onsdag 30 oktober 2013

Några ord om Hemingway

Läste Farväl till vapnen när jag var arton, Den gamle och havet i vintras, Och solen har sin gång i somras och nu Att ha och att inte ha.  Läste väl också novellen Snön på Kilimanjaro under tonåren. Det är min samlade läserfarenhet av Hemingway. Det finns förstås en massa bottnar och lager av förståelse jag inte greppat, men det som slår mig är två saker.

För det första, Hemingway känns så oerhört modern, Och solen har sin gång känns nästan samtida. Detta drönarliv, dessa självförverkligade amerikaner och britter på jakt efter det äkta. Vad är det för skillnad på en amerikansk tjurfäktnings aficionado 1925 och en hipster 2007? Knappast någon. Hade du sagt att du skulle frilansa åt en tidning, åka till baskien för att flugfiska, supa och föraktfullt avfärda alla ickeautentiska turistande landsmän , då hade du knappast varit unik idag. Jag tror att Hemingway förstod det redan då, sökande efter kickar i ett rätt kravlöst liv har inget med äkthet att göra. Han accepterade sitt outsiderskap, men drömde om det äkta. Sen hade han tydligen vissa sidor som var mer äkta än andra, han var bra på att slåss. Själv kallade han det att boxas, men i en ring hade han blivit diskad. En världsberömd författare kan inte smälta in med de lokala fiskarna, det är helt kört. Det förstod Hemingway, men - och här är poängen, det är djupt romantiskt att drömma om det, och det finns inget mer manligt än att vara en drömmare.

För det andra skriver han kantigt, ja nästan pinsamt om kvinnor. Inte nedlåtande, men helt enkelt barnsligt. Han hade ju inget riktigt lyckat äktenskap även om tre av hans fyra äktenskap varade rätt länge. Den romantiska stilen återkommer, om han var en riktig skitstövel tror jag inte han hade kunnat skriva så, oskuldsfullt.

Hemingway var en nörd, han snöade in på olika saker som intresserade honom. Sammantaget är det alltså något väldigt typiskt manligt medelklassigt över hans person och skrivande. Den så omtalade isbergstekniken kan ju mycket väl vara ett resultat av hans bristande förmåga att skriva om känslor, för det klart att han måste haft en massa känslor som han helt enkelt inte kunde fästa på papper. Det man inte kan tala om måste man tiga om, jag tror det fanns ett rätt starkt överjag som censurerade bort mycket. Sen råkade det passa rätt bra med den stil han så gärna odlade.

lördag 26 oktober 2013

Framtidens bilar

Det här kommer inte att handla om vätgasbilar, flygande svävare eller annat sci fi utan om hur en realistisk utveckling av bilen bör se ut i närtid, de bilar som presenteras om sex sju år.

Energieffektivitet hos fordonet

  1.  Ju tyngre en bil är desto mer energi kommer den att förbruka, att tillverka och att underhålla.  Det finns alltså goda skäl till att hålla nere fordonets vikt. För att hålla ned vikten behöver man minska storleken på fordonet.
  2. För att minska bränsleförbrukningen behöver luftmotståndet minskas, för att göra det krävs smalare och lägre fordon. Längden spelar mindre roll, tvärtom kan ett längre fordon med samma frontarea ha lägre luftmotstånd än ett kortare.
  3. Ju fortare en bil körs, desto mer bränsle/energi förbrukar den. Framtidens trafik behöver alltså vara långsammare än idag.
  4. Elbilar och hybrider är utmärkt, MEN bara under förutsättning att de följer punkt 1,2,3 annars utnyttjar de bara en liten del av sin besparingspotential.
  5. Tekniken i motorer och drivlina skall anpassas till behoven inte till drömmar eller lek. Idag har de flesta bilar för hög effekt.


Vad ska tillverkarna göra?

