Franska bilar och andra bilar

Sist dissade jag flera av Citroëns tristaste modeller. Idag skall jag redogöra för några favoriter, inte i nån särskild ordning, varje modell har sin charm. Det blir inte bara Citroen utan andra modeller också. Jag försöker undvika så kallade drömbilar, dels för att jag inte är så intresserad av dem, dels för att de är för dyra och därmed inte värda att drömma om. Nu kanske vän av amerikansk management BS vill börja prata om drömmars förverkligande, men det är ingen idé. Detta är orealistiskt nog.

En dryadgrön Citroen CX serie 1, eller varför inte en i prestigemodellen med förlängt baksäte. Rosten är det stora problemet, motor och mekanik är inga problem. Elsystemet, ja vad skall man säga, kopparledningarna korroderar i plastisoleringen.

Citroen SM tillhör egentligen kategorin drömbilar, de kostar minst 150 000 kr i någorlunda skick, en sån här kanske de vill ha 400 000 för. Maserati V6 på 170 hästar, coolaste inredningen man kan tänka sig och ett akterparti som regalskeppet Vasa.

En grön GSA Club, här i tidig version, finns nästan inte att få tag i. Motorerna är inte skottsäkra och också svårrenoverade. Karossen rostar bort och inredningen faller i bitar. En sen version är också ok. Luftkyld med gasfjädring och enekrad ratt som sig bör, bromsskivor inne vid växellådan för låg ofjädrad vikt. Billig!

Citroen C6 rätt snygg på utsidan, fantastiskt snygg på insidan, en med V6 diesel vore inte fel. Går att få för ca 100 000 kr.

Så här fin som denna "Padda" är nog också en drömbil, men finns det vackrare bil att köpa för vanliga pengar? Man kan även fråga - finns det vackrare bil?

Några andra favoriter

Peugeot 505, både sedan eller kombi gillar jag. Finns med 160 hk turbo, har diffbroms som standard, kombin har längre hjulbas och gigantiskt bagageutrymme.

Den här är nog nån slags USA exportmodell, jag har aldrig sett någon med rails i Sverige. Vill minnas att Peugeot tillverkade sina egna stötdämpare, väldigt ovanligt.

















Peugeot 504 föregångaren till 505:an gillar jag ännu mer, den kom 1967 men fortsatte att tillverkas i Nigeria på licens fram till 2004! Helt galet kan man tycka men diffbromsen och den långa hjulbasen och hyggliga markfrigången är bra på dåliga vägar. Reservdelssituationen var ju förstås lysande. Här i Sverige har de flesta rostat bort, de var hopplösa precis som de flesta 70 - talsbilar. Kombin är precis som på efterträdaren annorlunda uppbyggd med stel bakaxel och längre hjulbas. Motorn finns med mekanisk insprutning på de tidiga modellerna, hopplöst svårarbetet om något går sönder. Motorn är dessutom siamesportad, dvs cylinder 1+2 har samma insug. Senare modeller fick modernare motorer.

BMW 5 serie från 70 - talet, helst i grönt. Det behöver inte vara en sexcylindrig modell, det är nästan bättre med en fyra i.

Jag har förstås några traditionella favoriter också, såna som många gillar alltså. Jaguar X300 helst i blått med ljus eller röd skinninredning. Här en XJR, alltså en med kompressormatad motor. Det är onödigt komplicerat, den vanliga 4,2 literssexan med 240 hk räcker gott. Daimlermodellerna gillar jag mindre trots all lyx, det är nåt med den vågiga grillen som jag inte kan med.

Avslutningsvis en favorit i repris, det skall vara en grön 99:a GLS CC eller en med insprutning.

Citroëns fulaste bilar

För det första är detta inget kärt ämne, jag gillar de flesta cittror men såklart är hydraulmodellerna i särklass bäst.  Finns det då mindre lyckade modeller? Ja det gör det och här är de jag gillar minst, inte i nån särskild ordning. Det flera av modellerna har gemensamt är att de tillkommit i samarbete med andra tillverkare som Renault och Peugeot. Typiska plattformsbilar. Till exempel Evasion en sk. "Eurovan". Det är också de minsta modellerna som ofta varit tråkiga.

