MC - våren 2021

Den 27 februari var det äntligen dags för en tur till Gysinge, årets premiärkörning. Söderväggen mot naturrum var inte varm men kaffet var gott. Sen kom snön åter och med jämna mellanrum har det varit kallt och uschligt för årstiden. Vid starten stod mätaren på 97744 km. Nu har den passerat 10 000 mil.

Det är en milstolpe för en motorcykel, få hojar når 15 000 mil så i någon mån får man väl säga att den nu befinner sig på "dösidan". 19 år är också en respektabel ålder för en motorcykel även om den slipper saltade vägar och inte gått mycket grusväg heller. För att jämföra med en bil skulle jag säga att milen motsvarar ungefär det tredubbla, det är förstås möjligt att köra mycket längre. En i IronButt sålde sin hoj efter 20 000 mil, nu har den gått 10' till...

Sista stunden av ungdom

 Triumph klubben har startat en fotojakt där man ska fota sig vid olika platser och få poäng för de olika resmålen. Hittills har jag varit på tre ställen, ett tjugotal återstår, men det hade varit kul att åtminstone placera sig. Men som alltid finns det extremister som ser till att besöka alla mål och det kommer inte jag göra, så vi får väl se hur det går. 

Den 12 maj är det dags för årets Gökotta i Lingbo som SMC arrangerar. 

Det jag önskar mest just nu är att Norge öppnar sina gränser. Jag saknar verkligen Norge efter att inte ha varit där på snart två år. 

Slutet på mc året 2020

 Redan 28 november kördes sista turen, mätaren stannade på 97744 km. När året inleddes stod mätaren på 83977 km, totalt 1376 mil under året. Med tanke på coronan och att det inte blev någon mc semester så är det helt ok. Idag bytte jag framdrevet, det blev ett originaldrev, de är gummidämpade till skillnad mot de två JT eftermarknadsdrev jag kört hittills. Det återstår att se om det blir någon skillnad, prismässigt gick det på ett ut. Nu är det frågan om byte av kylvätska respektive service på gaffelbenen. Kylvätskan är inget att prata om, men gafflarna är jag fortfarande inte säker på hur jag ska göra. Det lutar åt att lämna in dem, men demonteringen kan jag sköta själv. Sen är nog svinglagringen dags att ta isär och fetta upp. Efter tre år och 4200 mil i min ägo har det aldrig gjorts. 

På nattduksbordet 

Läser en bok om cykling i Flandern. Den är underhållande och Pearson berättar vid sidan av alla de vanliga anekdoterna ytterligare en mängd nya, så den ger något för alla cykelnördar.

Ironbutt SS1000 2020

 Det blev en ironbuttkörning i år igen. Länge såg det osäkert ut, i USA ligger körningarna fortfarande nere detta coronaår. Här släpptes det i mitten på juni. Jag körde 18 juli, rutten var Gävle Haparanda Gävle. 170 mil totalt, det tog 20 timmar och 15 minuter. Min nya wild ass dyna gjorde färden mer komfortabel, men kurvtagningen påverkas negativt av att sitta på en luftkudde.Det var inget större problem på min rutt. Haparanda som man hört så mycket om, Sveriges östligaste punkt, en spioncentral under andra världskriget och vår mest finska stad som hänger ihop med Tornio på andra sidan älven, var ganska dyster. Vid sidan av de moderna köpladorna för gränshandel fanns ett litet centrum med stadshotell i påkostad stil. Det mesta kändes som om det höll på att tyna bort. Kalix upplevde jag som snäppet piggare, kanske hade en öppen bro till Finland höjt humöret. 

Vid höga kusten svänger landet mer sydvästerut, det hade inte jag tänkt på,  solen var på nedgång och bländade ordentligt emellanåt. Tröttheten började att komma smygande och nere i Hudiksvall var jag mosig, det fick bli ett extra stopp för en burgare och en cola, annars var planen att köra ända till Tönnebro. Antagligen hade bensinen räckt ända hem, men det fick bli ett säkringskvitto ändå. Det är en speciell känsla att stå där sent på kvällen efter ett långt dagsverke och veta att man klarat av vad man föresatt sig. 

