söndag 1 december 2013
Sitter med skridskorna i soffan
På tisdag förmiddag är det allmänhetens åkning i Göransson arena i Sandviken. Då skall jag försöka att för en gång skull utnyttja min friskvårdstimme. Därför sitter jag med mina skridskor på fötterna just nu och försöker få lädret att mjukna lite och forma sig. Finns få saker man kan få så illa skavsår av som skridskor. Skenorna är rätt slöa, eller till och med väldigt slöa, det kommer att bli tufft. Förhoppningsvis har de någon bra lunch den dagen för lite belöning efteråt.
torsdag 28 november 2013
Därför provocerar Kartellen
Jag såg tv programmet Kobra igår, där visades ett långt inslag med Sebbe Staxx och Kartellen. Lustigt nog hade jag tidigare samma dag lyssnat på dem på Spotify. Vad är det som är så provocerande med gangsterromantik? Vad är det som är så provocerande med människor som inte ber om ursäkt för att de har kriminella ideal? Har vi inte sett det tusen gånger redan i film och musikvärlden? Vad är det som gör att de amerikanska rapgiganterna med kriminellt förflutet idag är lika folkkära som Lasse Berghagen?
När Sebbe går runt på torget i Bagarmossen och förklarar bristen på förebilder, då avfärdar han alla dem som lever ett vanligt liv, först när en snubbe dyker upp i en Ferrari blir det spännande. Han som kör Ferrarin har allt det Sebbe ville ha. I finare förorter bor läkaren och advokaten, klart att barnen där får andra förebilder och gör andra livsval, menar Sebbe. Man kan ha många sakliga invändningar mot hans analys, men det är inte där skon klämmer. Det är att Sebbe på 100% allvar är materialist, de ekonomiska villkoren avgör allt. Människan som produkt av sina omständigheter. Det mitt herrskap är det mest provocerande man kan säga, fortfarande. Det var revolutionärt när Marx sade det för 150 år sedan och det är ytterligt provocerande än idag. De amerikanska gangsterrapparna skulle naturligtvis aldrig häva ur sig något sådant. De hade en tuff uppväxt och allt det där men i slutändan tror de på betydelsen av sina dåliga val. Sebbe menar att barn i utsatta miljöer saknar val, i praktiken. Det är väldigt provocerande för det svenska samhället som ställt upp med förskola, grundskola, gymnasium, kostnadsfri högskola, kuratorer, skolsköterskor, studievägledare, socialsekreterare, barnläkare, hyresreglering, fem veckors semester, pappadagar, föräldrakurser, lagen om anställningsskydd och ytterligare tusen gånger tusen saker som vi alla betalar till.
Men detta saknar betydelse för Sebbe, det är skillnaderna som är problemet för honom.
Det Palme beskriver så föraktfullt, som bara en överklasspojke kan låta när han beskriver medelklassen, det är idag breda samhällsgrupper. Pappa elektriker mamma sjuksköterska, pappa lärare mamma socionom, pappa asfaltsläggare mamma frisörska. Helt vanliga människor på någon korp, fisk, mynt eller soldatväg i valfri svensk stad. Det var breda grupper redan på Palmes tid. Det trista med citatet är att många av barnen till dem som hade det dåligt på Palmes tid, fortfarande har det dåligt. Ett vanligt argument är att Sverige var som mest ekonomiskt jämlikt 1980, alltså ungefär när Palme sade detta. Då hade S regerat från 1946 till 1976. Ändå pratade han om hyreshöjningar och torftigt liv såsom socialdemokraterna inte varit delaktiga i samhällsbygget.
Inkomstklyftorna har ökat, så enkelt är det, men fler barn ser fram emot sitt sommarlov idag än på Palmes tid, en större andel av barnen har det bra idag, men det gör bara smärtan värre för de som får gå och dra mellan hyreshusen. Så kommer Kartellen och säger att vi inte kan vara nöjda med detta, ytterligt provocerande förstås. Att de beskriver kriminalitet som ett naturligt svar på detta, det är ju bara löjligt. Samma snack som på 70- talet när flummarna sade att anledningen till att några sitter inne är för att de därute skall känna sig fria. De intagna skrattade rått åt psykologerna och socionomernas verklighetsfrånvända analys och hittade de fördelar de kunde med synsättet och fortsatte som förut.
