NIS plattan sprack

Kör Madshus värstingskidor Nanosonic från 2010. Idag sprack plattan som bindningen monteras på. NIS plattan sprack på båda sidor och bindningen gick tvärt av. Generalagenten kallade det en solklar reklamation, så nu blir det till att kontakta Pölder.

Att sluta som lärare

Snart börjar vårterminen i skolan, för mig är det ett år sedan jag slutade som lärare. Jag får ofta frågan om jag längtar tillbaka - ja det gör jag. Jag saknar eleverna, jag saknar kollegorna, jag saknar att jobba med inlärning, jag saknar att undervisa - att berätta om något jag kan, jag saknar rytmen i skolåret, jag saknar att fundera över varför det vi gör är viktigt. Jag saknar pulsen, tempot och den närvaro i nuet som krävs i klassrummet. Listan är lång.

Vad saknar jag inte? Skoldebatten - alla är experter, politiseringen, polariseringen mellan gott och ont, bristen på historiskt perspektiv. Offerrollen som många i skolan iklär sig, det är alltid brist på allting och allt är omöjligt bara därför. Frälsarglorian - tron på att allt löser sig om rätt person ges rätt förutsättningar. Nej det är ju tyvärr inte så, man jobbar med människor. Listan är kort, somliga skulle påpeka arbetsbördan, ja det är sant, lärare jobbar mer än oss andra, faktiskt jobbar tom en slö och dålig lärare mer än de flesta. Många lärare har aldrig haft något annat kvalificerat jobb, därför gnager ett dåligt självförtroende. Man tror andra är så kvalificerade och arbetssamma, medan man själv jobbar på "barns nivå" med långt sommarlov. Sanningen är att många lärare skulle kunna utföra högt kvalificerade jobb utanför skolan med betydligt högre löner med en mindre arbetsinsats. När folk kommer från andra yrkeskarriärer och börjar som lärare är det ofta tvärtom, de duger inte till lärare, de är inte höggradigt sociala och saknar det tålamod som krävs för att jobba med människor. Samtidigt är de vana att bli respekterade för sina yrkeskunskaper och så möter de elever som främst ser till deras mänskliga kvaliteter som ledare och förebild. En svår omställning.

Sen är det det här med identitet, vem är jag nu? Att vara lärare är en tydlig identitet, alla vet vad man gör. En del har låga tankar om lärare, man ogillar skola, de tycker att lärare är misslyckade typer som får hålla sig till skola medan de som kan på riktigt är ute i "verkligheten". Oavsett inställning vet folk vad man gör, man är dessutom en del av ett kollektiv. Även om det är väsensskilda förutsättningar mellan olika skolor finner sig en riktig lärare sig snart till rätta likt en sjöman som byter båt, havet finns där alltid.  Det är något proletärt med det där, tydlig identitet men tveksam status. Samtidigt gör man något alla efterfrågar och finner nödvändigt, en längre lärarstrejk skulle slå hårt. Var skulle barnen ta vägen på dagarna? Hur går det med deras kunskaper och examen?

Bland alla akademikervänner är det ovanligt att man har en tydlig yrkesidentitet, en ekonom kan göra många olika saker, jurister, HR folk, informatörer osv, alla har luddiga identiteter, de byter oftare arbetsgivare också och inte minst arbetsuppgifter. Som lärare är det svårt att förklara att man gör olika saker och att verksamheten utvecklas, få utanför skolan förstår det. Små förändringar i en skola, tex nya datorprogram eller en ny rutin, drunknar i de stora skeendena. På en vanlig arbetsplats kanske man jobbar fem gånger så mycket för en liten ändring, för man är inte van vid grundläggande förändringar som ny lagstiftning för hela verksamheten. Man springer alltid i en skola, ligger alltid efter, det är en sak jag inte saknar heller, det ständigt dåliga samvetet, att man borde göra mer. Kanske blir jag lärare igen nån gång, det är trots allt ett enormt roligt och inte minst meningsfullt jobb.

Min längdskidhistoria

En lång historia som avslutas med själva poängen. Gå dit direkt om du inte orkar med mitt nostalgiska skidältande.1979 fick jag ett par längdskidor i julklapp, de var av trä med kabelbindning och tjärvallad sula. Till dem hörde ett par röda glasfiberstavar med någon slags plast runt, de var hursomhelst tunga och omöjliga att förstöra. Mormor tipsade om att bättra glidet med ett stearinljus. Jag åkte ett par vintrar på dem, minns ingen riktig skidglädje, dels var det länge sedan, jag var fem år, dels är det inte så kul att vara nybörjare.

