torsdag 10 december 2015

Några säkerhetspolitiska funderingar

I vintras skrev jag det här efter attacken mot Charlie Hebdo. Det tycks efter senaste attentatet i Paris som om min analys delas av de flesta. Tyvärr skriver jag senaste, inte sista, för nästa steg i terroristernas utvärdering är att upptäcka hur effektfullt det är att upprepa sig på samma plats. I de franska regionvalen gick Nationella Fronten kraftigt framåt. Det sambandet har säkert inte undgått terroristerna. Klyftan vidgar sig ytterligare med deras politik. Kombinationen av att driva fram en flyktingkatastrof och terrorisera i väst har snabbt blivit ett politiskt självspelande piano. Det gynnar de krafter som önskar klippa banden mellan Mellanöstern och västvärlden. Vad händer när västs oljeefterfrågan minskar ännu mer? När oljepriset sjunkit så att förhoppningen om att skapa välfärdsstater i Mellanöstern grusas av ekonomiska skäl.  Vad händer i Mellanöstern när Europa blir allt mer stängt för invandring? 

Nyligen läste jag ut Relentless strike - The secret history of JSOC av Sean Naylor. Den gav många inblickar i hur komplicerad krigföringen mot terroristerna är och inte minst vilka ansträngningar som faktiskt gjorts. USA:s relation till Pakistan måste vara en av de mest komplicerade man kan tänka sig. Visst var det självsvåldigt att knäppa Bin Laden i Pakistan, men det var ju faktiskt de som hela tiden hade skyddat honom. Amerikanerna räknade med att Pakistan skulle reagera, men att de skulle skicka två F 16 plan efter insatsstyrkans helikopter hade de inte räknat med. Sen alla dessa drönarattacker i Pakistan, hur kan de tolereras samtidigt som den Pakistanska ledningen spelar under täcket med talibanerna? Jag blir allt mer nyfiken på hur Pakistan fungerar i praktiken.

Irak är ett komplicerat land, relationen till Iran och den egna splittringen i sunni och shiamuslimer är svår att greppa. Men om man får tro amerikanerna är det ändå ganska enkelt att arbeta där i jämförelse med Afghanistan. Irak är helt enkelt ett land med betydligt bättre infrastruktur, färre politiska fraktioner, hög utbildningsnivå, bättre ekonomi, många urbana centrum och en starkare stat från början. 

En ny syn på krigföring


Historien om JSOC är också historien om hur synen på krigföring förändrats. Det tycks inte som att den högsta ledningen längre förväntar sig att den konventionella, vanliga armén, ska skapa en vare sig politisk eller militär lösning. Det blir allt svårare att motivera varför man alls ska åka ut i världen och strida med vanliga förband. De är för långsamma, de slår ut för många oskyldiga mål, de uppträder för okänsligt och de kostar för mycket. Kvar blir en extremt liten trupp som har extremt stora resurser till sitt förfogande. En pluton förväntas lösa mer än en bataljon fast med resurserna hos en hel brigad eller mer i ryggen. Nu är det väl lätt att få en felaktig bild, när det handlar om en större samlad fiende står sig dessa små styrkor slätt. Tjugo man med ett hangarfartygs uppbackning kommer ha svårt att vinna över en styrka på flera hundra man, de blir helt enkelt översprungna. Historien om hur Bin Laden smet undan i Tora Bora är typexemplet på när en större mängd vanliga soldater hade varit att föredra framför en mindre grupp elitsoldater med en kilometers lucka mellan gubbarna. Men den typen av situationer blir allt ovanligare och drönare gör att den lilla gruppen får allt bättre möjligheter att positionera sig rätt eller kalla in attacker.  Vi ska inte glömma att detta var 2001. Idag kanske nya övervakningssystem och drönare varit tillräckligt för att fånga Bin Laden. 

Hur ska vi anpassa vårt försvar till den här nya krigföringen i Sverige? Vi nog redan anpassat oss genom skapandet av SOG, Särskilda Operations Gruppen. De har fått lite samma status som SEAL team 6 och Delta Force. Det är eliten av eliten som rekryterar från den gamla "nationella" eliten såsom Arméns Jägarbataljon, Fallskärmsjägarna och Kustjägarna. Man har höjt nivån ett snäpp till, SOG har inte elitsoldater, de har operatörer. En operatör är mer än en kommandosoldat, de ska kunna alla de vanliga delarna plus antiterrortekniker, underrättelseinhämtning och psykologiska operationer. Gränsen mot en slags agentsoldat blir allt tunnare. USA har sedan länge det upplägget, först har man alla specialförband sedan är JSOC själva kärnan bland dem, de som planerar och genomför de svåraste operationerna, ibland bara med egna förband, men oftast tillsammans med andra specialförband som Rangers eller de andra SEAL grupperna. När de bästa operatörerna börjar blir lite till åren komna, tar några steget över till säkerhetstjänsten. Lustigt nog heter CIA:s operatörsförband just SOG. Kanske har försvarsmakten låtit sig inspireras av dessa. En viktig uppgift för amerikanska SOG och JSOC är att utbilda och strida med soldater i olika vänligt sinnade rebellgrupper såsom t ex kurdiska Pashmerga. Sverige och vårt SOG är förstås med på ett hörn.




söndag 6 september 2015

Skyddsrummet Luxgatan och bilmek

Bilunderhåll 

I fredags gick Saaben igenom besiktningen, endast nedslag på några lampor som inte funkade, inget återbesök nödvändigt! Med 297375 km på mätaren närmast mirakulöst.