Salla säger att hip hopen blivit bred, det stämmer bra. Jag har varit på fester där alla har minst fyra år på universitetet och många tjänar fler tusenlappar än de har i skostorlek. Ändå spelar man Kapten Röd, Kartellen och Ken. Jag tolkar det så att det provocerande i budskapet är hur dubbelmoralen punkteras. Å ena sidan bär medelklassen idag på ideal som i internationell jämförelse får anses vara för ekonomisk utjämning och stor offentlig sektor, men man vill inte leva som man lär. Man vill ha ut så mycket som möjligt själv och sätta sina barn i skola med barn som är lika. Så gör alla från vänster till höger idag. För mig är det inte provocerande att Kartellen pekar på detta. Jag blir också provocerad av dem som inte lever som de lär, precis som om de inte hade ett val. Som man sår får man skörda, den logiken gäller för alla.
Här är min analys
När Sebbe går runt på torget i Bagarmossen och förklarar bristen på förebilder, då avfärdar han alla dem som lever ett vanligt liv, först när en snubbe dyker upp i en Ferrari blir det spännande. Han som kör Ferrarin har allt det Sebbe ville ha. I finare förorter bor läkaren och advokaten, klart att barnen där får andra förebilder och gör andra livsval, menar Sebbe. Man kan ha många sakliga invändningar mot hans analys, men det är inte där skon klämmer. Det är att Sebbe på 100% allvar är materialist, de ekonomiska villkoren avgör allt. Människan som produkt av sina omständigheter. Det mitt herrskap är det mest provocerande man kan säga, fortfarande. Det var revolutionärt när Marx sade det för 150 år sedan och det är ytterligt provocerande än idag. De amerikanska gangsterrapparna skulle naturligtvis aldrig häva ur sig något sådant. De hade en tuff uppväxt och allt det där men i slutändan tror de på betydelsen av sina dåliga val. Sebbe menar att barn i utsatta miljöer saknar val, i praktiken. Det är väldigt provocerande för det svenska samhället som ställt upp med förskola, grundskola, gymnasium, kostnadsfri högskola, kuratorer, skolsköterskor, studievägledare, socialsekreterare, barnläkare, hyresreglering, fem veckors semester, pappadagar, föräldrakurser, lagen om anställningsskydd och ytterligare tusen gånger tusen saker som vi alla betalar till.
Men detta saknar betydelse för Sebbe, det är skillnaderna som är problemet för honom.
Drömmen om Palme
Kartellens låt Underklassmusik inleds med ett Palmecitat
Olof Palme: "De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma slag. Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressant resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara. Och andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler de har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen." Det Palme beskriver så föraktfullt, som bara en överklasspojke kan låta när han beskriver medelklassen, det är idag breda samhällsgrupper. Pappa elektriker mamma sjuksköterska, pappa lärare mamma socionom, pappa asfaltsläggare mamma frisörska. Helt vanliga människor på någon korp, fisk, mynt eller soldatväg i valfri svensk stad. Det var breda grupper redan på Palmes tid. Det trista med citatet är att många av barnen till dem som hade det dåligt på Palmes tid, fortfarande har det dåligt. Ett vanligt argument är att Sverige var som mest ekonomiskt jämlikt 1980, alltså ungefär när Palme sade detta. Då hade S regerat från 1946 till 1976. Ändå pratade han om hyreshöjningar och torftigt liv såsom socialdemokraterna inte varit delaktiga i samhällsbygget.
