Ack Värmland

Åter i Karlstad för en vecka, underbart att återse så många goda vänner, cykla skön terräng i I2 skogen och njuta av finväder med bad hemma i Mariebergsviken. Tog en titt på Vänern från Bonäsudden ute på Hammarö och cyklade leden hem.

Bra saker just nu: läser gamla och nya cykeltidningar. Blev lite sugen på proffscykling igen, har känts ganska ointressant länge, kanske dags att börja följa cirkusen igen. Vill läsa mer om de gamla loppen och bansträckningarna på grusväg. Grusvägsåka på landsvägshoj kommer starkt, har varit stort i USA länge. Här har det knappt bubblat, nu räknar jag inte cykelcross eller mtb lopp på grusvägsbanor utan just LVG hoj med 32-27 mm däck, bockstyre och höga hastigheter. Tänk landsvägscykling fram till 1950 - talet. Eller nutida Strada Bianci. Jag tänker på alla våra fina grusvägar och skogsbilsvägar i Norrland. Många gånger går det inte att åka asfalterat alls. Men situationen är inte ny...

Visst är det kul att cykla fort på asfalt, det är roligt att cykla teknisk stig också, men på grusväg är det ofta bilfritt, tyst och fina naturupplevelser. Med ett inplanerat kaffe/korv m mos stopp blir det oslagbart.

Bilunderhåll: hällde på en liter helsyntetolja i Saaben vid 265800 km, sommarvärme och långkörning kokar bort bensinrester och kondens som annars späder ut oljan.

Träning: jag sprang två varv i Jakobsbergsskogen på 19:50 min, det är jag nöjd med. Löparbenen kändes inte toppen. Dagens mtb kändes bra, börjar få lite klipp i cykelbenen.

Boktips och semester

Willy Vlautins roman Lean on Pete hör till det bästa jag läst på länge. 16 årig pojke med otrygga hemförhållanden börjar hjälpa en galopptränare med hans hästar. I den medelmåttiga hästen Lean on Pete finner han tröst och trygghet, en relation som kommer att ta honom ut på en lång resa. Romanen kan läsas på flera olika sätt, en uppväxtskildring, en bild av ett annat USA och vikten av att vara trogen sina ideal. Den helt osentimentala texten utan en massa reflektion och analys är ovanlig. Det tog tre fjärdedelar av boken innan jag tyckte det lossnade, men sedan hade den lång eftersmak. Jag har påbörjat två av Willys romaner tidigare men lagt dem åt sidan, kanske får ge dem en andra chans. (Motellivet och Norrut)

Skåneresan

I korthet såg resan ut  så här:
Dag 1 - Avresa med bil från Gävle till Nyköping och besök på Nyköpings hus och Sörmlands museum. Eftermiddag på Flygvapenmuseum i Linköping, på kvällen middag och besök på Linköpings trädgårdsförening, sedan avfärd till Rimforsa och Liljeholmens vandrarhem. Kvällsdoppet i Kinda kanal var härligt.
Dag 2 - Från Rimforsa till Norra Kvills nationalpark i Småland. Vandring till Idhöjden, magisk tystnad och kuperad gammelskog på sydsvenska höglandet. Sedan besök på Viresrums konsthall som hade en fin utställning från Svenskt trä om hållbar utveckling, konsten saknades helt. På kvällen var det blåsigt och kallt, vi letade förgäves efter en bättre restaurang i Växjö förutom svindyra PM, tillslut blev det ett bottennapp.
Dag 3 - min födelsedag inleddes med ett besök på Smålands museum och Eddie Meduza utställningen, ett gripande livsöde för en begåvad människa som inte accepterade att placeras i fack. Bäst kanske man förstår honom i låten "Andra kan dom". Sedan åt vi lunch på Linnés Råshult, hans föräldrahem i södra småland.
Väldigt bra ställe att stanna på, de historiska sädesfälten med höga glesa strån i sommarhettan var en upplevelse. För en kort stund var jag ensam och det var alldeles tyst, 1700 talet fanns där.

