Veckorapport 22

Trädgården

Nu har jag planterat ut kronärtskockorna, sockerärtorna och palsternackorna. Tyvärr hade palsternackorna vuxit snabb och dåligt, de stod för varmt helt enkelt, blev bara ett långt skott, tror de får det svårt där ute nu.
Vaxbönorna har inte tagit sig alls i förkultiveringen, grönkålen är på god väg däremot. En andra batch av kronärtskockor är också på gång. Det jag inte hunnit med är att bygga om landet. Det blev för lite tid helt enkelt, för många resor, för många besök och den lilla tid som blev över prioriterades träning.

Träning

Tyvärr fixade jag inte en 15 milare den här helgen, det blev bara 12 mil. Lika bra det, dels hade jag inte hunnit planera XY150 tillräckligt, dels vill jag inte stressa, blir det fint väder till helgen kommer det att gå mycket bättre. Lite dumt att köra 100k och sedan gå direkt på 150. Nu fick jag 121 km på 4h. 15 mil cykelorientering skall gå på 7 timmar, en sådär 21,5 km/h men då är en stor del på grusväg, helst närmare 10 mil. Däremot har jag kört ett par kortare tempopass, först 15 km uppvärmning ut i motvinden, sen hem i hög fart. Sist gick det på 21:17 min, det är drygt 42 km/h. Visserligen i god medvind, men fartkänslan var fin och pulsen under syratröskeln, helt ok så långt. 

Nattduksbordet

Läste Olof Frånstedt Spionjägaren, tyckte den var pratig i tonen och dåligt korrekturläst. Innehållet var intressant, inga större nyheter, men det klart att socialdemokraternas samröre med sovjetunionens kommunistparti och Raul Wallenbergaffären var dyster läsning. I efterhand framstår det nästan som att Contratokarnas verklighetsbeskrivning trots allt inte var så tokig.

Nu väntar en tegelsten, Mikael Holmström, Den dolda alliansen, om sveriges natosamarbete under kalla kriget. Sedan får det bli skönlitteratur, dels har jag inte läst Sorokins senaste Snöstormen, sen vill jag läsa Rosa Liksoms Kupe nr 6, jag tillhör det lilla fåtal som läst allt av henne som översatts till svenska tidigare. Det är något med hennes skrivsätt jag gillar, en slags Leningrad cowboyslitteratur.

Dugin en farlig människa

I Dagens Nyheter finns en lång intervju med Alexander Dugin. Han beskrivs som Putins ideolog, själv menar han att Putin tagit intryck men att Putin inte drivs av ideologi utan av pragmatism. Nåväl, det må väl vara hur det vill med den saken. Men vad är det som gör att jag tycker Dugin är farlig?

1. Han gör sig till uttolkare av traditionella ryska värderingar, vad som ryms i dem och hur de skall praktiseras. Samma visa som extremister brukar komma med, de sitter på sanningen, den rätta läran. Förtryck i autokratisk stil är vanligt och förekommer i många ickedemokratier, men det är när det kläds i en ideologisk dräkt, det är då det blir omänskligt. När förtrycket inte bara är rått maktbegär utan att du också förväntas känna skam inför dig själv. Likt ett barn som kissat ned sig själv av skräck för sin onda far och sedan tvingas be om förlåtelse innan bestraffningen.

2. Han har en asketisk inställning, internationell isolering, ekonomiska umbäranden och svåra tider är inget som skrämmer honom. Det skrämmer kanske Putin och hans närmaste som drivs av rovlystnad, men inte Dugin som drivs av andra värden. Ryska folket har levt i fattigdom med filtstövlar och borstj i århundraden, är det priset för att upprätta den euroasiatiska drömmen så är han beredd att betala det.

3. Han blundar för övergreppen som redan sker på andra etniciteter inom Ryssland.

Listan skulle kunna göras längre och fyllas på med alla de vanliga problemen med nationalism, religion och intolerans. Det som gör Dugin farlig är att han verkar i en tradition där ett människoliv inte är värt något.