En ständig diskussion är ju den om vilken modell som var Citroens sista "riktiga" modell. Var det XM? Räknas C5? Var det CX? Är C6 höjdpunkten? En C6 vore fantastiskt att ha, liksom en CX serie 1 (som jag haft). XM ja men den känns inte lika het. Xantia har jag nu, hyggligt körglad, ganska snygg och med hydraulfjädring såklart. En GSA Club, en grön, skulle också sitta fint. SM? Ja, ja, ja, naturligtvis, en av de coolaste bilarna som någonsin byggts. ID/DS "paddan" en självklar favorit, i synnerhet de senare årsmodellerna. BX? Nja, kombiversionen möjligtvis, en röd med fyrhjulsdrift och turbodiesel...

De tristaste, fulaste och mest opersonliga modellerna från Citroen

 Xsara

ZX














Visa

Evasion

Berlingo

Saxo

AX

Trender på eurobike

Trend: grått, svart, matt, kolfiber,skivbromsar på landsväg, integration av bromsar i framgaffeln. Aerodynamiskt och mera cleant än minimalistiskt. Neon och eloxerade grejer är tillbaka för de yngre. Det har alltså vänt, de som körde cleant och nedtonat  för tre år sen kör nu bling bling, medan hipstergänget vuxit upp och kör mattsvart kolfiberhybrid med barnsadel...80 - talisterna har vuxit på sig medan 90 -  talisterna som inte var med förra vändan med eloxerade prylar tycker det är fränt nu.

Det fordon som mest tilltalar mig är en Moots utilitybike i titan. Den sammanfattar mitt mood board just nu. Sågen är pricken över i, notera också hackan framtill. Det enda jag vänder mig emot är monsterdäcken, det känns lite onödigt på en såpass tung pjäs. Sen är det trendigt med fatbike, men vi riktiga trendnissar har redan hastat vidare.

Bilden har jag tagit från Singletrack Magazine

Bilar, hus, trädgård och träning

Bilar

Läget är så här, vår Saab 9 - 5 har gått 26500 mil, den är 14 år gammal, har en grön dörr och en vit kaross i övrigt. Avgassystemet börjar låta igen, bytte slutburken 2009, för nästan 6000 mil sedan. Det känns i vart fall som för kort tid sen. Allt funkar och däcken håller ännu en vinter, så till våren får vi väl börja se oss om efter en nyare bil. Vad det ska bli för modell vet jag inte,  vi har aldrig någonsin lagt mer än 37500 kr för en bil...

Citroen Xantian ska besiktigas om en vecka, förra året fick den blank papper. Sedan dess har den gått ca 1000 mil och tagits omhand rätt väl. Efter besiktningen kommer jag att byta klockor bak. Jag har gruvat mig för det, antagligen i onödan. Alla säger att det är rätt enkelt. En god nyhet är att takräcket jag köpte till Saab 9000 också passar på Xantian. Nu sitter det på med cykelhållare på taket. Bilen har blivit mycket blankare sedan jag putsade upp den med en polermaskin. Helt klart en bra pryl. Tyvärr blev det en del sliprosor som syns i starkt solljus, om några poleringar till är de förhoppningsvis väck.

Hus och trädgård

Vårt tak ska bytas ut, hängrännor och vindskivor också. Det kommer bli fint och kännas tryggt när det är utfört. En del av råsponten ska också bytas. I garaget finns numera en högtryckstvätt, mitt favoritverktyg av alla maskiner, det blir rent, det går lätt och det är kul.

I trädgården går första odlingssäsongen mot sitt slut, några få äpplen på träden, några flaskor rödvinbärssaft och ett par påsar bönor blev det. Purjolöken är ännu mager som pennor. Palsternackorna åt kaninerna upp, de lämnade kvar fem stycken. Men jag skall vänta ytterligare ett par tre veckor på dem. Hallonrabatten har jag lagt igen till hälften och sått gräs. Den var bara ogräs och plantorna ynkliga. De bästa är omplanterade med lite ny jord med barkmull som täckning. Först nästa år får jag se hur det gått.

Hörnet med komposten är delvis omgjort. Det ska bli ett stenparti där som kan hålla kirskålen borta. Inspirationen hämtar jag från Peter Korns trädgård. Till det behövs sand, grus och växter som gillar halvskugga. Han tipsar om olika grässläktet Stipa. Gräs och olika sedumarter kommer jag plantera.