Inkomstklyftorna har ökat, så enkelt är det, men fler barn ser fram emot sitt sommarlov idag än på Palmes tid, en större andel av barnen har det bra idag, men det gör bara smärtan värre för de som får gå och dra mellan hyreshusen. Så kommer Kartellen och säger att vi inte kan vara nöjda med detta, ytterligt provocerande förstås. Att de beskriver kriminalitet som ett naturligt svar på detta, det är ju bara löjligt. Samma snack som på 70- talet när flummarna sade att anledningen till att några sitter inne är för att de därute skall känna sig fria. De intagna skrattade rått åt psykologerna och socionomernas verklighetsfrånvända analys och hittade de fördelar de kunde med synsättet och fortsatte som förut.
Salla säger att hip hopen blivit bred, det stämmer bra. Jag har varit på fester där alla har minst fyra år på universitetet och många tjänar fler tusenlappar än de har i skostorlek. Ändå spelar man Kapten Röd, Kartellen och Ken. Jag tolkar det så att det provocerande i budskapet är hur dubbelmoralen punkteras. Å ena sidan bär medelklassen idag på ideal som i internationell jämförelse får anses vara för ekonomisk utjämning och stor offentlig sektor, men man vill inte leva som man lär. Man vill ha ut så mycket som möjligt själv och sätta sina barn i skola med barn som är lika. Så gör alla från vänster till höger idag. För mig är det inte provocerande att Kartellen pekar på detta. Jag blir också provocerad av dem som inte lever som de lär, precis som om de inte hade ett val. Som man sår får man skörda, den logiken gäller för alla.
fredag 22 november 2013
Gör 27:e novembertestet!
Jag har använt motionsspår året runt sen 1994. Stekheta dagar när knotten flyger in i munnen och svinkalla dagar när Swix grön hugger. Men en sak har varit konstant, slutet av november är det lite folk i spåren. Mörkt, blött, kallt, ibland frostig barmark med hala löv, ibland snö, men ofta för lite snö för att åka skidor. Slutet av mars kan det vara en isskorpa kvar som gör spåret oanvändbart, men det är en annan sak.
2. Räkna hur många personer du möter eller hinner ifatt, varje person räknas bara en gång, olika aktiviteter ger olika poäng.
Poängberäkning
Var finns de mest hängivna motionärerna? Gör testet!
1. Spring, gå, skida eller cykla under en timma mellan klockan 17 - 20 i ditt favoritspår den 27 november2. Räkna hur många personer du möter eller hinner ifatt, varje person räknas bara en gång, olika aktiviteter ger olika poäng.
Poängberäkning
- 3p Löpare, mtb-cyklist, skidåkare
- 2p stavgångare
- 1p fotgängare oavsett klädsel, med och utan hund.
Exempel: du möter fyra personer som går, en stavgångare och fyra löpare. Det blir 4x1+1x2+4x3= 18p
Nu finns det ju folk som intervalltränar eller som bara bär sina stavar, du får själv göra bedömningen hur många poäng de skall få. Möter du en löparklubb så är det förstås bingo men det är i sin ordning.
Rapportera sedan in ditt resultat i en bloggkommentar, ange när, var och vilket spår du testat.
Lycka till!
tisdag 19 november 2013
Att återskapa historiskt öl
Nu har jag påbörjat projektet att brygga öl som smakar som på 1600 talet. Kontakter är skapade och kunskap inhämtat. Ju mer jag lär mig desto fler övervägningar blir det.
För mig är frågan i hur hög grad jag skall agera med dagens kunskaper i brist på dåtidens kunskap. Eller i hur stor utsträckning jag skall försöka simulera dåtidens metoder. Det första perspektivet innebär att jag brygger enligt alla de regler som vi känner till idag fast med råvaror som är så autentiska som möjligt.
Det andra perspektivet att försöka simulera dåtidens bryggning blir som ovan fast utan moderna rengöringsmedel, termometer eller klocka.