  1.  Bygg smalare, lägre och lättare bilar, krocksäkerhet är inte viktigare än miljön. Krocksäkerhet är också en fråga om hastighet och de andra fordonens storlek. På sikt kommer bägge att minska och man kan uppnå god säkerhet trots mindre säkra bilar än idag. Det finns också lätt och smart teknik idag för att öka säkerheten såsom antisladd och avståndsradar. Den yttre trafikmiljön finns det också stora möjligheter att förbättra som vi gjort i Sverige. 
  2. Bygg enklare och komfortablare bilar. Idag används mycket av utrymmet till säkerhet, långa deformationszoner och stora avstånd mellan personer i bilen och utsidan. Idag vet vi mycket om säkerhet, det går att bygga annorlunda. Om man bygger för en toppfart på 150 km/h kan man använda komfortablare däck, mjukare fjädring och väghållningen behöver inte vara lika avancerad och dyr. Underhållet minskar, reservdelarna blir billigare och bilägandet blir billigare. Bara för att man bygger enklare behöver det inte bli dåligt. Plåt är tungt, ljuddämpning är lätt. 
  3. Bensin och dieselmotorer är billiga att tillverka, ur ett tekniskt perspektiv är det riktig low tech. Kvaliteterna som används är låga. Hur vore det om man höjde ribban ett par snäpp? Byggde enklare motorer med högre kvalitet? Växellådor med fler växlar och elektronisk koppling är också önskvärt. Med den elektronik för motorstyrning som finns går det att spara mycket mer energi. 

Hur ser en bra bil ut 2020?

Tänk er en familjekombi i mellanklassen som t ex Volvo V50 Drive. Gör den 10 -15 cm smalare. Det går eftersom växelspaken mellan stolarna är onödig. Den drivs av en trecylindrig diesel på 75 hästkrafter och 1 liters slagvolym med 200 nm vridmoment. Det gör att motorutrymmet kan göras mindre, smalare och kortare. Bilen väger drygt 1000 kg har hjul i dimensionen 175/82R14. Den är framhjulsdriven, har AC och men inget servo. Vattenpumpen är elektrisk liksom oljepump och dieselpump. Åtta växlar och elektroniskt styrd koppling. Sensorsystemet och farthållaren gör att man enkelt kan ligga i 90 km/h på motorvägen med en förbrukning på 0,27 äkta liter per mil. Utrymmena är optimerade för människorna inuti, ingen gigantisk instrumentbräda. Bromsskivorna är inte ventilerade, det behövs inte vare sig effektmässigt eller för hastigheten. Avgassystemet har inga dubbla utblås eller fräna slutrör. Stereon har inte elva högtalare, däremot finns hörlursuttag. 

Vad hindrar utvecklingen?

För det första behöver tillverkarna ett tydligt regelverk där låg vikt och låg effekt möjliggör bättre vinstmarginaler. Idag lönar det sig att sälja på lull lull och stora motorer till köparen. Skattesystemet måste ha en högre progressivitet, ju tyngre och större bil och motor desto högre avgift. Ju större däck desto högre miljöavgift. Bränslepriserna är idag alldeles för låga för att kunna driva den utveckling vi behöver. I Sverige avgörs mycket av bilmarknaden av tjänstebilsreglerna. Dessa måste tydligt favorisera lättare och motorsvagare alternativ. 

Slutligen

Förbjud dubbdäck i Sverige. De behövs ibland, så mycket är helt klart, men det finns få saker som slår lägre fart för ökad säkerhet. Med moderna dubbfria däck, antisladd och lättare motorsvagare fordon kommer vi att ha en säker trafik ändå. Bilismen visar tydligt på demokratins brister, girighet vinner över klokskap. Hur många hundra miljarder har vi inte plöjt ned i vårt vägnät istället för att påverka bilarna och trafiken? Hur länge har vi inte underlättat för större tjänstebilar? Slutligen måste vi bryta med den trista machoattityd som ofta, men numera långt från alltid, accepteras i bilsammanhang. 







tisdag 22 oktober 2013

Generation Beige

Jag har tidigare talat om den hopplösa generationen födda mitten av 1950 talet till mitten av 60 talet. Nu är det tid att tala om den beigea generationen, de födda i mitten av 70 - talet och framåt till mitten/slutet av 80 - talet.

Vad kännetecknar den beigea generationen?


