågan. Sedan skrev Colting ett uppenbart ironiskt blogginlägg "Hjälp jag har varit ortorexiker i 25 år."

Och nu är jakten i gång, man får inte raljera med eller förminska "sjuka" människor som Colting gjorde. Ortorexi är ingen medicinsk diagnos, men som sades i TV4 inslaget, det är bara en tidsfråga.

Jag är inte expert eller insatt så jag vill inte ens uttala mig i sakfrågan om ortorexins status. Däremot tycker jag det är intressant att det är så oerhört tacksamt att uppmärksamma lidande och att varje förminskande eller relativiserande av lidande hör till det mest förbjudna i vårt samhälle oavsett sakfrågans status. (T ex finns fenomenet alls, hur förhåller det sig till liknande fenomen? Hur yttrar sig lidandet? Finns bot? etc.)

Vi har haft en explosion av uppmärksammat lidande i vår samtid.  Neuropsykatriska diagnoser på barn, anorexia, bulimi, post traumatisk stress, panikångest, svåra former av mensvärk, självskadebeteende, svårigheterna med att vara någon typ av transpersonlighet. Listan kan göras mycket längre. Jag är inte ute efter att förminska någon eller något. Jag är ute efter svar på frågan. Vad är det i vår samtid som gör att människors olika lidanden får en så stor plats i den mediala debatten och i det vardagliga samtalet?

Några tänkbara eller otänkbara förklaringar inte i någon speciell ordning

1. Vi lever i en rätt trygg värld, alla risker upplevs därför som hotfulla oavsett sannolikhet och konsekvens, vi har tappat proportionerna och uppmärksammar det vi känner utan någon särskild åtskillnad.

2. Det är politiskt viktigt att kunna peka på att vi inte lever i den bästa av världar och därför måste alla hot bemötas med en lämplig politik (som i sin tur kräver omfördelning av resurser)

3. Vi klarar inte av tanken på livets ojämlikhet, därför behöver vi finna strategier som skapar skyddade zoner där vi får vara legitima offer och därmed höjas till jämlik status, blotta vetskapen om att dessa zoner finns skänker trygghet åt alla oavsett om man är i behov av skydd eller inte. (En slags funktionell förklaring)

4. Samhället ställer så höga krav på oss att vi blir sjuka på olika sätt. Här finns ett idékluster som består av olika tankar om att det kapitalistiska samhället skapar olika typer av sjukdom. Vi blir feta för att storföretagen vill tjäna mer pengar, vi blir utbrända för att folk utnyttjas för hårt i arbetslivet (av kapitalisterna).  Och så vidare.

Vår värdering och ställningstagande kring de ovanstående tankarna säger mycket om hur vår samhälls - och människosyn är.

A/ Människor som befinner sig på högerkanten av åsiktsspektrumet, (Liten offentlig sektor, låga skatter, få lagregleringar, stort personligt ansvar) har i långa tider avfärdat mycket lidande med orden skärp dig! Ta dig samman! Livet är inte enkelt för någon, etc. Följdaktligen ligger ofta fokus i högerns retorik på hur mycket bättre vi har fått det och hur mycket mindre skäl vi har att klaga. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, vi har det mycket bättre. Jag tror inte nån som levde i 1950 talets bejublade folkhem faktiskt skulle vilja byta tillbaka. Trots det lider vi oerhört mycket mer idag om vi lyssnar till det offentliga samtalet.

B/ Människor som befinner sig på vänsterkanten av åsiktsspektrumet (tvärtom om mot högern) har i alla tider velat utmåla livet som ett orättvist elände där enda möjligheten att skapa någon slags rättvisa är genom omfördelning av resurser från de rika till de fattigare. Varje form av lidande kräver nya regleringar för rättvisa och därmed minskat lidande. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, våra liv har blivit mycket bättre genom en rad offentliga regleringar, omfördelningar av resurser och gemensamma insatser mot lidande.

Så hur bör vi uttrycka oss för att de flesta oavsett samhälls - och människosyn skall bli nöjda?

Erkänn lidandet och var empatisk men skilj på vad du talar om, var saklig, utan att vara nedlåtande.