Vi hade sedan länge bokat två nätter i Malmö, en stad jag bara varit i två gånger tidigare, för mer än tio år sedan. Idag talar man om två tillväxtregioner i Sverige, Stockholm och Malmö, det stämmer, hela staden är full av nya spektakulära byggprojekt. Sitter man på Lille torg hör man danska runt om sig, så var det knappast för tio år sedan. Man kan tala om Örestadsregionen idag. Den bild av Malmö som medierna ofta ägnat sig åt, våld och fattigdom, känns väldigt överdriven. Födelsedagsmiddag på karibisk restaurang, gott, starkt och mysigt.
Dag 4 - Barnen tittar på TV sändningen av Sommarlov vid Scaniabadet. Besök på Malmöhus och tekniska museet.
Dag 5 - Tog bilen ut till en av Malmös tio ambitiösa lekplatser, denna med äventyrstema. Väldigt fin, dubbelt så stor som allt vi har i Boulongern ändå var det bara fyra barn där varav två var mina. Därefter besök i Lund, lunch på persisk restaurang. Domkyrkan var stängd för bröllop. Sedan åkte vi till Dalby söderskog, Sveriges minsta nationalpark, den var väldigt liten, visst var det fint på ett par ställen, men helt klart ett antiklimax, fanns fler bokskogar i närheten som säkerligen var lika fina. På kvällen nådde vi Jönköping, efter incheckning på hotellet blev det bad i Vättern och hämtmat till stranden. Fantastiskt med ett så centralt utebad. När jag väntade på käket såg jag mig om, där låg en italiensk glassbutik i närheten. Efter maten åkte vi dit hela familjen. Bästa glassen jag ätit.
Dag 6 - Resa till Gnesta via Norrköping för besök hos Edde. I norrköping besökte vi arbetets museum och konsthallen. Fin barnutställning och samling. Sedan verklig avkoppling ute i skogen med tacokväll , hemmagjord salsa "Gnalsa"och Gnestamole.

Träning

Håller på att nå årets träningsmål om 200h ifall det fortsätter så här bra. Av nån anledning har jag svårigheter att få upp pulsen på höga nivåer, kanske inte har vilat tillräckligt. Sprang 7,25 km på 33:30 i Hemlingby utan att pulsen nådde högre än 85%, alltså under syratröskeln. För mina förhållanden ganska snabbt utan att kunna gasa ordentligt, något riktigt ös var det inte även om benen kändes hyggligt lätta de första kilometerna.

Efterätning och DIY cykelkarta

Idag cyklade jag 130 km, 4:16 timmar, 123 i snittpuls och 2750 kilokalorier. Under träningspasset gick det åt 4 bananer och en flaska vatten. 2750 kilokalorier det är två Big Mac & CO och 4 bananer.
Nu gillar inte jag McDonalds mat nåt särskilt så istället trycker jag i mig fil & müsli, stor middagsportion med efterrätt och ytterligare kanske nån tallrik fil och flingor ikväll. Överkompenserar jag? Kanske, men det är inte poängen, poängen är att mat behövs, det behövs mycket mat, efter ett långt pass är det fel att tänka på vikten. På vanliga pass under 2 timmar behövs vare sig bananer eller någon extra mat efter överhuvudtaget. Brukar inte ens dricka vatten på kortare pass om det är kallare än 23-24 grader, en rejäl kopa kaffe med rostat bröd och marmelad är däremot helt rätt efteråt. Jan Ullrich aka "Müsli Jan" åt ibland bara cornflakes och sylt till frukost innan träning. Kenyanerna springer oftast långa morgonpasset, innan solen står högt på himlen, utan någon mat i magen. De vet att de inte behöver äta för bara 90 minuters löpning, energin finns redan i kroppen, däremot äter de efteråt. De äter majsgröt, rena kolhydrater. Med detta vill jag säga tre saker, kostfrågan är ohyggligt överdriven av mat - och kosttillskottsindustrin, de flesta tränar för korta pass för att behöva tänka på att anpassa kosten och kolhydrater är bra - både snabba "tomma" och långa långsamma. Fett är också bra och nödvändigt men av fett blir man lättare fet, det är inte sockret i milkshaken som är boven utan fettet. Sen höjer sockret insulinhalten vilket ökar inlagringen av energi, men om man inte ätit för mycket är inte det ett problem för de flesta. Jag pratar inte om den lilla grupp som är smala och genetiskt har lätt att få typ 2 diabetes.