Veckorapport 20

Trädgården

Jag har planterat bortåt 300 frön, mestadels olika grönsaker, men också en del blommor och perenner. Nu börjar de bli några centimeter. Det betyder också att mitt planerade arbete med att bygga en större sarg runt trädgårdslandet måste genomföras. Jag siktar på en lägre sarg byggt av organowood. Inget tryckimpregnerat i närheten av odlingar. Hallonbuskarna har fått nya trådställningar för stöd. Sen vet jag inte om det blir några hallon i år, kanske är de för gamla de där buskarna. Men det finns plats för fler plantor.

I bärbuskrabatten planterade jag två svarta vinbärsbuskar och en krusbärsbuske. Plasten är inte vacker, Kajsa skulle vilja ha en pallkrage att odla i, funderar på att köpa ett par kragar och sätta jordgubbar i dem. Resten av plasten behöver täckas med barkmull. Vid uteplatsen och husknuten planterade jag tre rosbuskar, en rosa och en vit Polstjärnan och en röd Flammentanz.

Min havtornsbuske av hankön, Romeo, verkar ta sig medan honbusken, Julia, inte alls verkar pigg, snarare döende. Det finns risk att jag får lägga 180 kr på en till planta för att få några bär i år.

Nu i maj är det dags att försöka få tag i humlekloner från Julita för öltillverkning.

Sedan har bigarråträdet blommat fint, möjligen var det för kallt för ordentlig pollinering, men till i år skall det få ett riktigt stort nät som bärs upp av stöttor. fåglarna äter genom nätet annars.

Träningen

På det stora hela är det ganska ok, fick 19 timmar i april, en timme under målet. Tyvärr ser det inte mycket bättre ut nu i maj. Egentligen behöver jag 25 timmar men jag tror att det blir svårt att få till även om en 15 milare är inplanerad helgen 24 -25 maj. Till de bättre nyheterna hör att jag sprang 7,8 km i Hemlingby på 37:30 min vilket är helt ok med tanke på att jag löptränat i snitt två gånger i månaden i år. Hela vintern förstördes av den där skidolyckan då jag sträckte knäet. 

På nattduksbordet

Nu har jag läst ut Fredrik Sjöbergs bok Ge upp idag, imorgon kan det vara försent en berättelse om två konstnärer Olle Ågren och Lotte Laserstein som bägge hamnade i Småland efter kringflackande liv. Mycket läsvärd bok. Historien om Lotte är på många sätt mer tragisk, en världstalang som får upprättelse först efter sin död. Ågren tycker jag mer verkade vara en hopplös person som fick många chanser redan under sin livstid men som inte förvaltade dem.

Fredrik Sjöberg har även varit redaktör för en antologi, Vad skall vi med naturen till? Den belyser människans förhållande till natur, mångfald och naturreservat på ett intressant sätt. Den kom redan 2001, men för mig var det lite av en ögonöppnare att så många akademiker som sysslar med naturvård har en så osentimental natursyn. Jag tror att många som betraktar sig som miljövänner upptäcker att de mest kunniga inte alls är lika intresserade av det omöjliga projektet att konservera eller restaurera naturen till något slags tänkt urtillstånd.

Läste Willy Vlautins senaste, De Fria, en roman som rör sig i ett USA där alla sliter för att överleva men lyckas leva bara lite grand genom att hjälpa varandra. De Fria syftar på namnet på en milisgrupp som förföljer och dödar oliktänkande. De förekommer i mardrömmar som en krigsinvalid på ett sjukhus har. Mardrömmarna återkommer hela tiden och tillslut vet man inte vad som är dröm och verklighet. Övriga karaktärer i boken är personal eller anhöriga till de på boendet. Det dröjer sig kvar en klaustrofobisk känsla som står i kontrast till bilden av "Land of  the free" antar att det var ungefär det Willy ville skapa.

