fredag 12 juli 2019

Iron Butt SS1600K

Det blev en Iron Butt körning igen, en Saddle Sore 1600 K, nästan helt händelselöst, lite regn på E4:an genom Småland, i Västerås blev jag trängd av en minibuss. Jag startade 03:30 och var i mål 22:30, 19 timmar, inga längre raster. Första gången förra året var det lite drama, inte minst för att jag inte visste vad som väntade. Enda saken jag tänkte denna gång var att motorväg är hemskt tråkigt, vet inte om jag pallar en sån resa igen. Att bara köra längre på ett dygn, ytterligare 35 mil i motorvägsfart känns just nu helt omotiverat. Jag tror jag ska köra norrut nästa gång eller möjligen en utländsk variant.

 

MC Underhåll

Framdrevet var slitet, bytte vid 81029 km. Nästa prövning blir besiktningen, möjligen behöver bromsskivorna fram bytas.

tisdag 18 juni 2019

Norgeresan 2019

Årets norgeresa var planerad i detalj. Allt tycktes perfekt fram till några dagar innan då väderprognosen försämrades kraftigt. Det utlovades inte bara regn utan orange risk för skyfall med tillhörande problem såsom bortspolade vägbanor och vattenplaning på den vägen som var kvar. Ett par dagar innan avresa bestämde jag mig för att köra enligt planen fast åt andra hållet. Börja i norr och resa söderut. Det verkade vara minst dåliga alternativet. Ett tag övervägde jag att genomföra resan till Lofoten och Nordkap redan i år istället.  Men avståndet avskräckte, jag vill ha mer tid till det då den snabbaste turen skulle vara närmare 400 mil. Lite i mastigaste laget för sex dagar. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt ändå.

Torsdag 13 juni Gävle - Aurland 746 km

Avresa 07:00, allt är förberett, himlen är blygrå, jag tar på regnstället och gummihandskarna, idag ska jag resa genom lågtrycket och ut till högtrycket på andra sidan Norge.

Resan går via Mora, vasaloppsvägen, Elverum, Hamar, Gjövik, Fagernes, Laerdal, Aurlandsfjellet och slutligen Aurland

Redan på Valboslätten bryter hällregnet löst, det går i sjuttio på motorvägen och sikten är minimal, men regnstället håller mig torr. En positiv överraskning. Gummihandskarna över mc handskarna är en hit, helt torr och varm. I Mora stannar jag för att tanka, det har regnat hela tiden. Vid Spjutmo kraftstation korsar jag Österdalälven och reser vidare på vasaloppsvägen. Det är helt tomt på bilar. Framme i Fiskarheden vet jag att bron över Västerdalälven i Torgås är stängd så det blir en liten omväg norrut via Transtrand. På vägen till Rörbäcksnäs är det dags för fika, jag börjar bli sliten redan, men med ny energi i kroppen vänder det. På norska sidan känns allt bättre, ny tankning i Elverum. De håller på att bygga ny väg till Hamar, det är massor av trafik och inte trevligt. Innan Hamar missar jag rätta avfarten och tänker att det nog blir bra ändå med E6 istället. Fel tänkt, det är ett enormt vägbygge upp till Lillehammar, det går i 50 och är hårt trafikerat av anläggningsfordon. Bron över Mjösa bjuder på dimma. Ner mot Gjövik är det fortsatt hård trafik, detta är vägar jag inte tänker åka på någon gång igen tänker jag. Mot Fagernes glesnar trafiken, vägen börjar slingra sig och det skulle kunna vara toppen, men den våta vägbanan och lätta strilet i luften gör att jag inte kan njuta av åkningen. Sen kommer ett vägbygge som kräver omledning, via en brant hårnålsväg nedåt mot Bagn. I Fagernes är det återigen dags för tankning. Nu går det på kända vägar, E16 mot Vang i Valdres är fin, här känns det hemma. Vid Tyinkrysset är planen att åka mot Övre Årdal, men vägen är stängd och öppnar inte förrän ett dygn senare, en missräkning. Istället fortsätter jag mot Laerdal. Nu har det slutat regna, vägbanan är torr och solen tittar fram. Det är sena eftermiddagen och jag fattar det felaktiga beslutet att fortsätta lite till, över Aurlandsfjället. Aurlandsfjället är en nationell turistväg och helt fantastisk, den ska köras från Laerdal mot Aurland, utsikten över fjorden är otrolig, vackrare än Geiranger från Örnesvingen om du frågar mig. Men så var det detta med trötthet. Redan uppe på fjället stannar jag för middag, det lutar på parkeringen och jag är ytterst nära att välta hojen när jag stannar. Jag räddar upp det till priset av en muskelbristning på högra sidan av bålen. Nu är jag så ofokuserad att när jag stannar vid rastplatsen över serpentinerna ner mot fjorden lyckas jag inte manövrera hojen rätt på den brant lutande parkeringen, så nu välter hojen! Jag står stilla, men ska vända runt. Så ligger den där, motorn igång. Jag stänger av och börjar försöka lyfta. En holländare kommer till min hjälp, han lyfter och har till och med tejp för att sätta fast blinkersglaset som lossnat. Förutom lite repor på ena sidoväskan och det trasiga glaset så är allt helt. Jag har haft tur, massor med tur. Nerför serpentinerna tar jag det väldigt lugnt, jag tittar efter någonstans att bo, det finns en camping precis vid utfarten. Det blir perfekt. Det känns förstås onödigt att det blev så här, jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle hända mig, men så är det med erfarenhet. Trötthet, fullastad hoj och brant lutning blev en grej för mycket att hantera. Vägen över fjället är fantastisk, jag åker gärna den igen, fast helst åt andra hållet då, jag föredrar serpentiner uppåt.

Fredag 14 juni Aurland - Fossfjället - Gaularfjäll - Hardangervidda 590 km


Jag vaknar tidigt, redan vid femtiden. Det går inte att sova mer, frystorkad frukost, kaffe och lägret är rivet innan sex. 06:15 kör jag iväg, först av alla, tankning och sedan mot Flåm och vidare mot Stahlheimskleiva. Det är en enkelriktad superbrant väg, 18% lutning nerför, det är för tvärt för att kalla det serpentin, känns mer som en korkskruv. Utsikten från hotellet på toppen var oerhörd, vattenfall bredvid och finväder men asfalten är dålig så man får se upp. Efter Vinje på väg 13 kom resans överraskning, Fossfjället, jag visst inte att det var en fjällövergång där. Det är fortfarande tidigt, ingen trafik jag har fjället för mig själv. Det är fantastisk åkning uppför med både serpentiner och hårnålar. Nerfarten mot Sognefjorden är tekniskt enklare och bjuder på dessa vyer som gör Norge till det vackraste landet. Färja vid Helle till Dragsvik och snabbt vidare mot Gaularfjell som är en nationell turistväg. Det är fortfarande tomt på trafik, grymt fin körning uppför och över fjället. Sen visar sig återigen Norge från sin bästa sida, sol, forsar, får, timrade stugor. Det är nästan så det blir en överdos, hur kan man klämma in fjäll, pastoralt landskap, forsar och massiv grönska på så liten yta? Vägen ned från Gaularfjället är som hämtat ur en film, finns det på riktigt? Kommer inte överjordiska väsen att titta fram? Ner mot Sogndal är vägen bred men kurvig, rastplatsen vid Jölstravattnet är kanonfin. Efter Jostedalstunneln stannade jag för att se på glaciären, Jostedalsbreen. Nu var det varmt och jag ville inte stanna i Sogndal för en glass, fartvinden kyler bäst. Färja över Sognefjorden igen, sen tankning i Laerdal för vidare färd genom nya tunneln, världens längsta vägtunnel, 24,5 km. Ingen höjdare även om den har fått tre större salar med färgad belysning. Väg 50 upp genom Aurlandsdalen, Sudndalen och Hol är ingen större turistväg trots att det är en fjällövergång. Vägen genom de gamla mörka tunnlarna i spiral är läskig, kraftverksdammarna där uppe är mest karga. Det känns ogästvänligt och i fonden ligger fjällmassivet Hallingskarvet som också är en nationalpark. Om man kan känna att ett berg har integritet så har detta det. Dit går man inte bara med en termos och en banan för att se på utsikten. Framme i Hovet köper jag en påse Seigmenn, knäskydden skaver och jag är trött. I Geilo börjar vägen över Hardangervidda. Det är en nationell turistväg som trafikeras av mycket tung trafik trots att den är snirklig. Det är verkligen kalt och otillgängligt. När jag planerade resan tänkte jag stanna en natt uppe på vidda men de tankarna verkade befängda när jag väl var där. Vägen ned genom Måbödalen går längs en djup ravin, det är brant nedför genom tunnlar och det känns sådär med en motorbromsande långtradare som flåsar en i nacken. I Eidfjord är det MC träff för engelska motorcyklar, jag kör förbi, kanske skulle jag ha stannat, det var en vacker plats. Eidfjord vid Hardangerfjorden verkade väldigt mysigt. Nu blev det fortsättning till Lofthus och en camping, hade inte planerat det heller. Det blev tält under körsbärsträden. Det märks att det är bördiga trakter, det lukar växtlighet. I sydväst syntes en glimt av Folgefonna, toppen på en glaciär. Dessa kontraster inom bara ett par mil. På campingen förbarmade sig en husbilsägare och lånade ut en campingstol.

