Ibland kan jag få försvarsabstinens, tänka att jag kanske borde ha anträtt den där yrkesofficersbanan som jag så hett åstundade innan jag ryckte in för snart 20 år sedan. Då brukar jag surfa runt på artilleriregementets hemsida och se hur det är nuförtiden. Hur kunde det ha blivit om jag tackat ja till en plats på OHS och börjat på den banan? Helt hypotetiskt, för jag har sällan känt sån lycka som på muck.
1995 - 25 augusti, jag muckar från A9 i kristinehamn, två veckor senare är jag tillbaka på OHS i Kristinehamn. Utbildningen tar två år, hösten 1997 är jag yrkesofficer och anställs som fänrik på A9. Ett år senare påbörjar jag militärhögskolans utbildning till löjtnant. Den utbildningen tar också två år. 26 år gammal är jag nybakad löjtnant, sen går det lite långsammare, kaptenskurs vid 28 och färdig kapten vid 29 år. Låt oss säga att det hade blivit så. Under den här perioden händer mycket inom artilleriet, alla regementen läggs ned, kvar blir bara Kristinehamn och Boden. Såtillvida skulle jag ju ha hyfsade chanser att få jobba kvar. 2005 läggs A9 i Kristinehamn ned, all verksamhet flyttar till Boden. Flertalet av personalen avvecklas. Skulle jag vilja flytta med till Boden? 31 år gammal, kanske med familj i Karlstad? Nej jag tror inte det, antagligen hade jag tagit del av någon trygghetsstiftelse och pluggat någonting på universitetet. Kanske blivit lärare ändå...
Sen är det det där med om det ens hade varit kul att vara med så länge som fram till 2005. Krigsförbanden var nedlagda, brigaderna upplösta, artilleriet hade krympt till ingenting. På bilderna från artilleriregementet idag syns några stackars anställda soldater som torrövar med en rostig 8 cm granatkastare, mycket innebandy och bilder på den enda archer- pjäsen som finns. Kan jag se mig i detta? Nej. Vad var det jag gillade? Att dundra in på en batteriplats med ett haubitskompani, fyra 15,5 cm pjäser bakom lastbilar, gruppering och koppling till B-platsnät, samtala med rek:en och få koordinaterna, trossen som fixar käk, prata med bat-staben för att förbereda olika US, skicka iväg MC ordonnansen för att kolla om ammunitionsbilen är på plats. Väntan på att få eldorder. Att få vara en del av en apparat där alla delar funkar ihop, alla gör det de skall och vi skjuter rätt. Det är en känsla i det lagarbetet som är svårslagen. Mörker, blött, rått, regn upplyst av fordonsstrålkastarna. Hinka i sig några muggar halvljummen saft inne i batteriplatsbilen innan det är dags att gå ut till pjäs och kontrollera att allt är i ordning. Jag tror att det där med att få utbilda värnpliktiga till att bli ett fungerande krigsförband också var en del av lockelsen för mig. Anställda soldater är nåt annat, äldre och med en annan slags motivation. Ibland när en klass i åk 3 var riktigt bra kunde jag känna lite grand samma sak, alla gjorde det de skulle, tog ansvar, var roliga med varandra och man vet att det här är en tid i livet som de kommer minnas med glädje.
söndag 5 januari 2014
torsdag 2 januari 2014
Cyklarna i mitt liv del 2
Quantec SL mtb 2009
Som med alla mina cyklar finns det en historia, de har utvecklats och filats på, bokstavligt talat. 2005 hörde jag talas om att det fanns något som hette Single Speed mtb (SS). Man cyklade i terräng med enväxlade cyklar. Jag gillade genast idéen, av två skäl. För det första därför att vanlig mtb var så oerhört mycket en prylsport, här kom ett avskalat alternativ med minimalistiska cyklar. För det andra därför att jag var trött på att meka cykel. Så min första mtb var en tysk taiwanram, en svart No Saint från Radsport Bornmann. Till den lånade jag ett par hjul, köpte Promax V bromsar på Biltema och beställde ett Salsa Loco styre, Stiff upper Lipp styrstam, Salsa sadelstolpe, Salsa 32 tands framdrev, Surly singleator, FSA vevparti, Conti explorerdäck, Rock shox Pilot SL gaffel och Shimano M520 pedaler på Cyclecomponents. Sadeln var en WTB från Chainreaction cycles.