Som historiker kan jag bara argumentera för modell ett. Det är omöjligt att återskapa den kunskap dåtidens bryggare hade, de kände med händerna, de smakade och luktade, de visste av erfarenhet hur det skall vara. Bryggare A kanske gillade en viss sötma på vörten, bryggare B en annan. Bryggning var anpassat efter ortens förutsättningar. I Kalmar smakade ölet dåligt för de hade salt vatten, brunnen i staden läckte in från havet. Samma sak hände i Stockholm. Olika lokala kornsorter ger olika smak och humle som vuxit på olika breddgrader blir olika smak på. Försök göra en italiensk pizza med holländska tomater. Det kommer inte smaka samma sak som i Italien. Samma sak måste gälla öl. Ostindiefararen Götheborg byggdes med limträbalkar, inte för att man inte visste bättre utan för att det krävdes för oceansjöfart. Jag kan naturligtvis brygga öl med tveksam hygien och med illasmakande brunnsvatten men jag tror 1600 talets människor hade tyckt jag var en idiot om jag gjorde det, så av respekt för forna tiders människor tar jag det bästa av två världar, deras och vår.
När det gäller råvarorna tror jag humlen är minsta problemet, det finns gamla sorter. Det var ju med dem allt började snurra i tankarna. Kornet är en värre sak. Vi har importerat korn i århundraden, ja sedan medeltiden, kanske ännu längre tillbaka också. De lokala sorterna har blandats ut med importerat utsäde. Under nödår tvingades man äta upp allt utsäde och köpa nytt till nästa år. Det utsädet kan mycket väl ha varit importerat nyligen. Även om byarna inte ägnade sig åt experimentverksamhet i odlingen tvingades de ibland att skaffa nytt. I kuststäderna förekom av naturliga skäl ett större inflöde av utländskt spannmål, t ex från Finland som ju var svenskt vid tiden, eller Baltikum eller norra Tyskland som också delvis var svenskt vid tiden. Hela projektet får en spännande vinkel på detta med "svenskhet". Man vet att finska svedjebönder ibland tog med sig utsäde hemifrån när de bosatte sig i de svenska finnskogarna på tidigt 1600 tal. Utsäde vara garanten för överlevnad, det var inget man chansade på. Under 1600 talet kom 80 - 90 % av dagsintaget av energi från spannmål som man oftast odlat själv i byn.
Vari består frågetecknen?
På 1600 talet saknade man kunskap om olika jäststammar, om bakterier, om hygien, om kylning, om kemi i stort och om olika proteinhalter i olika kornsorter. Man visste inget om alfasyran i humlen och man hade inga termometrar eller klockor med minutvisare.För mig är frågan i hur hög grad jag skall agera med dagens kunskaper i brist på dåtidens kunskap. Eller i hur stor utsträckning jag skall försöka simulera dåtidens metoder. Det första perspektivet innebär att jag brygger enligt alla de regler som vi känner till idag fast med råvaror som är så autentiska som möjligt.
Det andra perspektivet att försöka simulera dåtidens bryggning blir som ovan fast utan moderna rengöringsmedel, termometer eller klocka.
Som historiker kan jag bara argumentera för modell ett. Det är omöjligt att återskapa den kunskap dåtidens bryggare hade, de kände med händerna, de smakade och luktade, de visste av erfarenhet hur det skall vara. Bryggare A kanske gillade en viss sötma på vörten, bryggare B en annan. Bryggning var anpassat efter ortens förutsättningar. I Kalmar smakade ölet dåligt för de hade salt vatten, brunnen i staden läckte in från havet. Samma sak hände i Stockholm. Olika lokala kornsorter ger olika smak och humle som vuxit på olika breddgrader blir olika smak på. Försök göra en italiensk pizza med holländska tomater. Det kommer inte smaka samma sak som i Italien. Samma sak måste gälla öl. Ostindiefararen Götheborg byggdes med limträbalkar, inte för att man inte visste bättre utan för att det krävdes för oceansjöfart. Jag kan naturligtvis brygga öl med tveksam hygien och med illasmakande brunnsvatten men jag tror 1600 talets människor hade tyckt jag var en idiot om jag gjorde det, så av respekt för forna tiders människor tar jag det bästa av två världar, deras och vår.