På hösten 1982 sålde Widéns sport ut hela sitt lager, de skulle flytta från Lamberget i Karlstad till Våxnäs. Vi fick nya skidor, brorsan ett par Sundin, jag ett par blåa Edsbyn med rött plastbelag, pappa ett par vallningsfria Edsbyn med kabelbindning, päls undertill och träsula. Mina hade avklippta spetsar och 75mm NN bindning. Jag fick också nya stavar med riktig truga, inga kringlor längre. De skidorna använde jag dagligen varje möjlig skiddag i flera år, på de skidorna var jag Gunde under OS 1984 och på de skidorna lärde jag mig skate. Varv efter varv runt kvarteret, de vuxna ropade ”heja Gunde!” på tillgjort dalmål. När andra åkte pulka eller bob åkte jag längdskidor, när andra åkte slalom åkte jag längdskidor. Brorsan och farsan åkte väldigt lite, kanske en handfull gånger under min uppväxt. Mamma hade beställt ett par skidor på postorder, ett par gröna Edsbyn, de gick sönder redan på premiärturen då hon gränslade en tall i Jakobsbergsskogen, vi skrattade gott åt det, jag, pappa och brorsan alltså.

1985 fick jag och brorsan nya skidor, varsitt par vita Edsbyn med röda och gula ränder. Jag var lång men lätt, skidorna var för hårda, de var för vuxna och hade plastbelag. Bakhalt till max, tror faktiskt aldrig jag fick fäste på dem, däremot funkade de hyggligt att skatea på. Det här var samtidigt som det åktes en del enbensskate även på världscupen. Bindningen var en 50mm tävlingsmodell för särskilda pjäxor med plastläpp. Mina pjäxor var ett par 75mm med gummisula. Attack sportcenter på Drottninggatan rättade till felförsäljningen genom att slipa av sulan. Det funkade någorlunda faktiskt! Men så kom den olycksaliga dagen när vi skulle åka till Bryngfjordens slalombacke. Jag åkte flera gånger i backen och hade riktigt kul men tyvärr gick gummiläppen av på ena pjäxan, smal och tunnslipad som den var.1986 fick jag ett par begagnade slalomskidor. Längdskidfrågan löstes så att jag tog över brorsans skidor med 75mm bindning och fick ett par nya pjäxor. Med dem klarade jag mig igenom högstadiet, tillslut fick jag låna pappas pjäxor, hans 46:or passade mig som 15 åring. Av alla ungar i min ålder på min skola var det bara en som åkte mera längd än jag, Dan, han tävlade och var duktig på riktigt. Sen kom de snöfattiga vintrarna i slutet på 80 talet och början på 90 talet. Jag åkte utför men bara väldigt lite längd. Jag köpte mig ett par Elan med Salomon SNS bindning runt 1992 på gymnasiet. Pjäxorna var röda och vita, steget under tävlingsmodellen, storlek 46 men rymliga. Det blev några dagars åkning varje år men detta var innan jag börjat träna. 1994 började jag träna på riktigt, men eftersom jag gjorde värnplikten fanns inte tid att åka skidor. 1996 gav vi bort en start i Vasaloppet till en kompis, jag tränade ett par gånger med honom, han hade likadana billiga skidor som jag, men han var snabbare, hade bättre kondition. Pjäxorna var för små, mina fötter behövde minst 49, det blev skavsår ovanpå tårna. Jag brukade ta cykeln till skidspåret, pjäxor är jäkligt hala att cykla i, med stavar och skidor under ena armen, en hand på styret och tungt vinterväglag hände det ofta att foten slant, då vinglade det fint.

1998 skaffade jag helt ny utrustning, ett par Fischer CRS med SNS bindning och Salomon active 8 sc pjäxor, belaget var ett riktigt som det går att paraffinera. Stavarna var ett par Exel i kolfiber och glasfiber med vanlig rem. De skidorna åkte jag mycket på fram till 2010. De har gått i alla fören med alla vallor och varit med om mycket. Stavarna använde jag för tre veckor sedan, de funkar utmärkt ännu. Skidorna kastade jag på tippen, pjäxorna var egentligen lite för små från början UK13,5 är 48 och 2/3. De nya är Alpina i storlek 50, men med Rottefellabindning. Jag ville inte kosta på de gamla skidorna ett par nya bindningar. De senaste skidhistorierna har jag redan berättat om på andra ställen i bloggen.