Cittran har fått nya bromsskivor och belägg fram vid 14500 mil. De var totalt utslitna och beläggvarningslampan lyste.  Jag passade samtidigt på att skruva åt avgassystemet som skramlat mot karossen. Bogseröglan bak fick justeras med vinkelslipen. Problemet just nu är motorn, den läcker olja någonstans, oljestickan var helt torr. Kan jag inte hitta var det läcker lär det bli att byta till en tjockare och billigare olja än 0w helsyntet. Egentligen ville jag inte lägga några pengar på underhåll av cittran, men eftersom bilköpet av ny förstabil dröjer var det nödvändigt. 1100 kr för rubbet. Sen hittade jag en radioantenn för 40 kr på Biltema, så nu känns det ganska bra på bilfronten.

Träning

Fick en förkylning som blev 13 dagars träningsuppehåll. Innan kändes allt toppen, nu försöker jag smyga igång lite lugnt igen. Är inte helt kry ännu, det kommer bli tufft att få ihop 20 timmar i september. Historiskt sett har jag haft svårt att få till distanspassen under hösten. Det är något jag skall ändra på.

Nattduksbordet

Uppsidan av förkylningen var att jag hann läsa några böcker. 
Först ut: Operation Garbo, en klassiker, bitvis dålig prosa men intressant som tankeexperiment. Jag tror den överskattade den ryska infiltrationen och sabotagekapaciteten. Jag tror också den underskattade den politiska ledningen. I övrigt kändes mycket igen från olika övningsscenarion. 

Sen följde tre böcker av Jerker Virdborg, Svart Krabba, Skyddsrummet Luxgatan och Försvinnarna.
Svart krabba kom redan 2002, Skyddsrummet Luxgatan kom i år, det känns som om de hänger ihop. Mellan dem kom Försvinnarna, som delvis utspelar sig i ett skyddsrum. 

Tänk ett Sverige i krig, myndigheter som du måste lita på fast du kanske inte borde det. Ett delvis ockuperat land där otryggheten blivit självklar. Virdborg är så bra på att inte besvara alla de där frågorna som läsaren tänker men som naturligtvis är självklara för romangestalterna. 

I Försvinnarna är temat en försvunnen barndomskamrat. Nutid och dåtid blandas. Två långa stycken om Stockholms skyddsrum i centrum och om en stadsdel på Järvafältet som planerades längst ut på blå linjen men som aldrig byggdes. Jag får intrycket att de är två texter huvudpersonen skrivit i sitt jobb och som han sedan mailat sin redaktör. De ställer frågor om vad en människa betyder. Enorma projekt, ett ogenomfört och ett genomfört. Stadsdelen som aldrig byggdes men som skulle ha behövt byggas och skyddsrummet som faktiskt byggdes men som aldrig skulle ha byggts, det var omodernt redan när det var klart. Enorma mödor som fallit platt. En människa som är försvunnen och endast saknas av de närmaste. En huvudperson som stannar upp en stund för att leta efter sin vän eller efter sig själv. 




torsdag 20 augusti 2015

Norrlands grusvägar XY 150 km


 Tredje delen av årets cykelorientering var också årets hittills längsta cykeltur. 166 km varav ca 70 km grusväg genom Gästriklands och södra Hälsinglands skogar. Jag körde fel två gånger, inringat i blått nedan, annars hade det blivit ca 155 km. Temat för den här cyklingen var Ödmården och Finnskogen. En glesbefolkad gränstrakt i det sydligaste av det egentliga Norrland.
Roadbook




Lappåsen mitt i Ödmården
Namnet lappåsen lär komma från en bosättning av sk sockensamer i trakten. Det vill säga bofasta samer utanför sameområdena.

Dålig grusväg
Här var grusvägen så dålig att mina 32 mm däck satte gränsen för farten, ca 13 km/h, det kändes som en evighet men var bara 5-6 km ändå.

Tönnfors

Backe upp mot Kölberget ena halvan av Norrlandsporten
Det finns ingen cykelväg ändå upp på toppen, sista biten får man gå Hälsingeleden, till utsiktspunkten invid stupet är det en promenad på ett par hundra meter från det gamla stenbrottet.


Utsikt från Kölberget
Toppen ligger högre men saknar utsikt pga skog.


Hällbo kyrka, ovädret uteblev

Badplatsen nedanför var välbesökt. Vägen mellan Sibo och Hällbo hör till länets vackraste.