Stipa borysthenica

Peter odlar bara i sand, sand som håller fuktigheten, sedan täcker han med grövre grus. Hans filosofi är att det inte finns några dåliga lägen i trädgården, bara fel växter på fel plats. Med hans utgångspunkt gäller det att hitta rätt sorts växt för platsen.

Träning

Just nu ligger jag på 164 h, det håller på att bli ett bra år, det finns goda möjligheter att nå 200 h. Först en fin skidvinter, sedan en katastrofal vår följt av en kanonsommar. Det krävs längre pass för att få fler timmar. Antalet träningstillfällen är svårt att påverka för mig. Men det gör stor skillnad om ett av veckans tillfällen är på minst 2 timmar. Utslaget på ett år gör det hela skillnaden. En lärdom är att de långa passen måste vara lugnare än jag kört tidigare. Det sliter för mycket annars. En annan lärdom är att det inte funkar att köra fyra timmar ena dagen och ett hårt pass dagen efter. Min kropp tål inte det. Förr körde jag ibland sex sju mil tre dagar i rad med hyggligt tempo. Det funkar inte längre, jag blir sjuk då. Det är bättre att köra 13 mil, vila en dag och sedan köra 15 km tempo. De flesta skulle säga - såklart! Men vanlig cowboycykling är så mycket roligare! 70 km med 34 km/h i snitt är roligare cykling än 4,5 h med 30 km/h i snitt. Jag tycker det, spelar ingen roll att 15 km med 40 km/h stundar, för det är mest lidande...

Träningsmängdens funktion

Jag läste att Björn Ferry skulle träna mer i år, att det kommer bli ca 15% mer. Om man redan ligger på 900 h gör det ytterligare 135 h som mestadels ska klämmas in i det redan fulla schemat fram tills tävlingssäsongen och OS 2014. De här mängderna är inget som vanliga människor med ett vanligt arbetsliv  klarar av. Trots att jag inte tränar för att nå något särskilt mål kan jag ändå märka av vissa trösklar som det är skönt att nå över. Det är helt enkelt roligare och häftigare att träna när grunden finns där. Sambandet är inte linjärt mellan mängd och nytta. Marginalnyttan av träning avtar snabbt vid de volymerna. Ålder och talang gör att resultaten inte heller kommer på beställning med träningsmängdens ökning. Men faktum kvarstår mer träning ger oftast högre resultat. Sedan finns den ständiga diskussionen om mängd kontra kvalitet och intensitet. Vad räknas som träning? Hur  ska träningstid räknas? Det som är träning för en äldre hjärtpatient skulle kanske inte en frisk person tänka på som träning, till exempel en promenad runt kvarteret.

Så här upplever jag trösklarna

1. Motionär: det tog ungefär tre år och kanske 100 timmar och 100 pass per år för att etablera en rutin. Översatt till cykling, jag hann träna 35 h om 30 km/h det blir dryga 100 mil, cykla en Vätternrunda och sedan springa simma eller skida ett par timmar i veckan under resten av året. Där tycker jag att jag nådde en slags tröskel, då var man med i "klubben". Jag gjorde det på två år, började träna 94 cyklade Vättern 96. Men min poäng är att trots att man gör en sån sak som att cykla 30 mil är man ändå inte en inkörd motionär, man har inte tillräcklig erfarenhet av sin egen kropp i träning. Då cyklade jag ändå bortåt 500 mil om året i vardagens pendling, men det räknade jag aldrig som träning trots att jag cyklade fort och blev varm. Resan mot motionärsstatus för gamla lagidrottare brukar inte vara särskilt mycket kortare om de inte spelat på hög nivå. Däremot tycks gammal ungdomselit i individuella idrotter snabbt komma tillbaka i häpnadsväckande god form som motionärer.

2. Duktig motionär: Vid ungefär 20 - 25 h träning i månaden inträder nästa tröskel. Oavsett om du kör 10  eller 20 h övriga månader om året når man åtminstone tillfälligt en ny nivå. Ganska typiskt kan man säga att det krävs 5 - 7 mils löpträning i veckan att nå milen på 40 minuter (för en ung frisk man). På en månad blir det alltså ca 30mil a 50 minuter = 25 timmars träning. Oavsett om man springer, är man eller är ung kommer man uppleva att 25 timmars träning ger resultat. Jag brukar sikta på att nå 20 - 25 h i maj,juni, juli och augusi. Hittills har det fungerat, kroppen förändras, blir starkare och uthålligare, mindre beroende av dagsform, det bästa är ändå att drömmarna väcks om vad jag skulle vilja göra. Se nästa steg.