Öl

Köpte nummer 4 av C/O Hops ett svenskt magasin om öl och hembryggning. Tycker det var välgjort men att det märktes att det ännu är en ung tidskrift. Lite pratiga texter, lite ostrukturerad layout, vilket det gärna blir när kreativa AD:s släpps loss, men snyggt och trevlig läsning var det ändå. Det samtida nyvaknade ölintresset befinner sig lite i gränslandet mellan hipster och svenne vilket känns uppfriskande. På svennefronten har man bryggt öl ända sedan Coopers halvfabrikat kom för 25 år sedan. Till det läggs nu hipstertrenden att göra mat från grunden. Nu skall väl sägas att man sällan gör från grunden, få mältar själv, ännu färre odlar sin humle och knappast någon utom bonderöven odlar sitt korn själv. 

XY100 Cykelorientering

Förra lördagen cyklade jag andra delen av projektet XY500. Projektets första del kan du läsa om här. Förra gången hade jag tagit ut koordinaterna i förväg och sedan hoppats på att de var tydliga i verkligheten. Den här gången gjorde jag tvärtom. Först lade jag till några besöksmål längs en tänkt väg, därefter cyklade jag och noterade var kontrollerna ligger bäst. Sedan tog jag ut koordinaterna på kartan. Det blev färre kontroller och mer av en upptäcktsfärd den här gången, det var roligt.

Start hemma på Andersbergsvägen

Kontroll 1 vägskälet Åsberga, där började grusvägen, tystnaden var underbar och min svarta stållångfärdscykel med Schwalbe 32 mm däck gick helt underbart. Campa CX bromsarna funkade fint, mycket bättre än de gamla shimanobromsarna.

Kontroll 2 Gammelsälls naturreservat. Vackra trakter, på vägen dit passerade jag flera småbruk mitt inne i skogen. Sista biten hade en bom som stängde av vägen, men det var enkelt att gå runt, sedan följde två kilometer dålig grusväg fram till reservatet. Det har storblockig terräng med gammal skog. Den har i alla tider varit så otillgänglig att brukande inte varit möjlig. På väg därifrån såg jag en Glada cirkla över ett kalhygge. Sedan var det dags att korsa väg 56, den är inte trevlig att cykla på, men det handlar om kanske 3-400 meter inte mer, sedan åter grusväg.

På väg mot kontroll 3 är grusvägen delvis dålig, men tystnaden och djurlivet gjorde det ändå värt att besöka. Jag såg tre tjäderhönor, de blev skrämda när jag närmade mig med cykeln. Vägen var mycket längre än jag trott, när jag stannade för att kolla kartan var det min tur att bli skrämd av en tjäder, en våldsamt flaxande ljud i den annars tysta skogen. Jag skvatt till ordentligt.

Kontroll 3 Lisselåsklack - ett klapperstensfält. Det var torrt, varmt och dammigt. Uppe på toppen stod tre bilar vid en grillkoja, en grupp kvinnor och barn var där och fikade. Jag ställde ifrån mig cykeln och promenerade upp till klapperstenen.

Efter klacken bär det av neråt kanska kraftigt i flera kilometer, underbar grusvägsåka. Plötsligt passerade jag en skylt med texten källa. Jag tänkte först åka vidare till Valbo innan jag fyllde flaskan, men nu fick jag chansen att dricka gott källvatten. Underbart gott och svalt. Någon hade till och med lagt dit ett par kåsor.






Asfaltsvägen mellan Främlingshem och Årsunda tillhör de trevligaste jag cyklat i Gästrikland, så vackert ute på gärdena, det är begripligt att folk har bott här i tusentals år.

Kontroll 4 Bovik - på vägen hit, storsjöns eget sommarstugeparadis, såg jag en trana glidflyga genom en gles tallskog. Alldeles tyst, sedan kom den ut ur skogen och flaxade iväg med långsamma vingslag. Därefter var det asfalt hela vägen hem via kontroll 5 Överhärde

Det nya arbetssättet med att först välja ut ett par resmål och sedan välja vägar var helt rätt. Ibland tog jag en annan väg än den jag rekat på kartan. Nästa månad är det dags för XY150, femton mil som vore trevlig att genomföra från A till B istället för en stor rundbana. Gärna med mål i Hälsingland.

