Nudlar och cykeldäck

30 paket nudlar = 95 spänn på thaibutiken, en lunch = 3 paket, varje lunch kostar då 9:50 kr. Mina lunchvanor före årsskiftet  kostade 78 kr/dag. Med 21 arbetsdagar i månaden sparar jag 1638 - 200 kr = 1400 spänn. På ett arbetsår gör det 15 500 kr. Nu är jag ju inte riktigt där än, hade elva matlådor för 25 kr st och två kebabdagar a´50 spänn. Men vänta bara!

Fördelen: billigt, ingen risk för viktuppgång, ser ut som en vinthund, solljuset går rakt igenom mina papperstunna kinder, tveksamt om det är en fördel...

Nackdelarna: ensidigt och trist, är alltid hungrig de sista tre timmarna på jobbet, äter mer hemma, näringsmässig härdsmälta med massor av glutamat, palmolja och konstgjorda aromer.

Blir lite nyfiken, kanske skall skaffa en våg, inte för att jag behöver ett BMI under 20 utan för att få reda på om jag är lika tunn som jag känner mig just nu.

Cykeldäck
Jag monterade nya däck på racerhjulen, Michelin Pro 3 på träningshjulen och Pro 4 på finhjulen. Märkliga var att det var så grymt svårt att kränga på däcken på träningshjulen, gick knappt med verktyg, medan det gick med fingrarna på finhjulen. Tror inte det är däcken i sig utan att fälgkanten är aningens för hög på Campagnolo ventohjulen. Fick punktering av verktyget tre gånger, jag är för rutinerad för detta, kan inte vara mitt fel bara måste vara dåliga slangar i kombination med dålig fälgkontruktion. Orkar inte redogöra för fälgbandsproblemen heller, vilken dret säger jag bara. Skall bara köpa tyska grejer eller möjligen kinesiska. Verkar som merparten av ingenjörskåren i västeuropa numera är bättre på uppfinningsstrategi och entreprenörskap än på att göra bra produkter. Vem kan teknik från grunden numera?

Bilunderhåll
På Cittran suger hydraulslangen till pumpen tjuvluft, det yttrar sig genom skum i hydrauloljebehållaren. Risk finns för luftbubblor i bromsarna, fick tipset att linda slangen med vulktejp. Har bytt till riktig slangklämma och köpt tejpen på biltema. Passade på att montera ett nytt oljefilter också, bytte inte olja, men hällde på mer syntetolja. Det är viktigt att inte byta all olja samtidigt till syntet i så gamla bilar som körts sparsamt, då släpper all klägg samtidigt.

Personalen som framgångsfaktor i skolan

I de flesta organisationer anpassar man personalen efter behoven, och då inte bara efter mängden arbetsuppgifter utan också efter vem man faktiskt behöver ha för att uppnå målen. I skolan har man varit ganska ointresserad av de frågorna. Kanske för att man helst vill behålla en dynamisk människosyn även på personalen. Men det är inte helt verklighetsförankrat att tro att samma människor skall vilja vara kvar i skolan i alla år och göra sitt bästa eller att de skall ha något att tillföra.
Varför tycks i stort sett varje ny friskola som etablerar sig genast bli någorlunda framgångsrik? Jag menar att det i hög grad beror på att personalens ålder är låg och tiden de jobbat hos samma arbetsgivare är kort. Eleverna känner att personalen är full av tillförsikt inför framtiden, att de fortfarande har mycket ogjort.

Så här tänker jag:

En skola med 500 elever har ca 50 lärare plus rektorer och stödfunktioner. I många kommunala skolor som tappar elever är hälften av personalen över 50 år, såna skolor har ingen framtid. Punkt! Friskolor kommer att komma dit om tio år, men faktum kvarstår, de har inte heller någon framtid om de inte arbetar aktivt med sin personalpolitik.

Så här skulle nyss nämnda skola behöva arbeta med sin personal:

1. 20 lärare är 25 - 35 år gamla, de befinner sig mellan examen och VAB, skilsmässa och föräldraledigheter. De har massor att lära i yrket, de befinner sig fortfarande i ung vuxen stadiet, de har roligt tillsammans på jobbet och de tillåts experimentera och göra misstag.

2. 20 lärare är 35 - 50 år gamla, de befinner sig på toppen av sin kapacitet, de fortbildar sig, blir arbetslagsledare, blir rektorer, kan jobbet utan och innan och driver skolan. De är kvalitetsgaranten, de begår inga stora misstag och de är föräldrarnas viktigaste kontaktyta. Det viktigaste för den här gruppen är att fortsätta utvecklas och sedan gå vidare till andra uppgifter än att undervisa. Alla kan inte bli rektorer, speciallärare eller yrkesvägledare. Många måste bereda sig på att lämna skolan.

3. 10 lärare är över 50 år. Efter 50 års ålder börjar kapaciteten dala, jag tror de flesta motvilligt erkänner detta. Eleverna känner av att kraften inte är densamma, att engagemanget går på rutin. För att kunna tillföra något krävs att läraren är en extraordinär person. En livserfaren klippa, en personlighet, en vis person. Det är helt arketypiskt. När man blir äldre tar man sig friheter, det större perspektivet gör att man inte längre bryr sig lika mycket om det formella, man har sett förändringar komma och gå. En helt vanlig person blir bara en trött Åsna, som Per Johansson kallar dem. "Det går inte" "Det där har vi provat", cynisk och trött, en energitjuv som inte tillför någonting. Man kan ha 22 års erfarenhet eller ha ett års erfarenhet 22 gånger. De flesta människor tenderar vara mera av den senare sorten.För att hårddra det...

Lärare behöver byta karriär oftare, de behöver kunna komma tillbaka, äldre måste sluta diskrimineras på arbetsmarknaden. I grunden är det enkelt, skolorna måste kommunicera ett personalpolitiskt budskap öppet. Inte bara favorisera yngre lönemässigt som man gjort utan vara tydlig med sina förväntningar, skolan behöver vara en arbetsgivare som alla andra. Är du 42 år och har jobbat som lärare i 15 år då är det dags att fundera på om du verkligen är en så speciell lärare att du kommer att ha något att tillföra om tio år. Är du det minsta osäker, byt jobb, pröva något annat och kom tillbaka om du känner att du är den där speciella personen.

Jag minns vad de sade i armén, har du inte börjat militärhögskolan för att bli major vid 35 års ålder, då har du ingen karriär. Vem säger något liknande till en lärare?

Skidåkning med brutet revben

Barnen har gått tre gånger i skidskola, sista gången var jag med och åkte i barnbacken. Vi hade riktigt roligt, detta skall det bli mer av, ännu roligare är det naturligtvis när barnen åker med sina kompisar. Sen har jag hittat en pjäxa i min storlek med flex 110. Kostar ca 3200 kr, egentligen billigt, men för dyrt just nu. Mina Nordica Vertech 75 från -98 får hänga med ett tag till.

Mina trasiga klassiska längdskidor går i retur till Pölder sport, de reklamerade utan protest. Jag är tacksam över den flotta servicen och den goodwill de visar! Tills vidare blir det skateåkning istället, lika bra det faktiskt eftersom jag bröt ett revben för några veckor sen. Stakåkningen gör fortfarande för ont, jag kommer  inte ens ned i fartställning. Varje gång jag skall ner i bilens förarstol gör det ont. Tummen som jag stukade på nyårsafton känns däremot knappt av alls längre.

Träningen har gått utmärkt hittills, en månad till med skidåkning och rullträning så kommer jag lika flygande ut i cykelsäsongen som 2011. Det som behövs just nu är mer distansträning, åtminstone ett pass i veckan runt två timmar. Två varv skate på Högbos platta 13,6 km spår och en extra runda runt blixtabackarna mitt i passet, helt perfekt.

I fredags upptäckte jag att Umeå universitet mailat mig, de erbjöd en plats på organisation och ledarskap 15p. Jag tackade tacksamt ja, nu blir det ytterligare en matnyttig kurs. Litteraturen är beställd, känns lyxigt att inte behöva låna eller kopiera, bara flippa kortet på Bokus.

NIS plattan sprack

Kör Madshus värstingskidor Nanosonic från 2010. Idag sprack plattan som bindningen monteras på. NIS plattan sprack på båda sidor och bindningen gick tvärt av. Generalagenten kallade det en solklar reklamation, så nu blir det till att kontakta Pölder.