St Staffans kyrka i Gruvberget
I Gruvberget finns inte mycket att se. De gamla skogsarbetarhusen som numera tillhör Kriminalvårdsverket var inget särskilt att fota, kyrkan tämligen enkel också. Mest anmärkningsvärt var vägen mellan Annefors och Gruvberget, mestadels grus och svagt uppför gjorde det tungtrampat. Den här dagen låg vinden dessutom på. Sista kilometrarna går längs en åskant som är rätt fin. Det markberedda kalhygget längs vägen är fult.

Källan vid vägen
Efter 130 km var vattnet slut. Men så plötsligt en källa vid vägkanten, kallt och gott vatten. 35 km kvar.


Bunges kapell i Åmot
Bunges kapell är inte en kyrkobyggnad nuförtiden utan en samlings och utställningslokal

onsdag 5 augusti 2015

XY100 Grusvägscykling 2015

Nu är tiomilaorienteringen på cykel genomförd. Det var varmt och soligt, på förmiddagen hade det regnat. Starten hade jag förlagt till ICA Hedesunda, första målet var Hadeholms herrgård i karolinerstil. Ett vackert hus med två flygelbyggnader. Nu var det huset som var kontrollpunkten, men eken bakom mig i vägkorsningen var fantastisk. Kanske borde den ha varit på bild istället.
 Sen var nästa mål Gysinge bruk, där passade jag på att fylla på vattenflaskan som jag snabbt förstod skulle bli ett problem. Fastän jag drack mig otörstig på Naturrum Färnebofjärden är en liten 0,5 liters flaska en varm sommardag för lite, jag hade behövt två 0,7 liters. Men nu hade jag bara ett flaskställ monterat och ingen stor flaska kvar. Det är en sak som definitivt måste fixas till 150 km orienteringen.
Kontrollpunkt tre var Bärrek,Norrlands sydligaste by med bofast befolkning. En liten idyll i en vägkorsning.

I närheten hade jag placerat två kontroller, först Högmossens naturreservat, ett rätt otillgängligt litet reservat, sedan brandtornet på Kungshögshällarna.
Kungshögshällarna är också ett naturreservat och utsikten från tornet är väldigt fin. Bara ett par kilometer från tornet strax efter Kungshögs fäbodar kommer dalgränsen. Vägen mot Grönsinka följer dalgränsen och reservatet Skissen, döpt efter den lilla sjön. Här var grusvägen fin och det fanns gamla gul-röda vägskyltar kvar från kanske 50-60 talet.
Dalgränsen i Grönsinka. Den svåraste orienteringen var över och sista delen till Hedesunda via Stålbovägen, Västerbor och Vinnersjö återstod. Det hade blivit varmare och vätskebristen gjorde sista biten tröttande trots den goda medvinden.

Erfarenheter från årets orienteringar, antalet kontroller är ok, medelfarten sjunker väldigt mycket vid svårare orientering. En vettig tid att räkna på är 22 km/h snarare än 25. Nu gick mycket av turen på asfalt, av 106 km var ca 35 km grusväg. Om jag snittade 26km/h på asfalten  inklusive orientering var kanske snittet på grusväg 22km/h. I takt med att distanserna blir längre och att jag vill se mer av landskapet kommer tempot sjunka ytterligare. Med pakethållare är det möjligt att ta med lite badkläder och mera reparationsgrejer. Om allt går som jag tänkt kommer 150 km turen bli nu till helgen. Utgångspunkt då blir Ockelbo. Tidsmässigt siktar jag på 7,5 timmar inklusive alla stopp.

tisdag 23 juni 2015

Fler falska cykelklubbar

Jag har tidigare diskuterat problemet med falska cykelklubbar . Det tycks fortsätta med oförminskad kraft. Idag läste jag detta på en falsk cykelklubbs facebooksida.

Hej alla,
Vi hade som målsättning med vår klubb att vara med i Cykelförbundet, men ändå inte behöva allt för mycket administration.
Det betyder tex att vår ekonomi "Alltid var god". Det skulle lösas genom att vi inte hade någon ekonomi, utan skulle finnas som klubb men inte hålla på med någon typ av bokföring. Allt som innebar kostnader skulle betalas av varje medlem själv vid behov.
Nu har det visat sig att det inte riktigt var så enkelt :(
För att få vara en del av Cykelförbundet så måste man betala en årsavgift på 2000 kr. Vilket vi för 2 månader sedan inte hade gjort. Ja så kan det gå, vi är inte så administrativt engagerade.
Så som en viktig milstolpe i vår klubbs existens så måste vi nu på något vis ta tag i detta och hitta en lösning för hur vi gör med avgiften. Så här kommer några förslag på detta:
1. Vi betalar in 100kr till någons av oss privatkonto, så denna person sedan får betala till cykelförbundet. Fördel - Vi behöver inte ha någon bokföring.
2. Någon klubbmedlem åtar sig att ta hand om klubbens ekonomi. Detta innebär att vi måste ha bokföring och redovisning. Samt att vi sätter upp ett medlemsregister. Fördel - Vi får ordning.
3. Kanske en helt annan lösning. Fördel - Kanske något ännu smartare än mina förslag.
Vi måste dock lösa detta inom kort. Annars kommer vi nog förlora vårt förbundsmedlemsskap. Vilket jag tycker hade varit tråkigt.
Så kom gärna med förslag på hur vi effektivast löser detta.
Ha det gött alla.

