Roadrage och cyklar - en fråga om status

Varför väljer svenskar att vara så arga över att andra människor pockar på deras uppmärksamhet, varför är ryggmärgsreaktionen Plinga jävla cykeldåre! När den kunde ha varit oj det gick fort eller oj den där var vältränad. Folk i andra länder skvätter också till och blir överraskade. Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa. Man får gärna cykla till jobbet, men inte vara en fartdåre på cykelbanan. Vem som är fartdåre bestämmer medtrafikanten. Det finns helt enkelt inga saker som en cyklist kommer undan med ifall medtrafikanterna så bestämmer. I teorin finns det en idealcyklist som alltid syns, alltid följer lagarna, aldrig är i vägen, aldrig skrämmer någon, aldrig stör. Den där cyklisten finns oftast i Köpenhamn eller Amsterdam, "för där vet folk hur man cyklar", så brukar det låta.

Det är en härskarteknik

När man är utsatt för ett fullständigt godtycke där varje handling kan bedömas som fel, då är man utsatt för en klassisk härskarteknik. Samma teknik som Jane Elliott använde i sina experiment där vita fick känna på vad rasism innebär. I grunden handlar det om status, cyklisten har lägst status och den som har lägst status skall inte synas eller störa på något vis, den får finnas på nåder.
Högst status har fotgängaren, som fotgängare behöver man inte ens uppträda som trafikant. Det går bra att vara i sin lilla bubbla. Kanske är det bra för alla att det finns en frizon där man kan bara gå omkring och vara, sedan får alla andra ta hänsyn. Men! Störs man av cyklister och bilister emellanåt får man förstås inte ta illa upp och bli arg. Det är där statusfrågan kommer in.

Att ta sig rätten

Om man promenerar bredvid ett skidspår och blir passerad av en snabb skidåkare, så accepteras det utan problem. Inga sura miner, möjligen ett "heja Gunde!". Springer man förbi en som är ute och promenerar kan man få veta att man skrämde dem, men några vidare negativa reaktioner blir det inte.
När en cyklist svischar förbi i Köpenhamn är det ingen som blir rädd eller arg. Poängen är att rädd, arg, negativ, utåtagerande är något man bestämmer över. Man tar sig rätten att bli arg på cyklister.
Fyra tjejer som sitter på en bänk stör sig ingen på, fyra killar då börjar folk att kolla på dem, de har väl inget fuffens för sig? Fyra killar med mörk hudfärg, då är det bäst att ringa polisen, de kanske förbereder ett brott! De här fördomsstrukturerna finns för olika trafikantgrupper också. Allt cyklister gör är misstänkt eller fel. Den enda skillnaden mellan cyklister i Amsterdam och cyklister i Sverige är att de cyklar fortare där, jag lovar, har varit där flera gånger, har t.o.m cyklat där. Samma med Köpenhamn. Varför funkar det där? Tja, lite bättre cykelinfrastruktur, men framförallt, ingen tar illa upp om de blir omkörda av en snabb cyklist på en smal väg. Använder de ringklocka? Ja en del, precis som här.

Problematiken med bilisterna

Bilisterna har högre status än cyklisterna, men eftersom cyklisterna är oskyddade och bilisterna därmed måste ta hänsyn till dem uppstår en obalans. Bilisterna tvingas underkasta sig, det här omvända förhållandet skapar aggressioner hos vissa bilister. Typexemplet är bilisten som hamnat bakom en grupp cyklister, det finns nästan ingen gräns för hur farliga omkörningar de kan tänka sig. Hade de istället hamnat bakom en traktor med hölass så blir det bara en djup suck, inga svordomar eller galna omkörningar. Det handlade bara om attityden till sin medtrafikant. En grupp motorcyklister kör ofta något långsammare än bilisterna och utgör ett utdraget hinder som är svårt att komma om. Ändå blir inte bilisterna arga, inga svordomar eller långa tutningar och helljusblink.

Varför har cyklisterna låg status?

De flesta cyklister är också bilister och tvärtom. Samma sak med fotgängare, de flesta som går cyklar också och tvärtom. Det kan inte vara så att det är grupperna som bara använder ett transportsätt som står för all ilska. Fotgängaren som skrek åt cyklisten blir i sin tur tutad på av en bilist. När människor byter transportmedel byter somliga även attityd. Det finns förstås de som aldrig blir arga, däremot knappast någon som inte irriterar nån annan. När alla nu vet att det är så här, man kommer att vara cyklist emellanåt, hur kan man då ändå tillskriva dem/sig så låg status? Uppenbarligen har cyklister högre status i andra länder, i Tyskland och Holland saknas den här debatten helt trots mångdubbelt fler cyklister och tätare biltrafik.