Att sluta som lärare

Snart börjar vårterminen i skolan, för mig är det ett år sedan jag slutade som lärare. Jag får ofta frågan om jag längtar tillbaka - ja det gör jag. Jag saknar eleverna, jag saknar kollegorna, jag saknar att jobba med inlärning, jag saknar att undervisa - att berätta om något jag kan, jag saknar rytmen i skolåret, jag saknar att fundera över varför det vi gör är viktigt. Jag saknar pulsen, tempot och den närvaro i nuet som krävs i klassrummet. Listan är lång.

Vad saknar jag inte? Skoldebatten - alla är experter, politiseringen, polariseringen mellan gott och ont, bristen på historiskt perspektiv. Offerrollen som många i skolan iklär sig, det är alltid brist på allting och allt är omöjligt bara därför. Frälsarglorian - tron på att allt löser sig om rätt person ges rätt förutsättningar. Nej det är ju tyvärr inte så, man jobbar med människor. Listan är kort, somliga skulle påpeka arbetsbördan, ja det är sant, lärare jobbar mer än oss andra, faktiskt jobbar tom en slö och dålig lärare mer än de flesta. Många lärare har aldrig haft något annat kvalificerat jobb, därför gnager ett dåligt självförtroende. Man tror andra är så kvalificerade och arbetssamma, medan man själv jobbar på "barns nivå" med långt sommarlov. Sanningen är att många lärare skulle kunna utföra högt kvalificerade jobb utanför skolan med betydligt högre löner med en mindre arbetsinsats. När folk kommer från andra yrkeskarriärer och börjar som lärare är det ofta tvärtom, de duger inte till lärare, de är inte höggradigt sociala och saknar det tålamod som krävs för att jobba med människor. Samtidigt är de vana att bli respekterade för sina yrkeskunskaper och så möter de elever som främst ser till deras mänskliga kvaliteter som ledare och förebild. En svår omställning.

Sen är det det här med identitet, vem är jag nu? Att vara lärare är en tydlig identitet, alla vet vad man gör. En del har låga tankar om lärare, man ogillar skola, de tycker att lärare är misslyckade typer som får hålla sig till skola medan de som kan på riktigt är ute i "verkligheten". Oavsett inställning vet folk vad man gör, man är dessutom en del av ett kollektiv. Även om det är väsensskilda förutsättningar mellan olika skolor finner sig en riktig lärare sig snart till rätta likt en sjöman som byter båt, havet finns där alltid.  Det är något proletärt med det där, tydlig identitet men tveksam status. Samtidigt gör man något alla efterfrågar och finner nödvändigt, en längre lärarstrejk skulle slå hårt. Var skulle barnen ta vägen på dagarna? Hur går det med deras kunskaper och examen?

Bland alla akademikervänner är det ovanligt att man har en tydlig yrkesidentitet, en ekonom kan göra många olika saker, jurister, HR folk, informatörer osv, alla har luddiga identiteter, de byter oftare arbetsgivare också och inte minst arbetsuppgifter. Som lärare är det svårt att förklara att man gör olika saker och att verksamheten utvecklas, få utanför skolan förstår det. Små förändringar i en skola, tex nya datorprogram eller en ny rutin, drunknar i de stora skeendena. På en vanlig arbetsplats kanske man jobbar fem gånger så mycket för en liten ändring, för man är inte van vid grundläggande förändringar som ny lagstiftning för hela verksamheten. Man springer alltid i en skola, ligger alltid efter, det är en sak jag inte saknar heller, det ständigt dåliga samvetet, att man borde göra mer. Kanske blir jag lärare igen nån gång, det är trots allt ett enormt roligt och inte minst meningsfullt jobb.

Min längdskidhistoria

En lång historia som avslutas med själva poängen. Gå dit direkt om du inte orkar med mitt nostalgiska skidältande.1979 fick jag ett par längdskidor i julklapp, de var av trä med kabelbindning och tjärvallad sula. Till dem hörde ett par röda glasfiberstavar med någon slags plast runt, de var hursomhelst tunga och omöjliga att förstöra. Mormor tipsade om att bättra glidet med ett stearinljus. Jag åkte ett par vintrar på dem, minns ingen riktig skidglädje, dels var det länge sedan, jag var fem år, dels är det inte så kul att vara nybörjare.

På hösten 1982 sålde Widéns sport ut hela sitt lager, de skulle flytta från Lamberget i Karlstad till Våxnäs. Vi fick nya skidor, brorsan ett par Sundin, jag ett par blåa Edsbyn med rött plastbelag, pappa ett par vallningsfria Edsbyn med kabelbindning, päls undertill och träsula. Mina hade avklippta spetsar och 75mm NN bindning. Jag fick också nya stavar med riktig truga, inga kringlor längre. De skidorna använde jag dagligen varje möjlig skiddag i flera år, på de skidorna var jag Gunde under OS 1984 och på de skidorna lärde jag mig skate. Varv efter varv runt kvarteret, de vuxna ropade ”heja Gunde!” på tillgjort dalmål. När andra åkte pulka eller bob åkte jag längdskidor, när andra åkte slalom åkte jag längdskidor. Brorsan och farsan åkte väldigt lite, kanske en handfull gånger under min uppväxt. Mamma hade beställt ett par skidor på postorder, ett par gröna Edsbyn, de gick sönder redan på premiärturen då hon gränslade en tall i Jakobsbergsskogen, vi skrattade gott åt det, jag, pappa och brorsan alltså.

1985 fick jag och brorsan nya skidor, varsitt par vita Edsbyn med röda och gula ränder. Jag var lång men lätt, skidorna var för hårda, de var för vuxna och hade plastbelag. Bakhalt till max, tror faktiskt aldrig jag fick fäste på dem, däremot funkade de hyggligt att skatea på. Det här var samtidigt som det åktes en del enbensskate även på världscupen. Bindningen var en 50mm tävlingsmodell för särskilda pjäxor med plastläpp. Mina pjäxor var ett par 75mm med gummisula. Attack sportcenter på Drottninggatan rättade till felförsäljningen genom att slipa av sulan. Det funkade någorlunda faktiskt! Men så kom den olycksaliga dagen när vi skulle åka till Bryngfjordens slalombacke. Jag åkte flera gånger i backen och hade riktigt kul men tyvärr gick gummiläppen av på ena pjäxan, smal och tunnslipad som den var.1986 fick jag ett par begagnade slalomskidor. Längdskidfrågan löstes så att jag tog över brorsans skidor med 75mm bindning och fick ett par nya pjäxor. Med dem klarade jag mig igenom högstadiet, tillslut fick jag låna pappas pjäxor, hans 46:or passade mig som 15 åring. Av alla ungar i min ålder på min skola var det bara en som åkte mera längd än jag, Dan, han tävlade och var duktig på riktigt. Sen kom de snöfattiga vintrarna i slutet på 80 talet och början på 90 talet. Jag åkte utför men bara väldigt lite längd. Jag köpte mig ett par Elan med Salomon SNS bindning runt 1992 på gymnasiet. Pjäxorna var röda och vita, steget under tävlingsmodellen, storlek 46 men rymliga. Det blev några dagars åkning varje år men detta var innan jag börjat träna. 1994 började jag träna på riktigt, men eftersom jag gjorde värnplikten fanns inte tid att åka skidor. 1996 gav vi bort en start i Vasaloppet till en kompis, jag tränade ett par gånger med honom, han hade likadana billiga skidor som jag, men han var snabbare, hade bättre kondition. Pjäxorna var för små, mina fötter behövde minst 49, det blev skavsår ovanpå tårna. Jag brukade ta cykeln till skidspåret, pjäxor är jäkligt hala att cykla i, med stavar och skidor under ena armen, en hand på styret och tungt vinterväglag hände det ofta att foten slant, då vinglade det fint.

1998 skaffade jag helt ny utrustning, ett par Fischer CRS med SNS bindning och Salomon active 8 sc pjäxor, belaget var ett riktigt som det går att paraffinera. Stavarna var ett par Exel i kolfiber och glasfiber med vanlig rem. De skidorna åkte jag mycket på fram till 2010. De har gått i alla fören med alla vallor och varit med om mycket. Stavarna använde jag för tre veckor sedan, de funkar utmärkt ännu. Skidorna kastade jag på tippen, pjäxorna var egentligen lite för små från början UK13,5 är 48 och 2/3. De nya är Alpina i storlek 50, men med Rottefellabindning. Jag ville inte kosta på de gamla skidorna ett par nya bindningar. De senaste skidhistorierna har jag redan berättat om på andra ställen i bloggen.