Mc underhåll 

Oljebyte vid 93595 km, förra bytet var vid 83828 km så totalt 976 mil, jag tror jag efterfyllt med 1,5 liter på de milen. Min nya testvinnande kedjespray håller verkligen bättre än de billigare, kedjan behöver bara smörjas var 100 mil skriver de, men jag nöjer mig med 75 mil om det varit torrt. 

Veckorapport 22 - 23 och gångna arbetsåret

Arbetsåret är snart slut. Eleverna sprang ut, inte som vanligt men det blev ändå bra tycker jag. Den långa frånvaron och coronadistanseringen gjorde att jag inte riktigt kände samma tomhet efteråt. Det var som ett tre månaders avsked innan. Nu återstår lite efterarbete och förberedelser inför nästa år. Vad var bra vad var dåligt med fjärrundervisningen? Min upplevelse är att för de flesta fungerade det ganska bra, tråkigare förstås, men ok. För de med studiesvårigheter eller sociala svårigheter blev det mindre lyckat, jag tror att det blev fler F än om undervisningen varit som vanligt, jag tror också att det blev några godkända betyg som slutade lite lägre än de hade kunnat göra.

Träning

Efter ett par träningspass började jag känna av lungorna igen, det känns ömt, jag utgår från att det är sviterna av corona. Kände så här i mars, vilade, körde ett par pass när det kändes bättre, fick känning i lungorna, vilade länge, körde ett par pass i april när det kändes bättre, fick känning igen sen, vilade jag en månad igen bara för att det hela ska upprepas nu igen. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Om jag hade Corona där i början av mars, när jag hade feber en helg så kan jag säga att sviterna hittills varat tre månader. Sug på den.

Trädgård

Vi har påbörjat ett större arbete i trädgården där en stenlagd pergola och större grusad yta med odlingslådor ska anläggas. Det finns även planer på ett växthus och en ny uteplats i trä på husets västsida. Runt huset ska en kantsten läggas som en fris och en spaljé ska avskärma uteplatsen från gatan. Det är med andra ord mycket att göra. Bara grävarbetet som nu är påbörjat kommer att ta flera dagar, sen ska ny jord på plats, utfyllnadsmassor, markduk och grus. Det ska vibreras och betongfundament till pergolan ska på plats. Två år ska vi säga det? 

Motorcykeln

Vädret var underbart, det var sol och seneftermiddag, på väg söderut från Söderhamn mot Lingbo. En kurvig väg jag kört många gånger. Strax innan Holmsveden känner jag att cykeln börjar kännas instabil, först tror jag det är vinden som ruskar i topboxen, sen att det är glapp någonstans eller möjligen dåligt med luft i bakhjulet, men sen börjar det understyra allt mer. Det börjar kännas läskigt och vid Lingbo kyrka stannar jag för att kolla, framdäcket är alldeles mjukt, det går att trycka in mer än halvvägs till fälgen, jag har fått pyspunka. Det enda jag kan göra är att tömma burken med punkaspray i slangen och hoppas att det funkar. Det gör det och jag kan försiktigt köra de 18 km in till Ockelbo där jag stannar på macken och fyller upp till rätt tryck. Sen kör jag de sex milen hem på mindre vägar, undviker motorvägen, känns inte kul om slangen spricker i 110. Trycket i däcket håller rätt bra men jag beställer förstås tid hos Däckcentrum så att de ska byta slang, de har tid först på tisdagen, så jag missade en helgs körning, men det gjorde inget, det regnade ändå. Kanske kände de sig lite skyldiga på Däckcentrum, vad vet jag, men jag slapp betala för arbetet, bara för slangen. 156 kr. Ett fynd, så behåller man kunder! Slangbytet skedde vid 89470 km.