Bristen på bra cykelkartor

När jag planerar mina cykelturer är vägarna, underlaget och miljön viktig, det är särskilt viktigt att det inte blir för långt. Dels har jag inte tid, dels avskyr jag när kolhydraterna tar helt slut i kroppen, har gjort det misstaget massor av gånger. Sista milen på tomgång kan väl vara ok, men tre mil hemifrån är inte kul. Vanliga bilkartor har för liten skala, gröna kartan för stor, blåa kartan med 1:100 000 är bra. Men den har två fel, dels visar den inte om en väg är asfalterad och dels finns inga avstånd angivna mellan olika vägskäl. Som landsvägscyklist vill jag cykla asfalt och jag cyklar sällan så långt och på så stora vägar som har avståndsangivelser på bilkartor. Därför har jag gjort en egen cykelplaneringskarta över Gästrikland! Mycket enkel, men fullt funktionell, avstånden stämmer också. De vägar som saknar avståndsangivelse cyklar jag inte för att de är för trafikerade, är grus eller så är avståndet välbekant. Kommer kartan i en tryckt version nån gång kommer den naturligtvis vara utförligare, men höjdkurvor och sevärdheter är onödigt. Dels stannar man inte om man är landsvägscyklist, dels är Sverige så platt att det ändå inte påverkar särskilt mycket. Kartan lämnar jag hemma efter memorering.. Ett tips! Lägg på en OH film och måla dagens tur med whiteboardpenna, så kan din fru, man etc se hur du tänkt cykla och du kan lättare ange position om du skulle råka ut för en olycka. Avstånden kommer från Google maps, kartan är utskriven från Hitta.se tejpen är inte snygg och det gröna blir grått i en svart vit skrivare. Avståndspunkterna är röda ringar i vägskäl.

Cyklarna i mitt liv del 1

Jag har flera cyklar, under rubriken "cyklarna i mitt liv" kommer jag att beskriva dem en och en. Av respekt låter jag en åldersprincip råda. Först ut är yngsta tillskottet, där finns minst att berätta, sist ut kommer åldercykeln som har massor att säga. För att förenkla åldersrangordningen är det tidpunkten när jag färdigställde dem som cykel som räknas, även om alla delar är gamla men ramen är ny, kommer cykeln alltså betraktas som ung. Ramen är en cykels själ, en obyggd begagnad ram är som liggande i respirator i väntan på antingen döden eller uppvaknande, en ny obyggd ram är som ofödd hur gammal den än är.

1. Canyon Speedmax tempohoj 2010
2. Quantec SL mtb 2009
3. Kwadie touring 2008
4. Wilier Lavaredo landsväg 2008
5. Fondriest Altec 1999
6. Monark 1987

Canyon Speedmax 2008 års modell byggd 2010

Under TdF 2010 hade Canyon olika procents rabatt beroende på hur bra deras cyklister körde i touren, vill minnas att det var Lotto Omega Pharma som de sponsrade då. Just den där dagen låg laget bra till i totalen, så det var runt 50% rabatt, jag betalade 3000 kr för ram, gaffel, styrlager och styrstam. Det var billigt. Det mesta av övrig utrustning hade jag, enda nyinköpet var frambromsen en Shimano 105 5500 och vevlagret, ett FSA 103mm fyrkantaxel. Men låt oss inte gå händelserna i förväg, jag tar det från början.

