Vikten av att inte planera så mycket

Ibland borde man ha en plan, t ex blir semesterresor roligare om man vet lite mer och inte råkar vara i en museistad på måndag när det är stängt.
I andra fall kan planering vara en hjälp för att slippa slentrian, tänk matlagning. Det blir en mer varierad kost med lite planering. Sen finns det vissa saker som inte gagnas av alltför noggrant planerande, dit hör konditionsträning.

Det finns flera skäl till det. För det första måste man inte träna, kroppen kommer inte dö av bristsjukdomar, du kommer inte heller att bli fet eller smal. Det beror på vad du äter. Det går också utmärkt att aldrig någonsin ställa upp i ett lopp och ändå röra på sig, träna eller vad man nu väljer att kalla det.

För det andra fortsätter man helst med lustfyllda saker. Det är inte lätt att planera "roligt" tre, fyra, fem, sex, sju(?) gånger i veckan. Antingen tar man så mycket tid man kan eller vill till träning eller så gör man det inte. Antingen tränar man något man tycker är roligt eller så gör man det inte.

Ett tredje skäl till att inte planera är att planen sällan behövs för att nå målet. Skall man springa en marathon vet man att man har 42 km framför sig. Då är det enkelt, man behöver lära sig springa väldigt långt och länge. Samma sak med det mesta.

Är det viktigt att prestera?

Men så kommer detta med prestationen in. Många tycker det är viktigt att sätta en bra tid, att man bräcker mallgrodan på ekonomiavdelningen. Då behövs de bästa förutsättningar i form av material och träningsförberedelser.

I konditionsträningen ligger mycket av medelklassens kännetecken, kontroll och självbehärskning. Man skall ha ett mål, för att nå målet skall bit läggas till bit under lång tid. Veckorna skall planeras och kroppen skall tuktas. Logistiken kring utrustning och boende skall planeras. På en given dag och tid skall man bevisa för andra och sig själv. Du väljer i vilken ordning. Att man minsann har självkontroll, karaktär och förmåga att skjuta på stundens ingivelser för att nå ett högre mål.

Låt oss då lyfta blicken och se oss omkring. När vi åker slalom, har vi tränat slalom tre gånger i veckan innan? När vi bowlar, har vi tränat bowling innan? När vi åker go cart, har vi tränat go cart innan? I de flesta fall gör vi detta för att det är kul, det räcker. De som tävlar de tävlar. Vi bryr oss inte. Vi är där för att ha kul. Varför är det så svårt att ha samma attityd till konditionsidrotter? Man behöver inte skida, cykla eller springa fort. Ingen hånskrattar åt den som kör i diket på folkracebanan under kick off:en. Ingen dömer ut någon för att hen inte vågar hoppa från tian. Listan över vår tolerans är väldigt lång. Men när det gäller konditionssport är det alltid viktigt att vara bättre än nån annan. Och för att bli det krävs en plan.

Först skall man utföra grundträning, länge länge, många timmar. Då sätter man in på "banken" sen skall man skärpa formen till en formtopp precis lagom till loppet, då tar man ut träningskapitalet. Därefter bedöms man efter sin prestation vid kaffeautomaten på jobbet. Varför är detta viktigt? Ännu sorgligare är det om man bedömer sin egen persons värde efter sin prestation.

Träningsplanen i ett större sammanhang

Jag har tidigare berört 70/20 intervallen. Det är ett typiskt exempel på vad träningsplaner är, ett disciplineringsverktyg. Man mäter och fyller i staplar, för bok över sin egen förträfflighet. Man jämför sig med andra fastän det är meningslöst. Människor har så olika förutsättningar. Har du nån gång trillat i en offentlig miljö? Någon kommer fram till dig och frågar hur det gick? Du är redan uppe på benen och skakar av dig smärtan. "Det gick bra" svarar man fast det inte gick bra. Ute på savannen måste djurens barn snabbt lära sig stå upp och följa flocken. På samma sätt är det med prestationsträning. Man signalerar att man inte tillhör de svaga djuren, de som rovdjuren tar först. Ironman - det ser bra ut på CV:et.

Mot vintervila

Grillen är inne, landsvägscykeln står i källaren, utemöblerna är intagna, gräset är klippt för sista gången i år och löven lägger sig i allt tjockare lager på backen. De sista grönsakerna är upptagna och jorden har fått ett par säckar gödsel och väntar på våren under markduken. På Blomsterlandet hittade jag två havtornsbuskar, Romeo och Julia som jag planterade på södersidan. Hösten är billigaste tiden för inköp, 75% rabatt på allt. Har lärt mig det nu, den dyra vägen. De kazakiska minitulpanerna jag fick av mina föräldrar har jag planterat på södersidan. De trivs bland stenar i soligt läge. Några stenar finns inte men soligt blir det.

Garaget

Nästa projekt är att få till ytterligare en arbetsyta i garaget. Ovanpå källarnedgången hade tidigare ägaren byggt en förvaringshylla med två plan. Det övre planet är borttaget och kvar blir en bra yta för avställning och lättare arbeten, typ målning. Ovanpå de väggfasta förvaringsskåpen kommer det bli ytterligare en avställningsyta. Hyllplanen från den hemsnickrade hyllan i varmförrådet kommer väl till pass. Lite för gedigna men det är inget problem. Alternativet masonit eller plyfa är inte lika snyggt. Långsidan med yttervägg skall få glasfiberväv och bli skidvägg. Just nu finns det en hög rivningsvirke som skall bli ved. Den veden behöver sågas, till det behövs en sågbock. Veden skall staplas i garaget inte i källaren, till det behövs ett mindre vedställ.  Garaget är rent och snyggt, den nya grovdammsugaren är kanon. På längre sikt skall alla ytskikt snyggas till, porten bytas, dörren mot baksidan bytas och elelementet monteras upp liksom ett 400 V uttag för kompressor och svets.

Varmförrådet

Tidigare i år tog jag bort den uppreglade träväggen mot yttervägg, den här veckan tog jag bort de väggfasta hyllplanen på motsatta sidan. Alla väggarna spacklas och målas. Egentligen skall det vara silikatfärg, men förre ägaren har målat med nån slags akrylfärg. Man kan inte måla över den med silikatfärg så det får bli akryl igen. Det andas inte lika bra men å andra sidan är huset dränerat nu så det är inte lika högt ångtryck. Väggarna blir vita, såklart, hyllan blir vit och ett par garderober skall in liksom en klädhängare för ridkläder och träningskläder. Den klädhängare som tidigare satt i hallen skruvar jag upp i förrådet, blir perfekt. Dörren ut mot garaget är en tunn sak, det skulle behöva sitta en riktigt varm ytterdörr där både för energieffektivitet och för säkerhet. 

Träning

Min nya pulsklocka en Polar RC3  med GPS är väldigt bra. På tio träningspass med den har GPS:en betett sig konstigt vid bara två tillfällen och då under en kort del av passet. T ex fått fnatt och registrerat 240 km/h. 

Sedan synkas träningsdata med polars webtjänst. Det bästa med den webtjänsten är att den beräknar återhämtningstid och träningsbelastning baserat på aktivitetsnivå och ålder. Jag tycker den vet minst lika bra som jag hur min kropp svarar. Med alla måsten runt sig är det lätt att träna när man har tid snarare än när det behövs. I år har jag tränat mer än på många år men ändå hållit mig frisk, tror det beror mycket på att jag sänkt intensiteten på längre pass. Har jag blivit långsammare? Nej inte så att jag märker av det. En annan bra sak är cykelbelysningen från Bikeray, den möjliggör träning i kolmörker. Tidigare år har det ofta varit problem att få till uteträning över timman en vardagskväll den mörka årstiden om det inte funnits snö för skidåkning. Löpning sliter mycket på kroppen. Nu är jag full av tillförsikt, får vi en snövinter igen kanske jag kan permanenta mig på nuvarande nivå. Vågar man drömma om 250h 2014? Nej, vågar inte det, inte än.

Äntligen läsro

Besöket på bokmässan i Göteborg gav mycket energi. Huset har fått nytt tak, det gamla var dåligt, nu har de bytt rubbet inklusive en del råspont och bitar av takstolarna. Nu återstår att få väck plastfärgen från takstolarna, måla klart fönstren och takkupan samt vissa plåtdetaljer. Det är inte kris med något av detta. Det kan få dröja till nästa år. Kylan och vätan minskar träningstiden även om det har gått över förväntan i september. Allt sammantaget, det känns lustfyllt att läsa igen.

På nattduksbordet

Front Schwein av Günter K Koschorrek köpte den för 25 kr på bokmässan. En dagbok från östfronten 1942 – 45.  Läste ut den i helgen. Inga nyheter men med tanke på vittnesdiskussionen kring andra världskriget är det intressant att försöka läsa mellan raderna. Vad som slår mig är frånvaron av alla de frågor man vanligtvis brukar tala om när man talar om andra världskriget och östfronten. Författaren vitmålar inte situationen eller handlingarna men de är begränsade till våldet vid fronten. Vid endast fyra tillfällen nämner han våld mot civila. Av de tillfällena är det oftast ryssarnas våld han berör plus en rätt harmlös tjyvnadshistoria och en våldtäktshistoria. I det senare fallet får den skyldiga tysken sitt straff ändå. Det är helt enkelt otänkbart att idag skriva om andra världskriget utan att beröra de här frågorna, framförallt i Tyskland. Boken kom ut i Tyskland 1998, med tanke på debatten kring serien Krigets Unga Hjärtan som visades på svensk TV i år märks det att mycket hänt på femton år. Boken ”Soldater” av Harald Weltzer som tar upp avlyssnade samtal mellan tyska krigsfångar vittnar om att det fanns många grymma sidor av kriget som var så självklara att man aldrig ens dokumenterade dem, såsom våld mot civila. Det hamnade inte i förbandens krigsdagböcker lika lite som att maten dröjde eller att lastbilen punkterade fyra gånger. 


Arkadij Babtjenko, mest känd för sin fantastiska bok om kriget i Tjetjenien, Krigets färger, har också gjort en reportagebok från kriget i Georgien 2008. Jag hittade den på bibliotekets makulatur för 10 kr. Vissa av bilderna är så grymma att jag inte kan titta på dem, texten är naturligtvis lysande. 

Med avbrott för de två ovanstående böckerna läser jag Henrik Tikkanens självbiografiska svit Brändövägen 8. Gillar hans lakoniska och dräpande formuleringskonst även om det kan bli för mycket ibland. Jörn Donner berättade på Bokmässan om sin icke självbiografiska självbiografi Mammuten. Den ligger på min lista över kommande läsning liksom Johan Wredes nya bok Tikkanens Blick. Även Kjell Westös nya Hägring 38 lät intressant, i vart fall när han talade om den. Sen har vi Henrik Arnstads bok Älskade fascism, kan också vara tankeväckande.

Franska bilar och andra bilar

Sist dissade jag flera av Citroëns tristaste modeller. Idag skall jag redogöra för några favoriter, inte i nån särskild ordning, varje modell har sin charm. Det blir inte bara Citroen utan andra modeller också. Jag försöker undvika så kallade drömbilar, dels för att jag inte är så intresserad av dem, dels för att de är för dyra och därmed inte värda att drömma om. Nu kanske vän av amerikansk management BS vill börja prata om drömmars förverkligande, men det är ingen idé. Detta är orealistiskt nog.

En dryadgrön Citroen CX serie 1, eller varför inte en i prestigemodellen med förlängt baksäte. Rosten är det stora problemet, motor och mekanik är inga problem. Elsystemet, ja vad skall man säga, kopparledningarna korroderar i plastisoleringen.

Citroen SM tillhör egentligen kategorin drömbilar, de kostar minst 150 000 kr i någorlunda skick, en sån här kanske de vill ha 400 000 för. Maserati V6 på 170 hästar, coolaste inredningen man kan tänka sig och ett akterparti som regalskeppet Vasa.

En grön GSA Club, här i tidig version, finns nästan inte att få tag i. Motorerna är inte skottsäkra och också svårrenoverade. Karossen rostar bort och inredningen faller i bitar. En sen version är också ok. Luftkyld med gasfjädring och enekrad ratt som sig bör, bromsskivor inne vid växellådan för låg ofjädrad vikt. Billig!

Citroen C6 rätt snygg på utsidan, fantastiskt snygg på insidan, en med V6 diesel vore inte fel. Går att få för ca 100 000 kr.