Kontrollerna XY100

Start Andersbergsvägen

1. Åsberga vägskäl N 6713950 E 616850 Karta 641 Tierp
2. Gammelsälls naturreservat N 6705100 E 610850 Karta 641 Tierp
3. Lisselåsklack N 6703950 E 597020 Karta 640 Hofors
4. Bovik N 6714400 E 602700 Karta 640 Hofors
5. Överhärde N 6721800 E 608000 Karta 651 Gävle

Mål Andersbergsvägen 

Ortorexi?

Nu har jag sett TV4 inslaget om ortorexi. Där säger de att till skillnad mot bulimiker och anorektiker är ortorexikern besatt av kvaliteten på maten, inte mängden. Till den här besattheten läggs ofta en besatthet av träning, där man tränar på ett destruktivt vis.

Sen skrev tränings - och äta hälsosamt gurun Jonas Colting ett blogginlägg där han menar att ortorexi är ett väldigt litet problem i förhållande till stillasittandet och felätandet. I P3:s morgonpasset diskuterades frågan. Sedan skrev Colting ett uppenbart ironiskt blogginlägg "Hjälp jag har varit ortorexiker i 25 år."

Och nu är jakten i gång, man får inte raljera med eller förminska "sjuka" människor som Colting gjorde. Ortorexi är ingen medicinsk diagnos, men som sades i TV4 inslaget, det är bara en tidsfråga.

Jag är inte expert eller insatt så jag vill inte ens uttala mig i sakfrågan om ortorexins status. Däremot tycker jag det är intressant att det är så oerhört tacksamt att uppmärksamma lidande och att varje förminskande eller relativiserande av lidande hör till det mest förbjudna i vårt samhälle oavsett sakfrågans status. (T ex finns fenomenet alls, hur förhåller det sig till liknande fenomen? Hur yttrar sig lidandet? Finns bot? etc.)

Vi har haft en explosion av uppmärksammat lidande i vår samtid.  Neuropsykatriska diagnoser på barn, anorexia, bulimi, post traumatisk stress, panikångest, svåra former av mensvärk, självskadebeteende, svårigheterna med att vara någon typ av transpersonlighet. Listan kan göras mycket längre. Jag är inte ute efter att förminska någon eller något. Jag är ute efter svar på frågan. Vad är det i vår samtid som gör att människors olika lidanden får en så stor plats i den mediala debatten och i det vardagliga samtalet?

Några tänkbara eller otänkbara förklaringar inte i någon speciell ordning

1. Vi lever i en rätt trygg värld, alla risker upplevs därför som hotfulla oavsett sannolikhet och konsekvens, vi har tappat proportionerna och uppmärksammar det vi känner utan någon särskild åtskillnad.

2. Det är politiskt viktigt att kunna peka på att vi inte lever i den bästa av världar och därför måste alla hot bemötas med en lämplig politik (som i sin tur kräver omfördelning av resurser)

3. Vi klarar inte av tanken på livets ojämlikhet, därför behöver vi finna strategier som skapar skyddade zoner där vi får vara legitima offer och därmed höjas till jämlik status, blotta vetskapen om att dessa zoner finns skänker trygghet åt alla oavsett om man är i behov av skydd eller inte. (En slags funktionell förklaring)

4. Samhället ställer så höga krav på oss att vi blir sjuka på olika sätt. Här finns ett idékluster som består av olika tankar om att det kapitalistiska samhället skapar olika typer av sjukdom. Vi blir feta för att storföretagen vill tjäna mer pengar, vi blir utbrända för att folk utnyttjas för hårt i arbetslivet (av kapitalisterna).  Och så vidare.

Vår värdering och ställningstagande kring de ovanstående tankarna säger mycket om hur vår samhälls - och människosyn är.

A/ Människor som befinner sig på högerkanten av åsiktsspektrumet, (Liten offentlig sektor, låga skatter, få lagregleringar, stort personligt ansvar) har i långa tider avfärdat mycket lidande med orden skärp dig! Ta dig samman! Livet är inte enkelt för någon, etc. Följdaktligen ligger ofta fokus i högerns retorik på hur mycket bättre vi har fått det och hur mycket mindre skäl vi har att klaga. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, vi har det mycket bättre. Jag tror inte nån som levde i 1950 talets bejublade folkhem faktiskt skulle vilja byta tillbaka. Trots det lider vi oerhört mycket mer idag om vi lyssnar till det offentliga samtalet.