Man kunde t ex tänka att det går utmärkt att köpa cykelkläder och skapa gubbklubb utan att gå med i SCF. De här killarna vill ju bara cykla och ha kul, varför ens bemöda sig med att blanda in SCF kan jag bara spekulera i. Kanske vill de lösa tävlingslicenser utan att betala medlemsavgift i en förening, kanske vill de inte riskera att tvingas ställa upp på en riktig förenings arrangemang, kanske vill de ha en egen subgrupp i Vätternrundan, vad vet jag. Det spelar ingen roll vilken förening det rör sig om, de är inte ensamma om den här inställningen, klubben tillför inget till svensk cykelsport i vart fall.

lördag 13 juni 2015

Grusvägscykling XY

Granskogens naturreservat
Igår kväll var det dags för första etappen av XY 2015. Den kortaste distansen om 50 km. Förutom start och mål hade jag lagt in tre kontroller, Granskogens naturreservat, vällingklockan i Hillevik och fågeltornet vid Mårdängssjön. Totalt blev det 55 km. Sista kilometern ut till fågeltornet gick på gräsbevuxen stig, alldeles tyst, ljummet och helt allena, magisk stämning.

På nattduksbordet

Avslutade precis två Leif GW böcker, "Den sanna historien om Pinocchios näsa" och "Den som dödar draken". OK, några skratt, jag gillar att Den som dödar draken utspelar sig i Solna på platser som jag känner väl till. Dessutom beskriver den "solnagänget" av gubbar på ett väldigt trovärdigt sätt. Det jag inte gillar är GW:s manér med Evert Bäckström, Den sanna historien om Pinocchios nästa skulle mått bra av att vara 100 sidor kortare varav 50 innehållande Bäckströms sexäventyr och matsedlar.  

Nu ligger en novellsamling av Hemingway på tur, den inleddes med Snön på Kilimanjaro, mästerlig, minns att vi läste den redan på gymnasiet. Men det var en annan läsning idag 23 år senare.

Mårdängssjön från fågeltornet
Nu går jag i väntans tider på tre cykelbiografier, Chris Froome, Stephen Roche och Robert Millar. En kenyabritt, en irländare och en skotte. Sen passade jag på att beställa en guidebok till de 50 mest berömda bergen i touren, girot och vueltan. En dag skall jag cykla i bergen.

onsdag 20 maj 2015

Bilar och grönsaker

Mitt förhållande till fordon är dubbelt, å ena sidan gillar jag bilar i sig och att köra bil, har jag tid gillar jag att meka också. Å andra sidan är jag snål och lat. Något finmeka för att förbättra fordonen blir det inte, inte heller någon arbetskrävande entusiastbil. Men jag har en del drömmar, förutom de bilar jag tidigare beskrivit,  t ex skulle det vara trevligt att bygga om en bil med de delar jag uppskattar mest. Alfa Romeos fyrcylindriga motor, Volvo Amazon- kaross och gasfjädring från Citroën. Tänk att höra alfas rappa ljud, i en snygg stor kaross med citroënkomfort. Stolarna kunde bytas ut mot mercedesstolar och sen såklart en amerikansk ac som kyler bra.

Vardagsmek eller inte?

Nu slumpade det sig så att avgassystemet gav upp på Cittran vid 14230 mil. En ny halvsats kostar 3300 kr, frågan är om det är värt att byta? Bilen kommer inte bli mer värd än avgassystemet i vilket fall som helst. Samtidigt behöver vi en ny "förstabil", ett projekt som pågått i ett par år, nu kanske vi äntligen tvingas komma till skott med det. Det verkar som om vi håller på att landa i en Volvo V70 av senaste generationen. Men det finns fler bilar att provsitta, själv skulle jag gärna ha en Mercedes E klass med diesel och automat. Det blir en fråga om provsittande innan dess. Jag lär väl ta över Saaben och få byta fläktmotor i vilket fall som helst.

Grönsaker

Tyvärr lyckades jag inte byta till mig några svenskproducerade fröer från Sesam, det blev för ont om tid till det. Enda därifrån jag sått är Dansk Körvel. Däremot köpte jag ett par bönor och svartrötter. Rötterna är sådda och bönorna förodlas just nu. Så fort de kommit upp lite och jorden är +15 grader ute så planterar jag dem. Ett par rader med sockerärtor blir det också, de kräver inte lika varm jord så kanske sår jag dem redan till helgen.