Så här fin som denna "Padda" är nog också en drömbil, men finns det vackrare bil att köpa för vanliga pengar? Man kan även fråga - finns det vackrare bil?

Några andra favoriter

Peugeot 505, både sedan eller kombi gillar jag. Finns med 160 hk turbo, har diffbroms som standard, kombin har längre hjulbas och gigantiskt bagageutrymme.

Den här är nog nån slags USA exportmodell, jag har aldrig sett någon med rails i Sverige. Vill minnas att Peugeot tillverkade sina egna stötdämpare, väldigt ovanligt.

















Peugeot 504 föregångaren till 505:an gillar jag ännu mer, den kom 1967 men fortsatte att tillverkas i Nigeria på licens fram till 2004! Helt galet kan man tycka men diffbromsen och den långa hjulbasen och hyggliga markfrigången är bra på dåliga vägar. Reservdelssituationen var ju förstås lysande. Här i Sverige har de flesta rostat bort, de var hopplösa precis som de flesta 70 - talsbilar. Kombin är precis som på efterträdaren annorlunda uppbyggd med stel bakaxel och längre hjulbas. Motorn finns med mekanisk insprutning på de tidiga modellerna, hopplöst svårarbetet om något går sönder. Motorn är dessutom siamesportad, dvs cylinder 1+2 har samma insug. Senare modeller fick modernare motorer.

BMW 5 serie från 70 - talet, helst i grönt. Det behöver inte vara en sexcylindrig modell, det är nästan bättre med en fyra i.

Jag har förstås några traditionella favoriter också, såna som många gillar alltså. Jaguar X300 helst i blått med ljus eller röd skinninredning. Här en XJR, alltså en med kompressormatad motor. Det är onödigt komplicerat, den vanliga 4,2 literssexan med 240 hk räcker gott. Daimlermodellerna gillar jag mindre trots all lyx, det är nåt med den vågiga grillen som jag inte kan med.

Avslutningsvis en favorit i repris, det skall vara en grön 99:a GLS CC eller en med insprutning.

Citroëns fulaste bilar

För det första är detta inget kärt ämne, jag gillar de flesta cittror men såklart är hydraulmodellerna i särklass bäst.  Finns det då mindre lyckade modeller? Ja det gör det och här är de jag gillar minst, inte i nån särskild ordning. Det flera av modellerna har gemensamt är att de tillkommit i samarbete med andra tillverkare som Renault och Peugeot. Typiska plattformsbilar. Till exempel Evasion en sk. "Eurovan". Det är också de minsta modellerna som ofta varit tråkiga.

En ständig diskussion är ju den om vilken modell som var Citroens sista "riktiga" modell. Var det XM? Räknas C5? Var det CX? Är C6 höjdpunkten? En C6 vore fantastiskt att ha, liksom en CX serie 1 (som jag haft). XM ja men den känns inte lika het. Xantia har jag nu, hyggligt körglad, ganska snygg och med hydraulfjädring såklart. En GSA Club, en grön, skulle också sitta fint. SM? Ja, ja, ja, naturligtvis, en av de coolaste bilarna som någonsin byggts. ID/DS "paddan" en självklar favorit, i synnerhet de senare årsmodellerna. BX? Nja, kombiversionen möjligtvis, en röd med fyrhjulsdrift och turbodiesel...

De tristaste, fulaste och mest opersonliga modellerna från Citroen

 Xsara

ZX














Visa

Evasion

Berlingo

Saxo

AX

Trender på eurobike

Trend: grått, svart, matt, kolfiber,skivbromsar på landsväg, integration av bromsar i framgaffeln. Aerodynamiskt och mera cleant än minimalistiskt. Neon och eloxerade grejer är tillbaka för de yngre. Det har alltså vänt, de som körde cleant och nedtonat  för tre år sen kör nu bling bling, medan hipstergänget vuxit upp och kör mattsvart kolfiberhybrid med barnsadel...80 - talisterna har vuxit på sig medan 90 -  talisterna som inte var med förra vändan med eloxerade prylar tycker det är fränt nu.

Det fordon som mest tilltalar mig är en Moots utilitybike i titan. Den sammanfattar mitt mood board just nu. Sågen är pricken över i, notera också hackan framtill. Det enda jag vänder mig emot är monsterdäcken, det känns lite onödigt på en såpass tung pjäs. Sen är det trendigt med fatbike, men vi riktiga trendnissar har redan hastat vidare.