Nya däck till hojen

Det blev inga Continental trail attack 3, de var slut på lagret. Istället blev det Pirelli Scorpion trail II. Lite billigare, tvåa i testen efter trail attacken, hur som helst är det skönt med nya däck, bytet skedde vid 87549 km. De förra monterades vid 72750 km, bakdäcket var tämligen slut men fortfarande lagligt. Ungefär 1480 mil alltså. Det måste väl anses ok? Metzeler tourance next har ändå dålig slitstyrka enligt testerna så förväntan är att knäcka i vart fall ytterligare tvåhundra mil på pirellisarna.

Veckorapport 17

Påsklovet är över, en till arbetsvecka likaså. Ingenting är sig likt, fjärrundervisningen är som en blöt filt över dagarna. Flertalet kollegor jobbar hemifrån, en arbetskamrat fyllde 30, så många som vi var då har vi inte varit på sex veckor.
Det kändes som om det gick att träna, körde ett bra pass med lite puls, dagen efter trodde jag att sjukdomen skulle bryta ut. Har tagit det lugnt en vecka nu, det är det här som är så tjatigt med coronan, tar det någonsin slut.
Astrid fyllde 14, inga mor eller farföräldrar kunde vara med.

MC säsongen

Är uppe i 87000 km nu, har kört drygt 300 mil i år. Nya däck är på ingång, har hört av mig till Däckcentrum för bokning av byte, ska bli Continental trail attack 3 i år. Vinnaren av Motorrads däcktest för reseenduros. Beställde också ett par burkar av S100 vita kedjespray, även den en vinnare i test. Dyrt, men förhoppningsvis bra och inte så kladdigt. Alla mc träffar är inställda fram till augusti, inga Ironbuttkörningar certifieras så länge coronan härjar. Gränserna är stängda till grannländerna, ingen öppning i sikte. Visst jag kan ju köra i Sverige, grejen är bara att jag redan varit på de flesta ställen. Finns en del vägar i inre Norrbotten, Jämtland ochVästerbotten som jag inte åkt så det får väl bli där.

Veckorapport 11 - 14

Det är märkliga tider, världshistoriska händelser, coronapandemin påverkar allt. Gatorna är glesare, restaurangerna nästan tomma, all idrott nedstängd, ingen cykling att titta på, sportkanalerna visar repriser. OS flyttat ett år, försvarsmaktsövning Aurora är flyttad till framtiden, Hemvärnsverksamheten är nu att ha beredskap att hjälpa till. Gymnasieeleverna är hemskickade, Kajsa jobbar hemifrån, Cornelia jobbar hemifrån och jag jobbar hemifrån sen idag. Med undantag för två styrketräningspass, ett rullpass och ett lätt cykelpass har jag inte tränat på en månad. Är jag förkyld? Inbillningssjuk? Är andningen ansträngd? Näsan rinner, är det för att det är kallt? Corona?

Efter tre veckor med fjärrundervisning, flera kollegor som jobbar hemifrån är allt vänt uppochned. Eleverna är ändå tappra, de loggar in på videokonferenserna och löser sina uppgifter. Att undervisa på video är envägskommunikation. Ingen vill prata så att andra hör. De flesta ber om hjälp på chatten. Det är tråkigt att inte träffa ungarna. Det är inte för det här man är lärare. Ingen vet hur länge det här tillståndet kommer hålla i sig. Mest synd tycker jag om mina mentorselever som tar studenten i år. Blir det något utspring? Hur går det med betygen? Feststämningen? Studentbalen, blir allt inställt?

Mamma och pappa är hemma i karantän, påskresan till Karlstad är inställd. Vem vet hur det går med sommarens mc tur, utlandet är stängt, Norge är stängt. Kommer man kunna resa i Sverige? Det talas om att förhindra spridning inom landet. Först var perspektivet veckor, nu månader.

