onsdag 23 april 2014

Ortorexi?

Nu har jag sett TV4 inslaget om ortorexi. Där säger de att till skillnad mot bulimiker och anorektiker är ortorexikern besatt av kvaliteten på maten, inte mängden. Till den här besattheten läggs ofta en besatthet av träning, där man tränar på ett destruktivt vis.

Sen skrev tränings - och äta hälsosamt gurun Jonas Colting ett blogginlägg där han menar att ortorexi är ett väldigt litet problem i förhållande till stillasittandet och felätandet. I P3:s morgonpasset diskuterades frågan. Sedan skrev Colting ett uppenbart ironiskt blogginlägg "Hjälp jag har varit ortorexiker i 25 år."

Och nu är jakten i gång, man får inte raljera med eller förminska "sjuka" människor som Colting gjorde. Ortorexi är ingen medicinsk diagnos, men som sades i TV4 inslaget, det är bara en tidsfråga.

Jag är inte expert eller insatt så jag vill inte ens uttala mig i sakfrågan om ortorexins status. Däremot tycker jag det är intressant att det är så oerhört tacksamt att uppmärksamma lidande och att varje förminskande eller relativiserande av lidande hör till det mest förbjudna i vårt samhälle oavsett sakfrågans status. (T ex finns fenomenet alls, hur förhåller det sig till liknande fenomen? Hur yttrar sig lidandet? Finns bot? etc.)

Vi har haft en explosion av uppmärksammat lidande i vår samtid.  Neuropsykatriska diagnoser på barn, anorexia, bulimi, post traumatisk stress, panikångest, svåra former av mensvärk, självskadebeteende, svårigheterna med att vara någon typ av transpersonlighet. Listan kan göras mycket längre. Jag är inte ute efter att förminska någon eller något. Jag är ute efter svar på frågan. Vad är det i vår samtid som gör att människors olika lidanden får en så stor plats i den mediala debatten och i det vardagliga samtalet?

Några tänkbara eller otänkbara förklaringar inte i någon speciell ordning


1. Vi lever i en rätt trygg värld, alla risker upplevs därför som hotfulla oavsett sannolikhet och konsekvens, vi har tappat proportionerna och uppmärksammar det vi känner utan någon särskild åtskillnad.

2. Det är politiskt viktigt att kunna peka på att vi inte lever i den bästa av världar och därför måste alla hot bemötas med en lämplig politik (som i sin tur kräver omfördelning av resurser)

3. Vi klarar inte av tanken på livets ojämlikhet, därför behöver vi finna strategier som skapar skyddade zoner där vi får vara legitima offer och därmed höjas till jämlik status, blotta vetskapen om att dessa zoner finns skänker trygghet åt alla oavsett om man är i behov av skydd eller inte. (En slags funktionell förklaring)

4. Samhället ställer så höga krav på oss att vi blir sjuka på olika sätt. Här finns ett idékluster som består av olika tankar om att det kapitalistiska samhället skapar olika typer av sjukdom. Vi blir feta för att storföretagen vill tjäna mer pengar, vi blir utbrända för att folk utnyttjas för hårt i arbetslivet (av kapitalisterna).  Och så vidare.

Vår värdering och ställningstagande kring de ovanstående tankarna säger mycket om hur vår samhälls - och människosyn är.

A/ Människor som befinner sig på högerkanten av åsiktsspektrumet, (Liten offentlig sektor, låga skatter, få lagregleringar, stort personligt ansvar) har i långa tider avfärdat mycket lidande med orden skärp dig! Ta dig samman! Livet är inte enkelt för någon, etc. Följdaktligen ligger ofta fokus i högerns retorik på hur mycket bättre vi har fått det och hur mycket mindre skäl vi har att klaga. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, vi har det mycket bättre. Jag tror inte nån som levde i 1950 talets bejublade folkhem faktiskt skulle vilja byta tillbaka. Trots det lider vi oerhört mycket mer idag om vi lyssnar till det offentliga samtalet.