Vevpartiet är ett Stronglight Speedlight från 1998, vevarmarna är 182,5mm långa, kedjedrevet är original 53 tänder. Det sitter klingbultar för singledrev i aluminium från tyska firman Gebhardt avsedda för bancyklar, de köpte jag på nätet från Singlespeedshop.de. En trevlig firma som skickade med en lakritssnurra till sina kunder. Singledrev är inte bra har jag lärt mig, i vart fall inte utan framväxel, då kan det gå som det gjorde för Bjarne Riis i TdF 1997. Jag har upplevt samma problem, Riis mekaniker påtalade riskerna men Bjarne valde ändå bort framväxeln för lägre luftmotstånd och vikt, kedjan hoppar lätt i synnerhet på höga växlar som under tempokörning. Idag har jag monterat dit en Shimano Ultegra 6500 framväxel, avsedd för niodelat. Den köpte jag 1999 på Cykelcity i Göteborg. Bakväxeln är en Shimano 105 5500 avsedd för niodelat, inköpt på en vanlig cykelbutik i Växjö, växeltrissorna är utbytta mot kullagrade Taxc, tror jag köpte dem på Solsta Cykel. Pedalerna är Time Impact, lite tunga, lite hårda att komma i, men jeeesus man kan lita på att man sitter fast. De köptes 2006 på Cyclecomponents. Sadeln är en Avocet O2, otroligt skön, finfin kvalitet och hyfsat lätt, ca 250g. Har haft två såna sadlar, de görs tyvärr inte längre. Sadelstolpen är en 27,2mm Ritchey, helt vanlig alustolpe på 350 mm, den var dessvärre för kort till 59 cm ramen, idag sitter det en 400 mm Brand X istället, tung men pålitlig. Man skall inte experimentera med lätta sadelstolpar.

Bakbromsen är en Shimano RX100, en dubbelverkande kraftig pjäs som nyper bättre än allt utom Campa Record gamla modellen innan Skeleton kom. Fram kunde jag inte använda min RX100 broms då jag en gång moddat den genom att korta bulten, den var för kort för en aerogaffel, därför blev det nyinköp. Shimano 105 5500 nyper bra, men framförallt är gummina mjukare och greppar bättre/slits fortare än äldre sorter. Styrstammen är en billig men stark BBB 135 mm med ordentlig stigning, tror det är +15 grader. Den Syntace 120mm som ramen levererades med var för kort och låg samt var avsedd för 26mm styre, jag kör 31,8mm, standard idag. Styre och aerobars är Profile T2+ i aluminium, 46 cm brett, priset var ok och justeringsmöjligheterna är bäst på marknaden. Bromshandtagen är också Profile, Ouickstop 2. Hela styrkombinationen köpte jag ursprungligen 2008 och byggde ihop till en annan cykel som idag bytt skepnad till LVG hoj.
Styrändsväxlarna är Shimano Ultegra avsedda för 8 delat. Mycket riktigt kör jag 8 delat och vanlig kedja. Orsaken är att jag har ett par fina lätta tubhjul med gängat 6 delat som jag vill kunna använda ibland. Får jag snurr på min gamla Fondriest ram igen kanske den får bli specad med de hjulen, då byter jag till 10 delat. Har tiodelade Dura Ace styrändsreglage liggande oöppnade på hyllan hemma...

Hjulen 

Framhjulet är en del av ett hjulpar byggda åt mig av Henry Svensson på Solsta Cykel & Sport 1999, de har shimano 105 1055 nav, 32 oreducerade DT Competition ekrar, Mavic CXP 30 titanfärgade tubfälgar. 30 står för 30 mm höga. De rullar väldigt lätt, är tunga som as och styva som spett. Däcken både fram och bak är hopplösa Vittoria Rally. Nära nog omöjliga att få helt runda på fälgen och dålig punkteringssäkerhet. Om det är enda tuberfarenheten blir man inte gammal med tubdäck. Dessa var limmade, idag kör jag tjeckiska Tufodäck monterat med tubtejp. En rolig detalj är att första gången jag skulle pumpa dem så upptäckte jag att ventilen stack ut för lite, de höga fälgarna kräver ventilförlängare, idag sitter det sådana där. Lösa ventilförlängare är ett elände. Vätternrundan 2003 cyklade jag på dessa hjul, då med billiga Tufodäck, naturligtvis började det dugga lite, vid Omberg fick jag punka lagom till depån vid Hästholmen. Ventilröret på första reservdäcket gick av! Jag monterade det andra reservdäcket ock kastade ett helt nytt däck i  soptunnan, plus det punkade förstås. En mekaniker hjälpte till att pumpa det i depån. Jag köpte ett nytt reservdäck och cyklade resterande 26 mil med ett dåligt monterat däck. Misstag 1, använd aldrig nya däck som reservdäck, de är jävligt svåra att få på klockan 05:30 med valna fingrar. Misstag 2 använd inte en minipump och lös ventilförlängare. Misstag 3 testa att byta några gånger på träning innan du gör det skarpt! Jag tappade kontakten med mina cykelkompisar på rundan, tappade motivationen och cyklade 26 mil själv, igen, något jag svurit på att inte göra sedan första rundan 1996 som var 30 väldigt ensamma mil. De loppen tål att berättas om en annan gång.  