Ganska snart när jag började cykla i skogen på hösten upptäckte jag att V bromsar var skit, de tog ju inte! Jag tvingades anpassa farten efter bromsarna, inte efter terrängen. Första beslutet blev att skaffa riktiga skivbromsar. Sen hade jag ju lånat hjulen så egna hjul var också prioriterat. På tyska näthandlaren Nubuk Bikes fanns ett erbjudande om att köpa handbyggda hjul med XT nav, Mavic X139 fälgar, 32 svarta DT comp ekrar och Magura Louise Freeride bromsar 180mm fram och 160 mm bak i ett paket. Hjul och bromsar kostade 3400 kr.
Våren 2006 cyklade jag en hel del SS mtb, i juni var det dags för första arrangemanget i I2 skogen. Det funkade riktigt bra med de nya hjulen och skivbromsarna bet något helt fantastiskt bra. Däremot lyckades jag vurpa ett antal gånger det året, flera gånger flög jag över styret. Oftast gick det bra, men en gång blev det face plant och uppskrapad läpp och haka. Jag misstänkte att gaffeln fjädrade ihop för mycket och att jag alltför lätt fick framvikt och tippade över.
Snålheten vann över visheten och jag behöll Rockshox Pilot SL gaffeln tills dess den glappade så mycket att det blev dags att byta innerbenslagren. Då fick jag nog, istället köpte jag en stel Salsa 29" gaffel. Det gjorde en enorm skillnad, en helt annan trygghet, har inte flugit över styret en enda gång sedan dess.
I december 2008 började jag höra ett tickande ljud. Det tog ett par cykelturer innan jag kunde lokalisera vad det var, det var ramen som hade spruckit uppe vid sadelstolpen. Ramen förpassades till skroten och den vita Quantec SL ramen i 23" köptes på Bike24 i Tyskland i januari 2009. Den hade ytterligare längre styrrör så geometrin blev ännu mera upprätt. Sadeln från WTB sprack på mitten och istället hittade jag en röd Selle Italia Gel Flow på superrea hos Bikebuster.
Fortfarande cyklade jag bara SS, jag hade ett Novatec 16 drev bak och billig Shimanokedja, vanligtvis HG50. Enda mekaniska problemen jag upplevt är med vevpartierna, FSA partiet hade en äldre standard med smalare 18 mm integrerad axel. Det vevlagret hade en billig plasttätning som sprack vid minsta våld, jag skickade brev till generalagenten för FSA i Italien, de skickade nya tätningar gratis. Efter nåt år var lagret kaputt ändå och byteslager fanns inte att finna. Alla tillverkare hade bytt till en nyare grövre standard. Jag beställde ett Truvativ Firex GXP parti på rea hos Cyclecomponents. Det funkade fint i några månader, sedan började vänster vevarm glappa, jag skruvade åt många gånger. Trots låsvätska återkom problemen, tillslut reklamerade jag vevpartiet, de tog reklamation och sedan dess har jag bara bytt vevlager en gång, resten har funkat perfekt. Att vevarmarna är blanknötta och slitna hör till.