B/ Människor som befinner sig på vänsterkanten av åsiktsspektrumet (tvärtom om mot högern) har i alla tider velat utmåla livet som ett orättvist elände där enda möjligheten att skapa någon slags rättvisa är genom omfördelning av resurser från de rika till de fattigare. Varje form av lidande kräver nya regleringar för rättvisa och därmed minskat lidande. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, våra liv har blivit mycket bättre genom en rad offentliga regleringar, omfördelningar av resurser och gemensamma insatser mot lidande.

Så hur bör vi uttrycka oss för att de flesta oavsett samhälls - och människosyn skall bli nöjda?

Erkänn lidandet och var empatisk men skilj på vad du talar om, var saklig, utan att vara nedlåtande.

T ex "De som lider av ortorexi skall naturligtvis få den hjälp de behöver.  De allra flesta som tränar ligger inte i farozonen för ortorexi. Det är många som tränar mycket och äter så hälsosamt de kan, det vore olyckligt om den livsstilen beskrivs som en farlig väg. För de flesta är det sannolikt en större risk med stillasittande och ohälsosamma matvanor än riskerna förenade med träning och hälsosamt ätande."

Av allt att döma finns det ett reellt lidande som människor oavsett diagnostisk natur bör kunna få hjälp med och folk som jobbar i träningsbranschen, föreningsliv och skola bör känna till. Sedan tycker jag det var ett dåligt exempel som togs upp i TV4 med personen som inte vill äta julmat. Asocialt, visst, men det är asocialt i de flesta hem att inte dricka alkohol eller äta kött på julen också.


måndag 14 april 2014

Är kulturarbete svårare än att laga bilar?

Förra veckan twittrade jag om min vardag i arbetslivet. I ett av mina sista tweets skrev jag angående vikten av att respektera professionella kulturarbetare att "du inte låter vem som  helst laga din bil fastän det är enklare" än att jobba med professionell kultur - min anm. Det föranledde en person att ösa lite ovett över mig. Naturligtvis var det naivt att tro att man kan säga en sån sak ostraffat. Till vanligt hyfs i Sverige hör att inte värdera yrken, sånt sköter taxeringskalendern om. Annars blir det dålig stämning.

MEN, och detta är viktigt, detta gäller bara om man ifrågasätter hackordningen. Teknik och naturvetenskap är svårt medan humaniora är enkelt och flummigt, våga inte påstå något annat för då får du snabbt en hink skit över dig. Det omvända är det fullt tillåtet och naturligt att ständigt påpeka, vi behöver fler ingenjörer, forskningen tappar mark och behöver mer pengar, satsa på naturvetenskap för flickor, nu skall matematiken få förorten att lyfta etc. Jag tror att ni alla har hört detta. Tidningarna fylls av spaltkilometer med rapporter om hur svårt det är att lära sig naturvetenskap och matematik.

Så kommer då jag och påstår att professionellt kulturarbete är svårare än att laga en bil. EN BIL! Inte spetsforskning i partikelfysik eller att snudda vid matematikens gränsland, utan att laga en bil. Jag menar detta på fullt och fast allvar, det är svårare att skapa ett Litteraturhus än att starta en bilverkstad, för att dra metaforen ännu längre. Allt kräver kompetens såklart, men vissa kompetenser är svårare att erövra och upprätthålla än andra, jag är inte relativist.

Nu kanske jag bara borde tagga ner och sluta sura, de flesta kanske tycker att jag har nån slags poäng även om det var klumpigt att störa den sociala ordningen. Men nej, därför att jag tycker det här förhållandet är ett grundläggande samhällsproblem.

Vad menar jag då är svårt med professionell kultur?

Disclaimer! Jag räknar mig inte till de professionella kulturarbetarna men jag har 150 högskolepoäng inom humaniora. Dvs. motsvarande 2,5 års heltidsstudier. Jag är samhällsvetare, med ytterligare 3 års studier i den sektorn. Min roll har aldrig varit att jobba professionellt med kultur, det har alltid varit den samhällsvetenskapliga sidan av saken jag arbetat med. 