Bakhjulet är en raritet, handbyggt av Pettersson i Limmared. Ett vanligt Shimano Ultegra 6500 baknav med fräst spår för en spårryttare som håller en bricka. Brickan håller fast vänstra hjulsidan, den högra hjuksidan hålls fast av små tejpbitar på insidan mot ekrarna. Fälgen är en Mavic SSC tubfälg, 400g tung, användes av världseliten i cyclocross och på Paris Roubaix. De är styva och lite bredare än vanliga fälgar. Ekrarna är 32 DT Competition dubbelreducerade ekrar. UFO fälgsidor var Pettersson i Limmareds egen produkt. På 90 talet var riktiga skivhjul väldigt dyra och väldigt tunga. Ett vanligt hjul med fälgsidor var ett gott alternativ även för eliten. Några år senare för en underbetald lärare var det fortfarande ett alternativ, jag betalade 2500 kr för hela hjulet runt 2002. Minns att jag hämtade det på bussgodset på Klarabergsvägen i Stockholm. Vi bodde i Söderberga då. Jag har faktiskt aldrig tävlat på hjulet. Det är lite använt, idag sitter ett lite dyrare Vittoriadäck monterat med Jantex tubtejp på.  Pumpning går till så att man måste först måste bända ut fälgsidan av plast med ett smalt verktyg som man sticker in längs fälgkanten, sugpropp funkar också, sedan trycker man gärna i 11 kg luft, däcken tål 12 kg, men jag vill ha lite marginal. Kassetten är en särskild historia, den är sjudelad, det största drevet är borttaget och ersatt av en spacer för att inte kedjan skall slita på fälgsidan. Campagnolo har samma problem på sitt svindyra Ghibli, de har tom. utvecklat en särskild niodelad istället för tiodelad kassett till det. När hjulet rullar har det ett speciellt läte, inte som ett riktigt dischjul, utan lite mera ihåligt surrande. 

Detta var alltså historien om min minst använda cykel, enbart cyklad på kanske 20 gånger eller så, tempo gör ju ont ju. Skall nog montera en liten framklinga också nu när det sitter en framväxel där. 

Träningsfilosofi KVK

Låt mig börja med att säga att jag är talanglös som idrottare, för lång, för tung, för långsam med för dålig koordination och balans för tekniska idrotter och för dåligt tålamod för koncentrationssporter som skytte. Mentalt är jag inte heller tillräckligt stark/vrickad för att träna mer än 7 -10 h i veckan, sen tycker jag det blir för tråkigt och kroppen för sliten. Men likt humlan gör jag det ändå, tränar,  utan mål eller annan mening än att ha kul och skaka av mig livsstress. Jag har två fördelar som många ändå är avundsjuka på, jag är smal, jag blir inte tjock och jag har antagligen ett hyggligt syreupptag genetiskt annars hade jag inte ens kunnat nå de låga nivåer av fitness jag ändå nått. Senare forskning har visat att det finns människor vars kroppar inte svarar på träning, men det gör min kropp och tillsammans med lågt BMI kan jag uppleva rörelseglädje trots min längd.

Nu är konditionsträning populärt, samma människor som köpte surfbräda på 80 talet och golfade på 90 talet skaffade landsvägshoj på 00 talet och nu mtb på 10 talet. Alla kan och vet en massa, myter, forskning och erfarenheter blandas friskt i tidskrifter som Runners World, Bicycling och Outside. Träningsböcker, e- tjänster. personliga tränare och experter på fysiologi och mat svämmar över alla bredder. Behövs det fler råd och tips? Nej, det som behövs är förenklingar och förenkling av träning är jag väldigt bra på. Det har jag sysslat med sedan dag ett, för med mina fysiska och mentala förutsättningar för prestation får det inte vara komplicerat.

