torsdag 30 januari 2014

Bland suptallar och rövargrottor

Den här veckan har jag lagt en del tid på att planera för våren och sommarens cykeläventyr XY500. Jag har tidigare skrivit om det här. Nu har de flesta kartor kommit på plats och själva planeringen av en roadbook för de längre distanserna 250 och 500 km är påbörjad. Vad bör man se? Vilka vägar är värda att cyklas? Vad finns det att titta på som är lite udda och värt att berätta om efteråt? Här har jag haft god hjälp av Riksantikvarieämbetets fornsök och länsmuseernas material. Det finns också hembygdsforskare som publicerat material på webben från sina studiecirklar.

Staben
Den stora kartan är i 1:250 000 och passar för översiktlig planering, men den är inte till någon hjälp vid vägval. Ovanpå kartan ligger ett oleat av smörpapper där tänkt färdväg är inritad. De gröna terrängkartorna i 1:50 000 är nödvändiga för att hitta rätt bland skogsbilsvägar. Det är svårt att hitta farbara vägar som inte är asfalterade. Oftast är skogsbilvägarna privat finansierade och när skogsfastigheten tar slut tar också vägen slut. På andra sidan gamla sockengränsen nån kilometer bort genom skogen har den andra fastighetsägaren dragit sin brukningsväg men de möts inte. Man skulle kunna kalla detta ett väldigt okänt logistiskt bekymmer. På den tiden man inte slutavverkade/kalhögg hela områden fanns i regel ingen väg alls. Sen när timmerbilarna kom då såg man till sitt och bilen skulle ändå bara dit var 80:e år. Kanske kommer man i framtiden att plocka färre träd åt gången som sedan hämtas från flera avlägg med samma bil. Då kommer man värdesätta att slippa köra två mil i onödan när det bara är 1 km egentligen.

Suptallar och rövargrottor

För hundra år sen när man fortfarande åkte häst och vagn, då var vägen smal och man färdades långsamt. Folk hade inga kartor men de visste var de var ändå, ofta för att man passerade naturföremål och platser som var enkla att känna igen. Ett sånt exempel var suptallarna. En suptall var en tall som var ovanligt vuxen, kanske sned, med tvinnade stammar och med lustiga rötter. Den stod vid vägen och när man kommit dit visste man var man var. Kanske stannade man och drack en sup. För en cyklist är det ett utmärkt tillfälle att stanna och sträcka på benen, ta en slurk ur vattenflaskan och sitta ned en stund. Därför letar jag efter suptallar i X och Y län. 

Grottor är rätt ovanliga, men de har det gemensamt att de oftast är kända för att någon rövare eller annan eftersökt person sägs ha bott där en tid. Till berättelserna hör också att länsman eller knektarna vid något tillfälle letat efter rövaren som naturligtvis hjälptes av sin snälla hustru med mat eller fick varningssignaler från någon som inte heller gillade överheten. Det finns alltså en viss folklig romantik kring dessa grottor. Därför letar jag efter grottor att stanna vid. De ligger också ofta på en bergknalle varifrån det kan vara fin utsikt.

På stabsbordet ligger min gamla armékompass, på den finns en skala att ta ut koordinater på 1:50 000 kartor. Nu saknar jag kartan över Edsbyn och några kartor över Medelpad och Ångermanland. De kostar 90 kr styck men Y län är stort. 

onsdag 22 januari 2014

En välsignad sticksåg


För ett par månader sen slöjdade jag till en vallaprofil av en 45x120mm regel. Den blev ok men rätt klumpig. Sen påverkade Jarmo mig i K - Rautas reklam för finsk vinterrea. Jag slog till på en sticksåg, en bra sticksåg alltså. I fin låda, av välkänt märke. Med den kunde jag såga ut hål i profilen och få fram en lättare design. Första hålet blev rätt grovt men det andra blev bättre. Med en spånhyvel och en del filande blev det tillräckligt bra. Klämman till skidan tillverkade jag av björk taget ur min vedsäck. Skruven och vingmuttern fanns i min skruvlåda. En lärdom är att reglar är tillverkade av gran, men gran är inget vidare slöjdmaterial. Det är lättarbetat men träet är för poröst, ändå valde jag så täta årsringar som möjligt.Jag minns min slöjdlärare, han var alltid så noga med att välja rätt träslag, rätt bräda och att träet var torrt. Nu börjar jag förstå vad han pratade om.