Övriga växter

I år hoppas jag på att krusbären skall ge något, förra året föll bären av. Sen verkar de svarta vinbären komma bra, även de röda blommar fint. Två nya plantor svarta vinbär hör också hit, en Black satin och en Thornless, det hade varit underbart med egen björnbärsmarmelad. På perennfronten händer en del, vi har grävt en ny rabatt och planterat ett flertal växter. I Stenpartiet har jag satt några olika plantor, deras största hot är kirskålen...

torsdag 16 april 2015

Roadrage och cyklar - en fråga om status

Varför väljer svenskar att vara så arga över att andra människor pockar på deras uppmärksamhet, varför är ryggmärgsreaktionen Plinga jävla cykeldåre! När den kunde ha varit oj det gick fort eller oj den där var vältränad. Folk i andra länder skvätter också till och blir överraskade. Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa. Man får gärna cykla till jobbet, men inte vara en fartdåre på cykelbanan. Vem som är fartdåre bestämmer medtrafikanten. Det finns helt enkelt inga saker som en cyklist kommer undan med ifall medtrafikanterna så bestämmer. I teorin finns det en idealcyklist som alltid syns, alltid följer lagarna, aldrig är i vägen, aldrig skrämmer någon, aldrig stör. Den där cyklisten finns oftast i Köpenhamn eller Amsterdam, "för där vet folk hur man cyklar", så brukar det låta.

Det är en härskarteknik

När man är utsatt för ett fullständigt godtycke där varje handling kan bedömas som fel, då är man utsatt för en klassisk härskarteknik. Samma teknik som Jane Elliott använde i sina experiment där vita fick känna på vad rasism innebär. I grunden handlar det om status, cyklisten har lägst status och den som har lägst status skall inte synas eller störa på något vis, den får finnas på nåder.
Högst status har fotgängaren, som fotgängare behöver man inte ens uppträda som trafikant. Det går bra att vara i sin lilla bubbla. Kanske är det bra för alla att det finns en frizon där man kan bara gå omkring och vara, sedan får alla andra ta hänsyn. Men! Störs man av cyklister och bilister emellanåt får man förstås inte ta illa upp och bli arg. Det är där statusfrågan kommer in.

Att ta sig rätten


Om man promenerar bredvid ett skidspår och blir passerad av en snabb skidåkare, så accepteras det utan problem. Inga sura miner, möjligen ett "heja Gunde!". Springer man förbi en som är ute och promenerar kan man få veta att man skrämde dem, men några vidare negativa reaktioner blir det inte.
När en cyklist svischar förbi i Köpenhamn är det ingen som blir rädd eller arg. Poängen är att rädd, arg, negativ, utåtagerande är något man bestämmer över. Man tar sig rätten att bli arg på cyklister.
Fyra tjejer som sitter på en bänk stör sig ingen på, fyra killar då börjar folk att kolla på dem, de har väl inget fuffens för sig? Fyra killar med mörk hudfärg, då är det bäst att ringa polisen, de kanske förbereder ett brott! De här fördomsstrukturerna finns för olika trafikantgrupper också. Allt cyklister gör är misstänkt eller fel. Den enda skillnaden mellan cyklister i Amsterdam och cyklister i Sverige är att de cyklar fortare där, jag lovar, har varit där flera gånger, har t.o.m cyklat där. Samma med Köpenhamn. Varför funkar det där? Tja, lite bättre cykelinfrastruktur, men framförallt, ingen tar illa upp om de blir omkörda av en snabb cyklist på en smal väg. Använder de ringklocka? Ja en del, precis som här.

Problematiken med bilisterna

Bilisterna har högre status än cyklisterna, men eftersom cyklisterna är oskyddade och bilisterna därmed måste ta hänsyn till dem uppstår en obalans. Bilisterna tvingas underkasta sig, det här omvända förhållandet skapar aggressioner hos vissa bilister. Typexemplet är bilisten som hamnat bakom en grupp cyklister, det finns nästan ingen gräns för hur farliga omkörningar de kan tänka sig. Hade de istället hamnat bakom en traktor med hölass så blir det bara en djup suck, inga svordomar eller galna omkörningar. Det handlade bara om attityden till sin medtrafikant. En grupp motorcyklister kör ofta något långsammare än bilisterna och utgör ett utdraget hinder som är svårt att komma om. Ändå blir inte bilisterna arga, inga svordomar eller långa tutningar och helljusblink.

Varför har cyklisterna låg status?

De flesta cyklister är också bilister och tvärtom. Samma sak med fotgängare, de flesta som går cyklar också och tvärtom. Det kan inte vara så att det är grupperna som bara använder ett transportsätt som står för all ilska. Fotgängaren som skrek åt cyklisten blir i sin tur tutad på av en bilist. När människor byter transportmedel byter somliga även attityd. Det finns förstås de som aldrig blir arga, däremot knappast någon som inte irriterar nån annan. När alla nu vet att det är så här, man kommer att vara cyklist emellanåt, hur kan man då ändå tillskriva dem/sig så låg status? Uppenbarligen har cyklister högre status i andra länder, i Tyskland och Holland saknas den här debatten helt trots mångdubbelt fler cyklister och tätare biltrafik.

