torsdag 23 maj 2019

Nya däck och besiktningsbekymmer

Motorcykeln har fått nya däck, vid 72750 km. Det blev Metzeler Tourance Next i år igen. Bakdäcket var nästan slut, framdäcket hade nog hållit ytterligare en tid, antagligen för årets norgeresa på ca 300 mil. Men som en erfaren däckgubbe och motorcyklist sagt "90% av alla punkteringar sker när däcket har 10% kvar". Det vill man undvika. De bytte även slangar i år. Tyvärr glömde jag notera när de monterades förra året, men jag uppskattar antalet mil till ca 1200. Får se nästa år när det är dags att byta.Batteriet tog slut, jag drog en chansning och åkte ändå, nere i Hedesunda stannade jag för att tanka. Sen ville inte startmotorn dra runt. Jag messade och bad om hämtning, tittade efter en bil att koppla mina startkablar mot. De hade jag förutseende nog lagt med i topboxen. Men det kom ingen bil och hemma svarade ingen. Jag började fundera på att springa igång hojen. På tredje försöket gick det. Hade glömt trycka in startknappen, det är ingen moped det här, så nu kan jag det. Men jag beställde ett gelbatteri från Motobatt, det bästa enligt vissa, funkar utmärkt nu.

Sen har jag börjat oroa mig för kopplingen, inte för att den slirar, än, men jag tycker den tar väl långt ut. Därför har jag beställt nya lameller och packningar för bytet. Sen läste jag att någon tyckte det var dumt att byta innan det verkligen behövs. Han hade kört 11000 mil och ändå bytt i onödan, som han skrev. Men jag tror jag ska göra det där bytet ändå. Det är gott att veta att det är nytt och bra, samtidigt byter jag olja och filter. Lite i förtid det också, men det är en gammal hoj som börjar få lite mil på mätaren, omsorg förlänger livet.

Saaben har fått oväntade bekymmer på besiktningen. Dels upptäckte de att bromsarna tog olika bra, jag bytte bromsvätska, luftade och motionerade det sämre oket. Vätskan var riktigt svart och dålig, men det är ändå tveksamt om det räcker. Det drar inte snett, men känns inte heller som ett riktigt bett. Staget mellan bärarm och krängningshämmaren var trasigt.Med hjälp av vinkelslipen lyckades jag byta det. Sen till det värsta, den läcker olja och jag kan inte se varifrån, den måste upp på lyft för att lokalisera, rengöra och inspektera. Det är inte mycket heller, några droppar per dygn, inte mer.
Nytt stag vänster fram.

söndag 14 april 2019

Mekning med Tigern

I vintras beställde jag kedja, fram och bakdrev och ett nytt glidskydd för svingarmen. Nu är det monterat, blev snyggt med guldfärgad kedja. DID 530 ZVMX och JT drev. Det knepigaste var att avgöra när nitningen var tillräcklig. Biltemas verktyg funkade bra, men instruktionen var mindre bra. Däremot fanns det en bra tutorial på youtube hur kedjebyte går till. Bytet skedde vid 70756 km.
Samtidigt passade jag på att serva bakbromsen som låg på, varmvatten och en gammal tandborste för att rengöra bromskolvarna, sedan luftade jag bromsen och bytte bromsvätska. Det blev en stor skillnad, i synnerhet på väg baklänges ut ur garaget på grusgången, nu rullar det som det ska.
Nu är frågan när däcken ska bytas, bakdäcket är rejält fyrkantigt. Metzeler tourance next gick väldigt skönt när de var nya, det blir väl antagligen ett nytt par sådana, eller möjligen bridgestone A41 battlax.

söndag 24 februari 2019

MC premiär 2019

Våren kom tidigt i år, redan lördagen den 23 februari ställde jag på motorcykeln och tog en första tur. Batteriet var lite halvdåligt trots laddning men efter några mils körning börjar det funka som tidigare. Även koppling och växellåda kändes lite kärvt, men det lossnade efter tio mil. Vid säsongsstarten stod mätaren på 69 555 km. Vid säsongsstart 2018 var mätaren på 56 402 km, det vill säga jag körde 13 153 km under mitt första år som motorcyklist. Målet är inte att slå det, målet är att göra fler minnesvärda resor. Jag har planerat in några dagar i Norge i juni, längtar redan dit. Tveksamt om det blir lika fint väder som förra året, men det hör till utmaningen om det blir dretväder. Sen planerar jag ytterligare en Ironbutt- körning, gärna norrut den här gången, kanske till och med två körningar. I övrigt har jag inga planer, underhållsmässigt kommer det behövas nya däck, kedja och drev, samt glidskyddet för kedjan på svingen behöver bytas, sen är det förstås besiktningsdags igen, senast i augusti.

Första turen 23 februari
Gysinge kaffe vid Naturrums södervägg

onsdag 22 augusti 2018

Iron butt

Långt innan jag bestämde mig för att skaffa motorcykelkörkort vintern 2017 har jag haft en målsättning, att göra en Iron Butt körning. Det finns många olika sorters körningar men den som är öppen för nybörjare är 160 mil på under 24 timmar. Eftersom fenomenet kommer från USA är det förstås 1000 miles som gäller, 1609 km alltså. Från att det var en ganska avlägsen dröm för ett och ett halvt år sedan har jag, förverkligat körkortsdrömmen, skaffat en motorcykel, väntat en lång snöig vinter som aldrig ville ta slut, kört en hel del för att skaffa mig erfarenhet. Här tror jag norgeresan var viktig, dels var det långa dagar i sadeln men mot slutet kände jag också hur körtekniken lossnade. Men även mekande och underhåll av hojen var viktigt att få koll på, kedjespänning, drev och smörjning, bromsklossar, hjullager och filter. Allt detta som gör att man känner sin cykel någorlunda och byter grejer innan det blir helt utslitet.
Körsträckan jag bestämt mig för byggde på information från den svenska Iron Butt organisationen om lämpliga färdvägar, men det var ändå mina val.

Reserapport  Saddle Sore 1000


Jag startade hemma i Gävle fredag 27 juli klockan 04:00 på OKQ8 macken bara ett stenkast bort, tankade fullt och stack in kortet igen för att få startkvitto. ”Inget kvitto kan ges”, katastrof, jag har toppfull tank och det funkar inte att bara åka upp till Gävlebro och göra ett nytt försök där. Vad göra? Kan man komma tillbaka när macken öppnat och få något slags intyg, tankarna snurrade, jag förstod att jag i vart fall måste få ett startkvitto och att jag måste köra upp lite bensin innan dess. Därför påbörjade jag resan med hopp om att kunna stanna vid första bästa mack. Vid Dragon Gate finns en Preem, när jag stack in kortet tändes ”Vänta” sen hände inget, jag väntade, inget hände, stressen sköljde över mig. Då tänkte jag att jag sett en skylt om en mack åt andra hållet inne i Mehedeby, jag åker dit, hittar en Qstar, displayen visar ”Closed”. Nu var humöret i botten. Det börjar regna lätt och allt verkade gå åt fel håll. Jag förbannar min klantighet som toppfyllde, från och med nu, alltid plats i tanken för fler försök om inget kvitto ges. Färden fortsätter längs E4:an, vid Tierp finns det fler mackar, jag hittar en Gulf som gav ett startkvitto, äntligen! Nu kan jag börja körningen.

Nästa stopp blev Järva Krog, allt funkade perfekt, solen lyfte morgondimman och stadshusets siluett från Essingebron var fantastisk. Framme i Norrköping var det dags för tankning igen. Pumpen startar men bara 0,56 liter kommer innan den stänger ner. Vad är detta? Jag har ju pengar på kontot? Katastrofkänslorna kommer tillbaka. En titt i bankappen i mobilen visar att de tre tidigare tankningarna antagligen reserverat pengar som ännu inte återförts. Jag för över tillräckligt med pengar för att vara på den säkra sidan, men vågar inte göra ett nytt tankförsök på samma ställe. Färden går vidare efter en kopp kaffe och en macka. Planen är att åka till Jönköping för att tanka nästa gång, men mätaren sjunker snabbt, jag vet att den visar fel, det är mycket mer kvar än det verkar, Tigerns 24 liter räcker bortåt 40 mil. Men återigen, ta det säkra före det osäkra. I Ödeshög stannar jag på Vida Vättern, en liten mack, ingen kortläsare alls. Jag ber killen i kassan om ett kvitto, självklart svarar han, lättad åker jag vidare mot Helsingborg. Mest minnesvärda intrycket från den långa E4 färden var en karavan av tyska Trabantbilar.

