torsdag 9 maj 2013

Veckorapport: trä, träning, trädgård

Byggnadsvård

Skrapat bort plastfärg och grundmålat garagefönstren med Gysinges linoljefärg, två rutor behöver bytas, 66,4 x 25 cm, de gamla var spruckna. Fönsterfodren skrapade och grundade.

Altanen slipad, det kunde jag ha räknat ut, det blir inte snyggt, frågan är vad som kan göras åt det. Ömsom ljust nytt trä, ömsom mörkt gammalt.. Inte snyggt, men skönt att gå på! Helt lent nu.

Inköpsbehov nu, ett par bockar för utomhusarbete, målning, sågning och slipning.

Trädgård

Har börjat sätta vintergröna mellan syrenbuskarna, dyrt är det, 10 st 480 kr.Det syns knappt att jag planterat. Nu gäller det att få tag i Hasselört, Myskmadra och Skuggröna också. I fonden blir det ormbunkar. Så här i början är det mycket blanda och ge, osäkert vad som funkar. De omplanterade aroniabuskarna verkar ta sig på sin nya plats. 

Kampen mot ogräset och då i första hand kirskål kommer att bli tuff, hela Gävle är som inbäddad i kirskål. Bladen ser så veka ut, men under jorden har de tjocka sega rötter som slår rotskott hela tiden.

Förkultiveringen till krydd och grönsakslandet går sådär, några har grott, andra frön syns inte ett spår av groddar på. Dragon och Purjo blir det mycket av. Jorden är uppvänd, gödsel och planteringsjord lägger jag ut när det är dags för sådd om tre veckor. Tills dess behövs ett nät mot rådjuren och kaninerna. 

Gräsmattan är gödslad, i natt regnade det, snart dags för en första klippning. Osäker på vilken klippare som är bäst för oss. Vi har inte så mycket gräsmatta, samtidigt vill  jag ha den rätt hög, vilket gör handklippare arbetssamt. Lutar åt en billigare motorklippare med uppsamling. T ex denna, rek pris 8900 kr. Det är för dyrt för vår lilla trädgård. Utan uppsamlare går det att få Klippo för 4000 kr.

Träning

April var en bra månad och maj började bra med 6h första veckan, men nu är jag förkyld. Har fått en tiomilare i benen, behöver få ett fyratimmarspass i helgen på dryga 12 mil. Sedan får jag jobba på styrkan och vila inför lördag 18 maj. Då väntar 14 mil, 2x70 km på en bana med en jättebacke. Två gånger uppför olshyttebacken kommer bli tufft. Å andra sidan har jag inte kört ett motionslopp på många år, så det skall bli kul. Får försöka skruva ned förväntningarna och hoppas att det går lagom fort i klungan. Har ju vare sig mil i benen eller fartträning för att hänga på om det går undan. 

onsdag 1 maj 2013

Byggnadsvård på 60 - talshus

Vi bor i ett vanligt hus byggt 1964. Vi är de fjärde ägarna. Frågan är hur sådana hus bör skötas? En gång i tiden brydde man sig inte om att man tillförde modernare stilar och material, att husen förlorade sin själ. Dessutom ledde all plasten till att husen blev sjuka. 1964, det är 28 år yngre än mina föräldrars hus. Då på 70 talet fick man dessa  30 talshus för en spottstyver, de förvandlades med mexitegel till spansk haciendastil med svarta fönsterluckor, de blev förstörda, proportionerna försvann, fönstren sjönk in i väggen, ofta utbytta mot perspektivfönster. Väldigt få hade några invändningar, då. Mina föräldrar behöll husets funkisstil. Nu hör jag hur snacket går bland oss som nyss köpt hus, ofta från 60 talet.  Man är väldigt glad för att originalfönstren redan var utbytta mot treglas, att väggar öppnats, att badrummen helkaklats och att alla träden i trädgården sågats ned. Samma visa upprepas igen. Samtidigt är det svårt att hävda att original alltid är bäst och snyggast. Vissa saker är bättre idag, jag har hellre ett större kök än en liten matsal och ett litet kök som var original. Samhället har förändrats, köket är återigen en plats för alla, inte som på 60 talet, ett arbetsutrymme för hemmafrun. Andra saker är inte bättre, plastfärg är sämre än den bruna lasyr som var original på fjällpanelen. Det blir ljust och fräscht, men det är dåligt för träet. Allt är målat med samma moderna plastfärg, som flagnar och bildar fickor där vattnet stannar. Träet hade varit snabbare torrt  om det varit omålat!