3. Elitmotionär: den här tröskeln har jag bara varit och sniffat på, eftersom jag aldrig tränat mer än 300 h årligen. Men med all annan cykling och styrkegymnastik gav det ändå hygglig effekt. När jag ser på andras prestationer och träningsmängd tycker jag mig märka att det verkar finnas en slags tröskel vid 250 - 300 h per år. Springer en man 10 mil i veckan i 4:30 fart i genomsnitt, distans 5 min/km intervall 3:20 min/km kunde han en bra dag springa milen på 34 - 35 minuter (om han var en någorlunda ung man). En cyklist kan köra tre mil på under 45 minuter. Det är bara den verkliga eliten och de som vill ta sig dit som är snabbare.  Den övre gränsen är svår att fastställa, eliten är yngre, ingår i olika lag och siktar på landslagsuttagningar osv. Det finns elitmotionärer som tränar 6 - 700 timmar om året. Det är dumt att jämföra de här två kategorierna eftersom ålder, talang och möjligheter till vila är radikalt olika. Just det, vila, de flesta yrkesarbetande, familjeförsörjare kan inte vila tillräckligt mycket, träningen blir destruktiv eller man står och stampar.

För att nå de här höga träningsmängderna krävs det naturligtvis att man tränar ofta, men framförallt långa pass. Ingen kan träna 365 dagar om året och vara frisk och utvecklas, alla måste göra saker ibland förutom att träna. Det finns bara en väg - att träna fler timmar när man har tid.

Vikten av planering och myten om det långa lugna passet

I planeringen av träning verkar det som att fyra pass i veckan utgör en brytpunkt, innan dess kan man göra lite som man vill, kroppen håller oftast och dagsformen avgör. Vid fyra träningspass börjar föregående pass att påverka vad som är möjligt att genomföra, för att inte tala om vad som är behagligt. En gammal sanning är att distanspass inte skulle slita särskilt mycket på kroppen. I träningstidningarna skriver de ofta om det långa lugna passet. Detta är en myt, även långa lugna pass sliter på kroppen.  Man kan helt enkelt inte byta kort och hårt mot långt och lugnt för att spara kroppen. Det långa passet har en annan funktion. Det har man upptäckt inom triathlon, det går relativt enkelt att ställa om från olympisk distans till långdistans dvs att fyrdubbla tävlingstiden. Extremexemplet är Andy Potts som bara kör ett tiotal riktiga distanspass på flera timmar inför en Ironman! De flesta andra skulle köra åtminstone två pass i veckan på 4 - 5 h. Orsaken? Han tycker inte att han blir starkare och han menar att kroppen snabbt anpassar sig till att bränna fett. Jag kan inte annat än att hålla med. En orsak till att det långa passet ofta framhålls är att det historiskt sett visat sig ge bra resultat. Men då glömmer man ofta att de tävlade mycket mera förr. Merckx tävlade 160 dagar om året, var han ute och cyklade sju lugna timmar övriga dagar fick han ändå mycket högintensiv träning. Vad vi andra, ickeelitidrottare bör tänka på är att elitidrotten ofta kräver dels långa insatser i absoluta tal, t ex sju timmar i sadeln på en lång TdF etapp men också långa intensiva insatser. En individuell femmil i skidor kräver två timmar på gränsen för att man skall vara med i själva tävlingen om att vinna. För att klara det måste man ha en extrem kapacitet. För att skaffa sig den krävs mängder av grundläggande träning för att ens kunna genomföra de intensiva pass som krävs för att höja tröskeln. Vad är då skillnaden mot Ironman? Jo i Ironman kör de inte på gränsen och absolut inte över gränsen, för det straffar sig. Någonstans runt 90 - 120 min går gränsen för hur länge en människa kan jobba på tröskeln. Det är därför Björn Ferry har att vinna på mer träning, i teorin, han tävlar på så korta och intensiva tävlingar att det går att köra nära max. Tänk om/när bröderna Brownlee börjar köra långdistanstriathlon, hänger med de bästa i simmet, tappar lite lagom, åtta tio minuter på cykeln men springer en kvart fortare än de andra på maran!