Nu stiger temperaturen snabbt, jag stannar och dricker vatten och äter en ölkorv. Nere vid mötet mellan E4, E6/E20 är allt ett enda kaos av vägar, jag har sett ut en mack vid köpcentret i Väla. Det är fredag och massor av trafik, hettan är kompakt. Jag tror att jag åkt fel, men jag kommer faktiskt rätt i myllret kring Hyllinge, Fleninge, Ödåkra och allt vad det heter. Automaten skriver ut ett kvitto från resans sydligaste hörnpunkt. Här var enda tillfället jag önskat att jag haft en GPS. Nästa etapp var E6 genom Halland, 120 väg, enormt mycket trafik, vinden blåser mig nästan av vägen. Värmen är extrem. Jag behöver äta något, valet faller på en lyxshake på Max. Det luftkonditionerat och resten av befolkningen tycks ha insett samma sak, det är knökfullt, skrikande barn och semesterkaos. De gör min order fel, ställer shaken i kylen, jag ser det och ropar snabbt -skit i det, ge mig den, jag ska vidare! Värmen är helt hysterisk, jag funderar på vad jag tänkte med, under en av årets varmaste dagar, på det varmaste året sen mätningarna startade, då ska jag köra mer än 160 mil?!

Jag känner till Göteborg väl och vet att Tingstadstunneln ofta har kö så här års även när det inte är rusningstrafik, det visade sig stämma, men det gick ändå rätt smidigt, framför mig i tunneln låg en spolbil. Egentligen hade jag inte tänkt stanna i Göteborg, men jag var osäker på avståndet till Tanumshede och mindes inte om det fanns något bra stopp mittemellan så det blev en tankning med oljekontroll och kedjesmörjningsomgång. Uppe i Tanumshede är det massor av folk, turistbussar och mängder av fordon. Svetten rinner under ryggskyddet, två kalla Cola och en ölkorv till, sen börjar resan på lugnare vägar genom Dalsland, mot Åmål och vidare mot Karlstad där jag är uppvuxen. Efter tankning i Karlstad åker jag hem till mina föräldrar och tar resans enda längre paus, hinner med en kall snabbdusch och dricker kaffe. Oklart hur det gick till, men nu dämpar hörselpropparna fantastiskt, det bara susar lätt om hjälmen. Trafiken har glesnat och värmen börjar sjunka. Jag njuter för första gången på resan. I höjd med Karlskoga känns brandrök från en av detta års alla skogsbränder.

I Västerås har solen börjat gå ned. Jag stänger mc ställets ventilationsöppningar och börjar känna en viss tillförsikt om att detta kan gå vägen. Nu är det nästan mörkt, lyset är inte starkt på en mc och Triumph Tiger 955i är inget undantag. Trafiken är gles i södra Dalarna, en svag rodnad över horisonten, det är vackert och jag är på kända vägar mellan Avesta och Falun. Det som oroar mig nu är vilt, skulle ett rådjur plötsligt hoppa upp eller en grävling springa över vägen är jag inte säker på att jag hinner se det. Strax innan jag ska svänga vänster ut på E16 mot Falun låter jag en skåpbil köra om, jag lägger mig efter i hopp om att den ska ta första smällen om det kommer vilt. Det hinner inte mer än komma en rådjursskylt förrän jag ser bromslyktorna tändas och bilen göra en undanmanöver, två bruna rådjur syns i strålkastarskenet. Där hade jag tur. På Preemmacken i Falun är det ljummet och vindstilla, det enda som stör mig nu är tankarna på hur jag ska göra när jag kommer hem till Gävle. Kommer jag ha åkt tillräckligt långt ändå eller måste jag åka ned till Tierp igen? På Preem i Gävlebro får jag facit, om jag räknar min resa från Tierp där jag har ett startkvitto till Gävle så blir det 1605 km på mätaren, det är inte tillräckligt. Jag bestämmer mig för att göra det enda rätta även om det svider, jag åker ner till startplatsen i Tierp och sluter cirkeln, på samma Gulfmack som jag fick mitt startkvitto får jag mitt målkvitto.