Fönstren

Idag var jag på Gysinge byggnadsvårdsbutik och köpte skrapor, färg, penslar, terpentin, linolja, kitt och stifttråd. Jag har börjat renovera garagefönstren, inte för att de var särskilt mycket sämre än de andra fönstren, men de är små och enkla att öva fönsterrenovering på. Alla fönster på huset behöver ses över. Kittet har torkat på södersidan och färgen börjar flagna. Det är dags för en insats och då med riktiga grejer. Två av rutorna var dessutom spruckna,  det fanns skäl att göra något åt dem. Frågan är vad som skall ske med kulören, nu kör jag på 1% grönjord och bryr mig inte om någon förändring. Skall det till något större skifte får vi diskutera och testa oss fram. Vi har ju diskuterat gröna fönster, något jag gärna skulle vilja ha, frågan är hur det passar till vindskivor och entrétrappa. Det blir mycket att måla om om man skall ta allt. Hela västsidan har en ljusgrå färg som jag gillar, men vilken färg passar bäst till grönt? Det röda teglet passar till grönt, men det passar till rött också. Brunlaserad fjällpanel passar till både rött, grönt, vitt och blått...


måndag 29 april 2013

Det här med 70/20 intervaller

Ja vad är det som är  så speciellt med den magiska sifferkombinationen 70/20? 70 sekunders arbete, 20 sekunders vila, finns det någon fysiologisk orsak till att många just tränar såna intervaller? Har det något med energitransporten i musklerna att göra? Har det något med själva idrottens krav, att en spurt eller ryck ofta varar 70 sekunder?

Jag har i vart fall inte hittat några sådana belägg. Däremot finns det en mycket enkel förklaring, det tar några sekunder för kroppen att höja hjärtfrekvens och andning efter vila. Enkel matematik ger vid handen att det alltså handlar om 60 sekunders effektivt arbete och 30 sekunders vila och uppvarvning. Detta är helt i linje med de traditioner som ofta styr i idrotten, man gör som andra gjort, tämligen oreflekterat. I slutändan handlade det bara om att lättare kunna säga hur länge man kört på en viss nivå. Innan pulsmätarna slog igenom kördes det 70/20. Idag när man har wattmätare körs det 70/20.

Nu till det roligaste, eller mest tragiska, det finns de som varvar upp redan innan de 20 sekunderna är till ända, för att det verkligen skall bli 70 sekunder arbete...

lördag 27 april 2013

Var är eliten?

Sitter och tittar på resultatlistor från olika cykeltävlingar. Det som slår mig är att skillnaden mellan elit och seniorklass är väldigt liten. Nedre hälften av elitfältet är ofta sämre än övre halvan av seniorfältet. Frågan är vem som är elit? Jag menar att elit är man om man tränar för att vinna eller vara med att hjälpa sin lagkamrat att vinna på den högsta nationella nivån. Här skall man finna folk som tränar målinriktat 20 - 30h i veckan. Cyklister som cyklar 2000 mil om året eller mer. Cyklister som tävlar utomlands ibland, cyklister som företrädelsevis är i nedre 20 årsåldern eller som har tävlat på högsta nivå i många år och närmar sig slutet på karriären. Ett kort tempo eller prolog på 5 - 15 km kör de med minst 45 km/h utan problem. I elitklassen är man med i ett lag, utan laget är man rökt, precis som det skall vara i riktig cykling.  Här debuterar inga motionärer i 25 - 35 årsåldern med 400 träningstimmar per år. Men så ser det inte ut, istället finner man just dessa motionärer som av någon märklig anledning vare sig tävlar i senior eller veteran trots att det är där de hör hemma. I Sverige får vem som helst som fyllt 18 år lösa elitlicens, en gång i tiden fanns A och B klass precis som i rally, man fick klassa upp sig. Så borde det vara idag också. Fixar man inte en platt 3 mil på under 40 minuter har man inte i elitklassen att göra. Är det mycket begärt att man skall vara såpass åkstark? Jag tycker inte det. Trots allt har man rätt att ställa upp i tävlingar där den verkliga eliten kan dyka upp, de som är eller kan bli proffs, cyklister som t ex vunnit silver i OS 2008.