Spånhyvel
Sticksågen 1100:- på K-Rautas finska vinterrea, spånhyvel 59:- på Jula. 59 kr för ett såpass avancerat verktyg, det är faktiskt för billigt även om det är tillverkat i Kina.  Nu är bara problemet att det inte finns tillräckligt med snö för att åka skidor, vallabänken står outnyttjad...

På nattduksbordet


En populär bok med all rätt, frågan är hur en så ung författare lärt känna dessa män som är minst tio år äldre i verkligheten än i fiktionen.








Per Landin skriver om författarnas DDR under den allra sista tiden runt 1990. Var är  Per Landin idag? Var har korrespondenter av hans kaliber blivit av? Sorgligt nog tror jag inte det finns någon efterfrågan i media för hans kunskap.








På Bokmässan i höstas såg jag dessa två i svenska litteratursällskapets monter. Jag fotade dem och tänkte att de där skall jag läsa nån gång. Sen fanns de på folkbiblioteket i Sandviken, bägge två, en trappa ned från mitt arbetsrum. Egentligen skiter jag i både Creutz och von Fersen, däremot är berättelserna om 1700 talet i allmänhet intressanta. 

fredag 10 januari 2014

Veckorapport 01 2014

Sämst

Vi köpte årskort i Kungsberget och har åkt skidor flera gånger redan. Tyvärr lyckades jag ramla i backen och stuka knäet. Nu har det gått från kryckor till en lätt hälta på tio dagar. Jag ser verkligen fram emot att bli bra igen, 14 dar utan träning är påfrestande i synnerhet som jag hade god form i julas.

Cykel

Min vita Monark har fått ett nytt drev på bakhjulet, tidigare satt det ett 18 drev, nu satte jag dit ett 22. Utväxlingen 46x22 är rätt lätt, 21 hade varit bättre men uppför känns det bra. Biltemas hjul har Shimanofattning med tre klackar på dreven FYI. Sedan monterade jag dit ett par vita stänkskärmar som tidigare satt på en tioväxlad Crescent från slutet på 80 -talet. 37 mm däcken passar precis, antagligen är de gjorda för lite sportigare 32 mm däck eller rent av 28 mm. Det är femton år sedan jag sist hade stänkskärmar på monarken...

Finhjulet bak till mountainbiken fick nya maskinkullager. Mavic crossmax enduro har en mycket enkel konstruktion där man lätt kan byta lagren. Det är bara att knacka dit dem med en passande hylsnyckel och en hammare. Dessvärre är justeringen av lagerspänningen rätt grov vilket gör att risken för att de glappar upp eller rullar trögt är stor, nu fick justerskruven en droppe gänglåsning. Ett par av ekrarna var lösa men med den speciella plastnyckeln till Mavics raka ekrar var det enkelt att spänna dem.

Nattduksbordet

Nu har jag läst ut Generation Kill och With The Old Breed. Den första har blivit en dramadokumentär succéserie för TV och den andra en bestseller i många utgåvor. Irakkriget 2003 och USA:s krig mot Japan i Stilla Havet under andra världskriget, bägge behandlar Marinkåren. Jag har läst många krigsskildringar tidigare men bägge står ut genom sin realism för att inte säga naturalism. Ingen av dem tar nån särskild ställning till kriget på en politisk nivå. Det är krig som sådant som beskrivs, man  kan svårligen säga att det är värt att kriga. Det är 25 år mellan att böckerna kom ut, den ena är ett stycke journalistik den andra en mera biografisk beskrivning. Tidsskillnaden och perspektiven är olika, trots att Sledge var i 60 års åldern när With the Old Breed kom ut har den en slags oskuldsfull inramning. Rolling Stones journalisten Wright låter däremot cynismen komma fram. Generation Kill behandlar den nya sortens krig där styrkeförhållandena är helt assymetriska, en undflyende irakisk fiende som endast i undantagsfall lyckas döda mer än en handfull soldater. De amerikanska soldaterna räknar med att överleva, de har oddsen på sin sida. 3000 döda amerikaner på flera års krig i Irak kan jämföras med 7000 döda på tre månader på EN ö i stilla Havet. Frontsoldaterna i Stilla Havskriget räknade inte med att klara sig oskadade. De talade om miljondollar skadan som gjorde att de slapp kriget men inte blev lemlästade. Soldaterna idag är yrkessoldater medan flertalet av marinkårssoldaterna under andra världskriget var värnpliktiga. Det finns något i den här obalansen mellan de egna förlusterna och fiendens förluster som gör modern krigföring än mer oetisk. Kanske är det därför de psykologiska skadorna blivit allt värre. Allt tyder på att självmorden bland soldaterna är lika många som antalet döda i strid även för irakkriget. Efter vietnamkriget vet man att det är ca 50 000 veteraner som begått självmord alltså ungefär lika många som blev dödade i strid. Siffrorna för andra världskriget känner jag inte till, men med drygt 400 000 döda i strid torde självmorden ändå ligga på en betydligt lägre nivå. 



söndag 5 januari 2014

Vad som kunde ha varit

Ibland kan jag få försvarsabstinens, tänka att jag kanske borde ha anträtt den där yrkesofficersbanan som jag så hett åstundade innan jag ryckte in för snart 20 år sedan. Då brukar jag surfa runt på artilleriregementets hemsida och se hur det är nuförtiden. Hur kunde det ha blivit om jag tackat ja till en plats på OHS och börjat på den banan? Helt hypotetiskt, för jag har sällan känt sån lycka som på muck.

1995 - 25 augusti, jag muckar från A9 i kristinehamn, två veckor senare är jag tillbaka på OHS i Kristinehamn. Utbildningen tar två år, hösten 1997 är jag yrkesofficer och anställs som fänrik på A9. Ett år senare påbörjar jag militärhögskolans utbildning till löjtnant. Den utbildningen tar också två år. 26 år gammal är jag nybakad löjtnant, sen går det lite långsammare, kaptenskurs vid 28 och färdig kapten vid 29 år. Låt oss säga att det hade blivit så. Under den här perioden händer mycket inom artilleriet, alla regementen läggs ned, kvar blir bara Kristinehamn och Boden. Såtillvida skulle jag ju ha hyfsade chanser att få jobba kvar. 2005 läggs A9 i Kristinehamn ned, all verksamhet flyttar till Boden. Flertalet av personalen avvecklas. Skulle jag vilja flytta med till Boden? 31 år gammal, kanske med familj i Karlstad?  Nej jag tror inte det, antagligen hade jag tagit del av någon trygghetsstiftelse och pluggat någonting på universitetet. Kanske blivit lärare ändå...

Sen är det det där med om det ens hade varit kul att vara med så länge som fram till 2005. Krigsförbanden var nedlagda, brigaderna upplösta, artilleriet hade krympt till ingenting. På bilderna från artilleriregementet idag syns några stackars anställda soldater som torrövar med en rostig 8 cm granatkastare, mycket innebandy och bilder på den enda archer- pjäsen som finns. Kan jag se mig i detta? Nej. Vad var det jag gillade?  Att dundra in på en batteriplats med ett haubitskompani, fyra 15,5 cm pjäser bakom lastbilar, gruppering och koppling till B-platsnät, samtala med rek:en och få koordinaterna, trossen som fixar käk, prata med bat-staben för att förbereda olika US, skicka iväg MC ordonnansen för att kolla om ammunitionsbilen är på plats. Väntan på att få eldorder. Att få vara en del av en apparat där alla delar funkar ihop, alla gör det de skall och vi skjuter rätt. Det är en känsla i det lagarbetet som är svårslagen. Mörker, blött, rått, regn upplyst av fordonsstrålkastarna. Hinka i sig några muggar halvljummen saft inne i batteriplatsbilen innan det är dags att gå ut till pjäs och kontrollera att allt är i ordning. Jag tror att det där med att få utbilda värnpliktiga till att bli ett fungerande krigsförband också var en del av lockelsen för mig. Anställda soldater är nåt annat, äldre och med en annan slags motivation. Ibland när en klass i åk 3 var riktigt bra kunde jag känna lite grand samma sak, alla gjorde det de skulle, tog ansvar, var roliga med varandra och man vet att det här är en tid i livet som de kommer minnas med glädje.

torsdag 2 januari 2014

Cyklarna i mitt liv del 2

Quantec SL mtb 2009

Som med alla mina cyklar finns det en historia, de har utvecklats och filats på, bokstavligt talat. 2005 hörde jag talas om att det fanns något som hette Single Speed mtb (SS). Man cyklade i terräng med enväxlade cyklar. Jag gillade genast idéen, av två skäl. För det första därför att vanlig mtb var så oerhört mycket en prylsport, här kom ett avskalat alternativ med minimalistiska cyklar. För det andra därför att jag var trött på att meka cykel. Så min första mtb var en tysk taiwanram, en svart No Saint från Radsport Bornmann. Till den lånade jag ett par hjul, köpte Promax V bromsar på Biltema och beställde ett Salsa Loco styre, Stiff upper Lipp styrstam, Salsa sadelstolpe, Salsa 32 tands framdrev, Surly singleator, FSA vevparti, Conti explorerdäck, Rock shox Pilot SL gaffel och Shimano M520 pedaler på Cyclecomponents. Sadeln var en WTB från Chainreaction cycles. 

Ganska snart när jag började cykla i skogen på hösten upptäckte jag att V bromsar var skit, de tog ju inte! Jag tvingades anpassa farten efter bromsarna, inte efter terrängen. Första beslutet blev att skaffa riktiga skivbromsar. Sen hade jag ju lånat hjulen så egna hjul var också prioriterat. På tyska näthandlaren Nubuk Bikes fanns ett erbjudande om att köpa handbyggda hjul med XT nav, Mavic X139 fälgar, 32 svarta DT comp ekrar och Magura Louise Freeride bromsar 180mm fram och 160 mm bak i ett paket. Hjul och bromsar kostade 3400 kr. 

Våren 2006 cyklade jag en hel del SS mtb, i juni var det dags för första arrangemanget i I2 skogen. Det funkade riktigt bra med de nya hjulen och skivbromsarna bet något helt fantastiskt bra. Däremot lyckades jag vurpa ett antal gånger det året, flera gånger flög jag över styret. Oftast gick det bra, men en gång blev det face plant och uppskrapad läpp och haka. Jag misstänkte att gaffeln fjädrade ihop för mycket och att jag alltför lätt fick framvikt och tippade över. 

Snålheten vann över visheten och jag behöll Rockshox Pilot SL gaffeln tills dess den glappade så mycket att det blev dags att byta innerbenslagren. Då fick jag nog, istället köpte jag en stel Salsa 29" gaffel. Det gjorde en enorm skillnad, en helt annan trygghet, har inte flugit över styret en enda gång sedan dess.

I december 2008 började jag höra ett tickande ljud. Det tog ett par cykelturer innan jag kunde lokalisera vad det var, det var ramen som hade spruckit uppe vid sadelstolpen. Ramen förpassades till skroten och den vita Quantec SL ramen i 23" köptes på Bike24 i Tyskland i januari 2009. Den hade ytterligare längre styrrör så geometrin blev ännu mera upprätt. Sadeln från WTB sprack på mitten och istället hittade jag en röd Selle Italia Gel Flow på superrea hos Bikebuster. 


Fortfarande cyklade jag bara SS, jag hade ett Novatec 16 drev bak och billig Shimanokedja, vanligtvis HG50. Enda mekaniska problemen jag upplevt är med vevpartierna, FSA partiet hade en äldre standard med smalare 18 mm integrerad axel. Det vevlagret hade en billig plasttätning som sprack vid minsta våld, jag skickade brev till generalagenten för FSA i Italien, de skickade nya tätningar gratis. Efter nåt år var lagret kaputt ändå och byteslager fanns inte att finna. Alla tillverkare hade bytt till en nyare grövre standard. Jag beställde ett Truvativ Firex GXP parti på rea hos Cyclecomponents. Det funkade fint i några månader, sedan började vänster vevarm glappa, jag skruvade åt många gånger. Trots låsvätska återkom problemen, tillslut reklamerade jag vevpartiet, de tog reklamation och sedan dess har jag bara bytt vevlager en gång, resten har funkat perfekt. Att vevarmarna är blanknötta och slitna hör till. 

I december 2011 flyttade vi till Gävle, här är terrängen annorlunda än kring Karlstad. Avstånden är längre och stigarna är antingen väldigt tekniska nästan oframkomliga eller så är det extremt snabbåkt. Det var inte roligt att cykla SS mtb här, på de tekniska stigarna behövs växlar och på de snabba vägarna vill man kunna bomba ännu snabbare. Transportsträckorna blev dryga med 32x16 som enda växel. Jag bestämde mig för att montera växlar. Shimano XT 3x10 rakt igenom, ett val jag aldrig ångrat. Kedjan är av den senaste enkelriktade hyperdrive varianten med assymetrisk in- och utsida. Klingorna fram hade jag kvar på hyllan så det var bara att montera tillbaks dem, 44x32x26 fram. Styret som suttit på sedan 2005 byttes mot ett rakt vitt FSA 180. Med växlar behöver man inte ett brett Salsa Loco downhillstyre som är styvt som ett spett, det nuvarande är 560 mm brett, precis så smalt som det är tillåtet. Med ett så smalt styre blir positionen än mer upprätt. Numera finns det inte en sak i geometrin jag vill ändra på. Ramen går in på femte säsongen i veckan, bromsarna på nionde. EN gång har jag luftat dem, belägg är naturligtvis bytta otaliga gånger, skivorna är inte heller original Magura, numera är det Shimano XT skivor. Styrlagret byttes i höstas mot ett nytt Ritchey, satt ett PRO tidigare. De ger upp pga min ovana att högtryckstvätta cyklar. Samtidigt tog jag fram vinkelslipen och slipade bort cantileverfästena på ramen. Det blev aningen smidigare att skifta hjul och 20 gram lättare.

Sen har jag ett par Mavic Crossmax Enduro från 2007 som finhjul, de är mycket styva och starka. Just nu skall ett par maskinkullager i bakhjulet bytas. Jag tänkte länge skaffa 29" cykel, men sen "alla" andra börjat köra 29" känns det mera unikt att fortsätta med 26". Det ser extra kul ut med min stora 23" ram, 29" gaffel och små hjul också med mig ovanpå då. För några år sen körde jag 29" framhjul på prov, det funkade jättebra med så kallad 69":er, men dels tyckte jag det var bökigt att hålla reda på två slangstorlekar och dels kändes det inte som om den extra framkomligheten verkligen behövdes. Det är lite otympligare med stora hjul i terrängen och cykeln blir lite tyngre...