För mig handlar träningsmängden framförallt om att stå distansen, att orka jobba tillräckligt länge, som för Andy Potts, inte att bygga bas för att klara arbete på syratröskeln i 90 min som för Ferry. Det är här det ofta blir snett när vi motionärer får råd av elittränarna, de skalar bara ner ett elitprogram utan att tänka på att vi inte behöver någonting annat förutom fartlek för glädje och distans för att orka tillräckligt länge. Men det klart, efter 60 minuters syrabad i starten av ett långlopp på cykel och med vetskapen om att det är två timmar kvar, då hade många önskat sig Ferrys kapacitet, å så läser man en tidning och gör ett träningsprogram...

Min cykel mood board

När jag tänker cykelbygge låter jag mig inspireras av: radiatorer, hydraulik, hammarlack, galon, järnväg och rågummi. Färgerna är gråbrun, slagskeppsgrått och mossgrönt. Uttrycket är modernt inte retro eller futuristiskt. Man lånar inte heller autenticitet från svunna tider såsom paketcyklar, lädersadlar eller enväxlat för att få rena linjer på cykeln. Enväxlat har man om det är bäst för ändamålet.

Vad som gäller: funktion, kvalitet, komfort, fältmässighet parat med materialval som är lätta, starka och billiga. Detaljkvalitet räknas. En Bufoskruv med hållfasthet 10.10 är fräckt. Nitförband är helrätt, emalj är rätt, titan är återigen ett drömmaterial. Kolfiber är inte fräckt annat än på rena tävlingsredskap.

Loket symboliserar modernism och tron på evig kvalitet

                                                   

Kustkorvett, form, funktion, kvalitet, smälter in i landskapet. Notera färgskalan på fartyget.

Elementen står för tyngd, värme, och trygghet man kan räkna med en kall vinternatt. Form och funktion är ett. 

Hiabkranen är stark, ett kvalitetsredskap och ett ocharmigt bruksredskap man gärna pressar till gränsen. 

Överhuvudtaget har retro inte bara gått ett varv runt utan nu snurrat så många gånger att det bara finns en väg ut. Att skapa såsom inget någonsin kommer slängas utan bara repareras och renoveras. Är det något retrotrenden lärt oss är det att vi hela tiden återvänder till den tid man inte producerade för nästa säsong.

Klassikerloppens förbannelse

Ikväll börjar en dokumentärserie på SVT om några som skall genomföra en svensk motions klassiker. En av deltagarna i programmet gör klassikern för trettionde gången! Jag har svårt att förstå detta, en gång räcker mer än väl. Säger jag som aldrig kommer genomföra klassikern. Min kritik mot klassikerloppen gäller inte själva klassikertanken, att samla olika motionsarrangemang i ett större sammanhang, det är tvärtom lysande och helt rätt tänkt, en rest av den gamla goda motionstanken. Träna efter säsong. Fjärran från idrottsrörelsens vansinniga krav att få träna sommaridrott inomhus mitt i vintern. Nej, min kritik kan sammanfattas i följande punkter.

1. Klassikerloppen styr hur alla andra föreningar kan arrangera tidsmässigt och numera innehållsmässigt. Seedning till Vasaloppet och Lidingöloppet har blivit en förutsättning för många andra lopp. Kärnan av elitmotionärer väljer seedningsgrundande lopp. Jag vet inte hur det funkar på Vansbrosimningen kanske är det samma där.

2. Kommersialismen hos klassikerloppen. De är dyra att vara med på, de samarbetar med utvalda sponsorer och marknadsjippot kring loppen är enormt. Direktreklamen man får hem i brevlådan från deras utvalda sponsorer i t ex Vasalöparen och Cykla kan man ju tycka är trevlig läsning, men det är bara ett reklamblad ungefär som Stadiums reklamtidning vår och höst. Konsumentaspekten är viktigare än något annat för klassikerloppen.