Erfarenheter jag tagit med mig inför framtida körningar:
*Alltid plats i tanken för fler tankförsök om inget kvitto ges.
*Ta med mitt gaskök och en termos, det blev för lite kaffe den här gången, bara två koppar, en i Norrköping och en i Karlstad
*Ölkorv är det ultimata resetilltugget
*Att joxa med kvitton, loggbok och penna i en fryspåse i toppboxen är inte optimalt
*Ett system för att dricka under färd hade varit guld värt
*Ska man göra roligare körningar på mindre vägar är GPS nästan nödvändigt för att inte tappa tid. (Även om jag älskar papperskartor)

Bil och MC underhåll

I somras bytte jag olja på Saaben vid 240033 km, 1438 mil sen sist, det blev OKQ8. Nu när startavgiften 60 kr finns där tar jag det av någon anledning lugnare. Det blir liksom aldrig riktigt billigt längre. Fast Biltema har sänkt priset på sin helsyntetiska olja.

Motorcykeln har så långt den här säsongen fått nya Metzeler Tourance Next däck, nytt framdrev, nya bromsklossar runt om och ny bromsvätska inför Norge, inför Iron Butt nytt bakre hjullager på höger sida och bytt luftfilter till K&N, det satt redan ett sånt på plats, så nu har jag två. Nu har cykeln gått 66403 km, exakt tusen mil den här säsongen, då fick den också ny olja och nytt oljefilter (förstås). Enda strulet var att den vägrade starta efter att ha stått stilla en dryg vecka medan vi var på Sicilien, antagligen beroende på lite halvdåligt batteri, kanske läge för byte till nästa säsong. Det sitter ett Biltemabatteri i, kan ju funka, men ett riktigt bra gelbatteri är inte superdyrt heller.

måndag 9 juli 2018

Norrlandsresan 2018

I år åkte vi upp till Pajala med stopp på höga kusten och i Skellefteå. Högbondens fyr övernattade vi på 2002 senast. Vi hade lika bra väder i år, utsikten är fantastisk och numera finns en bastu nere vid havet med magisk känsla.

Rotsidan Fällsvik
Utsikt från Högbonden

På vägen stannade vi i Umeå och besökte Väven. Att vi hamnar i Skellefteå beror på att vi brukar stanna på hotellet Rum för resande. En fin kväll där vi till slut hamnade på en vegansk asiatisk restaurang, lite otippat i Skellefteå. Förra året var det lite mer roadtrip med fler stopp, i år skulle vi ha längre tid i Pajala, därför blev det bara ett kort stopp i Luleå för lite shopping sedan vi upptäckt att Norrbottens museum stängde redan klockan fyra. Men det blev i vart fall goda wienerbröd från Björn Anderssons konditori. Vägen längs Torneälv från Övertorneå är lite längre, men fin. På hemresan valde vi tyvärr den vanliga vägen som visade sig vara uppgräven i två mil. Vi såg en stackare som fått punktering.
Vaasikavuoma - slåttermyr

Jupukka mätpunkt Struves meridianbåge

Vi kom upp till Pajala på tisdag eftermiddag och skulle stanna till på fredag när Pajala marknad började. Campingplatsen drevs av ett Belgiskt par som bytt liv, från Brügge till Pajala är ett stort steg. Tre dagar i Pajala är ett tag om man inte ska fiska eller åka skoter om man redan varit där flera gånger. Vi besökte släktingar, åkte till finska sidan, besökte Jupukka mätstation som är en del av världsarvet Struves meridianbåge, tog en tur till Kaunisvaara för att titta på den nya gruvan. Det är oerhört stort, enorma proportioner på ytan för dagbrottet. Naturligtvis besökte vi slåttermyren Vaasikavuoma när det gula kvällsljuset var som vackrast. Pajala marknad är som de flesta marknader med några skillnader, det finns samiskt hantverk, suovaskebab och fiskegrejer i mängd. Man kan kalla det efterfrågestyrd marknadsanpassning av marknaden.Smash-hiten var suovaskebab med senapskryddad kebabsås. Här nere finns inte rökt renskav att tillgå, men man kan nog krydda upp med lite barbecuesås istället. På nervägen stannade vi i till i Överkalix och tittade på Bengt Pohjanens ortodoxa kyrka, i Skellefteå låg jag och läste i Niklas Natt och Dags bok 1793, det är en ruskig historia och en slags deckare, väl läsvärd för sin beskrivning av det sena 1700 talets Stockholm.Nästa stopp blev Härnösand, där vänner har en sommarstuga, det blev både båtfärd och dopp i Östersjön.
Ortodox kyrka i Sirillusgården Överkalix
Tärnorna vakade över sina ungar längst söderut på Härnö