När det gäller råvarorna tror jag humlen är minsta problemet, det finns gamla sorter. Det var ju med dem allt började snurra i tankarna. Kornet är en värre sak. Vi har importerat korn i århundraden, ja sedan medeltiden, kanske ännu längre tillbaka också. De lokala sorterna har blandats ut med importerat utsäde. Under nödår tvingades man äta upp allt utsäde och köpa nytt till nästa år. Det utsädet kan mycket väl ha varit importerat nyligen. Även om byarna inte ägnade sig åt experimentverksamhet i odlingen tvingades de ibland att skaffa nytt. I kuststäderna förekom av naturliga skäl ett större inflöde av utländskt spannmål, t ex från Finland som ju var svenskt vid tiden, eller Baltikum eller norra Tyskland som också delvis var svenskt vid tiden. Hela projektet får en spännande vinkel på detta med "svenskhet". Man vet att finska svedjebönder ibland tog med sig utsäde hemifrån när de bosatte sig i de svenska finnskogarna på tidigt 1600 tal. Utsäde vara garanten för överlevnad, det var inget man chansade på. Under 1600 talet kom 80 - 90 % av dagsintaget av energi från spannmål som man oftast odlat själv i byn.
Utrustning
Ett startpaket från Malt Magnus kostar ca 5000 kr, sen behövs en maltkvarn och en malttork. Bonderöven byggde om en byrå till malttork! Kanske en smart idé, i vart fall behövs en varmluftsfläkt. Jag tänker byggfläkt i ett stort spirorör med raster för malten. Hur avgroddningen skall skötas vet jag inte, manuellt kanske. En del av malten skall bli karamellmalt, men det gör jag i ugnen.
Först måste jag få fram råvarorna, utrustning kan alltid improviseras.
Först måste jag få fram råvarorna, utrustning kan alltid improviseras.
torsdag 14 november 2013
Jobbigaste bilisterna
Låt mig klargöra min ståndpunkt, vägen är inte ett vardagsrum, det är inte en lekstuga, det är inget kontor, ingen matsal och inte heller en plats för självhävdelse. Det är helt enkelt en rätt tråkig plats att vara på, musik, fint väder eller vackra utsikter kan göra resan bättre, för att inte tala om trevligt sällskap. Bilkörning är en övning i samspel och det måste man gilla om man skall funka hyfsat på vägen.
Här är mina favorithatobjekt i biltrafiken.
1. Den ojämne, ibland går det vääääldigt långsamt, sen går det rätt fort, ibland är de på väg mot räcket eller diket och ibland kör de som folk. Föraren är inte onykter, men han, för det är oftast en han, pratar i telefon och gör tusen saker. Han kör en Chrysler Voyager, Chevrolet Transport eller annan vräkigare minibuss. Han är gissningsvis en småföretagare som är ensam i bilen men som är väldigt social och gärna pratar bort en stund.
2. Den långsamme, en kvinna, för det är oftast en kvinna, 50+ och i vinterkappa med pälsbrämad kapuschong. Hon kan köra vilken svenssonbil som helst. Det går väldigt väldigt långsamt framförallt inne i stan. På landsvägen är det inte så farligt 80 - 90 på 110 väg, gärna på fyran eftersom det var fyrväxlat när de tog körkort.
3. Den hänsynslöse, här pratar vi den klassiska omköraren med sina lysen i din kofångare. Kör nyare tjänstebil eller vräkigare fordon uttaget på firman. Behöver inte vara en man men visst är de i majoritet. Tänk vit Audi med takbox i matchande färg. Kännetecknet är att de alltid utnyttjar den sista biten av mitträcksvägen för omkörning. Kör sällan galet fort men kanske 130-140 på motorväg.
4. Den ovanlige, en man som ser ut som en get, bär skinnkeps, skepparkrans, är 60+, bor på landet, kör som om han vore den ende på vägen, han ser helt enkelt inte den andra trafiken. Rätt ut i en korsning, kan sitta disträ och missa ett grönljus, ibland ett rödljus. Ovetande om sin totala brist på samspel i trafiken. Kör Volvo 740 från 1987 med takräcke året om.