1. Oavsett graden av framgång för en kulturarbetare krävs det enormt hårt arbete. En vanlig bibliotekarie har flerårig högskoleutbildning och en fortbildningstakt som gränsar till det absurda i jämförelse med väldigt många yrkesgrupper. En musiker i en symfoniorkester har fler övningstimmar än i stort sett alla andra människor. (Musikskolor + 8-10h obetalda timmar om dagen är vanligt under många år) Konstnärer som det så ofta skojas över brukar lägga ett par år av förberedande studier innan det ens är någon idé att söka konstfack. Konsthögskolan eller dramatiska institutet skall vi inte tala om.

2. Frågornas komplexitet, i kultursektorn är ingenting självklart eller givet. Betalar en kommun en miljon för ett offentligt konstverk som inte är tillräckligt storslaget i de obildades ögon får kommunpolitikerna löpa gatlopp i pressen, konstnären ses som en lyckosam bedragare. Skulle samma konstnär lägga upp en stenhög i en rondell och måla två stenar svarta och resten röda upphör kritiken, alla förstår att det var dyrt att släpa dit all sten. Det vill säga, själva konstskapandet värderas till noll kronor oavsett vad konstnären gör. Det beror på att  frågan är svår, folk som kan väldigt lite om den tenderar att vara nöjda med stenhögar. Därför finns det följaktligen många stenhögar i svenska rondeller. 

Är det svårt att laga bilar?

Det kan naturligtvis vara väldigt komplicerat. All heder och respekt åt svenska bilmekanikerkåren, deras arbete blir inte mindre värdefullt för att professionella kulturarbetare jobbar med svårare frågor. Däremot blir kulturarbetarnas arbete mindre värt när så många ständigt påpekar i sitt tyckande att alla begriper kultur lika bra, att allas åsikt i frågan är lika mycket värd. Det är den inte, lika lite som min åsikt om vad det kan tänkas vara för fel på bilen är lika mycket värd som en bilmekanikers. Men nu är det plötsligt självklart att bilmeken vet bäst, men det omvända får man inte säga för då är man bakom flötet.

Ännu en disclaimer! Jag har jobbat med att ge humanister och samhällsvetare på gymnasiet  en bättre kunskap om teknik och naturvetenskap därför att jag menar att det hör till allmänbildningen på samma vis som en grundläggande bildning i humaniora tas för given, men det förra anses man snobbigt kunna hoppa över om man är humanist tyvärr.

torsdag 3 april 2014

Bilmeka del 2

Det är baske mig inte sant, i fredags kastade yngsta dottern en sten genom bakrutan på cittran, ett olycksfall förstås, men ändå. Hade ju redan lagt en arbetsdag på att meka förra helgen.

Nu blir det en champangefärgad baklucka från Atracco bildemontering i Hedemora. Det är ju en mörkblå bil, men att lägga 5-6 000 på en ny bakruta är bara att glömma. Min lucka kostade 800 kr, på bildelsbasen tar de i regel mellan 2000 och 3500 kr så det var ett bra pris. Luckan ser fin ut, kommer från en gammal diesel som gått 23000 mil, samma årsmodell 1994.

Det trixigaste var att själv lyfta den nya bakluckan på plats och försöka få gångjärnshålen att matcha luckans. En annan svårighet var att lirka in de gamla kabelstammarna igenom hålen i den nya bakluckans övre hörn. Enligt Haynes manual är det precis det man skall göra. Bakluckans inredning var svår att få på plats igen, den satt med en rad klips som gått sönder när jag demonterade. Men skam den som ger sig. Nu sitter det hjälpligt på plats. Hatthyllans två upphängningspinnar behöver bytas, två små platspluggar fattas. Det är därför jag avskyr att jobba med bilinredning. All denna plastskit. Som man kan se på den här bilden är baklysena väldigt "vita" och mjölkiga i plasten, men nu är de fina igen. Tog våtslippapper 240 korn och slipade ned dem för hand. Sedan på med klarlack i ett par lager. Klockan 22 igår kväll var jag klar, trött men nöjd.