måndag 27 juni 2011

Nyttan av att kasta saker

Sista arbetsveckan innan semestern. Passar på att kasta gamla dokument jag inte tror kommer till användning i undervisningen. OH bilder, bra innehåll men föråldrad teknik. Tidningsartiklar, bra innehåll men för långa och svåra för A - kurser. Blir nostalgisk av två skäl. För det första därför att det är tidiga dokument från min lärargärning som väcker till liv minnen av Vilundagymnasiet, kollegorna, eleverna och den tiden i livet. Glömmer aldrig första arbetsdagen 13 augusti 2000. Men också därför att varje dokument vittnar om resterna av ett samhälle som brydde sig lite mer om andra. I takt med att jag slänger år efter år i papperskorgen upptäcker jag artiklar som alla vittnar om en förändrad inställning. Samhällskritiken är inte längre närvarande. Den kollektiva metodologin har tappat fotfästet. Själva grunden för samhällsbygge urholkas, för i vilken riktning skall vi gå när väderstrecken saknas på kompassen?

Bland papprena låg en essä av Carsten Jensen införd på DN kritik 1 september 2001, tio dagar innan världen blev en sämre plats att leva på. De sista orden är "Skapandet av en rättvis värld skulle kasta oss ut på ett oöverskådligt äventyr. Därför har vi valt att leva i en överskådlig men orättvis värld. Globaliseringen betyder inte slutet för krigen i världen. Globaliseringen ger dem bara nya uttryck och anledningar att bryta ut. Om vi inte lär oss att identifiera dessa nya orsaker och former kan vi själva bli dess nästa offer."

Så skapades den rädslans kultur som fortfarande råder.

Ps: bland mina papper låg Håkan Forsells anmälan av mentalitetshistorikern Alain Corbins bok om den okända människan. En helt vanlig bonde kring 1800 som bara efterlämnade ett par träskor. Då var den ännu inte översatt från franska, nu hittade jag den på engelska. Beställde den på alibris för 140 kr från USA.

torsdag 16 juni 2011

Triathlonhypen

Träningstrenden rullar vidare. Efter att ha gjort klassikern och fått lite grundkondition börjar allt fler intressera sig för triathlon. En sport som innehåller många fler tävlingsformer än långdistans, det som kallas Ironman, men som i själva verket heter långdistans eftersom Ironman är ett varumärke och inget man genomför.

För femton år sedan hade jag cyklat vätternrundan för första gången, fick kraftig tendonitis i knäet och började löpträna istället. En kurskamrat var simmare och hade genomfört järnmannen i Kalmar, steget var inte långt, jag började sim och löpträna också. Löpet utvecklade sig men simmet gick segare. Simträning i öppet vatten var mycket roligare än bassäng, så det har jag fortsatt med under somrarna, men i slutändan krävs det drill och klorerade bassänger för att bli en snabb simmare.

I min korta karriär som triatlet läste jag allt som fanns att läsa om sporten, om loppen, de amerikanska ikonerna, om träningen, prylarna, kosten, den mentala sidan, den andliga sidan och den idealistiska inställningen. Idag kan jag se att sporten befann sig i en övergångsfas, från extremidrott till breddidrott, från idealism till kommersialism. Det var naturligtvis extremidrotten som lockade mig. Jag gillade den där känslan av att kunna färdas långa sträckor i naturen av egen kraft. Den totala hängivelsen, att i timmatals orka vara i rörelse.

Vid sidan av extremsportimagen har triathlon alltid haft en stark tävlingskultur. Triathlon är en tävlingsidrott, bara, ja faktiskt, bara. Alla får en placering baserad på tid oavsett klass. Någon riktig motionsklass finns inte. Motionsklass är bara sämre idrottare som tävlar. Därför tränar de flesta för att bli snabbare, i en sport som redan kräver väldigt många timmars träning.

Vad är det då som skiljer triathlon från andra sporter, som också får mig att känna tveksamhet inför fenomenet? (Jag tvivlar på idrotten som Ivar Lo Johansson sade)

Triathlon förkroppsligar den västerländska framgångsmänniskans dubbelmoral mer än någon annan sport.