5. Machobuffeln, påminner om den hänsynslöse men triggas inte av alla andra i trafiken. Machobuffeln blir sur om någon kräver något av honom, då måste han visa att han har störst bil och att han kan göra mos av dig om han vill. Försök inte blinka med helljusen när han segar sig om en lastbil i 81 km/h under två minuter på motorvägen för då tänder han till. Först går han åt sidan, sedan kör han upp i häcken på dig med sitt strålkastarförsedda älggaller, sedan kör han om dig i 150, Chevrolet Tahoen kränger som en segelbåt när han sedan slänger in sig framför dig och saktar ned till 60. En idiot.
Här är mina favorithatobjekt i biltrafiken.
1. Den ojämne, ibland går det vääääldigt långsamt, sen går det rätt fort, ibland är de på väg mot räcket eller diket och ibland kör de som folk. Föraren är inte onykter, men han, för det är oftast en han, pratar i telefon och gör tusen saker. Han kör en Chrysler Voyager, Chevrolet Transport eller annan vräkigare minibuss. Han är gissningsvis en småföretagare som är ensam i bilen men som är väldigt social och gärna pratar bort en stund.
2. Den långsamme, en kvinna, för det är oftast en kvinna, 50+ och i vinterkappa med pälsbrämad kapuschong. Hon kan köra vilken svenssonbil som helst. Det går väldigt väldigt långsamt framförallt inne i stan. På landsvägen är det inte så farligt 80 - 90 på 110 väg, gärna på fyran eftersom det var fyrväxlat när de tog körkort.
3. Den hänsynslöse, här pratar vi den klassiska omköraren med sina lysen i din kofångare. Kör nyare tjänstebil eller vräkigare fordon uttaget på firman. Behöver inte vara en man men visst är de i majoritet. Tänk vit Audi med takbox i matchande färg. Kännetecknet är att de alltid utnyttjar den sista biten av mitträcksvägen för omkörning. Kör sällan galet fort men kanske 130-140 på motorväg.
4. Den ovanlige, en man som ser ut som en get, bär skinnkeps, skepparkrans, är 60+, bor på landet, kör som om han vore den ende på vägen, han ser helt enkelt inte den andra trafiken. Rätt ut i en korsning, kan sitta disträ och missa ett grönljus, ibland ett rödljus. Ovetande om sin totala brist på samspel i trafiken. Kör Volvo 740 från 1987 med takräcke året om.
5. Machobuffeln, påminner om den hänsynslöse men triggas inte av alla andra i trafiken. Machobuffeln blir sur om någon kräver något av honom, då måste han visa att han har störst bil och att han kan göra mos av dig om han vill. Försök inte blinka med helljusen när han segar sig om en lastbil i 81 km/h under två minuter på motorvägen för då tänder han till. Först går han åt sidan, sedan kör han upp i häcken på dig med sitt strålkastarförsedda älggaller, sedan kör han om dig i 150, Chevrolet Tahoen kränger som en segelbåt när han sedan slänger in sig framför dig och saktar ned till 60. En idiot.
onsdag 13 november 2013
Träningskritik igen
Jag har ju tidigare pratat om att man inom konditionsträning ofta gör saker av gammal hävd snarare än analyserar vad man borde göra. Ett exempel är ju 70/20 intervallen. Idag läste jag om enminutersintervaller på cykel. Dessa skall då genomföras med en sån intensitet att man kan köra alla lika hårt. Vanliga argumentationen kring intervaller.