Framförallt att de har kommit i kläm mellan två generationer, att de lever utan att vare sig ha särskilt mycket egen erfarenhet av DDR Sverige (som Filip och Fredrik skulle sagt) eller är infödingar i det digitala samhället. De tror att de minns hur det var och de tycker att de tillhör den nya generationen kids med uppkoppling 24/7. I själva verket är de varken eller. De är riktningslösa. I sin jakt på mening och riktning söker de ständigt efter det autentiska, det äkta uttrycket, det man kan hålla fast vid. De är födda med besvikelsen att få höra att allt är möjligt, för att sedan upptäcka att det är det inte. Vi lite äldre visste nånstans innerst inne att det inte är det, från början. Det de inte förstår är att allt har ett pris, för de är inte beredda att betala, plikta eller offra. De vill inte anta EN identitet, de vill inte anta fasta principer annat än politisk korrekthet - för då blir det konflikt med andra och de vill absolut inte ta på sig en auktoritär roll. Allt detta är på många sätt bra! Här har vi äntligen människor med en hyfsad värdegrund.

Sen finns det ju förstås en grupp människor som i sitt sökande gått i rakt motsatt riktning, det är inte en tillfällighet att Sverigedemokraternas ledargarnityr tillhör den beigea generationen. De söker identitet, men de går vilse, de tror vilsenheten beror på att någon förstört för dem. Deras svaghet blir förakt och grymhet..

För gen. beige är allt ytligt. Fram tills nyligen trodde jag att surdegsbakande och retrovurmande hade en i grunden ytlig betydelse för dem, en kul grej, en modenyck, som windsurfing på 80 talet. Men för dessa människor har detta i grunden en viktig roll i deras identitet. När en ytlig företeelse ges en djup betydelse, är det ytligt på riktigt, då är det sorgligt.

När de gav sig ut i världen var den redan antingen för farlig eller för tillrättalagd, det fanns inget mittemellan. Att vara backpacker med ständig uppkoppling hem och laddad mobiltelefon är inte samma sak som att lägga sina sista ören i en telefonautomat  och hoppas att nån svarar.

Har det inte alltid varit så då?

Människor har alltid drömt sig bort, ringaktat ungdomen och hyllat gamla ideal. De yngre får ständigt höra att de inte duger. Till den beigea generationens försvar skall sägas att nästa generation har ännu sämre skolgång. Är ännu fetare och är ännu mer bortskämd med vuxna som curlar dem. De har också haft en hel del otur, den djupa 90 talskrisen drabbade dem hårt i skolan. Arbetslivet förändrades också, kraven höjdes snabbt, samtidigt blev högskola och arbetsförmedling väldigt mycket mera anpassade till dem. Men när de väl kom ut på bostadsmarknaden var det dyrt och vuxenlivet lät dröja på sig. När jag jobbade i skolan såg jag tydligt alla fördelar med den beigea generationen. De var snällare mot varandra, tolerantare,  förhållandet mellan killar och tjejer var mindre spänt än under min uppväxt och de hade en närmre relation till många vuxna än vad vi hade under min skoltid.

Det jag kan sakna när jag umgås med generation beige är att de trots sin ålder, de börjar ju faktiskt bli medelålders, fortfarande saknar "Det", tyngd, auktoritet, självförtroende och den livserfarenhet som man faktiskt kan förvänta. En 37 - åring kan mycket väl fortfarande vara singel, spela TV spel och göra saker man borde vara trött på efter femton år av samma sak. Men icke. En typisk beige kommentar till detta är "man skall göra det man vill, hon/han kanske inte lyckats träffa nån, man behöver inte..." Hela tiden urskuldande och förstående, så snällt och så TRÅKIGT!








torsdag 17 oktober 2013

Läget i bilfrågan

Igår bytte jag till vinterdäck på Saaben och Cittran. Saabens däck är från hösten 2010 och cittrans från hösten 2012, Nokian Hakkapeliita 5 på bägge. Fyrkantdubb och bearclaw teknologi ger ett säkert fäste. Idag är de uppe i Hakka 8 men då hoppade de över Hakka 6 som inte finns. Nästa år kan vi köra på sommardäcken till Saaben men däremot vill jag byta på cittran. De är från 2006 och väldigt enkla och hårda puckar från Fulda. Made in slovenien. Inget ont i det, men det är definitivt inget premiumdäck.