T ex "De som lider av ortorexi skall naturligtvis få den hjälp de behöver.  De allra flesta som tränar ligger inte i farozonen för ortorexi. Det är många som tränar mycket och äter så hälsosamt de kan, det vore olyckligt om den livsstilen beskrivs som en farlig väg. För de flesta är det sannolikt en större risk med stillasittande och ohälsosamma matvanor än riskerna förenade med träning och hälsosamt ätande."

Av allt att döma finns det ett reellt lidande som människor oavsett diagnostisk natur bör kunna få hjälp med och folk som jobbar i träningsbranschen, föreningsliv och skola bör känna till. Sedan tycker jag det var ett dåligt exempel som togs upp i TV4 med personen som inte vill äta julmat. Asocialt, visst, men det är asocialt i de flesta hem att inte dricka alkohol eller äta kött på julen också.

Är kulturarbete svårare än att laga bilar?

Förra veckan twittrade jag om min vardag i arbetslivet. I ett av mina sista tweets skrev jag angående vikten av att respektera professionella kulturarbetare att "du inte låter vem som  helst laga din bil fastän det är enklare" än att jobba med professionell kultur - min anm. Det föranledde en person att ösa lite ovett över mig. Naturligtvis var det naivt att tro att man kan säga en sån sak ostraffat. Till vanligt hyfs i Sverige hör att inte värdera yrken, sånt sköter taxeringskalendern om. Annars blir det dålig stämning.

MEN, och detta är viktigt, detta gäller bara om man ifrågasätter hackordningen. Teknik och naturvetenskap är svårt medan humaniora är enkelt och flummigt, våga inte påstå något annat för då får du snabbt en hink skit över dig. Det omvända är det fullt tillåtet och naturligt att ständigt påpeka, vi behöver fler ingenjörer, forskningen tappar mark och behöver mer pengar, satsa på naturvetenskap för flickor, nu skall matematiken få förorten att lyfta etc. Jag tror att ni alla har hört detta. Tidningarna fylls av spaltkilometer med rapporter om hur svårt det är att lära sig naturvetenskap och matematik.

Så kommer då jag och påstår att professionellt kulturarbete är svårare än att laga en bil. EN BIL! Inte spetsforskning i partikelfysik eller att snudda vid matematikens gränsland, utan att laga en bil. Jag menar detta på fullt och fast allvar, det är svårare att skapa ett Litteraturhus än att starta en bilverkstad, för att dra metaforen ännu längre. Allt kräver kompetens såklart, men vissa kompetenser är svårare att erövra och upprätthålla än andra, jag är inte relativist.

Nu kanske jag bara borde tagga ner och sluta sura, de flesta kanske tycker att jag har nån slags poäng även om det var klumpigt att störa den sociala ordningen. Men nej, därför att jag tycker det här förhållandet är ett grundläggande samhällsproblem.

Vad menar jag då är svårt med professionell kultur?

Disclaimer! Jag räknar mig inte till de professionella kulturarbetarna men jag har 150 högskolepoäng inom humaniora. Dvs. motsvarande 2,5 års heltidsstudier. Jag är samhällsvetare, med ytterligare 3 års studier i den sektorn. Min roll har aldrig varit att jobba professionellt med kultur, det har alltid varit den samhällsvetenskapliga sidan av saken jag arbetat med. 

1. Oavsett graden av framgång för en kulturarbetare krävs det enormt hårt arbete. En vanlig bibliotekarie har flerårig högskoleutbildning och en fortbildningstakt som gränsar till det absurda i jämförelse med väldigt många yrkesgrupper. En musiker i en symfoniorkester har fler övningstimmar än i stort sett alla andra människor. (Musikskolor + 8-10h obetalda timmar om dagen är vanligt under många år) Konstnärer som det så ofta skojas över brukar lägga ett par år av förberedande studier innan det ens är någon idé att söka konstfack. Konsthögskolan eller dramatiska institutet skall vi inte tala om.

2. Frågornas komplexitet, i kultursektorn är ingenting självklart eller givet. Betalar en kommun en miljon för ett offentligt konstverk som inte är tillräckligt storslaget i de obildades ögon får kommunpolitikerna löpa gatlopp i pressen, konstnären ses som en lyckosam bedragare. Skulle samma konstnär lägga upp en stenhög i en rondell och måla två stenar svarta och resten röda upphör kritiken, alla förstår att det var dyrt att släpa dit all sten. Det vill säga, själva konstskapandet värderas till noll kronor oavsett vad konstnären gör. Det beror på att  frågan är svår, folk som kan väldigt lite om den tenderar att vara nöjda med stenhögar. Därför finns det följaktligen många stenhögar i svenska rondeller. 