Bilunderhåll

Vid 240330km bytte jag olja och filter på Saaben. Det blev lite längre mellan bytena än jag tänkt men ändå bara 1465 mil sen sist. Avgassystemet sjunger på sista versen och vindrutan vill jag helst också byta nu. 

måndag 25 juni 2018

Norgeresan 2018

Tanken var att åka till Norge på mc semester i fem dagar med start på nationaldagen. Nu blev det fördröjt på grund av beredskapsövning med Hemvärnet. Självklart är det bara att inställa sig, men sen verksamhet och patrullerande post på natten gjorde att sömnen blev dålig. En natt hemma förbättrade utgångsläget och ökade ivern att få komma iväg på en något förkortad resa.

Dag 1 Gävle - Åndalsnes 

Över 70 mil i sadeln var en utmaning när jag tidigare bara kört hälften.
Rondanes toppar sedda från Sohlbergsplassen längs riksväg 27
Upp till Mora var det ganska händelsefattigt och mycket trafik. Sedan började resan på riktigt med tomma vägar efter Älvdalen. Solen lyste och allt var underbart. I Idre handlade jag torkat renkött. Alldeles innan hade jag fått bromsa för renar på vägen. Vägen ner mot Åkreströmmen var väldigt fin att åka, men ändå bara en försmak på norska kurvor. Jag hade läst på om de norska nationella turistvägarna och valde att åka dem om möjligt. Väg 27 från Sollia upp till Folldal är en sådan, nästan bilfritt och helt ensam vid Sohlbergsplassen. Norge imponerade genast. Informationsskyltar, arkitektoniskt formgivna rastplatser och mängder av mindre rastplatser gör livet som turist enkelt. I Dombås var det dags att handla och tanka,  mina portionsförpackningar med pulverkaffe var slut. Det blev många kaffepauser och en titt på utsikten. Efter Dombås började skallen bli trött på riktigt, farten sjönk och jag släppte förbi många bilister. Ju närmre Åndalsnes jag kom desto högre växte sig bergen, ända tills Trollväggen tornade upp sig.  Strax innan Åndalsnes ligger avfarten mot Fylkesvei 63 mot Trollstigen, jag valde att åka av där mot en campingskylt. Det visade sig vara en utmärkt campingplats, Trollstigen Resort. Efter en natt med lite för lite sömn vaknade jag vid sextiden på morgonen och beslutade mig för att snabbt komma iväg.

Trollväggen 1700 meter upp till toppen från vägen.

Dag 2 Trollstigen - Valdresflya

Trollstigen börjar alldeles i närheten, jag får säga att jag trots alla bilder och filmer jag sett på den ändå blev överraskad över hur brant den var, brant och med tvära 180 graders kurvor. Molnen hängde lågt och vägen var blöt. Jag fick inget möte på hela vägen upp och det är jag glad för. Har inte så bra kurvteknik, mina svängar hade varit för vida om det var mötande. Uppe vid besökscentret var det folktomt, jag var visserligen ovanför molnen, men det var ändå ganska fuktigt. Vägen nedåt var odramatisk och väldigt fin. Det var en överraskning för mig hur snabbt det växlar mellan kalfjäll och lummig dalgång. Längs vägen mot Valldal  passerade jag Gudbrandsjuvet, som är en fors av isblått smältvatten som rinner ner i ett hål genom berget. Erosionen genom stenlagren hade grävt fram en häftig formation. Kring forsen hade de byggt upp ett helt besökscenter med modernt formgivna vandringstrappor ovanför vattnet. Imponerande anläggningar, men så är det också några av Norges mest besökta turistmål.                    
 Nere i Valldal tog jag färjan från Linge till Eidsvoll. När jag accelererade upp längs bergsövergången mot Geiranger tyckte jag det vibrerade konstigt, trodde det kanske var dåligt med luft i bakhjulet. Bara hjärnspöken förstås, men jag stannade vid en mack och kontrollerade trycket. Mycket riktigt, exakt rätt tryck. Lättad körde jag därifrån, en skolklass stod och väntade på bussen, en av killarna gjorde gashandsgesten, jag frikopplade och gav gasen ett par blippar, han log och gav tummen upp. Molnen låg fortsatt lågt, utsikten mot Geiranger och de Sju systrarna var fin men inte som på vykort. Geiranger har jag bara hört att det är en enda turistfälla som man ska passera så snabbt som möjligt, kan skriva under på det.