Saaben tog sig inte igenom besiktningen på grund av att avgassystemet hade ett så stort hål att de inte kunde mäta CO halten korrekt. Detta inträffade senast 2009 med mer dramatik då systemet brakade ned i handen på besiktningsmannen. Tid för byte är bokat, 5 800 kr. Man skulle kunna byta bara sista burken igen, men jag tror att resten av systemet börjar tacka för sig också. Sist bytte jag bara slutburken.

Sen så är det detta med att bilen gått närmare 27 000 mil, är 14 år gammal och har en grön passagerardörr. Bilen funkar hur bra som helst men det börjar kännas som vi skulle kunna ha en nyare bil än så utan att behöva ursäkta oss. Trots allt pendlar jag tusen mil om året i cittran som är 20 år gammal. Vi siktar på att hitta nått nästa år.

Vad skall man då köpa?


Bilar handlar om många saker, framförallt är det en identitets och känslosak.
Här är min lista över kriterier.

1. Den ska vara en 2000 tals konstruktion, inte äldre än 2008 alltså.
2. Det ska vara en tillräckligt stor bil, vi är inga korta människor, även baksätet behöver vara stort nog.
3. Den ska ha minst 120 dieselhästar eller 140 bensinhästkrafter
4. Den ska vara manuellt växlad för låg bränsleförbrukning
5. Den ska vara tvåhjulsdriven
6. Den skall ha drag
7. Den får kosta max 60 000 kr
8. Den får ha gått max 15 000 mil
9. Ingen SUV, ingen minimini buss - tänk Citroen Picasso, Toyota Verso

Några bilar som är tänkbara - kanske i rangordning...


A/ Volvo V70 II kostar i år från ca 85 000 kr, kan komma ner tillräckligt i pris hösten 2014.
B/ Citroen C5 III kostar faktiskt lite mer än Volvon men rasar snabbare i pris, kom 2009.
C/ Peugeot 407, kom 2004, tveksam till kvaliteten, snygg, billig, kanske för gammal konstruktion?
D/ Ford Mondeo gen IV, kom 2008, stor, bättre än tidigare fordar. Rasar snabbt i pris, billig redan nu.
E/ Skoda Superb, för dyr, kan fås för 120 tusen, tror inte på detta, stor nog.
F/ Opel Insignia, ligger väl högt ännu, ca 110 tusen, blir för dyr tror jag.

Sen har vi de bilar jag känner fördomar emot

G/ Toyota Avensis förra generationen antagligen en svinbra bil, meeeen - könlös, lite dyrare, för gammal?
H/ Honda Accord ligger på 90 - 95 tusen just nu, inte könlös, snygg eller ful i bakändan?
I/ Mazda 6, 85 -90 tusen, gillar formen, är den stor nog? Snygg, måste provköras.
J/ Hyundai -enda stora bilen är Santa Fe som faller på punkt 9
K/ Nissan - gör inga större bilar än Qashgai som faller på punkt 9 
L/ Mitsubushi - samma som med Nissan och Hyundai, synd, gillade Galant på 90 - talet.

Bilarna som kanske är ett alternativ men som jag ändå inte tror på

M/ Volswagen Passat, borde kanske stå på A - listan men jag känner inte för den bilen, har aldrig gillat Volkswagen utan boxermotor, sorry!
N/ BMW 5 serie - för dyr, på tok för dyr, bakhjulsdrift? Ja på bana och som lekbil, men trafiken är ingen lekstuga. Imageproblem, antingen vill man leka BMW eller så vill man det inte, jag vill det nog inte. 
O/Mercedes E klass - för dyr, bakhjulsdrift och tokdyra reservdelar samtidigt som kvaliteten faktiskt inte är högre än på andra premiebilar. Största fördelen - storleken, innerutrymmena, komforten. 
P/ Subaru - borde möjligen stå på A - listan, men de är permanent fyrhjulsdrivna allihop!
Q/ Audi - har ingen relation till den svala tysken, för dyr. A6 Ligger på 100 tusen nu, kommer knappast ner till 60 om ett år. Gör ju riktigt bra bilar, men trots allt är det nog fyrhjulsdriften som är grejen med Audi. Och det vill jag inte ha. Ogillar starkt Audi Q7. 
R/ Renault Laguna III en kompromiss på många punkter, lite för liten, lite för dålig kvalitet, inte sportig, inte komfort, billig? Ja, vill ha begär - nej. Borde prova den? Antagligen 
S/ Fiat - har ingen känsla för den bilen, gör de ens en stor kombi?
T/ Lancia - är amerikanska Chrysler under skalet, inga riktiga italienare längre, då kan man skippa det.