Poängen med den här poänglösa historiken är att knappt någon i min generation åkte längdskidor under sin uppväxt. Man kanske fick skidor, men man åkte knappast. Åktes det åktes det utför, i princip alla jag känner har åkt mera utför än jag gjort, tom mycket mera. När det gäller längdåkning gäller det omvända. Läget är möjligen annorlunda längst i norr. Tävlingsåkarna räknar jag inte. Sen inträffar då den här fantastiska konditionsboomen, Vasaloppet säljer slut på nolltid och sporthandeln säljer mer längdskidor än någonsin tidigare. Nu märks det, jag möter vanliga välutbildade svenskar i min egen ålder som inte kan åka längdskidor men som köper fin utrustning, går på vasaloppsläger och får teknikträning. Som ofta med nyfrälsta tar man okritiskt till sig allt som branschen säger. Det märkliga med längdåkning är att alla stilar och kulturer möts i samma spår. Fågelskådaren med anorak, knickers och kikare, barnfamiljen, åldringarna, tävlingsåkarna, motionärerna och de som bara är ute för en nypa frisk luft fast med skidor på fötterna. Så funkar det inte med löpare och absolut inte med cyklister. Ingen behöver bry sig om någon annan, men i längdspåret måste man samsas om utrymmet. Förr fanns en regel, den finns på papper i några kommuner, den heter UR SPÅR, den betyder att långsammare skidlöpare lämnar plats åt upphinnande löpare. Ofta finns det dubbelspår, då är det ofint att ropa UR SPÅR, även om det formellt är rätt. Den som kör långsamt skall byta spår. UR SPÅR regeln kom till i en tid när vresiga gubbar dominerade spåret. Idag domineras spåret av två kategorier. Barnfamiljer, de tar bägge spåren sida vid sida och de barnlösa hårdtränande 30 någontingarna, de kör också bredvid varandra, han och hon. De är som regel halvkassa skidåkare men med god kondition. Mitt budskap är enkelt, kör i höger spår om du kör långsamt, kör efter varandra om ni är flera i ett sällskap. Kör du fortare än 5 min per kilometer, kör i vänster spår. Kör du fortare än 3 min per km är du i extrem minoritet, då klarar du vanligtvis en omkörning i vänsterspåret samtidigt som du rensar bort småkvistar ur spåret med staven. (Jag har sett det) 

Skidor och fältapor

Nu ser jag fram emot en skidtur på frusna kärr mitt ute i skogen, ovanför bara månen och vintergatan. Ett par arméskidor är beställda. Först ordentlig grundvallning, sedan ut i kylan. Jag har en snöblus m/34 som passar stilen. Priset var hyggligt, en femhundring från Armyshopen i Umeå med bussgods . Pjäxfrågan är inte löst, kanske ett par m/90 kängor eller ett par nokiastövlar för skidåkning. Lundhags gör ett par superfina, men över tretusen är mycket för ett par vinterkängor även om de håller hela livet, de görs även i 52, ett jätteplus för mig.
   

Stavar har jag, däremot behövs ett par rejäla lössnötrugor, arméstavarna är bra men alldeles för korta, jag har provat. En termos med varm dryck och en chokladkaka, då klarar man sig länge. Jag har tidigare skrivit om Nordenskiöldloppet, de fikade knappast ihjäl sig under sina 22 mil.

Raka motsatsen är skateskidorna jag beställt från Sport Conrad i Tyskland. Madshus hypersonic med xcelleratorbindningar och Fischer pjäxor. Nu hoppas jag att pjäxorna passar, storlek 49 kan vara för litet om de är små i storleken. Jag har egentligen 49, men det verkar inte tillverkarna förstå. Skateidén föddes uppe i Juhonpieti utanför Pajala. En släkting körde bara skate för det fanns alltid skoterspår men skidspåren blåste oftast igen ute på Vasikkavuoma. Han hade helt rätt, sen var föret väldigt tunnt förra året i spåren, många genomslag som plågade mina värstingskidor. Skatebädden var alltid bättre.
Sen är det ju lite kul med skate, jag har ju kört en del med vanliga klassiska skidor, men de hänger ju som ledsna trasor i bindningarna, nu är förhoppningarna höga på kontroll och fart.