I december 2011 flyttade vi till Gävle, här är terrängen annorlunda än kring Karlstad. Avstånden är längre och stigarna är antingen väldigt tekniska nästan oframkomliga eller så är det extremt snabbåkt. Det var inte roligt att cykla SS mtb här, på de tekniska stigarna behövs växlar och på de snabba vägarna vill man kunna bomba ännu snabbare. Transportsträckorna blev dryga med 32x16 som enda växel. Jag bestämde mig för att montera växlar. Shimano XT 3x10 rakt igenom, ett val jag aldrig ångrat. Kedjan är av den senaste enkelriktade hyperdrive varianten med assymetrisk in- och utsida. Klingorna fram hade jag kvar på hyllan så det var bara att montera tillbaks dem, 44x32x26 fram. Styret som suttit på sedan 2005 byttes mot ett rakt vitt FSA 180. Med växlar behöver man inte ett brett Salsa Loco downhillstyre som är styvt som ett spett, det nuvarande är 560 mm brett, precis så smalt som det är tillåtet. Med ett så smalt styre blir positionen än mer upprätt. Numera finns det inte en sak i geometrin jag vill ändra på. Ramen går in på femte säsongen i veckan, bromsarna på nionde. EN gång har jag luftat dem, belägg är naturligtvis bytta otaliga gånger, skivorna är inte heller original Magura, numera är det Shimano XT skivor. Styrlagret byttes i höstas mot ett nytt Ritchey, satt ett PRO tidigare. De ger upp pga min ovana att högtryckstvätta cyklar. Samtidigt tog jag fram vinkelslipen och slipade bort cantileverfästena på ramen. Det blev aningen smidigare att skifta hjul och 20 gram lättare.
Sen har jag ett par Mavic Crossmax Enduro från 2007 som finhjul, de är mycket styva och starka. Just nu skall ett par maskinkullager i bakhjulet bytas. Jag tänkte länge skaffa 29" cykel, men sen "alla" andra börjat köra 29" känns det mera unikt att fortsätta med 26". Det ser extra kul ut med min stora 23" ram, 29" gaffel och små hjul också med mig ovanpå då. För några år sen körde jag 29" framhjul på prov, det funkade jättebra med så kallad 69":er, men dels tyckte jag det var bökigt att hålla reda på två slangstorlekar och dels kändes det inte som om den extra framkomligheten verkligen behövdes. Det är lite otympligare med stora hjul i terrängen och cykeln blir lite tyngre...
fredag 27 december 2013
Upptäcktsfärd med cykel 2014
Jag håller på med ett nytt cykelprojekt, hemsidan är Subculture.se .
Det går ut på att åka på upptäcktsfärd i egen fart. Man skall läsa kartan, kanske stanna för att titta på något längs vägen och fotografera vissa bestämda platser. Platserna anges med koordinater. Somliga kanske bara programmerar sin GPS, andra läser kartan. Poängen är att man skall bemästra cyklingens tre fundament. Trots den starka cykeltrenden blir cyklister allt vilsnare, kärnan i cyklingen att transportera sig, har bytts ut mot att prestera ett visst antal Watt. Cyklarna blir allt mera komplicerade och känsliga. Loppen kostar mycket pengar, man åker bil långa sträckor för att sedan plocka fram sin dyra cykel och åka isolerad från omvärlden i en klunga i hög fart. Visst finns det en glädje i det, men det är inte cyklingens själ.
Randonnécykling ligger nära till hands att tänka på, men där begränsar man sig till asfalt, själva vägen blir målet, vad man ser försvinner i ett töcken av trötthet. Kortaste distansen är 20 mil. Det finns även tidsregler att följa, man får vare sig cykla för fort eller för långsamt.
Det går ut på att åka på upptäcktsfärd i egen fart. Man skall läsa kartan, kanske stanna för att titta på något längs vägen och fotografera vissa bestämda platser. Platserna anges med koordinater. Somliga kanske bara programmerar sin GPS, andra läser kartan. Poängen är att man skall bemästra cyklingens tre fundament. Trots den starka cykeltrenden blir cyklister allt vilsnare, kärnan i cyklingen att transportera sig, har bytts ut mot att prestera ett visst antal Watt. Cyklarna blir allt mera komplicerade och känsliga. Loppen kostar mycket pengar, man åker bil långa sträckor för att sedan plocka fram sin dyra cykel och åka isolerad från omvärlden i en klunga i hög fart. Visst finns det en glädje i det, men det är inte cyklingens själ.
Randonnécykling ligger nära till hands att tänka på, men där begränsar man sig till asfalt, själva vägen blir målet, vad man ser försvinner i ett töcken av trötthet. Kortaste distansen är 20 mil. Det finns även tidsregler att följa, man får vare sig cykla för fort eller för långsamt.
Min arrangemangsfilosofi
1. Det skall vara gratis att vara med
2. Var och en bidrar OM man vill med det man har t ex kunskap, material eller tid
3. Obunden till organisationer, inga medlemskap krävs
4. Vuxna människor kan ta hand om sig själv
5. Om andra tar efter och kopierar upplägget är de fria att göra det, mina arrangemang är open source!
Upplägget
- Fem upptäcktsfärder planeras under 2014
- Fem distanser 50 km, 100 km, 150 km, 250 km och 500 km
- Du cyklar i egen takt, stannar när du vill, men varje färd är EN färd. Man skall alltså inte "klämma tre kontroller om dagen" och beta av färderna från en bas. Däremot går det bra att cykelsemestra längs de långa rutterna.
- Klarar du alla fem färderna under 2014 blir du dubbad "Vägfarare"
- Du bestämmer själv vilket datum du vill starta men färderna måste utföras i längdordning
- Beviset på upptäcktsfärden är dina foton!
Första upptäcktsfärden 50 km
| För mer information www.subculture.se | |||||
| SWEREF 99 TM | |||||
| Terrängkartan 1:50 000 | |||||
| Kontroll | N | E | Karta | Foto | |
| Start Andersbergsvägen 7 | 6726630 | 616770 | 651 Gävle | Nej | |
| Alborga, vägskälet | 6725800 | 613000 | 651 Gävle | Ja | |
| Halvvägsstenen | 6723543 | 614054 | 651 Gävle | Ja | |
| Avtagsvägen mot Hanåsen | 6718060 | 616730 | 641 Tierp | Ja | |
| Fyrvägsskälet | 6715160 | 619800 | 641 Tierp | Nej | |
| Trevägsskälet | 6712250 | 623570 | 641 Tierp | Nej | |
| Tunneln under E4:an | 6715000 | 623800 | 641 Tierp | Ja | |
| Vägskälet Mårtsbo | 6719040 | 622730 | 641 Tierp | Nej | |
| Grinduga | 6724700 | 625500 | 651 Gävle | Ja | |
| Mål Andersbergsvägen 7 | 6726630 | 616770 | 651 Gävle | Nej |
fredag 20 december 2013
Inventering av cykelbeståndet och nya drömmar
Status på mina hojar:
1. Vit oväxlad Monark från 1987 som används i stan. Skall rostskyddas på något sätt, förtjänar en ny sadel och ett par nya pedaler. Biltemahjulen funkar ännu. Börjar fundera på att montera stänkskärmar.
2. Vit 3x10 MTB 26" helstel, bodyn har börjat glappa i bakhjulet - behöver åtgärdas, foolproof i övrigt. Har två hjulpar, bromsskivorna ligger på på ena paret, de behöver dishas.
4. Landsvägshojen 2x10 växlar, behöver ny styrlinda och lite kärlek samt ett par nya pedaler. Vill ha ett par Time Impact, de görs inte längre men de funkar. RSX i plast är för känsliga, mina gick sönder. De nyare pedalerna är inte bakåtkompatibla så då måste jag byta på tempohojen också.
5. Tempohojen, 1x6 växlar, inga behov, skall montera lägre utväxling, 52x42 istället för single 53. Ökad användbarhet och bättre att värma upp på. Sen är 53:an faktiskt lite sned, trött på skrapet mot framväxeln.
6. Crescent mixte singlespeed 1986, värdelösa centrumdragna bromsar som svarvar rostfri stålfälg fram. Gummina från Biltema är så usla att jag måste skratta åt eländet. De är verkningslösa men ivf tysta. Tänker kanske köpa nya hjul till cykeln, fixie/frihjul flip flop och nya bromsar. Styret och handtagen är också skräp i behov av uppdatering. Sadeln är det mest obekväma man kan tänka sig, Fi:zik Thoor, sen sliter den ut byxor på nolltid med sin speciella friktionsplast. Kanske tar jag bara och slänger cykeln, eller så vill nåt barn ha den...
Resten av familjens cyklar:
7. Monark treväxlad damcykel från 2012, inget att orda om, min hustru gillar sin holländska kjolsadel jag monterat, den sitter på en shimsad entums sadelstolpe från biltema i cykelns 27,2 mm sadelrör.
8. Nishiki hybrid 3x9 växlar från 2006, används inte, min hustru gillar inte sittställningen på cykeln, jag tycker vi skall sälja den - billigt. Uppdaterad med Ultegra 3x9 bakväxel.
9. Corratec 26" MTB 3x9 växlar, inga behov, som ny
10. Skeppshult 26" 5 navväxlar, lite halvdåliga däck, i övrigt fin. Jag tog isär växelfjädern till vridreglaget, ett arbete endast för experter, nu funkar det - stolt att ha fixat en helrostig klockfjädermekanism. Dottern vill inte cykla på den, hon vill cykla på sin Corratec. Jag försöker förklara fördelarna med bastalås, stänkskärmar och lyse och reflexer på en standardcykel. Kanske borde säljas?
11. Biltema oväxlad 20" cykel, på väg att bli urvuxen, bör säljas till våren. Gick på med vinkelslipen på pedalerna för att göra dem mindre vassa mot barns smalben.
12. Marvel oväxlad 16" ingen kan cykla på den längre, mycket nostalgi, mina barn lärde sig cykla på den. Borde vi spara den? Ingen kvalitetshoj men den är röd och söt.
Behov:
Ny 24" cykel till yngsta barnet, äldsta barnet vill ha en BMX, jag tror jag vill göra mig av med mixtehojen och sälja av landsvägscykeln. Helst vill jag få min gamla Fondriest aluram svetsad och bygga nytt på den. Elvadelat Campagnolo ihop med mina Mavichjul, FSA kolfiberstolpe och bekvämt Nitto randonneur styre ihop med en 120mm AH -styrstam.
onsdag 18 december 2013
EU moped - ett alternativ?
Jobbpendling
Jag pendlar 25 mil i veckan 47 veckor om året minus några helgdagar och föräldradagar. Det blir i runda slängar tusen 1100 mil om året. Med en genomsnittsförbrukning om 0,8l milen blir det 880 liter bensin a´14 kr litern = 12 320 kr. Till det kommer 2200 kr försäkring och 2200 kr skatt, 300 kr besiktning och ca 4000 kr däck och reparationer. Nu fick jag bilen så där blev det ingen utgift. 21 000 kr blir 19 kr milen.Om jag köpte ett årskort på bussen så bli 7140 kr. Men jag hade förlorat mycket tid, dörr till dörrtiden är dryga timmen. För att inte tala om frustrationen, jag har ju provat busspendling i 8 månader. Milkostnaden för buss är 5,40 kr beräknat på årskort och busspendling varje arbetsdag.
EU moped
22x25 mil = 550 mil moped x 0,25 l/mil x 14 kr = 1925 kr Sen kommer jag behöva en skoteroverall, ett MC regnställ, ett par mc handskar och en hjälm. Det får man nog räkna med 2500 kr på Biltema med en avskrivning på fyra år. Med en genomsnittsfart om 35 km/h kommer det att ta 43 min dörr till dörr, sen två minuter att klä om. Totalt 45 minuter, dvs 20 min mer än vad det tar med bil. 40 minuter längre restid per dag i ur och skur.
Summa 1925 + 2700 kr+500 kr + 1200 kr+ 625 kr = 6950 kr = 12,7 kr milen
Cykel då?
25 kilometer på en timma är inga problem. Sen skall man duscha och byta om, det tar 20 min om man är snabb. Åker man 6:40 är man tränad och klar till 8:00. Sen skall man duscha när man kommer hem. Mycket duschande blir det. Det finns bara ett krux med detta, jag orkar inte pendla varje dag. Låt oss säga 2,5 dagar i veckan mellan 1 maj och sista september. Det blir 17 veckor med 2,5 dag x 50 km = 210 mil. Kostnaden för cykelpendling är ca 1 kr för kedja och kassett plus 1 kr för däckslitage och låt säga 1 kr för cykelkläderna. Tre kronor milen x 210 mil = 630 kr. Den stora fördelen är att bara pendlingen skulle innebära knappt fem timmars träning i veckan.Vad blir billigast?
Kombinationen buss och cykel: sju månader buss kostar 7x840 kr plus fyra månader 10- resorkort 8x375 + 630 kr cykel summa: 9510 kr. Det blir billigare att köpa årskort och cykla om/när jag vill.
EU moped istället för cykel blir mycket dyrare 5880 + 6950 = 12 830 kr. Jämfört med bilen sparar man i vart fall drygt 8000 kr.
I slutändan är det svårt att argumentera för någonting annat än buss. Även om vi sitter fyra i bilen blir det billigare med buss. Om man bara räknar med bensin till EU moped hamnar man på 3,5 kr milen, men det är trots allt inte realistiskt eller lagligt. Bussen vinner igen. Sen kan man ju åka buss när man vill...
onsdag 4 december 2013
PISA undersökningen och vägen framåt
Svenska barn fortsätter att tappa i PISA undersökningen, de är sämre än genomsnittet för alla ekonomiskt framgångsrika länder. Pojkar och lågpresterande i allmänhet har försämrat sina testresultat. Hur skall man se på detta? Finns det några enkla lösningar?
Jag menar att det gör det. Problemet är att man hela tiden letar efter den vises sten, det där som skall göra att eleverna både blir fina människor och lär sig de färdigheter vi vill. När eleverna läser för dåligt beror det på att de inte tränat tillräckligt mycket på det, så enkelt är det. När de räknar för dåligt beror det på att de räknat för lite. Det finns ingen motivationsteori, pedagogik eller annat synsätt som kan ändra på den saken. Vi kan bestämma oss för att det inte är viktigt hur bra våra barn klarar sig i PISA. Vi kan strunta i hur mycket de lär sig. Våra barn kommer antagligen bli lika lyckliga eller lyckligare för det. Om det nu är lycka och trivsel som är målet med skolan.
Men vi måste ta första steget och bestämma oss för vad som är viktigast. Idag är fokus på ett gott barnliv, i det goda barnlivet lägger vi ungefär samma saker som i ett gott vuxenliv. Kärlek, uppskattning, bekräftelse, meningsfulla sammanhang, lustfyllt lärande, en rik fritid, många vänskapsrelationer och lysande framtidsutsikter. Tyvärr är ett gott barnliv inte helt förenligt med goda studieresultat. Det finns ingen vises sten som kan ändra på det. Vi tycker synd om underbarn som sitter och drillar fiol eller piano åtta timmar om dagen vid tio års ålder, sydkoreanska barn som pluggar fyra timmar varje dag efter skolan och sitter som ljus och lyssnar och antecknar i skolan. Men de gör resultat. Hur mycket ska vi kräva av våra barn? Innan vi är beredda att besvara den frågan är det faktiskt meningslöst att göra någonting.
Den moderna pedagogiken säger ofta om det bara är tillräckligt stimulerande så vill man och kan man lära sig vad som helst. Här borde man nyktra till, inlärning är sällan särskilt lustfyllt, det kan bli mera uthärdligt om det sker i en miljö man vill vara i. Hur många tycker det är verkligt kul att läsa en bok som är på gränsen till vad du förstår? Där du kanske får läsa om samma sida tre gånger för att du tappar tråden? Så är det för alla när man håller på att lära sig läsa. Hur kul är det när nästa mattetal är obegripligt när det förra var enkelt? Antagligen innehåller det en ny typ av tänkande som du inte gjort förut eller kombinerat med något tänkande som du inte använt på så sätt tidigare. Det här är ingenting man kan lära sig annat än genom att hålla på med det, mycket och dagligen. Det finns inga genvägar, däremot kan man ha en duktig lärare, fina klasskamrater, trygga föräldrar och en skola där man trivs.
Jag menar att det gör det. Problemet är att man hela tiden letar efter den vises sten, det där som skall göra att eleverna både blir fina människor och lär sig de färdigheter vi vill. När eleverna läser för dåligt beror det på att de inte tränat tillräckligt mycket på det, så enkelt är det. När de räknar för dåligt beror det på att de räknat för lite. Det finns ingen motivationsteori, pedagogik eller annat synsätt som kan ändra på den saken. Vi kan bestämma oss för att det inte är viktigt hur bra våra barn klarar sig i PISA. Vi kan strunta i hur mycket de lär sig. Våra barn kommer antagligen bli lika lyckliga eller lyckligare för det. Om det nu är lycka och trivsel som är målet med skolan.
Men vi måste ta första steget och bestämma oss för vad som är viktigast. Idag är fokus på ett gott barnliv, i det goda barnlivet lägger vi ungefär samma saker som i ett gott vuxenliv. Kärlek, uppskattning, bekräftelse, meningsfulla sammanhang, lustfyllt lärande, en rik fritid, många vänskapsrelationer och lysande framtidsutsikter. Tyvärr är ett gott barnliv inte helt förenligt med goda studieresultat. Det finns ingen vises sten som kan ändra på det. Vi tycker synd om underbarn som sitter och drillar fiol eller piano åtta timmar om dagen vid tio års ålder, sydkoreanska barn som pluggar fyra timmar varje dag efter skolan och sitter som ljus och lyssnar och antecknar i skolan. Men de gör resultat. Hur mycket ska vi kräva av våra barn? Innan vi är beredda att besvara den frågan är det faktiskt meningslöst att göra någonting.
Lösningarna
Man måste ifrån lärarhåll bestämma sig för vad eleverna skall lära sig, inte bara ungefärligt i riktning mot ett mål, utan tämligen exakt. Det gäller alla ämnen. Man måste också börja ifrån grunden och nöta de färdigheter man vill att barnen skall ha. Man måste också nöta sånt som man kan anse enkelt.Den moderna pedagogiken säger ofta om det bara är tillräckligt stimulerande så vill man och kan man lära sig vad som helst. Här borde man nyktra till, inlärning är sällan särskilt lustfyllt, det kan bli mera uthärdligt om det sker i en miljö man vill vara i. Hur många tycker det är verkligt kul att läsa en bok som är på gränsen till vad du förstår? Där du kanske får läsa om samma sida tre gånger för att du tappar tråden? Så är det för alla när man håller på att lära sig läsa. Hur kul är det när nästa mattetal är obegripligt när det förra var enkelt? Antagligen innehåller det en ny typ av tänkande som du inte gjort förut eller kombinerat med något tänkande som du inte använt på så sätt tidigare. Det här är ingenting man kan lära sig annat än genom att hålla på med det, mycket och dagligen. Det finns inga genvägar, däremot kan man ha en duktig lärare, fina klasskamrater, trygga föräldrar och en skola där man trivs.
Har Björklund haft fel?
De reformer som genomförts har varit dåligt genomtänkta, två av dem har skett mot lärarnas vilja, lärarlegitimationen och de individuella utvecklingsplanerna. Gymnasiereformen var både rätt och fel, de nya kursplanerna är bättre än de gamla men att inte göra alla elever högskoleförberedda inom ramen för ordinarie undervisningstid var fel. Det hade varit bättre att lägga till mer praktiktimmar ute i arbetslivet efter studenten och inte utöka de praktiska delarna på skoltid som man nu gjorde. På det stora hela är de saker som genomförts bara plakatpolitik, man har velat signalera vad man förväntar sig. Men lärarkollektivet består inte längre av människor som uppskattar ordning, reda, disciplin, punktlighet, lydnad och studieflit. Lärarkollektivet är relationellt inriktat, relationen till eleven är allt. Allt annat i uppdraget är tvåa efter detta, inga reformer som kräver att elevrelationen sätts efter kunskapsmål eller disciplinmål kommer att genomföras. Så enkelt är det. Nu är inte det här en kritik mot lärarkåren för att de prioriterar relationen, det gör de flesta av ren överlevnadsdrift. Auktoriteten finns där inte längre, skolledaren backar ofta inför föräldratrycket, skolverket bedömer aldrig skolans åtgärder som tillräckliga. Vem vågar stå upp för något annat än relationen? I relationsbygget ligger alla de där värdena som skolan också skall sträva mot, de mäts inte i PISA men där är vi faktiskt världsledande i Sverige.