Det handlar om identitet

Vardagsbilisten som tar en promenad på kvällskvisten med hunden i koppel som löper tvärs över cykelbanan blir arg på cyklisten som tvärnitar. "Du skulle plingat"" (så skulle jag ha dragit in kopplet till hunden som du inte såg bakom trädet...) Hen kan inte identifiera sig med cyklisten, de där gångerna de cyklat till badet från sommarstugan är något annat. Det har inte påverkat dem. Stavgångarna som går i bredd mitt på gång - cykelvägen uppskattar inte att behöva ta hänsyn till cyklister med eller utan ringklocka, fast de själva cyklar till jobbet. Kan man välja en identitet som har högre status och utnyttja den känslan så gör man det. Så finns det de som alltid är cyklister i själ och hjärta som alltid identifierar sig som cyklist. Därmed inte sagt att de (vi) alltid gillar vad alla cyklister gör, men oftast finns det en logik bakom handlingen som vi kan sympatisera med. 

Varför är cykelidentiteten ogillad?

Nu kommer vi in på kulturanalys. Cyklisterna är energieffektiva, miljövänliga och snabbare än fotgängare och ibland bilen. Cyklisten får motion, utsätter sig för vädrets makter och vissa risker. Cykeln är billig och liten. Cyklisten visar därmed klokskap, karaktär, mod och framåtanda. Hen visar att det finns ett alternativ och att det enkla oftast vinner över det dyra och komplicerade. De här värdena står över den vardagliga statusjakten. Bilar och båtar och feta villor spelar i själens korpserie medan cykeln spelar i högsta ligan. Den ger något pengar och inflytande inte kan ge och den finns för alla. Klart det är oerhört provokativt att cykla.

fredag 27 mars 2015

Fröodling och löpindex

Nu är jag medlem av Sesam, en förening för förökning av inhemska växter. Från och med nu är det bara svenskodlade fröer som gäller. Inga fler fröer framställda i Asien av Weibulls eller Nelson. Föreningens medlemmar delar frö med varandra. I år skall jag satsa på mer sockerärtor och bönor. Den lilla yta jag har skall utnyttjas bättre på höjden är min tanke. Sen får jorden ett kvävetillskott också. Sen är det ju gott och nyttigt också.

Löpindex


Min pulsklocka från Polar har en funktion som beräknar energiåtgång och löpfart med gps. Utifrån det tar den sedan fram ett index för varje löppass. Mitt index brukar ligga på 60 - 61. Jag trodde det var hyggligt men inte särskilt bra. Men nu har jag läst på bättre och så här skriver Polar själva.

Ta da!




torsdag 12 mars 2015

Olja och trädgård veckorapport 11

Några bra saker

Bytte olja på cittran vid 139974 km förra bytet var vid 125636 km. 1433 mil på samma filter är helt ok, dessutom hällde jag på en liter olja i höstas. Tiden var något dålig, hela 22 minuter. Citroen eller rättare sagt Peugeot som gjort motorn har satt filtret på framsidan motorn så det inte går att lyfta bilen och ta det underifrån. Störande. För sen blir det ju olja på golvet när det inte går att både lyfta och komma åt filtret. 

Har cyklat och sprungit, och allt kändes bra, hade tom ett löpindex på 61 under ett pass. Mindre bra är att jag är förkyld nu.

Var på möte med Sesam som är en förening för kulturväxternas bevarande. Väldigt trevligt, nu är jag medlem och väntar på att få beställa några gamla bön eller ärtsorter. 

Slängde en jättehög grenar och ris, passade på att slänga alla gamla gipsskivor från garaget. Man hinner mycket på tre timmar när man hyr släpkärra och slipper köer på tippen.

Nattduksbordet

Läste ut Rosa Liksoms Kupe nr 6, en fin läsupplevelse där framförallt den sista delen fick romanen att växa samman.


fredag 27 februari 2015

Feltänkande om artilleri

I dagens DN jämförs Finlands och Sveriges militära resurser. På en punkt kommer Sverige fullständigt till korta, artilleri. Sverige har 4 pjäser, Finland har 338 st.

Hur kunde det gå så här? Hur kunde man tänka så fullständigt fel? Inget annat vapenslag drabbades lika hårt som artilleriet, man lade inte bara ned alla regementen utom ett, man tog dessutom pjäserna från det enda regemente som blev kvar.