Återigen, är det ett problem att elitklassen har så många cyklister som inte är elittränade? Ja jag tycker det, cyklister som inte kan bidra till själva tävlingen utan i bästa fall hänga med i klungan innan farten drivs upp är meningslöst, i värsta fall farligt.

torsdag 25 april 2013

Falska cykelklubbar

Vad är en idrottsförening i Sverige? Det är en ideell förening som är medlem i sitt specialidrottsförbund som i sin tur är medlem i Riksidrottsförbundet. Ett grundläggande krav är öppenhet för att organisera människor oavsett kön, ålder, etnicitet eller funktionshinder. Oftast finns inte möjlighet att bedriva alla sorters verksamhet men gränserna för vem som inte har tillträde skall vara få och så inkluderande som möjligt. En öppen förenings styrelse kan alltså tas över av nya medlemmar som vill göra andra saker än den tidigare styrelsen, om föreningen är öppen, vilket en RF ansluten förening skall vara.

Men så ser inte verkligheten ut, längre. Antalet cykelklubbar växer explosionsartat, av två huvudskäl:

1. Regelverkets utseende
    Endast föreningar kan söka tävlingslicens åt sina medlemmar
    Endast föreningar får söka sanktion för att arrangera cykellopp

2. Förändringar i omvärlden
    Den nya vågens motionärer håller på med flera sporter samtidigt
    Den nya vågens motionärer vill göra sin grej, inte anpassa sig till de folkrörelsedrivna formerna och idealen

Därför uppträder samma mönster i hela cykelsverige, multisportklubbar, skidklubbar, löparföreningar, triathlonklubbar etc skapar grensektioner för cykling. Det här är naturligt och inget konstigt, det får egentligen bara goda konsekvenser, upparbetade föreningar breddar sig framförallt på motionssidan. Väldigt sällan på elitsidan. Problemet är att de här föreningarna sällan är drivande i sitt nya specialidrottsförbund SCF, det i sin tur gör att det blir lite vi och dom mellan "riktiga cykelklubbar" och grensektionsklubbar. En klyfta jag tror ändå går att överbrygga genom förnyelse av framförallt de gamla cykelklubbarna.


De falska cykelklubbarna


Sedan finns det de falska föreningarna, de som egentligen är slutna sällskap bestående av vuxna kompisgäng som har gemensamma mål, t ex. att cykla Vätternrundan under 7h eller på XX timmar. De fixar sponsorer, snygga cykelkläder, de bloggar och är väldigt trevliga på alla sätt och vis. MEN de är inga öppna föreningar, de borde inte få utverka en enda licens, de borde inte få arrangera ett enda lopp. Samma sak gäller företagslag, personalen på cykelfirman som gillar att tävla, som bara vill ha kontroll på sitt. Ibland är de öppna, men de gör inget för sporten, de vill bara träna ihop och förenkla livet för dem som bara vill träna, tävla och betala men inte engagera sig.

En tredje variant på falsk cykelklubb är företaget som bara vill organisera lopp, för välgörande ändamål eller profit, sak samma, de är inga öppna medlemsdrivna föreningar.

En fjärde sort är de rena elitlagen, här handlar det visserligen om falska cykelklubbar, men orsaken till deras framväxt är framförallt ett strukturellt problem för hela idrottssverige. Verklig elitidrott har väldigt lite med breddverksamhet att göra, det kräver enorma resurser och ungdomar och motionärer kan bara vara glada att de slipper betala kalaset.

Ta exemplet Göteborgs cykelförbund, av 21 cykelklubbar är 5 st falska, 2 st rena elitlag, 4 st grensektionsklubbar och 10 st "riktiga cykelklubbar".

I Stockholms cykelförbund finns 38 föreningar, av dem är 8 falska, 2 elit, 10 grensektionsklubbar och 18 riktiga cykelklubbar.

Vad bör göras?