Är det svårt att laga bilar?

Det kan naturligtvis vara väldigt komplicerat. All heder och respekt åt svenska bilmekanikerkåren, deras arbete blir inte mindre värdefullt för att professionella kulturarbetare jobbar med svårare frågor. Däremot blir kulturarbetarnas arbete mindre värt när så många ständigt påpekar i sitt tyckande att alla begriper kultur lika bra, att allas åsikt i frågan är lika mycket värd. Det är den inte, lika lite som min åsikt om vad det kan tänkas vara för fel på bilen är lika mycket värd som en bilmekanikers. Men nu är det plötsligt självklart att bilmeken vet bäst, men det omvända får man inte säga för då är man bakom flötet.

Ännu en disclaimer! Jag har jobbat med att ge humanister och samhällsvetare på gymnasiet  en bättre kunskap om teknik och naturvetenskap därför att jag menar att det hör till allmänbildningen på samma vis som en grundläggande bildning i humaniora tas för given, men det förra anses man snobbigt kunna hoppa över om man är humanist tyvärr.

Bilmeka del 2

Det är baske mig inte sant, i fredags kastade yngsta dottern en sten genom bakrutan på cittran, ett olycksfall förstås, men ändå. Hade ju redan lagt en arbetsdag på att meka förra helgen.

Nu blir det en champangefärgad baklucka från Atracco bildemontering i Hedemora. Det är ju en mörkblå bil, men att lägga 5-6 000 på en ny bakruta är bara att glömma. Min lucka kostade 800 kr, på bildelsbasen tar de i regel mellan 2000 och 3500 kr så det var ett bra pris. Luckan ser fin ut, kommer från en gammal diesel som gått 23000 mil, samma årsmodell 1994.

Det trixigaste var att själv lyfta den nya bakluckan på plats och försöka få gångjärnshålen att matcha luckans. En annan svårighet var att lirka in de gamla kabelstammarna igenom hålen i den nya bakluckans övre hörn. Enligt Haynes manual är det precis det man skall göra. Bakluckans inredning var svår att få på plats igen, den satt med en rad klips som gått sönder när jag demonterade. Men skam den som ger sig. Nu sitter det hjälpligt på plats. Hatthyllans två upphängningspinnar behöver bytas, två små platspluggar fattas. Det är därför jag avskyr att jobba med bilinredning. All denna plastskit. Som man kan se på den här bilden är baklysena väldigt "vita" och mjölkiga i plasten, men nu är de fina igen. Tog våtslippapper 240 korn och slipade ned dem för hand. Sedan på med klarlack i ett par lager. Klockan 22 igår kväll var jag klar, trött men nöjd.

Meka med bilen

I onsdags morse var det snöslask, lågtryck och en lite halvkass dag i största allmänhet. Högtryck är mitt väder. Då händer det, bilen skjuter ett tändstift, det smattrar under huven. På lunchrasten springer jag upp till Mekonomen, köper fyra NGK tändstift och ett tändstiftsverktyg. Jag byter det urskjutna stiftet men känner att gängorna tar dåligt. Vid provstarten låter det som vanligt, kanske funkade det ändå. När det är dags att åka hem hinner det inte ens tända innan stiftet skjuts igen. Det blir till att smattra hem. Till på köpet skall jag till vårdcentralen och ta en TBE spruta. Det blev promenad till Södertull i slasket.

På kvällen demonterar jag insuget, det gick lättare än jag trott, enda sölet var från bränsleledningen och fördelarröret till insprutarna. Citroën numrerar cylindrarna 4,3,2,1 från vänster till höger när man står framför bilen. För att minnas alla ledningar märker jag med frystejp och antecknar. Ett par slangklämmor av Citroëns egna typ kasseras. När insuget är borttaget är det lätt att känna att gängorna är helt slut, stiftet går att bottna utan motstånd. Någon uppfräschning av gängan är inte att tänka på, det blir till att skära nytt.

