Vi säger ofta att auktoritetstron är borta. Så är det kanske, men ändå finns behovet av auktoritet kvar.
Det går knappast att tänka sig en värld där auktoritet bestående av god maktutövning och kompetens inte är en önskvärd del. De som stormar mot vissa auktoriteter har bara valt andra auktoriteter. Den som förkastar en maktordning infogar sig gärna i en annan. Ur den synvinkeln är det märkligt att vi inte lägger mer kraft på att förbättra alla de situationer där auktoritet utövas.
Helt enkelt därför att oavsett vart vi är på väg kommer mötet med makten att vara kvar. Det är hur makten beter sig som är det viktiga. Någon kommer alltid bli besviken men det behöver inte innebära en kränkning. Detta missbrukade ord.
Utövningen av maktrelationen
Överallt där någon bestämmer över en annans liv och möjligheter utövas makt. Jag tänker inte ge mig in på maktrelationer inom familjer, kompisgäng eller organisationer. En avgränsning som egentligen inte är möjlig eftersom det hänger ihop med hur vi utformat den offentliga maktutövningen. Det är den formella maktrelationen som behandlas här. Poliser, lärare, tullpersonal, vårdpersonal, skyddsvakter, inspektörer, socialtjänstemän, administratörer på myndigheter, alla dessa människor som ska tolka och utföra sitt skriftliga uppdrag för oss.
Det skriftliga regelverket är bara en liten del av hur personalen tolkar och utövar sin tjänst.
Andra faktorer som påverkar utövningen är:
- Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget
- Allmänna kunskaper inom ämnesområdet
- Traditioner och best practise inom yrket och på arbetsplatsen
- Personliga egenskaper
- Resurstilldelning
- Yrkets status
I allmänhet är ett uppdrag skrivet på ett sådant sätt att det innehåller motstridigheter, det är oundvikligt i ett komplicerat uppdrag. Å ena sidan ska en lärare bedöma och utveckla en helhet, å andra sidan finns detaljerade regelverk om alla delar som ska ingå i helheten. Spännvidden mellan detaljer och helhet rymmer en handlingsfrihet för den som utövar makt. Det är nödvändigt eftersom alltför strikta ramar begränsar möjligheterna att uppnå syftet med maktutövningen. Syftet med maktutövningen är i allmänhet väl förankrat och avspeglar ett behov. Inte alltid och inte för alltid, men oftast.
1. Kunskap om syfte och bakgrund till själva uppdraget är väldigt viktigt. Det är här maktutövaren ska förstå det mest grundläggande. Hur de här kunskaperna lärs ut och traderas inom utbildningssystemen är avgörande för slutresultatet. Här finns alla de portalparagrafer och etiska riktlinjer som ska genomsyra maktutövningen. Det är mot dessa som man ständigt måste mäta och återkomma till. Varför gör vi detta? Vad vill vi uppnå? Vad ska skyddas? Det är inte självklart att tolkningen och traditionen har ett sunt synsätt, vilket jag återkommer till.
2. Allmänna kunskaper inom ämnesområdet skapar en trygghet, en verklig auktoritet. Vi har alla mött det, rutinerade yrkesmänniskor som löst sina uppgifter under många olika förhållanden.
Jag talar inte bara om erfarenhet utan också om god grundläggande utbildning sånt som ger perspektiv och öppnar för självreflektion. I Storbritannien lägger de störst vikt vid de allmänna kunskaperna. En person med utbildning i antikens samhällsliv kan jobba med ekonomi på ett storföretag. I Sverige lägger vi störst vikt vid de specialiserade yrkeskunskaperna, båda synsätten behövs.
3. När man kommer ut i arbetslivet möts man av en komplex verklighet. Svåra situationer, kollegor som inte är bra, resursbrist, hierarkier, okunskap, annan kunskap än den man fått på utbildningen.
För att klara allt detta skapas arbetssätt som hanterar situationen, ofta på ett tillräckligt bra sätt men ibland med stora brister. Kulturen på arbetsplatsen är avgörande för hur bra eller dåligt det blir. Det är chefen som är ansvarig för kulturen på arbetsplatsen. På det viset kommer chefen att ha ett direkt inflytande över hur personalen utövar sin makt. I verkligt stora organisationer som polisen eller militären är det förstås oerhört tungjobbat att förändra kulturen även om det uppenbarligen går. Det hänger mycket ihop med att utbildningssystemet stöttar utvecklingen.
4. Personliga egenskaper är en del av professionsforskningen som är mycket försummad. Det beror på att våra utbildningssystem tar sin utgångspunkt i att allt går att förändra med mer kunskap. Det blir inte fruktbart att ha en konstant i den ekvationen.
Nu är förstås inte personligheten konstant, men den förändras knappt av utbildning, utan endast lite genom livets erfarenheter återkoppling av positiv och negativ förstärkning.