1. Alla kan bli en vinnare! - Nej, lika lite som alla kan bli rika.

2. Alla som deltar är redan en vinnare! - därför att mindre än 1 promille av befolkningen genomför ett triathlonlopp. Nej, de långsamma är bara kanonmat åt de snabba. Varför är det så viktigt att redan vara en vinnare? Vad skall man kalla de 99,99% som aldrig deltar? Förlorare? Den här drivkraften att vara ovanlig, speciell, bättre än alla andra är essensen av framgångsmänniskans strävanden.

3. Att se solen gå upp över lavafälten - alla triatleter vill delta i Hawaii ironman en gång i livet, sportens födelseplats. För att klara av det måste man kvalificera sig genom att vinna sin åldersklass eller vinna i startnummerlotteriet i ett av Ironmanföretagets andra lopp. Kanske är det en praktisk lösning eftersom söktrycket är stort men det bidrar till tävlingsandan i hela sporten. Lotteriet ger fler startande/mer pengar till Ironman samtidigt som illusionen att alla kan vara med lever kvar.

4. Hur du klarar en Ironman med familj och 40h arbetsvecka - triatleter älskar att läsa om andra atleter som är läkare, har handikappade barn, sjuklig hustru, själva haft cancer och som nu samlar in pengar till forskningen genom att delta i ett ultratriathlon. Det finns ingen gräns för vad en människa klarar av, hur långt det går att pressa sig om man bara vill. Samtidigt som man inte uppoffrar någonting annat i livet, allt går att pressa in. Det säger något om alla andra människor som inte uppnår något här i livet.

5. Triathlon har en andlig sida - naturdyrkan, kamratskap, hjälpsamhet, disciplin, välgörenhet, uppoffring, att använda alla sina fysiska och mentala resurser för att nå ett mål. Påminner mycket om scoutrörelsens ideal. Ingenstans är detta tydligare än i Kalifornien, där sporten formats. Men det är en ytlig hippieandlighet, som så mycket annat i Kalifornien. Ett smörgåsbord av lättsmälta sanningar parat med en hård fanatisk inställning till kropp, träning och samhällsliv.

6. Borgerlig bohem, BoBo -de flesta triatleter som framträder genom media har en utpräglat socialliberal inställning tillsammans med en ekologisk livsstil. Hög utbildning, god inkomst och en medveten strävan mot demokratiska ideal. Lovvärt självklart, motsatsen är ju hemsk, men varför? Därför att den genomsnittliga triatleten har en mycket priviligierad samhällsposition. En position man både ärver och arbetar sig till. Kvar finns ett dåligt samvete eller en rädsla för att inte duga. Genom sina ideal kan man smyga under jante-radarn.

7. Dubbelmoralen - när Lori Bowden lät kroppsmåla sig och vara på omslaget till Triathlete magazine, utbröt en enorm diskussion kring sexism. Samma sak när Gina Derks, en lovande talang "made the cover". Hon var för ung och snygg för läsarna. Varför är det så fruktansvärt att visa upp en kropp? Svaret är djuplodande, därför att kroppen inte är demokratisk, det går inte att träna sig till ungdom och skönhet. Bowdens blåmålade bröstvårtor påminde läsaren om att bakom färgen finns en naken människa som är utlämnad och sårbar, som oavsett framgångar, uppoffringar och talang trots allt har mer gemensamt med de 99,99%, hon bröt det tysta konktraktet och gjorde något som ingen högutbildad övremedelklasskvinna skulle göra.

Är triatleter onda? Nej naturligtvis inte, kan man tala om att "the tri - industry" är ond? Nej, så klart inte. Varför kastar du då skit på triathlon?

- Därför att den ger människor utrymme att vara självcentrerade och få hög status samtidigt.

Är det inte så med många andra aktiviteter också?

- Jovisst, men inga andra idrotter är lika extrema i sin elitism. Jag accepterar konståkare, gymnaster och fotbollsspelare m fl. Därför att de inte säger - du kan göra det här också, se hur solbränd, smal och hälsosam jag är. Kolla vilka vackra platser jag tävlar på. Se vilken dyr utrustning jag har, kolla vilken medveten kost jag äter. Visst är jag snygg i mina vita tävlingsskor, mitt röda linne och vita keps, samtidigt som jag tar avstånd från all slags sexism och har läst "Det andra könet".