Biltemas repsats för 79:90 innehåller gängtapp och fyra hylsor, tyvärr var ingen av dem i rätt längd. De som såldes löst i rätt längd visade sig ha fel gängstigning, en extratur till Biltema i onödan. Obegripligt att de inte har hylsor löst som passar gängtappens skärning.

Enda missräkningen var att den längsta hylsan fastnade i det nyskurna hålet. Jag limmade dit det gamla tändstiftet med Araldit och efter en timmes väntan lossnade det lätt som en plätt. Men då hade jag ingen 19 mm kvar utan fick nöja mig med 13 mm. Det innebär att 4 mm av gängorna på tändstiftet kommer exponeras i förbränningsrummet, återstår att se om det blir glödtändning på det. Det blev en liten grad på kolven efter gängtappens spets som skavde pyttelite på kolvtoppen. Spånorna fastnade i fettet jag smetat in tappen med.

Insugskanalerna hade en liten kant som jag filade bort försiktigt för en minimal förbättring av flödet. De andra stiften byttes förstås också. Nu tänker jag aldrig mer byta stift på den bilen igen. Enligt Haynes manual måste man byta insugspackningen, jag struntade i det och hoppas på det bästa, provkörningen kändes utmärkt. Som alltid med Citroën så är den tacksam för underhåll och hårdkörning. 12700 mil hade den gått.

50 km cykelorientering

Igår trampade jag första delen av cykelupptäcksfärden XY500. Projektet är tidigare beskrivet här.

Förutsättningarna var idealiska, +10 grader, sol, torra grusvägar och en mountainbike med välpumpade däck. 50 km orientering är kort men vissa erfarenheter kunde jag ändå ta med mig till nästa tur.  Kontrollerna hade följande koordinater, jag markerade dem på kartan och gav mig iväg. 

Redan innan första kontrollen stannade jag en gång och tittade på kartan, att ta upp kartan ur ryggfickan, veckla ut den, välja rätt sida och hitta markeringen ute i blåsten var bökigare än jag räknat med, i regn hade det varit riktigt kasst. Men det var trots allt en enkel kontroll. De som tävlar i multisport eller cykelorientering har ett kartbord på styret. Det tycker jag är att gå till överdrift, men någon annan lösning skall jag fila på. 

Alborga vägskäl

Byn Alborga väster om Gävle har funnits sedan medeltiden och ligger i ett gammalt odlingslandskap. Här en bild från vägskälet. Nästa kontroll var en så kallad halvvägssten, en särpräglad sten längs vägen som kommit att hamna i folkminnet. Den var lätt att se när man kom dit, den var verkligen större än alla andra stenar. Sen var det svårt att se varför just den stenen skulle se ut som en fåtölj för trollen. Jag har tagit bort den kontrollen, den ligger för nära Alborga vägskäl. Jag kontrollerade positionen när jag kommit hem med min gps klocka, jag hade hittat rätt.

Halvvägsstenen

Nu cyklade jag på min mtb, den har ingen cykeldator, däremot hade jag min GPS klocka på. Den anger inte position men fart och distans. Den var till stor hjälp, när man överslagsberäknat att det är ca 4 km till nästa avtagsväg blir det lättare att slappna av om man kan se när man närmar sig. Jag är ju trots allt ute på grusvägar där skyltning inte förekommer. 

Vägen var väl sådär, utsikten längs Johannesvägen var inget märkvärdigt, men inget fel på själva underlaget. Vägen kommer ut till Sälgsjön, där tittade jag återigen på kartan för att ta mig ut på Hedesundavägen.  Nästa kontroll var avtagsvägen mot Hanåsen, den ligger på Hedesundavägen. Nu var det dags att ta fram Tierpskartan. 

Hela vägen från avtaget till överfarten E4 var en ren njutning. Vacker välgallrad skog, gamla bronsåldersboplatser där den vanligtvis steniga terrängen idag mera var granåker. Det kändes att här skulle man kunna skapa ett vackert småskaligt odlingslandskap igen om man ville. Kalhyggen fanns det också förstås, enorma sådana. Orienteringen var ännu inga problem. Kartans markeringar för vägbommar var tillförlitliga kännetecken längs vägen. Nu borde det snart komma en avtagsväg med bom på vänster sida tänkte jag, och mycket riktigt så gjorde det det. Till exempel här i fyrvägskorset efter själva Hanåsen.