Det är därför det är så viktigt att rätt människor jobbar i yrken med maktutövning. Integritet, självreflektion, moral, empati, styrka att sätta gränser, mognad att be om hjälp, prestigelöshet men ändå med ambitioner. Det är verkligen inga låga krav maktutövning kräver vid sidan av alla sakkunskaper.
5. Resurstilldelning borde inte vara en faktor men är det. Tid och andra resurser du har till ditt förfogande påverkar hur hårt olika målsättningar prioriteras. Polisens, försäkringskassans och skolans arbete är i ständigt fokus för den här diskussionen. Andra områden flyger under radarn i den allmänna debatten, hur påverkas till exempel socialtjänsten av resursbristen?
Det vi kan vara överens om är att om maktutövningen i övrigt sköts på ett gott sätt så är prioriteringarna i huvudsak inte en fråga om professionalitet. Däremot ökar risken för oprofessionellt bemötande med resursbrist.
6. Yrkets status samverkar med alla övriga faktorer. Krav på hög kunskapsnivå och god resurstilldelning höjer statusen. Tung arbetsmiljö och låga formella krav sänker statusen. Två ytterligheter skulle kunna vara hjärtläkaren och kriminalvårdaren. Bägge kan behöva fatta livsavgörande beslut i sin maktutövning.
En modell för riskanalys av maktutövning
Det går förstås att diskutera vad som är låg och hög grad av specialisering, vad som menas med hög och låg grad av sakkunskap. Det handlar inte heller nödvändigtvis om utbildningstid. Det finns också stora skillnader inom yrken. En ekobrottsutredare och en piketpolis har t ex väsensskilda dagar. Poängen här är att traditionen av maktutövning inom en yrkeskår tenderar att vara likartad. De flesta har gått samma väg genom utbildning, bland de antagna finns en viss homosocialitet. Nyligen talade rikspolischefen och ÖB om gemensam rekrytering, de talade om konkurrens om samma målgrupp. Retoriska frågor: Varför pratade de inte ihop sig med dekanerna på alla socionomutbildningar eller lärarutbildningar? Behövs inte ett stort intresse för samhällsfrågor och pedagogik hos polis och militär? Nej det kokade ned till homosocialitet.
Rörelser inom matrisen
Politiker försöker ofta att förändra yrkens maktutövning och därmed förflytta dem till andra kategorier. Polis och militär har man t ex försökt flytta ned till rutan av hög specialisering och motstridigt regelverk. Den här typen av förändringar möter alltid stort motstånd. Man skulle kunna tänka sig att mer komplicerade uppgifter och därmed höjd status skulle vara önskvärt. I polis och militärs fall är det enkelt, lönen har inte alls hängt med uppåt och flertalet har valt yrket för att få handla och se resultat genast. Då blir det motstånd.
För lärare och socialsekreterare har politiker försökt att sänka graden av specialisering och sakkunskap. Att göra dem till mer av handläggare. Diskussionen om lärare som socialarbetare som administrerar för mycket är ett symptom på detta. Det leder förstås till motstånd hos lärarkåren, många hoppar av och börjar göra andra saker.
Bland dem som har ett specialiserat yrke med höga krav på kunskaper och med ett tydligt regelverk ställer man ofta krav att de ska vara med och utveckla verksamheten, det vill säga höja sina allmänna kunskaper och börja se sitt uppdrag i ett vidare perspektiv. Det är ofta inget välkommet uppdrag då det oftast innebär att man får stånga mer mot andra människor inom t ex projektledarskap.
Bland dem som både har låg specialiseringsgrad och ett komplicerat uppdrag innebär förändring åt något håll ofta en usel psykosocial arbetsmiljö. De som bara vill handlägga mår dåligt av höjda krav på kompetens och de som vill se till helheter mår dåligt av att reduceras till regelstyrda handläggare.
Slutsatser - så klart
Oavsett vilken typ av arbetsplats det handlar om krävs ett starkt ledarskap, möjligheter till olika roller med olika grad av specialisering inom en yrkeskår är önskvärt. Minskad homosocialitet är bra om man vill förändra en arbetsplats. Svenska arbetsplatser präglas av eget ansvar och låg kontroll. Det är ofta bra, men leder också till hög grad av ansvarskänsla för situationer den enskilda inte kan påverka. När makten delegerats ut på låg nivå ut i organisationen med svagt ledarskap och stort förtroende för medarbetarens kompetens då blir vikten av goda personliga egenskaper ännu tydligare.
I ett systemperspektiv är individen resultatet av organisationen. Istället för att ställa synsätten mot varandra väljer jag att säga att de kompletterar varandra. Den goda maktutövningen är förstås beroende av välfungerande utbildning, regler, styrning, kontroll, organisation och resurstilldelning. Men det räcker inte, de som utför arbetet måste ha rätt egenskaper.