Är alla triatleter såna då?

- Nej, men kulturen är sån och få gör uppror.

Finns det hopp?

- Ja, friskt blod kanske kommer in i sporten när den växer.

Är du inte likadan själv då?

- Jo tyvärr, jag läser fortfarande Triathlete Magazine, numera mest som en skrift om samhället inte om sporten. Men jag ser de strävandena som min mörka ogenerösa sida, vilken man skall bekämpa och tukta inte bejaka.

söndag 12 juni 2011

Dessa jävla subgrupper

Sveriges mest dominanta arrangemang inom cykel, Vätternrundan, är ett motionslopp. Man behöver inte ha tävlingslicens eller lösa engångslicens som i mtb långloppen. På vägen släpps ut 22000 cyklister i grupper om 70 personer från 20 på fredagskvällen till 10 tiden på lördagsförmiddagen. På morgonkulan vid halv fem brukar de sk subgrupperna starta. En subgrupp har som mål att cykla loppet under en viss tid, vanligtvis tio timmar vilket innebär 30km/h i snitt. Dessa sub 10 grupper är inga problem då de inte cyklar särskilt mycket fortare än flertalet motionärer som rastar bort en timme eller två.
Men så finns det ett växande fenomen, klungvana motionscyklister som vill åka sub 9 timmar eller sub 8 eller tom sub 7. För att åka så fort behöver man snitta 33 km/h 37,5 km/h eller 43 km/h.
Även om rasterna är få och korta tillkommer övriga omständigheter som tar ner medelfarten såsom motvind, backar och hänsyn till gruppmedlemmar med tekniska problem. Därför behöver man köra betydligt fortare när det är lättåkt eller när man närmar sig målet och ser att man kanske ligger på gränsen eller kan få en ännu bättre tid.
Problemet är följande: vägen är nedlusad med andra cyklister, de allra flesta kör betydligt långsammare. I en klunga är det bara tätcyklisterna som ser, övriga bara följer framförvarande. I en tävling eller mindre motionslopp är detta inget problem då det bara finns en klunga, som vanligtvis består av 20 -30 cyklister. De snabbaste startar först och kommer aldrig ikapp någon. Vätternrundan är speciell, det är inte bara många på vägen, alla är dessutom trötta, ingen tränar på dessa distanser. Med tröttheten kommer misstagen. Ju högre fart desto större skada, ju högre fart desto mindre marginaler. Tänk subklungan som kör om en långsammare klunga och utnyttjar mötande fil. Bakom ligger en lång svans med cyklister. Om de sista i svansen inte hinner in i egen fil och det kommer en mötande bil blir det mycket farligt. Man kan argumentera att man är väl förberedd och samtränad och att långsammare cyklister kanske rent av är farligare. Visst, men främst för sig själva.

Därför - en uppmaning till Vätternrundan, om ni vill undvika olyckor, sätt 9h som minimitid. Då behåller man 95% av alla cyklister och gör loppet säkrare för alla.

tisdag 7 juni 2011

Det stora lugnet, som skall sänka sig.

Slutspurt på skolan nu, egentligen är det över men sista sucken är ännu inte utandad.

Pedagogik: läser en engelsk a-level bok i historia. Inom topic American history 1763 - 2001. De läser färre "topics" än en svensk elev, men varje topic är mycket mera omfattande än allt en svensk historia A elev läser på ett helt år. Innan jag drar några slutsatser behöver jag veta mera om total arbetsbelastning och tidsramar för det engelska gymnasiet. Upplägget de använder sig av kommer antagligen sprida sig hit också. När nationella prov i alla ämnen införs blir det omöjligt att göra olika. Här ser vi det oftast som en risk, men det finns poänger också, engelsmännen visar att det går att göra ett relevant urval, att det finns en kärna i ämnet. Sedan använder de externa examinatorer, privata företag som skapar proven åt eleverna med professionella rättare. Lärarna undervisar. Kopplingen till olika forskares ståndpunkter och källstudier är mycket bättre utformat och systematiserat där.

Jag skall ta och lägga upp mina kurser mer åt det engelska hållet, det är arbetsamt första gången. Men sen kan man ju bygga på med topics, tills jag har en bank.