B/ Människor som befinner sig på vänsterkanten av åsiktsspektrumet (tvärtom om mot högern) har i alla tider velat utmåla livet som ett orättvist elände där enda möjligheten att skapa någon slags rättvisa är genom omfördelning av resurser från de rika till de fattigare. Varje form av lidande kräver nya regleringar för rättvisa och därmed minskat lidande. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, våra liv har blivit mycket bättre genom en rad offentliga regleringar, omfördelningar av resurser och gemensamma insatser mot lidande.

Så hur bör vi uttrycka oss för att de flesta oavsett samhälls - och människosyn skall bli nöjda?

Erkänn lidandet och var empatisk men skilj på vad du talar om, var saklig, utan att vara nedlåtande.

T ex "De som lider av ortorexi skall naturligtvis få den hjälp de behöver.  De allra flesta som tränar ligger inte i farozonen för ortorexi. Det är många som tränar mycket och äter så hälsosamt de kan, det vore olyckligt om den livsstilen beskrivs som en farlig väg. För de flesta är det sannolikt en större risk med stillasittande och ohälsosamma matvanor än riskerna förenade med träning och hälsosamt ätande."

Av allt att döma finns det ett reellt lidande som människor oavsett diagnostisk natur bör kunna få hjälp med och folk som jobbar i träningsbranschen, föreningsliv och skola bör känna till. Sedan tycker jag det var ett dåligt exempel som togs upp i TV4 med personen som inte vill äta julmat. Asocialt, visst, men det är asocialt i de flesta hem att inte dricka alkohol eller äta kött på julen också.

Är kulturarbete svårare än att laga bilar?

Förra veckan twittrade jag om min vardag i arbetslivet. I ett av mina sista tweets skrev jag angående vikten av att respektera professionella kulturarbetare att "du inte låter vem som  helst laga din bil fastän det är enklare" än att jobba med professionell kultur - min anm. Det föranledde en person att ösa lite ovett över mig. Naturligtvis var det naivt att tro att man kan säga en sån sak ostraffat. Till vanligt hyfs i Sverige hör att inte värdera yrken, sånt sköter taxeringskalendern om. Annars blir det dålig stämning.

MEN, och detta är viktigt, detta gäller bara om man ifrågasätter hackordningen. Teknik och naturvetenskap är svårt medan humaniora är enkelt och flummigt, våga inte påstå något annat för då får du snabbt en hink skit över dig. Det omvända är det fullt tillåtet och naturligt att ständigt påpeka, vi behöver fler ingenjörer, forskningen tappar mark och behöver mer pengar, satsa på naturvetenskap för flickor, nu skall matematiken få förorten att lyfta etc. Jag tror att ni alla har hört detta. Tidningarna fylls av spaltkilometer med rapporter om hur svårt det är att lära sig naturvetenskap och matematik.

Så kommer då jag och påstår att professionellt kulturarbete är svårare än att laga en bil. EN BIL! Inte spetsforskning i partikelfysik eller att snudda vid matematikens gränsland, utan att laga en bil. Jag menar detta på fullt och fast allvar, det är svårare att skapa ett Litteraturhus än att starta en bilverkstad, för att dra metaforen ännu längre. Allt kräver kompetens såklart, men vissa kompetenser är svårare att erövra och upprätthålla än andra, jag är inte relativist.

Nu kanske jag bara borde tagga ner och sluta sura, de flesta kanske tycker att jag har nån slags poäng även om det var klumpigt att störa den sociala ordningen. Men nej, därför att jag tycker det här förhållandet är ett grundläggande samhällsproblem.

Vad menar jag då är svårt med professionell kultur?

Disclaimer! Jag räknar mig inte till de professionella kulturarbetarna men jag har 150 högskolepoäng inom humaniora. Dvs. motsvarande 2,5 års heltidsstudier. Jag är samhällsvetare, med ytterligare 3 års studier i den sektorn. Min roll har aldrig varit att jobba professionellt med kultur, det har alltid varit den samhällsvetenskapliga sidan av saken jag arbetat med. 