Tre strategiska misstag i resonemanget vid nedläggningen av artilleriet


1. "Artilleriradar har gjort artilleriet omodernt. Med radarn kan man lokalisera skjutande pjäser inom loppet av sekunder och rikta in sina egna pjäser mot dem eller slå ut dem med flyg innan de hinner omgruppera till en ny plats"

Verkligheten: i de flesta krig som Sverige är inblandat i har inte fienden artradar, han har inte heller flyg och han har sällan kompetensen att skicka tillbaka välriktad eld med egna eldrör i första eldöppnandet. I ett tänkbart krig mot en fiende som har allt detta ovan, tänk Ryssland, så är fortfarande svårigheterna att få fram välriktad eld mot våra skjutande förband avsevärda. Man måste ha egna pjäser som har våra pjäser inom sin skottvidd. Eller så måste man ha flyg redan i luften. Detta förutsatt att man har en välfungerande artradar. Troligen kommer dessa inte finnas i något överflöd då de är både dyra och kräver specialistkompetens. Sedan måste de ha perfekt samband med egna skjutande förband. Ett mycket komplicerat system på ett rörligt stridsfält.

2. "Artilleriet är för långsamt"

Verkligheten: idag väntar man på flyginsatser betydligt längre än vad man behöver vänta på sitt eget artilleri. Gruppering till och med med en gammal manuell pjäs går fortare. Framryckningen med pjäs efter dragfordon går lika fort som andra stridsfordon. Hastigheten hos artilleriet är inte gränssättande för framryckningen, det går utmärkt att hoppa bock med två eller fler skjutande förband.

3. "Artilleri är en dyr och känslig logistikapparat"

Verkligheten: flyg är dyrt och känsligt, artilleri är billigt och driftsäkert. En beräkning av kronor per eldmoment vinner artilleriet. Artilleriet kräver oskyddade transporter av granater, det är känsligt på ett slagfält där man aldrig kan vara säker för fienden. Det här är sant, men erfarenheterna från Irak, Afghanistan och Ukraina talar för att fördelarna överväger riskerna. Alla fordon oavsett deras roll på slagfältet kan bli utslagna, ammunitionstransporter har i vart fall det goda med sig att det går att lösa på ett flexibelt sätt med en mångfald av olika fordon och transportsätt. Varje krig har visat att det går att lösa på ett uthålligt vis.

Generalmisstaget

Allt som är svårt för oss är också svårt för fienden, allt som är en risk hos oss är också en risk hos fienden. Oförmågan att bedöma kriget med sina friktioner som möjligheternas arena snarare än omöjlighetens är det man förlorar krig på. 

söndag 22 februari 2015

Trendspaning och helvetesveckan

Idag läste jag i senaste numret av svenska Bicycling, de hade ett avsnitt som handlade om grusvägscykling. I USA har ju detta varit stort länge och jag hakade ju själv på för några år sen. Projektet XY500 som inleddes förra året ligger naturligtvis så rätt i tiden som det bara kan göra. Även om dess kulturhistoriska del ligger före utvecklingen, men lugn det kommer!

Hur kan jag då veta? Alla tränings och upplevelsetrender följer ett mönster.

A/ Upptäckten av träning och att nå ett träningsmål
B/ Strävan efter att nå nya allt högre mål, klassikern, Järnmannen, multisport
C/ Mognad, nya mål ger ingen mening, man letar efter andra drivkrafter, mindre fokus på prestation, mer på upplevelse, kamratskap eller naturen
D/ Kunskapssökande, det fysiska ligger i bakgrunden, nu handlar det om att lära sig och förstå.

Många av den nya vågens motionärer har gjort hela resan nu. Hela motionsvågen är på väg in i mognadsfasen, nu är det early majority som nått mognad. Vad är nästa steg? Jag tror att sånt som snart kommer bli ännu mycket mera populärt är fågelskådning, fjällvandring och fiske. Kanske även sånt som är rena nördgrejor idag, botanik och insekter. Även om jag har svårt att tänka mig detta som massrörelser så kommer det att komma en lightversion där "alla kan va med".

Helvetesveckan

Nu har jag läst boken "Helvetesveckan". Jag får säga att den påverkat mig och just nu planerar jag för min helvetesvecka, som förstås kommer bli ganska tuff, men inte tuffare än att jag skall klara det. I maj smäller det. Får snabba mig på för snart sitter han där på Skavlan och helvetesveckan är lika vanligt som 5:2.

Så här skriver förlaget på sin hemsida om boken.

" Erik Bertrand Larssens helvetesvecka börjar när du stiger upp klockan 05.00 på måndag morgon. Den slutar klockan 22.00 på söndag kväll, när du går och lägger dig. Mellan de två klockslagen ska du ersätta ditt gamla jag med en bättre och mer medveten version av dig själv.