Bilden har jag tagit från Singletrack Magazine

Bilar, hus, trädgård och träning

Bilar

Läget är så här, vår Saab 9 - 5 har gått 26500 mil, den är 14 år gammal, har en grön dörr och en vit kaross i övrigt. Avgassystemet börjar låta igen, bytte slutburken 2009, för nästan 6000 mil sedan. Det känns i vart fall som för kort tid sen. Allt funkar och däcken håller ännu en vinter, så till våren får vi väl börja se oss om efter en nyare bil. Vad det ska bli för modell vet jag inte,  vi har aldrig någonsin lagt mer än 37500 kr för en bil...

Citroen Xantian ska besiktigas om en vecka, förra året fick den blank papper. Sedan dess har den gått ca 1000 mil och tagits omhand rätt väl. Efter besiktningen kommer jag att byta klockor bak. Jag har gruvat mig för det, antagligen i onödan. Alla säger att det är rätt enkelt. En god nyhet är att takräcket jag köpte till Saab 9000 också passar på Xantian. Nu sitter det på med cykelhållare på taket. Bilen har blivit mycket blankare sedan jag putsade upp den med en polermaskin. Helt klart en bra pryl. Tyvärr blev det en del sliprosor som syns i starkt solljus, om några poleringar till är de förhoppningsvis väck.

Hus och trädgård

Vårt tak ska bytas ut, hängrännor och vindskivor också. Det kommer bli fint och kännas tryggt när det är utfört. En del av råsponten ska också bytas. I garaget finns numera en högtryckstvätt, mitt favoritverktyg av alla maskiner, det blir rent, det går lätt och det är kul.

I trädgården går första odlingssäsongen mot sitt slut, några få äpplen på träden, några flaskor rödvinbärssaft och ett par påsar bönor blev det. Purjolöken är ännu mager som pennor. Palsternackorna åt kaninerna upp, de lämnade kvar fem stycken. Men jag skall vänta ytterligare ett par tre veckor på dem. Hallonrabatten har jag lagt igen till hälften och sått gräs. Den var bara ogräs och plantorna ynkliga. De bästa är omplanterade med lite ny jord med barkmull som täckning. Först nästa år får jag se hur det gått.

Hörnet med komposten är delvis omgjort. Det ska bli ett stenparti där som kan hålla kirskålen borta. Inspirationen hämtar jag från Peter Korns trädgård. Till det behövs sand, grus och växter som gillar halvskugga. Han tipsar om olika grässläktet Stipa. Gräs och olika sedumarter kommer jag plantera.

Stipa borysthenica

Peter odlar bara i sand, sand som håller fuktigheten, sedan täcker han med grövre grus. Hans filosofi är att det inte finns några dåliga lägen i trädgården, bara fel växter på fel plats. Med hans utgångspunkt gäller det att hitta rätt sorts växt för platsen.

Träning

Just nu ligger jag på 164 h, det håller på att bli ett bra år, det finns goda möjligheter att nå 200 h. Först en fin skidvinter, sedan en katastrofal vår följt av en kanonsommar. Det krävs längre pass för att få fler timmar. Antalet träningstillfällen är svårt att påverka för mig. Men det gör stor skillnad om ett av veckans tillfällen är på minst 2 timmar. Utslaget på ett år gör det hela skillnaden. En lärdom är att de långa passen måste vara lugnare än jag kört tidigare. Det sliter för mycket annars. En annan lärdom är att det inte funkar att köra fyra timmar ena dagen och ett hårt pass dagen efter. Min kropp tål inte det. Förr körde jag ibland sex sju mil tre dagar i rad med hyggligt tempo. Det funkar inte längre, jag blir sjuk då. Det är bättre att köra 13 mil, vila en dag och sedan köra 15 km tempo. De flesta skulle säga - såklart! Men vanlig cowboycykling är så mycket roligare! 70 km med 34 km/h i snitt är roligare cykling än 4,5 h med 30 km/h i snitt. Jag tycker det, spelar ingen roll att 15 km med 40 km/h stundar, för det är mest lidande...