Det handlar om identitet

Vardagsbilisten som tar en promenad på kvällskvisten med hunden i koppel som löper tvärs över cykelbanan blir arg på cyklisten som tvärnitar. "Du skulle plingat"" (så skulle jag ha dragit in kopplet till hunden som du inte såg bakom trädet...) Hen kan inte identifiera sig med cyklisten, de där gångerna de cyklat till badet från sommarstugan är något annat. Det har inte påverkat dem. Stavgångarna som går i bredd mitt på gång - cykelvägen uppskattar inte att behöva ta hänsyn till cyklister med eller utan ringklocka, fast de själva cyklar till jobbet. Kan man välja en identitet som har högre status och utnyttja den känslan så gör man det. Så finns det de som alltid är cyklister i själ och hjärta som alltid identifierar sig som cyklist. Därmed inte sagt att de (vi) alltid gillar vad alla cyklister gör, men oftast finns det en logik bakom handlingen som vi kan sympatisera med. 

Varför är cykelidentiteten ogillad?

Nu kommer vi in på kulturanalys. Cyklisterna är energieffektiva, miljövänliga och snabbare än fotgängare och ibland bilen. Cyklisten får motion, utsätter sig för vädrets makter och vissa risker. Cykeln är billig och liten. Cyklisten visar därmed klokskap, karaktär, mod och framåtanda. Hen visar att det finns ett alternativ och att det enkla oftast vinner över det dyra och komplicerade. De här värdena står över den vardagliga statusjakten. Bilar och båtar och feta villor spelar i själens korpserie medan cykeln spelar i högsta ligan. Den ger något pengar och inflytande inte kan ge och den finns för alla. Klart det är oerhört provokativt att cykla.

Fröodling och löpindex

Nu är jag medlem av Sesam, en förening för förökning av inhemska växter. Från och med nu är det bara svenskodlade fröer som gäller. Inga fler fröer framställda i Asien av Weibulls eller Nelson. Föreningens medlemmar delar frö med varandra. I år skall jag satsa på mer sockerärtor och bönor. Den lilla yta jag har skall utnyttjas bättre på höjden är min tanke. Sen får jorden ett kvävetillskott också. Sen är det ju gott och nyttigt också.

Löpindex

Min pulsklocka från Polar har en funktion som beräknar energiåtgång och löpfart med gps. Utifrån det tar den sedan fram ett index för varje löppass. Mitt index brukar ligga på 60 - 61. Jag trodde det var hyggligt men inte särskilt bra. Men nu har jag läst på bättre och så här skriver Polar själva.

Ta da!

Olja och trädgård veckorapport 11

Några bra saker

Bytte olja på cittran vid 139974 km förra bytet var vid 125636 km. 1433 mil på samma filter är helt ok, dessutom hällde jag på en liter olja i höstas. Tiden var något dålig, hela 22 minuter. Citroen eller rättare sagt Peugeot som gjort motorn har satt filtret på framsidan motorn så det inte går att lyfta bilen och ta det underifrån. Störande. För sen blir det ju olja på golvet när det inte går att både lyfta och komma åt filtret. 

Har cyklat och sprungit, och allt kändes bra, hade tom ett löpindex på 61 under ett pass. Mindre bra är att jag är förkyld nu.

Var på möte med Sesam som är en förening för kulturväxternas bevarande. Väldigt trevligt, nu är jag medlem och väntar på att få beställa några gamla bön eller ärtsorter. 

Slängde en jättehög grenar och ris, passade på att slänga alla gamla gipsskivor från garaget. Man hinner mycket på tre timmar när man hyr släpkärra och slipper köer på tippen.

Nattduksbordet

Läste ut Rosa Liksoms Kupe nr 6, en fin läsupplevelse där framförallt den sista delen fick romanen att växa samman.

Feltänkande om artilleri

I dagens DN jämförs Finlands och Sveriges militära resurser. På en punkt kommer Sverige fullständigt till korta, artilleri. Sverige har 4 pjäser, Finland har 338 st.

Hur kunde det gå så här? Hur kunde man tänka så fullständigt fel? Inget annat vapenslag drabbades lika hårt som artilleriet, man lade inte bara ned alla regementen utom ett, man tog dessutom pjäserna från det enda regemente som blev kvar.

Tre strategiska misstag i resonemanget vid nedläggningen av artilleriet

1. "Artilleriradar har gjort artilleriet omodernt. Med radarn kan man lokalisera skjutande pjäser inom loppet av sekunder och rikta in sina egna pjäser mot dem eller slå ut dem med flyg innan de hinner omgruppera till en ny plats"

Verkligheten: i de flesta krig som Sverige är inblandat i har inte fienden artradar, han har inte heller flyg och han har sällan kompetensen att skicka tillbaka välriktad eld med egna eldrör i första eldöppnandet. I ett tänkbart krig mot en fiende som har allt detta ovan, tänk Ryssland, så är fortfarande svårigheterna att få fram välriktad eld mot våra skjutande förband avsevärda. Man måste ha egna pjäser som har våra pjäser inom sin skottvidd. Eller så måste man ha flyg redan i luften. Detta förutsatt att man har en välfungerande artradar. Troligen kommer dessa inte finnas i något överflöd då de är både dyra och kräver specialistkompetens. Sedan måste de ha perfekt samband med egna skjutande förband. Ett mycket komplicerat system på ett rörligt stridsfält.