KVK - Kontinuitet, Variation och Kebabpizza

Kontinuitet - man måste träna hela tiden, minst två dagar i veckan i snitt. Det gäller alla och det gäller årets alla månader och alla år i livet. Jag började träna för exakt 19 år sedan, den 13 juni 1994 ryckte jag in i lumpen, första kvällen sprang jag för jag visste att det skulle bli mer av det och det var lika bra att sätta igång att träna. Sedan dess har jag kört mellan 100 och 300 pass om året, mellan 100 och 300 timmars träning per år, utan uppehåll, jag räknar heller aldrig styrkegymnastik eller stretchning i träningstiden, bara konditionsträning.

Många som tränar men aldrig gör några framsteg, som aldrig kommer över tröskeln, gör felet att de gör uppehåll, för semester, för jul, för att de reser, för att livet är i vägen eller för att deras favoriserade träningsform bara går att utföra en viss tid på året. Vissa människor har medfött svårt att utveckla sin kondition, kanske tillhör somliga i den här gruppen de människorna. Hursomhelst kontinuitet är grunden för all inlärning, även rent intellektuella saker som matematik och språk kräver kontinuitet. Jag har full respekt för folk som inte tränar, färre borde träna, många tycker det är en plåga, varför plåga sig när man kan njuta? Det finns inget värre än missnöjda människor, sluta träna! Träning är inte för alla. När jag ser de som lägger tid på  viktiga saker som att besöka äldre, hjälpa flyktingar eller spela musik för att glädja andra är jag väldigt tacksam för att de finns och prioriterar det framför t ex träning, ni gör ju nåt vettigt.

Variation - kroppen utvecklas av att uppleva förändring. Man skall variera sig med avseende på träningsform, träningsintensitet och distans. Vill man stå hela distansen måste man träna längre och längre pass tills dess man klarar av att arbeta så länge som man tänkt. Vill man springa fort måste man träna på att springa fortare än man gjort tidigare, om man inte varierar sig utan bara springer så fort man kan hela tiden blir man inte snabbare, utvecklingen stannar, det är förändringen som är viktig. Här märker jag att det finns många som får problem, de kör samma hela tiden, utvecklingen tar stopp. Återigen vill jag säga att det är ok att springa sina 9 km på 45 minuter så länge man är nöjd med det och det känns bra. Känns benen lätta och passet är lyckat så kanske det är fel att sträva efter mer, där och då kändes det bra. Alltför många jagar drakens svans efter nya mål, det får man förstås göra men man bör fundera över vad som är viktigt i livet, vad man väljer bort. Det motsägelsefulla är att man blir bättre på det man tränar, varierar man sig alltför mycket får inte kroppen tillräckligt mycket specifik stimulans, jag kallar det Friskis & Svettis - fällan. Tänk alla som kör sex pass träning i veckan, de tränar mer än de flesta, de äter rätt och de utför övningarna rätt. Sen ställer de upp i Vårruset eller ett Stadslopp och presterar långt under vad deras träningsmängd motiverar, de har tränat för lite specifik träning. Det goda är att med bara en kort formtoppning några veckor innan ett arrangemang får de snabbt fina resultat. Minns en boxare som aldrig löptränade däremot körde han massor av boxningsträning, han sprang milen på 40:30 min enligt officiella tidtagningen, med några få löppass hade han väl gjort 37 - 38 minuter.

Kebabpizza - denna den fetaste, onyttigaste och mest förtalade snabbmatsrätten - min favorit! får stå för behovet av återhämtning och tillräckligt med mat. Vila är nödvändigt, på 70 talet när James Fixx skrev om löpning var idealet och hjältarnas träningssätt att springa varje dag. När det kändes tyngre tog man det lugnt, när det gick lättare körde man på. Det var ju rätt såtillvida att de fick kontinuitet, det viktigaste, men variationen var dålig och återhämtningen undermålig. Resultaten var goda, de sprang fort, men hur mådde de? Hur mådde deras kroppar? Kroppen tål mycket, men den utvecklas av vilan. Idag skulle vi säga att de vilade aktivt på 70 talet, de lätta passen var väldigt lätta, men långa. Vilodag i etapplopp på cykel innebär oftast 100 km träning i långsam fart. Men för vanliga människor, som inte är elitidrottare i ordet egentliga bemärkelse, behövs det vila, det behövs mycket vila. Min filosofi är minst två vilodagar i veckan och inte fler än tre träningsdagar i rad. Vila gärna måndag och fredag, efter och före helgens ofta långa pass lördag och söndag. Fredag är dessutom en dag då du ofta är trött vilket ökar risken för olyckor.