SCF bör ställa krav på ett visst antal medlemmar i föreningen för att få bli medlem i SCF. De bör hålla hårt på kravet om öppenhet. OCH föreningar vars verksamhet inte är livaktig vare sig till verksamhet eller medlemsantal bör uteslutas. Med livaktig verksamhet menas arrangera t ex tävlingar eller motionslopp med öppen inbjudan. Klubbarrangemang räcker inte. Det räcker absolut inte med att det formella sköts och att årsavgiften betalas. Liket lever inte för det. 

Nu frågar sig kanske vän av ordning om de falska föreningarna är ett problem? Är det inte bra att folk organiserar sig och rör på sig? 

JO det är det, men inte för cykelsporten, inte för idrottsrörelsen, tvärtom bygger den sin legitimitet på ideal som de här privata tillställningarna inte ställer upp på. Öppenhet, ungdomsverksamhet, social verksamhet och delaktighet i gemensamma angelägenheter för sporten såsom arrangerande av tävlingar för alla klasser. Jag menar att om SCF verkligen vill behålla sitt idrottsmonopol så skall de hålla boet rent. Man kan ha många invändningar, t ex är många gamla föreningar så rigida att ingen vettig människa vill sätta sin fot där. Det finns gamla konflikter mellan föreningar som man inte vill blanda sig i. Föreningar ställer ofta krav på sina vuxna medlemmar, om att hjälpa till, man kanske inte vill hjälpa till, man kanske bara vill betala sina 400 kr cykla och gå hem och duscha - å vem faaan är du att kritisera mig för det??  Mind your own business för helvete!!

Öööh nej det är precis det jag inte gör, jag ber dig vara med och bidra med mer än dina pengar, jag kräver något av dig, du duger inte du medlem i falsk cykelförening. 




onsdag 24 april 2013

Moon Rider

Såg Daniel Denciks dokumentär om danske cyklisten Rasmus Quaade på TV igår. Den finns att se otextad på svtplay. Rasmus har en jättemotor i kroppen, vid 400 w har han inte ens börjat få mjölksyra. Men han har problem med linjeloppen. Trots sin kapacitet blir han avhängd eftersom han ogillar riskerna med klungkörning. Han är begåvad på fler sätt, bl a kan han ta ut sig till det yttersta. Problemet är att han tänker lite för mycket, han påminner om en annan tempospecialist, David Millar, också en känslig person, begåvad  både till fysik och intellekt. Varifrån dokumentärens titel kommer tänker jag inte avslöja, men det är fullkomligt logiskt när man sett den. Sedan filmen gjordes har han hunnit vinna både nationella U23 tempot och elittempot. Så sent som i söndags vann Rasmus sitt första linjelopp som senior!

fredag 19 april 2013

Drömmen om en timme


9 september 1985 försökte den danske bancyklisten Hans Henrik Örstedt slå Francesco Mosers världsrekord i entimmascykling på bana. Det kanske hårdaste test som finns i idrottsvärlden. Hans Henrik cyklade 48,14472 km på sin metallicblå Cinelli Laser. Heltäckta hjul, speciell dräkt med handskar och ärmar i ett, samt aerohjälm av tidig modell. Francesco Moser, en storstjärna i landsvägscyklingen under slutet av 70 talet hade till allas häpnad slagit Merckx gamla rekord från 1972, Moser cyklade 51.151 km på hög höjd i Mexico City. Då hänvisade man till att Moser använt heltäckta hjul och aerodynamiska stålrör i ramen. Hans Henrik misslyckades, men han drömde och försökte. 1999 erkände Moser att han slog sitt rekord dopad. Hans Henriks karriär var i övrigt väldigt fin med seger i världsmästerskap på bana och seger i partempo med Moser (!) i Trofeo Barrachi. 

För femton år sen var min mamma på cykelsemester i Danmark, hon såg några böcker liggande i en fyndlåda utanför en bokhandel. En av böckerna hette "Drömmen om en timme", hon köpte den till mig, hade hon inte gjort det hade jag aldrig skrivit det här. Hon köpte en bok till om en landsman till Hans Henrik, som faktisk hade rekordet en period, Ole Ritter. Hans Henrik lyckades faktiskt inte slå Oles gamla rekord heller. Däremot kan du ju prova att cykla 4 km på 4.36 min som var Hans Henriks bronstid från OS i Moskva 1980, du får prova med medvind, tusen växlar eller vad du vill, dryga 52 km/h är snabbt