Sen finns det andra bilar också, Volvo S80 II, är det en 00 talsbil? Nej menar jag. Gillar den ändå, dyr, stor.

De helt otänkbara

KIA, Chevrolet uteslutet
Alfa Romeo - gillar jag mycket, men inte stor nog eller familjevänlig, känns inte driftssäker.

Så vad säger kristallkulan? Vänta till 2015 eller köpa en 06-07:a och kompromissa med punkt ett?

måndag 14 oktober 2013

Vikten av att inte planera så mycket

Ibland borde man ha en plan, t ex blir semesterresor roligare om man vet lite mer och inte råkar vara i en museistad på måndag när det är stängt.
I andra fall kan planering vara en hjälp för att slippa slentrian, tänk matlagning. Det blir en mer varierad kost med lite planering. Sen finns det vissa saker som inte gagnas av alltför noggrant planerande, dit hör konditionsträning.

Det finns flera skäl till det. För det första måste man inte träna, kroppen kommer inte dö av bristsjukdomar, du kommer inte heller att bli fet eller smal. Det beror på vad du äter. Det går också utmärkt att aldrig någonsin ställa upp i ett lopp och ändå röra på sig, träna eller vad man nu väljer att kalla det.

För det andra fortsätter man helst med lustfyllda saker. Det är inte lätt att planera "roligt" tre, fyra, fem, sex, sju(?) gånger i veckan. Antingen tar man så mycket tid man kan eller vill till träning eller så gör man det inte. Antingen tränar man något man tycker är roligt eller så gör man det inte.

Ett tredje skäl till att inte planera är att planen sällan behövs för att nå målet. Skall man springa en marathon vet man att man har 42 km framför sig. Då är det enkelt, man behöver lära sig springa väldigt långt och länge. Samma sak med det mesta.

Är det viktigt att prestera?

Men så kommer detta med prestationen in. Många tycker det är viktigt att sätta en bra tid, att man bräcker mallgrodan på ekonomiavdelningen. Då behövs de bästa förutsättningar i form av material och träningsförberedelser.

I konditionsträningen ligger mycket av medelklassens kännetecken, kontroll och självbehärskning. Man skall ha ett mål, för att nå målet skall bit läggas till bit under lång tid. Veckorna skall planeras och kroppen skall tuktas. Logistiken kring utrustning och boende skall planeras. På en given dag och tid skall man bevisa för andra och sig själv. Du väljer i vilken ordning. Att man minsann har självkontroll, karaktär och förmåga att skjuta på stundens ingivelser för att nå ett högre mål.

Låt oss då lyfta blicken och se oss omkring. När vi åker slalom, har vi tränat slalom tre gånger i veckan innan? När vi bowlar, har vi tränat bowling innan? När vi åker go cart, har vi tränat go cart innan? I de flesta fall gör vi detta för att det är kul, det räcker. De som tävlar de tävlar. Vi bryr oss inte. Vi är där för att ha kul. Varför är det så svårt att ha samma attityd till konditionsidrotter? Man behöver inte skida, cykla eller springa fort. Ingen hånskrattar åt den som kör i diket på folkracebanan under kick off:en. Ingen dömer ut någon för att hen inte vågar hoppa från tian. Listan över vår tolerans är väldigt lång. Men när det gäller konditionssport är det alltid viktigt att vara bättre än nån annan. Och för att bli det krävs en plan.