Sedan blev orienteringen svårare, jag försökte följa med som tidigare men vägbommen där jag skulle svänga, som borde vara stängd, visade sig vara öppen. Men jag stannade och kontrollerade kartan, får väl erkänna att det var en liten chansning, sen tänkte jag att Fågelmuren borde komma snart om jag kört rätt och det gjorde den. Det visade sig vara en vidsträckt torvtäckt.  Sen blev det problem på kontroll nummer fem, jag tycker nog att kartan inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag kom ända fram till den asfalterade Åsbovägen innan jag förstod att jag cyklat för långt. Problemet var att den vita enskilda väg jag följt på kartan som var bred och fin, plötsligt var markerad som svart sämre enskild väg. Den svarta vägen var minst lika bra som tidigare,

fortsättningen som jag skulle ha följt var däremot sämre! Dessutom fanns där en vägbom som inte var med på kartan. Felkörningsvägen syns väster om "S:et" i Stordals. Väl framme vid kontroll nummer 5 var det ändå ingen tvekan om att jag var rätt. Masten som syns norr om "Jägars" syntes tydligt över skogen. Sen var det bara att cykla på norrut mot överfarten E4. För att undvika fler misstag hade jag nu kartan framme hela tiden i handen vikt med rätt del synlig. Ett slags kartfodral på ramen där det är lätt att ta fram kartan för att kolla i farten är modellen. Får kika på om det finns något lämpligt med regnskydd. 

Kontroll nummer 6 överfarten E4 hade jag trott var en tunnel under. Jag hade kartrekat för dåligt. Det syntes tydligt att det var en bro på kartan. 

Överfarten E4

Därefter var det bara två kontroller kvar innan hemfärd. Vägskälet i Mårtsbo och Grinduga. Det var enkel navigering, längs Kubbovägen gjorde jag en avstickare och kollade på Lantmäteriets geodetiska observatorium. Det var fint men såg dåligt underhållet ut. Naturreservatet Bläcktärnsjön låg inte så att det syntes från vägen. Däremot syntes reservatsmarkeriingarna och en informationsskylt. Inte heller Tröskens rikkärr låg synligt. Grinduga var ett märkligt litet samhälle, en slags nybyggd by med många hus helt utan samhällsservice. Fyrhjulsdrivna bilar och jakthundar på gården. Folk bodde som i en vanlig förort men vill leva som på landet. 

Vägskälet Mårtsbo

Observatoriet Mårtsbo

Efter 56,7 km var jag hemma, de 50 km som jag räknat med var kanske 52 km, inte mer. Resten var felkörning och utflykt till observatoriet. Helt OK bansträckning. Den stora behållningen var terrängen runt Hanåsen. Även Observatoriet var fräckt, lite area 51 känsla.

Nästa gång är det 100 km som gäller. Nu vet jag att kartfodral och inte allt för täta kontroller är bra. Tydliga enkla kontrollpunkter är också viktigt. Halvvägsstenen hade inte funkat i mörker t ex. Själva grundtanken, att utforska grusvägarna och se sånt som är bortom allfartsvägarna är helt rätt.Det kändes stundtals som en riktig upptäcktsfärd och det var det som var meningen. 

Varför håller man på?

Gjorde ett inköp på bokrean, Fredrik Sjöbergs Varför håller man på? Ja varför gör man det? Varför samlar man på prylar, nördar in på olika ämnesområden, samlar kunskap och står i? Fredrik beskriver i sina essäer människor som gått några steg längre än de flesta. Människor som inte brytt sig om vad omvärlden tyckt om deras livsföring. Somliga har blivit berömda, andra lever i det fördolda, men alla har "hållit på".

Fredrik är naturligtvis själv en människa som hållit på rätt rejält sedan barnsben, jag kan också känna att jag hållit på och vad märkligare är, att jag fortsätter trots att det tar emot många gånger. Jag bara vet att jag kommer hamna i nåt nytt engagemang trots att jag svurit på att inte göra det igen.