Nu kanske vän av ordning lyfter fram att det finns många duktiga lärare som både klarar relationen och levererar resultat. Ja det gör det, men deras resultat är fortfarande lägre än vad de var för 25 år sedan.
Återigen, det behöver inte vara fel, kanske är det som så många pedagoger på högskolorna säger, i framtiden behövs inte de kvaliteter som PISA mäter. Sen att vi äldre känner oss ensamma och inte känner igen oss i de yngres värld så har det varit i alla tider.
söndag 1 december 2013
Sitter med skridskorna i soffan
På tisdag förmiddag är det allmänhetens åkning i Göransson arena i Sandviken. Då skall jag försöka att för en gång skull utnyttja min friskvårdstimme. Därför sitter jag med mina skridskor på fötterna just nu och försöker få lädret att mjukna lite och forma sig. Finns få saker man kan få så illa skavsår av som skridskor. Skenorna är rätt slöa, eller till och med väldigt slöa, det kommer att bli tufft. Förhoppningsvis har de någon bra lunch den dagen för lite belöning efteråt.
Träning
Ligger på 204 timmar i år och det är en månad kvar. 158 pass på 48 veckor gör nästan 3,3 pass i snitt. Jag är mycket nöjd med detta, sist jag tränade mer var 1999, innan familj och barn. Det är tre faktorer som ligger bakom resultatet, dels fick vi en fin skidvinter med mycket längdåkning och dels cyklade jag mer än tio mil åtta gånger. Några riktigt långa turer på 15 eller fler mil blev det inte. Sen har det blivit väldigt lite löpträning ungefär 30 mil totalt. Från första maj till slutet på november, det blir drygt 4 mil i månaden. Det finns år jag sprungit tre gånger mer och cyklat dubbelt så mycket mot i år. Men det är inte görligt längre, kroppen håller inte för det, tiden eller viljan finns inte heller. Det jag märker idag i jämförelse med mina bästa år i slutet på 90 talet är att jag är ungefär lika snabb löpare, snabbare skidåkare! Men inte lika stark cyklist. Jag brukade vara relativt minst sämst när det gick uppför, idag är det ingen styrka hos mig längre. Benen är inte heller lika rappa, jag har svårare att trampa fort, lättare att lägga i en tyngre växel. Inte nån gång i år kändes det som att 7 mil på två timmar blankt var inom räckhåll. Jag körde för lugna distanspass siktade på att hålla distansen, de kortare passen blev på mtb, men det är en annan sorts cykling. Låga växlar och hög puls. Det där vägvinnande rullet på landsväg kom aldrig. Snittade alltid minst 30 på distansen men aldrig 32-33. 2014 får bli året med både fart och distans då skall det sitta en 18 milare på 6 timmar! Får ta E4 söderut med vinden i ryggen...Nattduksbordet
Läste Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor. Intressant läsning av en journalistisk pionjär. Blir mest frapperad över okunskapen, vidskepligheten och orenligheten då på 1910 talets landsbygd. Arbetet var förstås hårt, men inte chockerande hårt. Fast för Svenska Dagbladets läsekrets dåförtiden var det så klart en ögonöppnare. Nu läser jag nyutgåvan av Bortom den västra horisonten det är berättelsen om två sundsvallskillar som köpte en gammal segelbåt, rustade den och gav sig ut på en tre år lång världsomsegling i början på 1960 - talet. För två år sedan såg vi deras båt Lunktentuss färdigrenoverad nere i hamnen. Dag som var med på resan hade renoverat den tillsammans med några vänner. 26 fot är inte mycket, men uppenbarligen tillräckligt. Deras sjömanskap var naturligtvis på en mycket hög nivå, bägge kunde verkligen segling och båtar. Boken är läsvärd, i nyutgåvan är breven hem med i original. Efter den boken ligger två engelska böcker på lut, först ut Generation Kill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)