Kebabpizzan står också för behovet av att äta, här är det minerad mark, man får inte säga nåt om de med ätstörningar vare sig de är feta eller för smala. Jag tar det enkelt, ät dig mätt på vanlig allsidig kost, inklusive skräpmat, alkohol och godis. Kroppen är slitstark och de flesta har få problem med kosten, lyssna inte på sockerberoendesnacket eller LCHF eller vad det nu är som förespråkas, se bara till att du inte har för mycket mat i magen innan passet för då hamnar allt blod i magen och du mår kass.

Träningsmetoder, träningsmängd, utrustning, träningsfysionomi, näringslära och allt det där som brukar avhandlas då? Gör som du vill! Jag har aldrig någonsin följt ett träningsprogram fullt ut, det närmaste jag kommit var ett som Jonas Colting skrev som var avsett för långlopp på cykel. Med undantag för ett teknikpass med rundtramp så är det ungefär så jag tränar under barmarksperioden, åratal av tester och experiment med träning har lett mig dit.

Trädgårdsdax och uppdatering

Nu har jag sått palsternacka, sockerärtor, vaxbönor, dill, spenat, gräslök, persilja, timjan, dragon och purjolök. Förkultiveringen gick väl sådär, tror de fick det för varmt och blött. Salvian tog sig inte alls. Nåväl, nu väntar jag på resultatet, ibland gror allt, andra gånger blir det inget, jorden är i vart fall gödslad och väldränerad. Kirskålseländet är övertäckt med svart duk, ännu mera kommer det bli, satsar på krusbär eller jordgubbar planterat i duken.

I källarförrådet rev jag den uppreglade väggen, golv och takregeln hade ruttnat, bakom plasten växte något, skönt att få väck skiten. Nu är det putsning av vägg som gäller i källaren. Särskilt utrymmet under garaget skulle behöva en genomgång. En dag hoppas jag få tid att snygga till garaget och sätta dit en ny port.

Kursen i organisation och ledarskap är slut nu, lämnade in sista tentan i fredags, mycket jobb med den, först korta enkla uppgifter under hela kursen, sen en storslägga på slutet. Finns både för och nackdelar med det om man säger så. Det var en lärorik kurs för mig som aldrig pluggat sånt tidigare.

Lördagens träningspass om 13 mil blev ett nyckelpass, nu vet jag var kroppen är någonstans, det finns en grund att stå på, nästa pass skall bli en femtonmilare. Minns att jag lovat detta förut, då sprack det pga livets allmänna tidsbrist, sjukdom, etc. vad det nu var. Sitter femtonmilaren kommer artonmilaren, kommer artonmilaren kommer tjugomilaren. Sätter jag ett par pass på 20 mil i år kommer detta att bli ett av de bästa träningsåren någonsin, även om löpträningen haltar(!) pga. foten. Nya dojor är på väg, Saucony Progrid 5.

Löpare på ljugarbänken

Detta är ett kärt ämne för mig, folk i allmänhet, jag också, gillar att överdriva våra atletiska prestationer. Det hör till lika mycket som att storfiskare och jägare ljuger om sina bedrifter. Att bättra på sanningen lite grand är ju helt ok, självklart ifrågasätter jag inte nån annan, det är ofint. MEN ibland finns det folk som helt distanslöst hävdar att de gjort saker de inte gjort. Den allra vanligaste löparlögnen är att de sprungit milen under 40 minuter.

De vanligaste berättelserna

"Jag spelade fotboll förr och det var löpträning mest hela tiden, en gång sprang vi till kyrkan fram och tillbaka, en dryg mil, det tog 39 minuter, men då var jag ju yngre och hade en jäkla form."

