måndag 11 november 2013

klasshat

Det är sällan jag känner avundsjuka numera, som barn kunde jag förstås göra det, men som vuxen har jag fått det tillräckligt bra. Men sen ibland bubblar det upp. Nu senast när jag läste om en gård i norra Uppland. Det stod att den ägts av en känd adelssläkt på 1600 talet, numera utdöd, men ändå. En av släktens andra grenar lever vidare och den ledande mannen i den släkten hade publicerat ett tal han höll en gång. Det handlade om reduktionen under Karl XI. Alltså när kungen tog tillbaka land han tidigare betalat adeln med. I talet nämndes att adeln hade blivit så fattig att en lojal arkivarie till en av de drabbade adelsmännen hade svultit ihjäl hellre än att sluta hos sin arbetsgivare.

Det här reser ett par frågor. Vad var det för land kungen betalade adeln med? Jo det var skattejord där det redan fanns bönder som tidigare betalat till kungen. De blev i många fall avhysta från jorden för att adelsmannen skulle kunna bygga sig ett säteri, som var skattebefriat. På utmarkerna skapade de adliga torp där torparna fick halvsvälta medan de bästa jordarna togs över av sätesgården. Kungen brydde sig naturligtvis inte ett ruttet lingon om bönderna när han tog tillbaka marken till sig. Adeln behöll i regel sin sätesgård med skattefrihet medan de förlorade all jorden med bönder tillbaka till kronan. Då blev det förstås rätt knapert för adeln, så knapert tydligen att man lät den lojala personalen svälta ihjäl. Ännu har jag inte hört om högadel som svultit ihjäl i Sverige.

När jag då ser hur väl det gått och går för dessa människor än idag, då kan jag känna ett styng av avund. Kanske är avund fel ord även om känslan är den samma. Klasshat passar bättre. När man idag tvåhundra år efter att privilegiesamhället formellt skrotades fortfarande kan finna människor som hyser de värderingarna. Ja till och med försvarar dessa värderingar. På de gamla kartorna från 1640 talet kan man tydligt se hur tätt dikena var grävda. Bönder som slitit för att få mat på bordet. En dag får bönderna veta att de får lov att flytta sitt hus och att den bästa marken de hade i söderläge är bortskänkt till en adelsman. "Du får flytta till norråkern och dessutom skall du göra dagsverken på det nya säteriet."

Jag dömer inte dåtidens människor efter dagens måttstock, de visste inget annat. Men när någon med adliga släktingar idag begråter detta som en stor orättvisa, då tar jag mig rätten att känna ett klasshat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar