fredag 22 juli 2011

Cyklismens död

I dagens DN skriver man på ledarsidan att man bör bygga bort farorna på vägarna genom fler mitträcken. Detta pga av att dödsolyckorna återigen ökat efter flera års nedgång.
Låt mig nu beskriva den här utvecklingen från en cyklists perspektiv.

De stora vägarna i Värmland, RV 61,62 och 63 är inte längre farbara med cykel från Karlstadregionen pga mitträckena. Väg E45 som är pulsåderns i nord sydlig riktning är inte heller farbar då vägrenen tagits bort till förmån för bilarna precis som på övriga riksvägarna. Mellan Karlstad och Kristinehamn går det inte att cykla då motorväg och mitträcksväg är allt som finns. Det är inte heller möjligt att cykla till Arvika utan flera mils omväg.

Samtidigt underhålls de mindre vägarna allt sämre eftersom de större är så resurskrävande. På grov och oljegruslagad asfalt samsas cyklister med jordbruksredskap och motorcyklister.

Resultatet? Cyklismen, cykeln som transport, tränings och tävlingsredskap mister sitt utrymme, i ett samhälle där den har ett allt större berättigande.

Nu frågar sig kanske vän av ordning om det verkligen föreligger en intressekonflikt här. Alla vill väl ha fina cykelvägar och säkra riksvägar? Nej är mitt svar. Alla vill ha snabba bilvägar, punkt. Vad mitträcksvägen gjort är att höja medelhastigheten på vägen samtidigt som färre dör. Dödstalen är väl bra, men det alla gillar med vägarna är ju omkörningssträckorna som man vet kommer. Sänkta dödstal är ungefär lika uppskattade som kriminalvårdens bidrag till minskade återfall. Man kan inte uppskatta det man inte märker av!

Summa summarum har alltså bilframkomligheten ökat med mitträcksvägarna. Fler kan pendla med bil. Men som i alla system finns det en gräns där samma utrymme inte längre räcker till. De ökade dödstalen är symptom på detta. Frustrationen på vägarna har återigen lett till ett ökat riskbeteende. Varför? 1. Därför att trängseln ökat. 2. Därför att de nya bilförarna som aldrig upplevt tiden innan mitträckena inte har samma tålamod. 3. Därför att bilarna blir allt snabbare.
Nu är det inte toppfarten jag syftar på, den är inte intressant, utan acceleration och väghållning. Att köra 90 eller 130 är i stort sett samma sak i fråga om komfort, så varför inte köra 130?

Vad finns det att göra?

1. Minska mängden bilar - hur gör man det? Tyvärr finns bara smärtsamma sätt.
2. Anlägg alltid en vägren på 1m med den vibrerande vitfärgen till vänster så att en cykelväg bildas längs riksvägarna men även längs motorvägarna i den mån de är enda rimliga färdvägen mellan två orter.
3. Bygg rena cykelvägar som förbinder alla större kommuner med kranskommuner där cykelns framfart är prioriterad framför annan trafik.

Vem skall betala? Det skall jag göra i egenskap av både bilist och cyklist, istället för att bygga dyra trafiklösningar som trafiken ändå kommer växa ifrån två år efter invigning.

Hur är det då med trafikdöden? Det finns bara två vägar - minska antalet bilar och sänk hastigheten. Det innebär att bilismen såsom vi levt med den hittills måste förändras oavsett drivmedel. Bilens frihet måste ersättas med andra friheter. Innan vi kan värdesätta de nya friheterna är vi fast i ett föråldrat tänkesätt.




lördag 16 juli 2011

In the state of Denmark

Det är något ruttet i Danmark

Visste du att en invandrare som gift sig med en dansk medborgare måste klara ett danskt språktest och samhällskunskapsprov inom tre månader annars blir han utvisad? Att det inte finns någon kurs i "danska för invandrare" och naturligtvis ingen samhällskurs?

Visste du att det inte går att få visum till Danmark för majoriteten av världens medborgare? Avslag rakt av även om man har råd, visumansökan kostar flera tusen.

Efter några dagar med vänner som sitter i just den här knipan, han ickedansk hon heldansk, inser jag att allt är gjort för att inga fler människor från ett ickeeuropeiskt land skall flytta till Danmark.

Fantastiskt väder, natur, bad och öl, ändå är det med blandade känslor jag lämnar Danmark. Vart tog det landet vägen som vi svenskar haft som föredöme inom pedagogik, socialt arbete, konst och livsglädje? Kvar finns bara ett räddhågset skal fyllt av hukande människor. Ett land där populism föväxlats med demokrati. Tyvärr tyder mycket på att vi är på väg i samma riktning själva.

fredag 1 juli 2011

If it ain't broke, don't fix it

Ibland vill jag vara duktig, igår var en sån dag. Bilen startade inte, det var +27 grader och jag var övertygad om att det var vevaxelgivaren. Klassiskt saab-fel. Köpte en sådan för 853 kr, hade ett helvete att få loss skruven, köpte ett nytt 1/4 tum hylsnyckelset för 379 kr, bytte givaren, men bilen vägrade starta. Cyklade iväg till Biltema köpte startgas för 50 kr, testade och bilen gick några sekunder. Bränslefel alltså, kollar säkringar och öppnar relähållaren under instrumentbrädan, kollar bränslepumpsreläet, testar med ett annat, ingen skillnad. Jag ger upp, det blir verkstad.
8:15 i morse, ringer Wafab, får tid. De berättar att givaren byttes 2006...
8:20 ringer bärgaren, som kommer 8:40. 9:00 är bilen inlämnad. 1250 kr fattigare.
13:30 telefonsamtal från verkstaden, "det är bränslepumpen, kostar ca 6000 kr inklusive arbete, skall vi fortsätta?" Ja gör det.
15:00 hämtar bilen, får 10 % rabatt och allt landar på 4993 kr.
Vid 226392 km är alltså bränslepump och vevaxelgivare bytt. Nu har jag en bättre begagnad i reserv. Skall sluta försöka vara duktig, en burk startgas från början så hade jag sparat en tusenlapp. Lärpengar, bit ihop och glöm.