Slutligen passade jag på att köpa två fältapor, eller fälttelefon m/37 som de egentligen heter, det blir kul att koppla upp till barnens lekstuga på sommaren, KOM IN OCH ÄT! ersätts av ett fint ringande. Har inte ringt i en sån sen 1995, 120 kr st, rena fyndet!

Duktig nu

Idag bytte jag kamrem och spännare på cittran, vid 110690 km, dryga 900 mil före serviceprogrammet, å andra sidan var det första bytet på 19 år. Remmen var blank, nästan glaserad, nu återstår bara småsaker i sammanhanget, bakre fjädringsklockor och antisjunk-klockan. Kanske nästa helg, den är inte stum i baken, bara som en vanlig bil...

Igår fick jag reda på att det blev VG på kursen i enkätmetodik, känns välförtjänt, jag har trots allt läst all kurslitteratur och gjort uppgifterna ambitiöst. Sen får vi se om jag kommer in på någon av vårens kurser, känns ändå rätt bra att ta ansvar för sin egen fortbildning.

Snart halvvägs i Agrells bok om invasionsförsvarets nedläggning. Fredens illusioner kom 2010, jag hade gjort en korrekt analys redan 2006. Det var militärerna som drev utvecklingen, inte politikerna. Håkan Syrén är , precis som jag förstod det från början, den som på egen hand avvecklat försvaret. Till sin hjälp hade han nollor som Juholt. Åren innan med en handlingsförlamad Hederstedt underlättade säkert också.

Slut på TV tittandet

TV:n står inte längre i vardagsrummet, den är i gillestugan. Barnen tittar men jag har nästan slutat. 45 minuter blev det förra veckan, helt oplanerat en fransk dokumentär om nån segelbåt som åkte runt och tog vattenprover i Indiska oceanen. Är det bara placeringen som är avgörande? Nej, det tycks som möjligheterna att göra något annat som är kul är minst lika viktiga. Allt pyssel i garaget tar tid, huset tar tid, familjen och böcker.

På nattduksbordet: 

Wilhelm Agrell, fredens illusioner, om försvarets fullständiga kollaps från mitten av 90 - talet och framåt. 

Träning:

Cyklar rulle nu, har gått från noll motstånd till två, av fyra. Några pass till får benen på sig att vakna, sedan blir det intervaller. Löpningen känns lika tung som tidigare, högerfoten håller inte för så mycket träning att det kan börja kännas lätt. Inget kul. 

Cykel: 

Min vita Monark från 1987 har fått nya hjul från Biltema, oväxlat bak och navdynamo fram, uselt rullande Biltema- dubbdäck sitter på. Har inte kollat utväxlingen, men 46x? känns väldigt tungt just nu. Däcken är ändå 42 mm breda 28". Baklyset från Biltema slutade att lysa, det visade sig vara batterianslutningen som var felkonstruerad. Moderna AA batterier har ingen hög knapp till pluspol, snarare en låg kulle. Ett par brickor emellan så fixade det sig. Multimetern kom faktiskt till användning i felsökningen. Pluspolen visade millivolt...

Bilunderhåll:

Bakre fjädringsklockor, antisjunkklocka och kamremssats ligger på bänken och väntar på montering.Jag är osäker på om rörtången är för stor för att kunna greppa om fjäderbenet, men ÖB, JULA och Biltema ligger numera på cykelavstånd, 3,2 km.

  Hjulbultarna kom i ett prydligt paket, fyra låsbultar likaså, tyvärr är de tydligen inget bra, gissningsvis går styrpinnarna sönder och sen kan man inte få bort hjulet, får försöka undvika det.

 Vinterdäcken är monterade och rullar kanonfint. Hakka 5 sitter nu på bägge bilarna. Activafälgarna är rätt snygga också. Sen börjar det bli dags för oljebyte på båda två, Cittran för att det är gott att veta att det är gjort, Saaben för att den gått bortåt 800 mil  sen sist.

Mycket verkstad nu

Flytten till huset har inneburit massor av härligt arbete, i garaget, i trädgården och inne. Ett okänt antal saker har skruvats upp varav den senaste installationen av en lysrörsarmatur i garaget ledde till att jordfelsbrytaren löste ut. Nu lyser det emellertid fint.