Först skall man utföra grundträning, länge länge, många timmar. Då sätter man in på "banken" sen skall man skärpa formen till en formtopp precis lagom till loppet, då tar man ut träningskapitalet. Därefter bedöms man efter sin prestation vid kaffeautomaten på jobbet. Varför är detta viktigt? Ännu sorgligare är det om man bedömer sin egen persons värde efter sin prestation.

Träningsplanen i ett större sammanhang

Jag har tidigare berört 70/20 intervallen. Det är ett typiskt exempel på vad träningsplaner är, ett disciplineringsverktyg. Man mäter och fyller i staplar, för bok över sin egen förträfflighet. Man jämför sig med andra fastän det är meningslöst. Människor har så olika förutsättningar. Har du nån gång trillat i en offentlig miljö? Någon kommer fram till dig och frågar hur det gick? Du är redan uppe på benen och skakar av dig smärtan. "Det gick bra" svarar man fast det inte gick bra. Ute på savannen måste djurens barn snabbt lära sig stå upp och följa flocken. På samma sätt är det med prestationsträning. Man signalerar att man inte tillhör de svaga djuren, de som rovdjuren tar först. Ironman - det ser bra ut på CV:et.

torsdag 10 oktober 2013

Mot vintervila

Grillen är inne, landsvägscykeln står i källaren, utemöblerna är intagna, gräset är klippt för sista gången i år och löven lägger sig i allt tjockare lager på backen. De sista grönsakerna är upptagna och jorden har fått ett par säckar gödsel och väntar på våren under markduken. På Blomsterlandet hittade jag två havtornsbuskar, Romeo och Julia som jag planterade på södersidan. Hösten är billigaste tiden för inköp, 75% rabatt på allt. Har lärt mig det nu, den dyra vägen. De kazakiska minitulpanerna jag fick av mina föräldrar har jag planterat på södersidan. De trivs bland stenar i soligt läge. Några stenar finns inte men soligt blir det.

Garaget


Nästa projekt är att få till ytterligare en arbetsyta i garaget. Ovanpå källarnedgången hade tidigare ägaren byggt en förvaringshylla med två plan. Det övre planet är borttaget och kvar blir en bra yta för avställning och lättare arbeten, typ målning. Ovanpå de väggfasta förvaringsskåpen kommer det bli ytterligare en avställningsyta. Hyllplanen från den hemsnickrade hyllan i varmförrådet kommer väl till pass. Lite för gedigna men det är inget problem. Alternativet masonit eller plyfa är inte lika snyggt. Långsidan med yttervägg skall få glasfiberväv och bli skidvägg. Just nu finns det en hög rivningsvirke som skall bli ved. Den veden behöver sågas, till det behövs en sågbock. Veden skall staplas i garaget inte i källaren, till det behövs ett mindre vedställ.  Garaget är rent och snyggt, den nya grovdammsugaren är kanon. På längre sikt skall alla ytskikt snyggas till, porten bytas, dörren mot baksidan bytas och elelementet monteras upp liksom ett 400 V uttag för kompressor och svets.

Varmförrådet

Tidigare i år tog jag bort den uppreglade träväggen mot yttervägg, den här veckan tog jag bort de väggfasta hyllplanen på motsatta sidan. Alla väggarna spacklas och målas. Egentligen skall det vara silikatfärg, men förre ägaren har målat med nån slags akrylfärg. Man kan inte måla över den med silikatfärg så det får bli akryl igen. Det andas inte lika bra men å andra sidan är huset dränerat nu så det är inte lika högt ångtryck. Väggarna blir vita, såklart, hyllan blir vit och ett par garderober skall in liksom en klädhängare för ridkläder och träningskläder. Den klädhängare som tidigare satt i hallen skruvar jag upp i förrådet, blir perfekt. Dörren ut mot garaget är en tunn sak, det skulle behöva sitta en riktigt varm ytterdörr där både för energieffektivitet och för säkerhet. 