Poängen med den här poänglösa historiken är att knappt någon i min generation åkte längdskidor under sin uppväxt. Man kanske fick skidor, men man åkte knappast. Åktes det åktes det utför, i princip alla jag känner har åkt mera utför än jag gjort, tom mycket mera. När det gäller längdåkning gäller det omvända. Läget är möjligen annorlunda längst i norr. Tävlingsåkarna räknar jag inte. Sen inträffar då den här fantastiska konditionsboomen, Vasaloppet säljer slut på nolltid och sporthandeln säljer mer längdskidor än någonsin tidigare. Nu märks det, jag möter vanliga välutbildade svenskar i min egen ålder som inte kan åka längdskidor men som köper fin utrustning, går på vasaloppsläger och får teknikträning. Som ofta med nyfrälsta tar man okritiskt till sig allt som branschen säger. Det märkliga med längdåkning är att alla stilar och kulturer möts i samma spår. Fågelskådaren med anorak, knickers och kikare, barnfamiljen, åldringarna, tävlingsåkarna, motionärerna och de som bara är ute för en nypa frisk luft fast med skidor på fötterna. Så funkar det inte med löpare och absolut inte med cyklister. Ingen behöver bry sig om någon annan, men i längdspåret måste man samsas om utrymmet. Förr fanns en regel, den finns på papper i några kommuner, den heter UR SPÅR, den betyder att långsammare skidlöpare lämnar plats åt upphinnande löpare. Ofta finns det dubbelspår, då är det ofint att ropa UR SPÅR, även om det formellt är rätt. Den som kör långsamt skall byta spår. UR SPÅR regeln kom till i en tid när vresiga gubbar dominerade spåret. Idag domineras spåret av två kategorier. Barnfamiljer, de tar bägge spåren sida vid sida och de barnlösa hårdtränande 30 någontingarna, de kör också bredvid varandra, han och hon. De är som regel halvkassa skidåkare men med god kondition. Mitt budskap är enkelt, kör i höger spår om du kör långsamt, kör efter varandra om ni är flera i ett sällskap. Kör du fortare än 5 min per kilometer, kör i vänster spår. Kör du fortare än 3 min per km är du i extrem minoritet, då klarar du vanligtvis en omkörning i vänsterspåret samtidigt som du rensar bort småkvistar ur spåret med staven. (Jag har sett det) 

Skidor och fältapor

Nu ser jag fram emot en skidtur på frusna kärr mitt ute i skogen, ovanför bara månen och vintergatan. Ett par arméskidor är beställda. Först ordentlig grundvallning, sedan ut i kylan. Jag har en snöblus m/34 som passar stilen. Priset var hyggligt, en femhundring från Armyshopen i Umeå med bussgods . Pjäxfrågan är inte löst, kanske ett par m/90 kängor eller ett par nokiastövlar för skidåkning. Lundhags gör ett par superfina, men över tretusen är mycket för ett par vinterkängor även om de håller hela livet, de görs även i 52, ett jätteplus för mig.
   

Stavar har jag, däremot behövs ett par rejäla lössnötrugor, arméstavarna är bra men alldeles för korta, jag har provat. En termos med varm dryck och en chokladkaka, då klarar man sig länge. Jag har tidigare skrivit om Nordenskiöldloppet, de fikade knappast ihjäl sig under sina 22 mil.

Raka motsatsen är skateskidorna jag beställt från Sport Conrad i Tyskland. Madshus hypersonic med xcelleratorbindningar och Fischer pjäxor. Nu hoppas jag att pjäxorna passar, storlek 49 kan vara för litet om de är små i storleken. Jag har egentligen 49, men det verkar inte tillverkarna förstå. Skateidén föddes uppe i Juhonpieti utanför Pajala. En släkting körde bara skate för det fanns alltid skoterspår men skidspåren blåste oftast igen ute på Vasikkavuoma. Han hade helt rätt, sen var föret väldigt tunnt förra året i spåren, många genomslag som plågade mina värstingskidor. Skatebädden var alltid bättre.
Sen är det ju lite kul med skate, jag har ju kört en del med vanliga klassiska skidor, men de hänger ju som ledsna trasor i bindningarna, nu är förhoppningarna höga på kontroll och fart.

Slutligen passade jag på att köpa två fältapor, eller fälttelefon m/37 som de egentligen heter, det blir kul att koppla upp till barnens lekstuga på sommaren, KOM IN OCH ÄT! ersätts av ett fint ringande. Har inte ringt i en sån sen 1995, 120 kr st, rena fyndet!