Vi vet ju så väl vad vi bör göra för att vi ska må bättre, prestera bättre, trivas bättre. Men vi gör det inte. Men om du genomför en helvetesvecka kommer du att märka att det inte alls är så svårt att förändra saker i vardagen. Du ska äta nyttigt. Du ska träna varje dag. Du ska vila effektivt. Du ska lyssna på människorna runt omkring dig. Du ska arbeta koncentrerat. Du ska gå upp tidigt. Du ska lägga dig tidigt. Du ska vara grundlig i allt du företar dig. Du ska sålla bort det oväsentliga. Du ska prioritera rätt. Du ska vara en god medmänniska. Du ska ge. Du ska vara positiv och glad. Du ska vara framåt, offensiv, proaktiv och handlingskraftig. Du ska vara den bästa versionen av dig själv under en vecka. Bara en vecka. Är det lång tid eller kort? - See more at: http://www.forum.se/bocker/psykologi/h/helvetesveckan/#sthash.hOzeL801.dpuf"




lördag 31 januari 2015

Tvål och förväntningar

I mitt badrumsskåp finns åtta olika raktvålar. Det är en billig njutning att välja doft och lödder efter humör. Rakapparat har jag aldrig ägt, däremot körde jag 20 år med Gillettehyvel och rakskum på burk. Men sen i somras är det tvål och borste som gäller. Sen i höstas även vanliga dubbelsidiga rakblad. Själva proceduren tar lite längre tid, men å andra sidan, den extra mödan gör en vardaglig trist syssla till en liten högtidsstund. 

Sen i somras är det även fast tvål som gäller för kroppen, förhållandet till Dubbeldusch och Bliv är avslutat. Ett lyft, obegripligt att jag kunde framhärda så länge med dessa uttorkande produkter. Resten av familjen har hakat på, ingen saknar den flytande tvålen. 

På nattduksbordet


Just nu är det två länge emotsedda böcker, Vladimir Sorokin Snöstormen och Rosa Liksom Kupé nr 6. Sorokins speciella värld är den enda science fiction jag står ut med. Han kommer med en ny bok i vår, därför vill jag vara färdig med de äldre först. Liksom läste jag för tio år sedan, hennes återkomst som författare prisades och recensionerna var bättre än någonsin. Den väntar på sin tid, men jag var tvungen att läsa de första sidorna. 

Träning

Januari blev en ok månad sett till antalet pass, 13 st däremot för lite tid, snön kom för sent och jag var sjuk en dryg vecka, Allt sammantaget, helt ok. Den 19 februari är det dags för sista delen av kommunklassikern, 30 km längdskidor. Får jag bara vara frisk så ordnar det sig, körde 16,7 km på 65 minuter häromkvällen. 

Förväntningar

Sen går jag ju i väntans tider, har inte fått resultatet på statistiktentan ännu. Sen väntar jag på ett par nya cykelskor, de gamla har jag haft sedan 2001. En annan beställning på ingång är boken Helvetesveckan, att ge sig själv en vecka där man gör allt som man borde göra. Inte någon form av bucket list utan allt det du brukar göra, fast du gör det på ett bra sätt. Får se när det är dags för helvetesveckan, till våren, när ljuset och energin är starkare tror jag.

torsdag 8 januari 2015

Orsakerna till terrorattentatet i Paris

Terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo kan inte ses som en isolerad handling i syfte att hämnas några satirteckningar eller att framtvinga en högre grad av självcensur. Det är möjligen i terroristernas ögon positiva bieffekter. Att reducera handlingen till ett angrepp på yttrandefriheten är att förenkla kraftigt.

Attacken är bara en liten del av ett enormt uppdrag islamisterna lagt på sig själva, att få västvärlden att lämna den muslimska världen, politiskt, socialt och inte minst ekonomiskt.

För att nå det målet jobbar de i huvudsak på två fronter.

1. I de muslimskt dominerade länderna försöker man destabilisera statsledningen i syfte att störta den för att själva kunna skapa en islamisk stat enligt deras definition av islam. Destabiliseringen sköts främst genom att terrorisera de egna landsmännen för att få dem att ifrågasätta statsledningens möjlighet att skydda sina medborgare. Det är varje stats grundläggande uppgift, och logiken är enkel, misslyckas staten med det så måste en annan ledning till, som kanske är sämre på annat, men den leder i vart fall till trygghet och stabilitet. (Att islamisterna är helt oförmögna att skapa trygghet och ordning är en annan sak)

2. Få västvärlden att avsky islamisterna så mycket att vi väljer att stötta korrupta, illa fungerande västvänliga diktaturer i olika muslimska länder. Paradexemplet på vad detta kan leda till är naturligtvis Iran och den religiösa revolutionen 1979. Islamisternas hetaste önskan är att samma sak skall inträffa i Pakistan, som har kärnvapen. Man kan tycka att det är ologiskt, vore det inte enklare att störta dessa stater utan västvärldens inblandning? Här tror jag att terroristerna gjort en kalkyl, tydligast kan vi se det i Afghanistan, först var alla glada att vara kvitt talibanerna, men efter några år av NATO närvaro, efter 2006, växte motståndet fast nu utan islamistiska inslag. Läs t ex David Kilcullens, The Accidental Guerilla. Man ville helt enkelt sköta sig själva. När sedan västvärlden lämnar, så lämnar de en stat som med enkla medel kan tas över. Västs ovilja att gå in med marktrupp i Syrien är baserat på den insikten.

I islamisternas ögon är det helt ointressant om någon är muslim eller kristen, vill man inte leva som de menar att man skall göra då är man en fiende.