Träning


Min nya pulsklocka en Polar RC3  med GPS är väldigt bra. På tio träningspass med den har GPS:en betett sig konstigt vid bara två tillfällen och då under en kort del av passet. T ex fått fnatt och registrerat 240 km/h. 
Sedan synkas träningsdata med polars webtjänst. Det bästa med den webtjänsten är att den beräknar återhämtningstid och träningsbelastning baserat på aktivitetsnivå och ålder. Jag tycker den vet minst lika bra som jag hur min kropp svarar. Med alla måsten runt sig är det lätt att träna när man har tid snarare än när det behövs. I år har jag tränat mer än på många år men ändå hållit mig frisk, tror det beror mycket på att jag sänkt intensiteten på längre pass. Har jag blivit långsammare? Nej inte så att jag märker av det. En annan bra sak är cykelbelysningen från Bikeray, den möjliggör träning i kolmörker. Tidigare år har det ofta varit problem att få till uteträning över timman en vardagskväll den mörka årstiden om det inte funnits snö för skidåkning. Löpning sliter mycket på kroppen. Nu är jag full av tillförsikt, får vi en snövinter igen kanske jag kan permanenta mig på nuvarande nivå. Vågar man drömma om 250h 2014? Nej, vågar inte det, inte än.

tisdag 1 oktober 2013

Äntligen läsro

Besöket på bokmässan i Göteborg gav mycket energi. Huset har fått nytt tak, det gamla var dåligt, nu har de bytt rubbet inklusive en del råspont och bitar av takstolarna. Nu återstår att få väck plastfärgen från takstolarna, måla klart fönstren och takkupan samt vissa plåtdetaljer. Det är inte kris med något av detta. Det kan få dröja till nästa år. Kylan och vätan minskar träningstiden även om det har gått över förväntan i september. Allt sammantaget, det känns lustfyllt att läsa igen.

På nattduksbordet



Front Schwein av Günter K Koschorrek köpte den för 25 kr på bokmässan. En dagbok från östfronten 1942 – 45.  Läste ut den i helgen. Inga nyheter men med tanke på vittnesdiskussionen kring andra världskriget är det intressant att försöka läsa mellan raderna. Vad som slår mig är frånvaron av alla de frågor man vanligtvis brukar tala om när man talar om andra världskriget och östfronten. Författaren vitmålar inte situationen eller handlingarna men de är begränsade till våldet vid fronten. Vid endast fyra tillfällen nämner han våld mot civila. Av de tillfällena är det oftast ryssarnas våld han berör plus en rätt harmlös tjyvnadshistoria och en våldtäktshistoria. I det senare fallet får den skyldiga tysken sitt straff ändå. Det är helt enkelt otänkbart att idag skriva om andra världskriget utan att beröra de här frågorna, framförallt i Tyskland. Boken kom ut i Tyskland 1998, med tanke på debatten kring serien Krigets Unga Hjärtan som visades på svensk TV i år märks det att mycket hänt på femton år. Boken ”Soldater” av Harald Weltzer som tar upp avlyssnade samtal mellan tyska krigsfångar vittnar om att det fanns många grymma sidor av kriget som var så självklara att man aldrig ens dokumenterade dem, såsom våld mot civila. Det hamnade inte i förbandens krigsdagböcker lika lite som att maten dröjde eller att lastbilen punkterade fyra gånger. 


Arkadij Babtjenko, mest känd för sin fantastiska bok om kriget i Tjetjenien, Krigets färger, har också gjort en reportagebok från kriget i Georgien 2008. Jag hittade den på bibliotekets makulatur för 10 kr. Vissa av bilderna är så grymma att jag inte kan titta på dem, texten är naturligtvis lysande. 

Med avbrott för de två ovanstående böckerna läser jag Henrik Tikkanens självbiografiska svit Brändövägen 8. Gillar hans lakoniska och dräpande formuleringskonst även om det kan bli för mycket ibland. Jörn Donner berättade på Bokmässan om sin icke självbiografiska självbiografi Mammuten. Den ligger på min lista över kommande läsning liksom Johan Wredes nya bok Tikkanens Blick. Även Kjell Westös nya Hägring 38 lät intressant, i vart fall när han talade om den. Sen har vi Henrik Arnstads bok Älskade fascism, kan också vara tankeväckande.