2. "Artilleriet är för långsamt"

Verkligheten: idag väntar man på flyginsatser betydligt längre än vad man behöver vänta på sitt eget artilleri. Gruppering till och med med en gammal manuell pjäs går fortare. Framryckningen med pjäs efter dragfordon går lika fort som andra stridsfordon. Hastigheten hos artilleriet är inte gränssättande för framryckningen, det går utmärkt att hoppa bock med två eller fler skjutande förband.

3. "Artilleri är en dyr och känslig logistikapparat"

Verkligheten: flyg är dyrt och känsligt, artilleri är billigt och driftsäkert. En beräkning av kronor per eldmoment vinner artilleriet. Artilleriet kräver oskyddade transporter av granater, det är känsligt på ett slagfält där man aldrig kan vara säker för fienden. Det här är sant, men erfarenheterna från Irak, Afghanistan och Ukraina talar för att fördelarna överväger riskerna. Alla fordon oavsett deras roll på slagfältet kan bli utslagna, ammunitionstransporter har i vart fall det goda med sig att det går att lösa på ett flexibelt sätt med en mångfald av olika fordon och transportsätt. Varje krig har visat att det går att lösa på ett uthålligt vis.

Generalmisstaget

Allt som är svårt för oss är också svårt för fienden, allt som är en risk hos oss är också en risk hos fienden. Oförmågan att bedöma kriget med sina friktioner som möjligheternas arena snarare än omöjlighetens är det man förlorar krig på. 

Trendspaning och helvetesveckan

Idag läste jag i senaste numret av svenska Bicycling, de hade ett avsnitt som handlade om grusvägscykling. I USA har ju detta varit stort länge och jag hakade ju själv på för några år sen. Projektet XY500 som inleddes förra året ligger naturligtvis så rätt i tiden som det bara kan göra. Även om dess kulturhistoriska del ligger före utvecklingen, men lugn det kommer!

Hur kan jag då veta? Alla tränings och upplevelsetrender följer ett mönster.

A/ Upptäckten av träning och att nå ett träningsmål
B/ Strävan efter att nå nya allt högre mål, klassikern, Järnmannen, multisport
C/ Mognad, nya mål ger ingen mening, man letar efter andra drivkrafter, mindre fokus på prestation, mer på upplevelse, kamratskap eller naturen
D/ Kunskapssökande, det fysiska ligger i bakgrunden, nu handlar det om att lära sig och förstå.

Många av den nya vågens motionärer har gjort hela resan nu. Hela motionsvågen är på väg in i mognadsfasen, nu är det early majority som nått mognad. Vad är nästa steg? Jag tror att sånt som snart kommer bli ännu mycket mera populärt är fågelskådning, fjällvandring och fiske. Kanske även sånt som är rena nördgrejor idag, botanik och insekter. Även om jag har svårt att tänka mig detta som massrörelser så kommer det att komma en lightversion där "alla kan va med".

Helvetesveckan

Nu har jag läst boken "Helvetesveckan". Jag får säga att den påverkat mig och just nu planerar jag för min helvetesvecka, som förstås kommer bli ganska tuff, men inte tuffare än att jag skall klara det. I maj smäller det. Får snabba mig på för snart sitter han där på Skavlan och helvetesveckan är lika vanligt som 5:2.

Så här skriver förlaget på sin hemsida om boken.

" Erik Bertrand Larssens helvetesvecka börjar när du stiger upp klockan 05.00 på måndag morgon. Den slutar klockan 22.00 på söndag kväll, när du går och lägger dig. Mellan de två klockslagen ska du ersätta ditt gamla jag med en bättre och mer medveten version av dig själv.

Vi vet ju så väl vad vi bör göra för att vi ska må bättre, prestera bättre, trivas bättre. Men vi gör det inte. Men om du genomför en helvetesvecka kommer du att märka att det inte alls är så svårt att förändra saker i vardagen. Du ska äta nyttigt. Du ska träna varje dag. Du ska vila effektivt. Du ska lyssna på människorna runt omkring dig. Du ska arbeta koncentrerat. Du ska gå upp tidigt. Du ska lägga dig tidigt. Du ska vara grundlig i allt du företar dig. Du ska sålla bort det oväsentliga. Du ska prioritera rätt. Du ska vara en god medmänniska. Du ska ge. Du ska vara positiv och glad. Du ska vara framåt, offensiv, proaktiv och handlingskraftig. Du ska vara den bästa versionen av dig själv under en vecka. Bara en vecka. Är det lång tid eller kort? - See more at: http://www.forum.se/bocker/psykologi/h/helvetesveckan/#sthash.hOzeL801.dpuf"