3. Motionslopp och tävling är inte samma sak. Vasaloppet lockar världsklassåkare, visst är det häftigt att få vara med i samma lopp men 99,5%  av deltagarna har ingen chans att vinna utan är bara där som motionärer av varierande kvalitet. Även om man åker in på 4h blank och bara har elitgruppen på trettio man före sig är man motionär. Sak samma om du springer Lidingöloppet på 1:55h, du är närmare en kvart tjugo minuter efter själva tävlingen. Tidtagningen förstör motionstanken. I Vätternrundan har man andra problem trots att man inte är en tävling, sedan man införde officiell tidtagning har man i praktiken tummat på säkerheten. Något jag tidigare belyst här.

Finns det någon väg ut ur det här? 

För det första behövs det någon förändring? Mitt svar är förstås ja, massor säger säkert NEJ! Jag menar att det finns två skäl som talar för en förändring. Motionsidrott skall inte kräva föreningsanslutning eller tillfällig tävlingslicens, då är det inte motion utan tävling. Man skall inte tvinga på motionärer tvångsanslutning till RF. Frågan är större än "det är ditt val att delta". RF får alla sina pengar av staten för att stödja bredd, ändå visar det sig att man inte når någon egentlig bredd och att tvångsanslutningen inte ger fler föreningsaktiva. Samma personer fyller klassikerloppen. I praktiken är det en slags tvångsbeskattning av motionärer RF ägnar sig åt. Det är naturligtvis en smaksak om man tycker att klassikerföreningarna gör samhällsnytta som uppväger det intrång i föreningsfriheten som skattesubventioneras i folkhälsans namn. 

Det andra skälet som talar för att en förändring vore bra är att klassikerloppen är kostnadsdrivande för övriga lopp. Det blir helt enkelt dyrare och dyrare att delta i ALLA motionslopp, inte bara klassikerloppen, de är prisledande och resten följer efter. Föreningsidrotten är ideell i Sverige, det betyder att alla kostnader man har är av typen konsumtion, saft, bullar, nummerlapp, korv, bröd, arrangörsmaterial och bensinpengar till funktionärer samt avgifter till grenförbunden för försäkring. Men i fallet med klassikerloppen har marknadsföringskostnader och ren girighet, eftersom man ändå fyller loppen, höjt deltagaravgifterna. OM det bara vore klassikerloppen som drog iväg prismässigt vore det ingen större fara, men resten av motionssverige följer efter i prisutvecklingen. Jag vill hävda att det är dyrt att vara motionär idag. 300 kr är i praktiken det billigaste som finns. Många lopp tar ut ett par hundra till. De här kostnaderna gör att det svårligen går att tala om att föreningar tar ett samhällsansvar för folkhälsan. Det finns inget lågbudgetalternativ för den som vill delta i lopp för att sporras och få inspiration av andra. Alla lopp vänder sig till människor som har råd att prioritera sin hälsa. Tröskeln höjs hela tiden.

Vägen ut är lika enkel som vägen in, tävla inte, ha ingen officiell tidtagning om man startar i olika grupper som i Vättern och sänk deltagaravgifterna.

Mina kriterier för hur jag väljer lopp - om jag väljer lopp

1. Ingen uppblåst målkorv, då har arrangören bejakat den kommersiella stilen.
2. Inget firmanamn i loppets namn, t ex skulle jag aldrig delta i Asics Stockholm marathon, S:A:T:S trampet i Uppsala, Metsorundan hemma i Karlstad eller Cykelcity Gran Fondo.
3. Inga lopp som arrangeras av klassikerloppsklubbarna, lev som du lär.
4. Inga företag eller arrangörsföreningar = falska idrottsföreningar, det skall vara riktiga idrottsklubbar som arrangerar, så man vet vart pengarna tar vägen sen. (Till elitmotionärernas träningsläger...)
5. Inga välgörenhetslopp, jag kan sympatisera med syftet men inte med välgörenhetsideologin.
6. Max 250 kr i deltagaravgift.
7. Minst 100 km distans på landsvägscykel, 10 km löpning eller 30 km skidor.

Av motionsloppen på cykel i Sverige finns det några att välja på t ex. FIK trampen i Färingtofta, Växjötrampet, SMACK rundan, Två sjöar runt i Sunne eller Jubileumsloppet i Varberg. Det sistnämnda har en sportdryckssponsor som tar väl stor plats så det är på gränsen...