1. Oavsett graden av framgång för en kulturarbetare krävs det enormt hårt arbete. En vanlig bibliotekarie har flerårig högskoleutbildning och en fortbildningstakt som gränsar till det absurda i jämförelse med väldigt många yrkesgrupper. En musiker i en symfoniorkester har fler övningstimmar än i stort sett alla andra människor. (Musikskolor + 8-10h obetalda timmar om dagen är vanligt under många år) Konstnärer som det så ofta skojas över brukar lägga ett par år av förberedande studier innan det ens är någon idé att söka konstfack. Konsthögskolan eller dramatiska institutet skall vi inte tala om.

2. Frågornas komplexitet, i kultursektorn är ingenting självklart eller givet. Betalar en kommun en miljon för ett offentligt konstverk som inte är tillräckligt storslaget i de obildades ögon får kommunpolitikerna löpa gatlopp i pressen, konstnären ses som en lyckosam bedragare. Skulle samma konstnär lägga upp en stenhög i en rondell och måla två stenar svarta och resten röda upphör kritiken, alla förstår att det var dyrt att släpa dit all sten. Det vill säga, själva konstskapandet värderas till noll kronor oavsett vad konstnären gör. Det beror på att  frågan är svår, folk som kan väldigt lite om den tenderar att vara nöjda med stenhögar. Därför finns det följaktligen många stenhögar i svenska rondeller. 

Är det svårt att laga bilar?

Det kan naturligtvis vara väldigt komplicerat. All heder och respekt åt svenska bilmekanikerkåren, deras arbete blir inte mindre värdefullt för att professionella kulturarbetare jobbar med svårare frågor. Däremot blir kulturarbetarnas arbete mindre värt när så många ständigt påpekar i sitt tyckande att alla begriper kultur lika bra, att allas åsikt i frågan är lika mycket värd. Det är den inte, lika lite som min åsikt om vad det kan tänkas vara för fel på bilen är lika mycket värd som en bilmekanikers. Men nu är det plötsligt självklart att bilmeken vet bäst, men det omvända får man inte säga för då är man bakom flötet.

Ännu en disclaimer! Jag har jobbat med att ge humanister och samhällsvetare på gymnasiet  en bättre kunskap om teknik och naturvetenskap därför att jag menar att det hör till allmänbildningen på samma vis som en grundläggande bildning i humaniora tas för given, men det förra anses man snobbigt kunna hoppa över om man är humanist tyvärr.

Bilmeka del 2

Det är baske mig inte sant, i fredags kastade yngsta dottern en sten genom bakrutan på cittran, ett olycksfall förstås, men ändå. Hade ju redan lagt en arbetsdag på att meka förra helgen.

Nu blir det en champangefärgad baklucka från Atracco bildemontering i Hedemora. Det är ju en mörkblå bil, men att lägga 5-6 000 på en ny bakruta är bara att glömma. Min lucka kostade 800 kr, på bildelsbasen tar de i regel mellan 2000 och 3500 kr så det var ett bra pris. Luckan ser fin ut, kommer från en gammal diesel som gått 23000 mil, samma årsmodell 1994.

Det trixigaste var att själv lyfta den nya bakluckan på plats och försöka få gångjärnshålen att matcha luckans. En annan svårighet var att lirka in de gamla kabelstammarna igenom hålen i den nya bakluckans övre hörn. Enligt Haynes manual är det precis det man skall göra. Bakluckans inredning var svår att få på plats igen, den satt med en rad klips som gått sönder när jag demonterade. Men skam den som ger sig. Nu sitter det hjälpligt på plats. Hatthyllans två upphängningspinnar behöver bytas, två små platspluggar fattas. Det är därför jag avskyr att jobba med bilinredning. All denna plastskit. Som man kan se på den här bilden är baklysena väldigt "vita" och mjölkiga i plasten, men nu är de fina igen. Tog våtslippapper 240 korn och slipade ned dem för hand. Sedan på med klarlack i ett par lager. Klockan 22 igår kväll var jag klar, trött men nöjd.