Tvål och förväntningar

I mitt badrumsskåp finns åtta olika raktvålar. Det är en billig njutning att välja doft och lödder efter humör. Rakapparat har jag aldrig ägt, däremot körde jag 20 år med Gillettehyvel och rakskum på burk. Men sen i somras är det tvål och borste som gäller. Sen i höstas även vanliga dubbelsidiga rakblad. Själva proceduren tar lite längre tid, men å andra sidan, den extra mödan gör en vardaglig trist syssla till en liten högtidsstund. 

Sen i somras är det även fast tvål som gäller för kroppen, förhållandet till Dubbeldusch och Bliv är avslutat. Ett lyft, obegripligt att jag kunde framhärda så länge med dessa uttorkande produkter. Resten av familjen har hakat på, ingen saknar den flytande tvålen. 

På nattduksbordet

Just nu är det två länge emotsedda böcker, Vladimir Sorokin Snöstormen och Rosa Liksom Kupé nr 6. Sorokins speciella värld är den enda science fiction jag står ut med. Han kommer med en ny bok i vår, därför vill jag vara färdig med de äldre först. Liksom läste jag för tio år sedan, hennes återkomst som författare prisades och recensionerna var bättre än någonsin. Den väntar på sin tid, men jag var tvungen att läsa de första sidorna. 

Träning

Januari blev en ok månad sett till antalet pass, 13 st däremot för lite tid, snön kom för sent och jag var sjuk en dryg vecka, Allt sammantaget, helt ok. Den 19 februari är det dags för sista delen av kommunklassikern, 30 km längdskidor. Får jag bara vara frisk så ordnar det sig, körde 16,7 km på 65 minuter häromkvällen. 

Förväntningar

Sen går jag ju i väntans tider, har inte fått resultatet på statistiktentan ännu. Sen väntar jag på ett par nya cykelskor, de gamla har jag haft sedan 2001. En annan beställning på ingång är boken Helvetesveckan, att ge sig själv en vecka där man gör allt som man borde göra. Inte någon form av bucket list utan allt det du brukar göra, fast du gör det på ett bra sätt. Får se när det är dags för helvetesveckan, till våren, när ljuset och energin är starkare tror jag.

Orsakerna till terrorattentatet i Paris

Terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo kan inte ses som en isolerad handling i syfte att hämnas några satirteckningar eller att framtvinga en högre grad av självcensur. Det är möjligen i terroristernas ögon positiva bieffekter. Att reducera handlingen till ett angrepp på yttrandefriheten är att förenkla kraftigt.

Attacken är bara en liten del av ett enormt uppdrag islamisterna lagt på sig själva, att få västvärlden att lämna den muslimska världen, politiskt, socialt och inte minst ekonomiskt.

För att nå det målet jobbar de i huvudsak på två fronter.

1. I de muslimskt dominerade länderna försöker man destabilisera statsledningen i syfte att störta den för att själva kunna skapa en islamisk stat enligt deras definition av islam. Destabiliseringen sköts främst genom att terrorisera de egna landsmännen för att få dem att ifrågasätta statsledningens möjlighet att skydda sina medborgare. Det är varje stats grundläggande uppgift, och logiken är enkel, misslyckas staten med det så måste en annan ledning till, som kanske är sämre på annat, men den leder i vart fall till trygghet och stabilitet. (Att islamisterna är helt oförmögna att skapa trygghet och ordning är en annan sak)

2. Få västvärlden att avsky islamisterna så mycket att vi väljer att stötta korrupta, illa fungerande västvänliga diktaturer i olika muslimska länder. Paradexemplet på vad detta kan leda till är naturligtvis Iran och den religiösa revolutionen 1979. Islamisternas hetaste önskan är att samma sak skall inträffa i Pakistan, som har kärnvapen. Man kan tycka att det är ologiskt, vore det inte enklare att störta dessa stater utan västvärldens inblandning? Här tror jag att terroristerna gjort en kalkyl, tydligast kan vi se det i Afghanistan, först var alla glada att vara kvitt talibanerna, men efter några år av NATO närvaro, efter 2006, växte motståndet fast nu utan islamistiska inslag. Läs t ex David Kilcullens, The Accidental Guerilla. Man ville helt enkelt sköta sig själva. När sedan västvärlden lämnar, så lämnar de en stat som med enkla medel kan tas över. Västs ovilja att gå in med marktrupp i Syrien är baserat på den insikten.

I islamisternas ögon är det helt ointressant om någon är muslim eller kristen, vill man inte leva som de menar att man skall göra då är man en fiende.