Gudbrandsjuvet.
Gudbrandsjuvet håligheten
Färjan mot Eidsvoll
Den här dagen hade Morgan en träff så det kryllade av fina bilar, bland annat mötte jag en röd Morgan threewheeler, riktigt fräck. I backen upp från Geiranger blav jag omkörd av ett gäng svenska motorcyklister på KTM Superduke. En körde om på bakhjulet. Det finns helt klart anledning att återvända när jag utvecklat åktekniken. Nu började vad jag tyckte var den allra finaste körningen, upp mot Dalsnibba, fantastisk åkning rakt upp mot himlen. Färden upp mot toppen på 1500 m.ö.h var otrolig, väl värt de 140 NOK det kostade. Solsken, värme och snö.En sagolik utsikt från toppen över ett molnlandskap med snötäckta toppar som stack upp.  Klockan närmade sig lunch och det var hög tid att stanna och fylla på energi. 
Utsikt från Örnesvingen mot vattenfallet de Sju systrarna
Jag plockade fram kökskassen och gick rakt ut på kalfjällsheden och satte mig i solen och lunchade på mina ölkorvar av älg och tunnbröden jag köpt i Idre . Knastertorrt och varmt, ett riktigt nypa sig i armen moment. Därefter är det bara en kort väg ned till Riksväg 15. Ute på riksvägen blev det plötsligt 90 km/h, det snabbaste jag sett i Norge. Allting kändes fantastiskt och jag bara skakade på huvudet åt den fantastiska naturen. På väg längs en slingrig landsväg med perfekt underlag bredvid en forsande älv i Ottadalen. Plötsligt hör jag ett dån, jag kollar backspeglarna och tänker att det är ett H-D gäng på väg ikapp, men innan jag tänkt färdigt tanken, ser jag en mörk skepnad ovanför mig, en, två tre, stridsflygplan på riktigt låg höjd nere i dalgången rakt ovanför mig, helt fantastiskt att bli omkörd av dessa. Hann inte identifiera dem, det kan ha varit nya F- 35, jag hann tänka att det var tornadoflyplan vilket det förstås inte var, rimligtvis borde det ha varit F-16, men det såg faktiskt inte ut så. Framme i Lom svängde jag av mot nästa nationella turistväg över Sognefjell.
Sognefjällsvägen Riksväg 55 är riktigt häftig, för den slingarar sig inte så hemskt däremot går den upp och ned med branta krön, men man får se upp så man inte laddar för mycket för det är mycket får på lösdrift i området. De springer längs vägen och blir vallade av motorcykeln kan jag intyga. Lammen var fortfarande sådär pyttesmå och gulliga.
Från toppen av Dalsnibba

Uppe på fjället hade de dragit ett skidspår, Österrikes landslag var där och sommartränade. Tystnaden var bedövande, helt överjordisk. Trots att åkarna var flera hundra meter bort hördes det att de samtalade. Bilden blev tyvärr oskarp, men det var långt borta.
Lunch på kalfjället nedanför Dalsnibba