"När jag gjorde lumpen skulle vi springa milen en gång, har aldrig varit så vältränad som då, det där idrottsbefälet körde med oss hela dagarna, jag minns att vi sprang en riktigt solig och dammig sommardag, har aldrig varit så slut som då, men jag klarade det på 40 minuter"

Förklaringarna

Efter att ha jagat de där 40 minutrarna förgäves under många år, har jag funnit följande felkällor, som även gäller många av dem som tror de sprungit milen under 40 min.

1. De har sprungit en kortare sträcka, milspåret var bara 9 km eller tom ännu kortare.
Högbos milspår är t ex 8600 m! 8600m på 39 minuter är t ex milen på drygt 45 minuter, en klart anständig tid, men den kräver bara en tredjedel så mycket träning för att klara och även talanglösa som jag kan nå dit utan större problem.

2. De har sprungit en kortare eller längre sträcka eller ett tufft terrängspår och "översatt" den tiden till platt bana under fina förhållanden. T ex Göta Joggen om 15 km på 80 talet. Gjorde de 65 minuter på 15 km stadsbana så menar de att de skulle klarat 10 km under 40 minuter. 5 minuter på 15 km är 20 sekunder per kilometer. 20 sekunder är mycket, det är 3:20 på en mil. Sen skall vi minnas att vi skall under 40 minuter inte springa 40 exakt. Ligger man på syratröskeln är de där 20 sekunderna tuffa att ta. I vart fall har man aldrig gjort det man sagt att man gjort även om man kanske skulle ha kunnat klara det.

3. Någon har tagit tiden felaktigt eller medvetet sagt fel tid för att stärka moralen, väldigt vanligt i det militära. Det är ju en fin uppmuntran att plussa tiden lite grand. När jag gjorde lumpen var det två personer bland KB/PB som sprang under 40 min, bägge var orienterare, övriga "idrottskillar" sprang på mellan 42 - 47 minuter. Själv tror jag jag sprang på 57 - 58 min första gången, alltså egentligen inte godkänd, men de sade 54:55 för att uppmuntra mig. Andra gången gick det bättre, då sade de 49:50 min. Kanske stämde det, men bara kanske, felkälla 1, banlängden, är osäker. Det var i vart fall en platt grusväg med markerad vändpunkt. 

I ett samtal vill alla bidra med något och milen under 40 minuter är en sådan gräns många känner till. Rent fysiologiskt finns det faktiskt en gräns där, för en ung, normaltränad och normalviktig människa når man mjölksyratröskeln där. Vill man springa fortare måste man träna för att flytta syratröskeln annars kommer man stumna. Vissa har talang, är lätta och har bra syreupptag genetiskt. Vi andra behöver löpträna ca 5 - 6 mil i veckan målinriktat. Det går lite trögare för tjejer för de har oftast lägre syreupptag och något mer kroppsfett, å andra sidan finns det många män som har sämre naturliga förutsättningar än en tjej med talang. Kroppsvikt och benens andel av kroppslängden är av störst betydelse. Tjejer är ofta lättare än killar och har proportionellt längre ben och mindre fötter.

Mitt eget personbästa då?

Jag har bara sprungit 10 km på kontrollmätt bana en gång, Karlstad stadslopp 2009 det gick på 43:58 min enligt officiella resultatlistan. Länge trodde jag att jag sprungit 10 km terräng i Jakobsbergskogen på 41 minuter någonting men så här ligger det till med det. Jag sprang 4 varv på 2,5 km spåret, det tog 41 min någonting. Det är bara det att spåret är ca 2300 m långt, jag sprang alltså 800m för kort. Med min fart hade den verkliga miltiden, om jag orkat i samma tempo, varit ca 45 minuter, räknat på 41:30 min på 9,2 km. Visst banan var tuffare än stadsloppet, det var vinter och tjäle i backen, men det var inte 10 000 m och det var inte fortare än 43:58 hur man än försöker skarva till det. Jag har sprungit de där 9,2 kilometrarna på 42:25 en gång sommartid och det var också rätt bra. Det som var speciellt den där gången på vintern var att jag satte varv två och tre väldigt snabbt, medan första och sista varvet var mera upp och nedvärmning, så egentligen...