Men återigen, finns det någon särskild anledning till att man kör just en minut? Nej, är svaret. De enda som tävlar kring en minut är bansprinters som kör kilometern. Deras tävlingstider ligger ofta kring 60 - 62 sekunder. Men övriga då? Vad har de att vinna på att köra t ex 10x1 minut? Finns det någon poäng att inte köra 5x2 minuter? Svaret som ges är ofta av typen - jag kan köra lite hårdare under en minut än under två minuter. Ja så klart! Men handlar det om att köra hårt så har du ca 10 sekunder du kan köra max utan syre i musklerna. Handlar det om övergången mellan energisystemen har du kanske 40 sekunder. Allt där ovanför kräver framförallt ett högt syreupptag. Jämför en 800 meterslöpare med en 400 m löpare. Den ena springer många mil i veckan den andra bara 400 m åt gången. Handlar det om att bygga explosivitet är det explosivitet som är grejen alltså 10 sekunder från noll till max. Handlar det om att öka maximalt syreupptag är det längre intervaller som gäller eller ingen intervall alls bara 90 - 95% så länge det går. Handlar det om att vänja kroppen vid mjölksyra föreslår jag tabata, alltså 30 sekunder på 100% där man inte bryr sig om att "intervallen" genomförs med fallande intensitet. Vad skall man med enminutare till? Ja man kanske tycker om att köra 45 km/h på landsväg i en minut? Ta en lite längre förning i klungan? Vad vet jag.
Nu är det få som lyssnar på min kritik, idrottare når ju så goda resultat med de metoder som används av gammal hävd. Min träningsfilosofi bygger på två antaganden, man måste antingen köra längre om man vill ha mera uthållighet eller hårdare om man vill nå en högre maxeffekt. Att dränera sig genom att köra 90% av max i en minut tio gånger gör dig rejält trött, men vad skall kroppen reparera och förstärka till nästa gång? Jag ser en liten reparatör framför mig i kroppen som bara går runt och kollar så att allt är åtdraget, släckt och stängt. Förråden fylls på men inget behöver förstärkas eller utvecklas. Det var bara mer av samma.
Men återigen, finns det någon särskild anledning till att man kör just en minut? Nej, är svaret. De enda som tävlar kring en minut är bansprinters som kör kilometern. Deras tävlingstider ligger ofta kring 60 - 62 sekunder. Men övriga då? Vad har de att vinna på att köra t ex 10x1 minut? Finns det någon poäng att inte köra 5x2 minuter? Svaret som ges är ofta av typen - jag kan köra lite hårdare under en minut än under två minuter. Ja så klart! Men handlar det om att köra hårt så har du ca 10 sekunder du kan köra max utan syre i musklerna. Handlar det om övergången mellan energisystemen har du kanske 40 sekunder. Allt där ovanför kräver framförallt ett högt syreupptag. Jämför en 800 meterslöpare med en 400 m löpare. Den ena springer många mil i veckan den andra bara 400 m åt gången. Handlar det om att bygga explosivitet är det explosivitet som är grejen alltså 10 sekunder från noll till max. Handlar det om att öka maximalt syreupptag är det längre intervaller som gäller eller ingen intervall alls bara 90 - 95% så länge det går. Handlar det om att vänja kroppen vid mjölksyra föreslår jag tabata, alltså 30 sekunder på 100% där man inte bryr sig om att "intervallen" genomförs med fallande intensitet. Vad skall man med enminutare till? Ja man kanske tycker om att köra 45 km/h på landsväg i en minut? Ta en lite längre förning i klungan? Vad vet jag.
Nu är det få som lyssnar på min kritik, idrottare når ju så goda resultat med de metoder som används av gammal hävd. Min träningsfilosofi bygger på två antaganden, man måste antingen köra längre om man vill ha mera uthållighet eller hårdare om man vill nå en högre maxeffekt. Att dränera sig genom att köra 90% av max i en minut tio gånger gör dig rejält trött, men vad skall kroppen reparera och förstärka till nästa gång? Jag ser en liten reparatör framför mig i kroppen som bara går runt och kollar så att allt är åtdraget, släckt och stängt. Förråden fylls på men inget behöver förstärkas eller utvecklas. Det var bara mer av samma.
måndag 11 november 2013
klasshat
Det är sällan jag känner avundsjuka numera, som barn kunde jag förstås göra det, men som vuxen har jag fått det tillräckligt bra. Men sen ibland bubblar det upp. Nu senast när jag läste om en gård i norra Uppland. Det stod att den ägts av en känd adelssläkt på 1600 talet, numera utdöd, men ändå. En av släktens andra grenar lever vidare och den ledande mannen i den släkten hade publicerat ett tal han höll en gång. Det handlade om reduktionen under Karl XI. Alltså när kungen tog tillbaka land han tidigare betalat adeln med. I talet nämndes att adeln hade blivit så fattig att en lojal arkivarie till en av de drabbade adelsmännen hade svultit ihjäl hellre än att sluta hos sin arbetsgivare.