Österrikisk landslagsåkare uppe på Sognefjell.
Lustrafjorden
Vägen ned mot Lustrafjorden var brant och slingrig, tyvärr fick jag en husbil och en bil framför mig så den resan ned blev inte vad jag hade önskat, nästa gång kör jag åt andra hållet. Lustrafjorden har alldeles turkost vatten, värmen var närmare trettio grader och vägen var smal längs en bergsvägg. Det fick bli ytterligare ett stopp. Framme i Sogndal stannade jag igen och handlade, köpte en glass, gulaschsoppa, speltkakor och vatten. Värmen var ett problem nu, trots att klockan närmade sig fem. Särskilt vid färjeläget i Mannheller stekte det på.
Färjan (Sogndal) Mannheller till Fodnes (Laerdal)
På färjan kom ett gäng svenskar på motorcykel. Det var blanadade hojar, men de hade alla väldigt lite packning. Det optimala verkar vara fyra till sex personer och hyra en hytta för övernattning. Då räcker det med väldigt lite packning i en toppbox eller rent av tankväska.  Vi åkte tillsammans genom Laerdalstunneln men sen skulle de mot Aurlandsvägen och jag hade bestämt mig att åka österut redan nu. Det skulle komma att visa sig vara ett misstag. E16 är en huvudsakligen väldigt fin väg som i alla tider förbundit östlandet med västlandet och varit färdvägen mot Bergen över Fillefjell. Sedan jag sett tredje säsongen av Bröyt i vei så känns det nästan som hemma. Längs vägen passade jag på att titta på en stavkyrka från andra hälften av 1100 talet i Borgund. Den har helt klart stått modell för många filmproduktioner, tänk Sagan om Ringen eller Game of Thrones. Strax därefter blev jag omkörd av en hoj jag tyckte jag kände igen, mycket riktigt det var en av besökarna på Gökottan i Lingbo. En röd Honda VFR 1200, förare med amerikansk flygskinnjacka med Japans örlogsflagga på. Han höll inte 80 om man säger så.  Målet för dagen var nästa nationella turistväg över Valdresflye. Istället för att åka ända ned till Fagernes svängde jag av i Ryfoss och tog smitvägen till Beitostölen, ganska dålig väg men helt folktomt och vackert. Nu var jag rätt sliten, men samtidigt tänkte jag att solen inte kommer att gå ner än på flera timmar och att sitta i tältet från klockan åtta är väl trist. Valdresflye är ett hedlandskap i bergen där vildren och får samsas om betet. Plogkäpparna är flera meter höga precis som över Sognefjell. Först planerade jag att tälta uppe på fjällheden som de som kom i husbil, men det hade börjat blåsa och jag tänkte att det var dumt att chansa. På väg ned letade jag efter en plats att tälta på. Myggen var aggressiva så första stället blev det till att fly. Men sen hittade jag en fin plats där jag dessutom kunde ställa upp tältet så att jag såg hojen. Det fanns till och med kvar en liten snöhög att kyla ölen i. Myggen var inga problem inne i tältet, däremot kylan. Vid tretiden vaknade jag och fick börja pälsa på mig allt jag hade. 1000 meter över havet är klart kallare än längre ned. Men sedan sov jag gott tills solen började värma, då blev det stekhett istället och alla kläder måste av, fick nästan panik av värmen. Därefter var det bara att snabbt riva lägret och fly till mer myggfria trakter för frukostkaffe.
Andra nattens läger på Valdresflye.
Ölkyl på Valdresflye