I tur och ordning:

Saaben blev underkänd på besiktningen, två tvåor, dålig handbromsverkan och rostiga bromsrör bak. Eklunds bil & plåt i Sandviken fixade det vid 25185 mil. 3400:- och 200:- för ombesiktning. Samma dag skall dottern på ridning, hon åker med en kompis dit. Sen skall hon hämtas av mamma, tyvärr ringer min telefon och hon meddelar att bilen är död, den tänder inte, de står på en bussficka i Valbo och regnet faller ned. Jag tar taxi från lägenheten på torget till huset där Cittran står, vi har inte flyttat in ännu, kör och hämtar dem, två egna barn, en hustru och ridkompisen som skall bli hemkörd av oss. Dagen efter ringer jag bärgaren i ottan, han tar Saaben till verkstaden för 1500:- , de konstaterar att tändkassetten behöver bytas. 3700:- till. Nu går den fint igen, men 9000:- på 48 h i bilomkostnader tär i vart fall på mig.

Betydligt roligare var det att byta hydraulolja och fjädringsklockor fram på Cittran, den gamla oljan var gulbrun istället för grön. De främre klockorna satt ganska löst, det räckte med att hänga sig på kedjerörtången så släppte de. Resten var enkelt, jag förstår att många citroenister byter ofta, det går fort och fjädringen blir superskön efteråt. Sen skulle jag byta ackumulatorklockan, den sitter illa till mellan hydraulrör och kylare. Jag försökte att ta i hårt men hävarmen nästan rakt ovanifrån blev för dålig. Det blev till att lyfta bilen, ett par vedträn mellan domkraften och bilen gav extra lyfthöjd. Med rörtången om klockan och skaftet nedåt greppade jag verktyget med båda händer under bilen, satte knäna mot kofångaren och drog hårt men kontrollerat, klockan satt stenhårt, plötsligt knirkade den loss, sen är de ju lätta att lossa med handkraft. Bytet skedde vid 11000 mil. Innan dess bytte jag tomgångsregulator, det fanns snorbilliga på ebay av eftermarknadsmodell, 120 kr inklusive frakt! Dessvärre, blev det gängpaj på ena skruven i spjällhuset, men ta i trä den sitter med en skruv. Gängtapparna är hämtade från Karlstad, kanske tar det till sommaren.

Sen till det mindre roliga med Cittran just nu, jag hittade billiga och bra vinterdäck hos X - revolution i Årsunda, de monterade dem på alufälgar köpta på skroten. Dessvärre visade det sig vara sk Citroen activa fälgar, de kräver särskilda längre hjulbultar med platt skalle och bricka. Till skillnad mot original med konat säte. Efter att ha fått saken utredd på citroenakuten hittade jag ett set om 16 bult hos Örebro bildemontering. Med frakt blev det 438 kr, sen funkade inte kortbetalningen det blev ytterligare 45 för faktura. Så nästan 500 extra bara för att jag inte visste vad jag gjorde, lärpengar kallas det. Nu ligger dessutom en beställning på kamremsats och tre gasklockor till bakvagnen för 1545 kr från aep i England. Jag orkar inte räkna alla bilpengar snart, trots allt är det billiga, bra och kul bilar i jämförelse med en ny själlös tvålkopp.

Träning?

6h under hela oktober, sen var det väldigt kul att cykla Singlespeed SM igen, sist arrangerade jag själv. Det var 2009. 2010 och 11 missade jag det pga dålig planering. Nu ser jag fram emot 4x4min intervaller i garaget på rullen med jämna mellanrum.

Nattduksbordet

Där ligger fortfarande Imre Kertesz från Budapest till Berlin som jag köpte på bokmässan, påbörjad och styckevis fantastisk. Sen har jag påbörjat Knausgårds mastodontverk Min Kamp del 1.

Trädgården

Ny tag, för något som är nytt för mig. Jag har inte jobbat med trädgård sedan sista sommaren på Eklandia fastighets AB år 2000. Men jag gillar det, man ser resultatet och det blir fint, det är få saker jag kan jobba med i fem timmar utan att tänka på tiden. Nu är löven uppkrattade, äppelträden beskurna, lökarna satta och trottoaren utanför sopad.