Men så står man där, planeringen av XY 500, hemsidorna, bloggen, böckerna, kartorna, tidskrifterna, alla cyklarna och skidorna, fälttelefonerna, fröerna i kylskåpet på stratifiering, humleklonerna och det sexradiga kornet som skall bli till 1600 -tals öl. Sen har vi mitt medlemskap i Bilkåren att ta tag i, jag vill ju bli civilplacerad som bandvagnsförare. För några veckor sedan fick jag SMS från Försvarsmakten, de söker folk med artilleribakgrund till ett försök med en granatkastarpluton i Dalabataljonen, ikväll åker jag till Falun på informationsträff. Ja varför håller man på?

Ibland tänker jag på en del av de män Arto Paaslinna beskriver, de som bygger hus, bastu, garage, vedbod, sommarstuga ända tills den dag de är klara, då dör de. Jag tror det är likadant med andra saker, man håller på, sen dör man.

Är ett liv utan nya infall och påhitt mindre bra? Ja borde det rimliga svaret vara, ändå trivs de flesta med liv som mestadels innehåller sånt jag inte räknat upp. Familj, god mat, umgänge, TV, heminredning, semesterresor, träning, nya kläder och allt annat som hör till livets nödtorft.

Just nu arrangerar jag inget cykellopp, sitter inte i någon styrelse och är inte heller med i någon förening aktivt. Det är första gången sedan sexårssåldern som jag står (nästan) helt utanför föreningslivet. En förklaring är att barnens aktiviteter tar allt mer tid, en annan att jag var rätt trött på engagemang när jag flyttade från Karlstad. Men nu börjar föreningslivet så sakteliga suga lite igen. Fredrik Sjöberg använder ordet "oförbätterlig" när han beskriver de som "håller på".

Behovet av cykelkultur

Till helgen 1-2 mars startar den riktiga cykelsäsongen nere i Belgien med Oomlop het Nieuwsblatt och Kuurne-Bryssel-Kuurne. På KBK finns Jonas Ahlstrand på startlistan. Het Nieuwsblatt har ju den mest spektakulära bansträckningen med den superbranta backen "Muur" eller "väggen" som vi skulle kalla den på svenska, sedan passerar cyklisterna flera andra backar som återkommer i Flandern runt sex veckor senare. Varje år drömmer jag om att åka dit och cykla och titta på cykel. Det blåser rätt styggt från havet i det platta landskapet och backarna är både långa och branta med svenska mått mätt. Däremot tror jag kylan framme i april inte är så märkvärdig för en svensk i vart fall.

Belgien är som bekant ett litet land. Den cykeltokiga delen av Flandern som ligger några mil sydväst om Bryssel, är inte större än en vanlig svensk kommun. Sätt en passare i Oudenaarde med 30 km radie så har du alla de berömda "bergen" och byarna där så många flamländska cyklister fostrats. På en karta är det lätt att förstå varför cykel blivit populärt. Vägarna är 3 meter breda och ligger tätt i en naturskön trakt med mängder av byar. Vill man stanna för en fika är det aldrig mer än några kilometer. Begreppet "levande landsbygd" är verklighet där. Avståndsskalan i vägnätet i Sverige varierar naturligtvis, men tänk så här, hur tätt är det mellan ställen där du kan stanna och dricka en öl? Startar man i Gävle är nästa ställe minst 20 km bort. Misstänker att motsvarande mått i Belgien är mindre än 5 km. Danmark är naturligtvis ett större cykelland än Sverige av samma skäl, liksom Tyskland, England, Holland, Italien, Frankrike och Spanien. Nu kanske vän av ordning säger att cykling och öl inte hänger ihop, då säger jag att det gör det, lika mycket som kaffe. Sätt dig på torget i Helsingör en lördagsförmiddag, vid halvelvatiden kommer cyklisterna in. De beställer varsin öl, sitter 20 minuter och cyklar sen vidare. Nu är det ingen halvlitersbägare de sveper utan en 33:a. I Bayern tar de ölen efter turen, men då är det en liter som gäller. Sen cyklar de hem.

I söndags var jag ute och cyklade 4 mil på mtb, det var +5 grader , blåsigt och delvis lite blött. Bristen på distanspass blev tydlig efter en timma. Sedan gick det trögare och trögare, efter 1:48 kunde jag avsluta med blodsockret i knäna. Förra året var utepremiären en hel månad senare. Nu längtar jag efter att få sätta mig i lä, i solen, efter cykelturen, i cykelkläder och dricka en god sval öl medan saltet torkar på kinderna.