Dag 3 Valdresflya - Atlanterhavsveien - Koppang

Jag skrev tidigare att det var ett misstag att inte åka över Aurlandsfjället utan fortsätta tillbaka mot nordöst som jag gjorde. Att det var ett misstag kan jag säga därför att den tredje dagen var jag redan för långt från de vägar jag helst ville åka på samtidigt som jag inte hade gjort analysen av avstånden tillräckligt noga. Man kan säga att det var för långt att åka söderut igen samtidigt som det var för tidigt att åka hemåt. Istället valde jag att köra en riktig långkörare nordväst ut till Atlanterhavsveien och sedan tillbaka mot Koppang i Hedmark. Det blev en lång dag med 80 mil i sadeln. Jag har hört mycket om just Atlanterhavsveien, låt mig sammanfatta mina intryck. Ja det är häftigt med havet, stora mattor av kelp som guppar längs holmarna, bron är fräck, vägen till och från Kristiansund genom Sunndalen är väldigt vacker. Själva vägen ute i havet en solig dag är inte så spektakulär, skulle gärna komma tillbaka och snorkla en tidig dag i september när det är lite råare.
Två måsar i havsbandet längs Atlantershavsveien
 Vägen tillbaka var lång, längs riksväg tre mot Alvdal hade det regnat, men jag slapp undan. Det var lördagskväll, norska flaggor vajade, i en trädgård stod folk i bunad, folkdräkt, och spelade kubb. Här fick jag nästan en överdos av Norge. Framme i Alvdal såg jag en thairestaurang, precis som hemma tänkte jag, soppan i bakväskan kändes inte lika intressant och jag var trött. Det fick bli pad thai och en cola, 204 NOK, men gott var det.
Pad Thai i Alvdal, rekommenderas!
Slutdestinationen för dagen hade jag tänkt vara Jutulhogget, den största ravinen norr om alperna. Man kunde tro att man skulle vara ensam där en lördagskväll, men inte då, ett äldre norsk par var också där. Ravinen var häftigt men inte riktigt så häftigt som jag trodde efter att ha sett bilder från luften. Det var dessutom sten överallt så någon camping var inte att tänka på. Jag fick åka vidare söderut, nu var jag rejält trött och tänkte först bara stanna ett par timmar var som helst för några timmars sömn innan hemfärd. Naturen längs riksväg tre här nere var inte kul, inga fina enkla ställen att resa ett tält. Tillslut var jag så trött att jag stannade på en rastplats, bara för att upptäcka att det trots en sen lördagskväll ändå var mycket folk i rörelse. Jag fick resa vidare, som tur var mindes jag ett ställe strax norr om Koppang som jag stannade på under uppresan, också en rastplats fast utan toa och plats för lastbilar. Solen var snart nere och tältet restes, det var platt, folktomt och tyst. En bil svängde in, jag hejade på en kille som drack en öl, han drack upp och körde vidare, sen fick jag rastplatsen för mig själv.
Jutulhogget

Dag 4 Koppang - Gävle

Frukost, strax efter klättrade en Litauisk chaufför över gärdsgården
Sista dagen, här stod jag i valet om jag skulle ta samma väg tillbaka som jag kom. Det var ungefär lika långt. Jag tänkte att det är roligare att se nya platser, det blev en sydligare väg. Riksväg tre längs Glomma söderut mot Elverum. I Elverum höll de på att bygga stora helt nya bostadsområden. Jag slogs av hur otänkbart samma sak hade varit på svenska sidan gränsen. Vägen från Elverum mot Trysil var helt ny och så slät som en väg kan bli, och spikrak, utan fartkameror. Den var helt tom på trafik, men jag tog det lugnt. De här dagarna med all underbar åkning, all sol, alla intryck och för lite sömn hade gjort mig skönt mosig. Enda mötet var en annan mc, en Moto Guzzi från 80 - talet i fint skick. Vid vägen fanns en skylt, krigsminne 500 meter. Naturligtvis svängde jag in, det var en minnessten över en förbittrad kamp mot tyskarna som motståndsrörelsen utkämpade natten till 5 maj 1940. En påminnelse om att det förekom strid i Norge även en månad efter invasionen.


Vägarna kring Rörbäcksnäs höll nästan norsk klass vad gäller kurvorna, det fanns till och med kor på vägen. Ganska överraskande att behöva bromsa och köra vackert mellan stora kossor som ligger och idisslar på den varma vägbanan. Temperaturen var på uppgång och jag var trött, det blev flera pauser. I Malung stannade jag för ett dopp. Det kändes bra att resa hemåt, jag hade fått ut allt jag kunde önska av resan, en dag till hade varit bra, men det kommer fler tillfällen. 

tisdag 3 april 2018

Äntligen MC premiär

På långfredag den 31 mars blev årets första tur, en termos kaffe i bakfickan på jackan och en halvtorr gräsplätt i solen var allt som behövdes kändes det som. Nere i Hedesunda hittade jag just det. De stora vägarna är torra men på alla mindre vägar ligger isen kvar i skuggpartierna. Därför är utbudet av krokig väg högst begränsat ännu. Jag plockade loss kåpan över kedjedrevet, rengjorde därunder och smorde kedjan. Kåpan rymde en mängd svart gegga, drevet såg en aning slitet ut men jag kände inget glapp på utgående axel, tack och lov för det. Mätarställning vid säsongsstart 2018 var 56402 km.