Motorcykelunderhåll

I helgen bytte jag bromsvätska fram och bak, bytet gjordes vid 85500 kilometer. Har kört rätt exakt 3000 mil sedan jag köpte den. Det är snart dags för nya däck, i år ska jag köpa Continental Trail attack 3 som vunnit alla tester, både vad gäller fäste och slitstyrka. Eller som de skrev om mina Metzeler Tourance Next, det var bra men nu har utvecklingen gått om.

Gävle

Såg en film från 1957 på filmarkivet om Gävle. Modernismen gick verkligen hårt fram med staden. Ibland roar jag mig med att tänka var skulle man bo om man inte bodde i Gävle? Länge tänkte jag att det vore skönt att flytta ut på landet, i synnerhet på våren. Sitta i söderläge, lyssna på tystnaden och titta på gässen som landar på grannens åker. Sen börjar jag tänka på bilresorna in till jobbet eller för att handla, alla dessa bilresor, nej tack. Där ska man kanske ha sommarstuga, inte leva. Då återstår staden. Men vilken stad? Storstaden är dyr och jobbig att leva i, lägenhet sätter jag mig inte i igen. Sen vill man ju att staden ska erbjuda någonting, kultur, handel och restauranger. Då ska man erkänna att det börjar på andra sidan 60 000 invånare. Det finns 34 kommuner som är större än så förutom de tre storstäderna. Sen vill man ju inte bo i Uppsala, för då kan man lika gärna bo i Gävle.

Förortskommunerna i storstadsområdena går också bort liksom Skåne. Då blir det 19 kommuner kvar varav en är Gävle. I Småland, Blekinge, Halland och Östergötland känner vi inte nån och skidföret är oftast uselt så det är inte heller aktuellt. Nu är vi nere på en hanterlig lista bestående av Karlstad, Östersund, Umeå, Luleå, Sundsvall, Skellefteå, Örebro, Eskilstuna, Västerås och Borås. I alla de här städerna har jag varit flerfaldiga gånger eller bott i. Eskilstuna och Västerås är gamla industristäder som håller på att bli dyra att bo i, de är i vart fall inte bättre än Gävle. Örebro ligger såpass nära Karlstad att då kan vi lika gärna bo där. Örebro har en oerhört subtil charm, somliga säger obefintlig, men det är inte helt sant. Borås är fint men regnigt. Jag gillar Borås, hyfsat nära Göteborg, så nära att man funderar på varför man bor i Borås. Skellefteå är tyvärr bara en hockeystad, den har sina poänger men ska man bo så långt norrut är Umeå eller Luleå bättre. Östersund har jag minst erfarenhet av, det är också den minsta staden av dessa. Närheten till fjällvärlden är dess största styrka, liksom ett litet men trevligt centrum. Vi känner ingen där och det ligger långt bort, det skulle bli ensamt. Kvar blir Umeå, Luleå, Karlstad och Sundsvall. Umeå höll vi på att hamna i en gång, jag är ingen spontan vän av Umeå men satsningarna i centrum har lyft staden. Det skulle kunna vara ett alternativ men vi känner heller ingen där så det är nog inte aktuellt. Luleå är mest udda på listan, den skiljer sig mest från övriga. Det är lite kulturskillnad, detta är Norrbotten, det är inte den vanliga storsvenska berättelsen. Jag gillar Luleå, skulle kunna leva där. Nackdelen är förstås avstånden till de flesta vi känner. Karlstad känner jag utan och innan, det är något med platsen man vuxit upp på. Vi känner många, det är en trevlig stad, närmre Norge, perfekt för MC och cykling. Sundsvall har ungefär samma fördelar med nackdelen att det är långt till storstadsområdena. Det är mera snösäkert, det är en fördel. En annan nackdel är avståndet till Karlstad och vännerna i Västsverige. Då ligger Gävle bättre till.