Det här reser ett par frågor. Vad var det för land kungen betalade adeln med? Jo det var skattejord där det redan fanns bönder som tidigare betalat till kungen. De blev i många fall avhysta från jorden för att adelsmannen skulle kunna bygga sig ett säteri, som var skattebefriat. På utmarkerna skapade de adliga torp där torparna fick halvsvälta medan de bästa jordarna togs över av sätesgården. Kungen brydde sig naturligtvis inte ett ruttet lingon om bönderna när han tog tillbaka marken till sig. Adeln behöll i regel sin sätesgård med skattefrihet medan de förlorade all jorden med bönder tillbaka till kronan. Då blev det förstås rätt knapert för adeln, så knapert tydligen att man lät den lojala personalen svälta ihjäl. Ännu har jag inte hört om högadel som svultit ihjäl i Sverige.
När jag då ser hur väl det gått och går för dessa människor än idag, då kan jag känna ett styng av avund. Kanske är avund fel ord även om känslan är den samma. Klasshat passar bättre. När man idag tvåhundra år efter att privilegiesamhället formellt skrotades fortfarande kan finna människor som hyser de värderingarna. Ja till och med försvarar dessa värderingar. På de gamla kartorna från 1640 talet kan man tydligt se hur tätt dikena var grävda. Bönder som slitit för att få mat på bordet. En dag får bönderna veta att de får lov att flytta sitt hus och att den bästa marken de hade i söderläge är bortskänkt till en adelsman. "Du får flytta till norråkern och dessutom skall du göra dagsverken på det nya säteriet."
Jag dömer inte dåtidens människor efter dagens måttstock, de visste inget annat. Men när någon med adliga släktingar idag begråter detta som en stor orättvisa, då tar jag mig rätten att känna ett klasshat.
Det här reser ett par frågor. Vad var det för land kungen betalade adeln med? Jo det var skattejord där det redan fanns bönder som tidigare betalat till kungen. De blev i många fall avhysta från jorden för att adelsmannen skulle kunna bygga sig ett säteri, som var skattebefriat. På utmarkerna skapade de adliga torp där torparna fick halvsvälta medan de bästa jordarna togs över av sätesgården. Kungen brydde sig naturligtvis inte ett ruttet lingon om bönderna när han tog tillbaka marken till sig. Adeln behöll i regel sin sätesgård med skattefrihet medan de förlorade all jorden med bönder tillbaka till kronan. Då blev det förstås rätt knapert för adeln, så knapert tydligen att man lät den lojala personalen svälta ihjäl. Ännu har jag inte hört om högadel som svultit ihjäl i Sverige.
När jag då ser hur väl det gått och går för dessa människor än idag, då kan jag känna ett styng av avund. Kanske är avund fel ord även om känslan är den samma. Klasshat passar bättre. När man idag tvåhundra år efter att privilegiesamhället formellt skrotades fortfarande kan finna människor som hyser de värderingarna. Ja till och med försvarar dessa värderingar. På de gamla kartorna från 1640 talet kan man tydligt se hur tätt dikena var grävda. Bönder som slitit för att få mat på bordet. En dag får bönderna veta att de får lov att flytta sitt hus och att den bästa marken de hade i söderläge är bortskänkt till en adelsman. "Du får flytta till norråkern och dessutom skall du göra dagsverken på det nya säteriet."
Jag dömer inte dåtidens människor efter dagens måttstock, de visste inget annat. Men när någon med adliga släktingar idag begråter detta som en stor orättvisa, då tar jag mig rätten att känna ett klasshat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)