Lördag 15 juni Lofthus - Röldal - Haukelifjäll - Ryfylkeveien - Jaeren 496 km

Vaknar återigen tidigt, äter och packar ihop. Vägen längs Sörfjorden av Hardanger är fin, inte spektakulär att köra, men vackert med vattnet och odlingarna i sluttningen. Det är en nationell turistväg men inget jag kommer planera för att köra igen. Odda är en gammal industriort, i Sverige är vi vana vid att det är så här det ser ut, men Odda är lite udda i Norge. Därefter hade jag planerat in en avstickare över Haukelifjäll, jag ville åka den fjällövergången också. Men innan dess väntade Röldalsfjället, den gamla vägen var helt nyasfalterad som en gokartbana över berget. Det var tidigt och jag var återigen helt ensam. På östsidan lyste morgonsolen och det var hur fint som helst, kändes intressant att komma ner till toppen av en skidlift. E134 över Haukeli har några gamla passager kvar. Tyvärr var Gamle Haukeliveien stängd, det fick bli tunneln ut mot Haukelisäter istället. En kortare gammal väg fick jag åka istället för Svandalsflonatunneln i vart fall.
Nu väntade väg 520 mot Sauda, jag visste inget om den innan mer än att de avrådde från att åka den med husvagn. Det är en extremt snirklig, smal och kuperad väg med massor av skymda kurvor. Strax innan Sauda blir det mer av en vanlig väg och resten av vägen mot färjelägena till Stavanger är bred och fin, fast trevligt kurvig. Utsikten mot Saudafjorden är i brist på superlativer, hänförande. Sämst är biten kring Jörpeland som är genom ett flertal samhällen men mycket trafik och 60 gräns. Det var varmt och soligt, jag kände mig kokt och hungrig på en gång. En matpaus i skuggan på en badplats på andra sidan Stavangerfjorden var skönt. Här hade jag ändrat reserutten. Från början var tanken att åka direkt till Lysebotn härifrån, men jag låg redan före planen så det fick bli en tur till Jaeren som är en nationell turistväg längs kusten. På vägen dit passerade jag Solla flygplats, det var flygdag och en fyrgrupp propellerplan flög. Många stod vid vägkanten och tittade. Efter att ha bevistat några flygdagar vet jag en sak, det tar tid, det heter inte flygDAG för inte. Men precis när jag åkt därifrån såg jag två F16 som flög tillsammans med et propellerplan. Som tur var gjorde en av jetkärrorna en lov precis framför mig. Jaren går i ett jordbrukslandskap med enorma gårdar längs ett platt landskap. Det känns som Danmark. Tyvärr är vägen vare sig särskilt nära havet eller kurvig, kuperad eller försedd med informatiuon eller några faciliteter som brukar finnas vid turistvägarna. Tyvärr det var en besvikelse, det borde inte få vara en nationell turistväg, skyltarna med privat område och no camping kändes också som Danmark. Tyvärr har jag inget gott att säga om denna del av Norge, undvik Stavangerområdet. Det började regna, jag var återigen trött, en camping som låg bra till på kartan visade sig vara en stenöken för husbilar. Det blev till att åka inåt landet igen för att komma närmre Lysebotn som var planen för söndag. Regnet blev värre och värre, jag var trött och hittade ingen camping. Till slut såg jag en skylt, det visade sig att ingen campade där utan alla bodde i stuga eller i hotelldelen. Stugorna var slut så det fick bli hotell. Ett kristet hotell i Tonstad. Det blev dyrt, men det var skönt, precis vad som behövdes. De enda andra gästerna var män med mindre barn, inga kvinnor. De tillhörde olika kyrkor och var på läger med barnen berättade receptionisten. Vägen upp mot Tonstad var fin, tyvärr gjorde regnet att det inte blev så kul.

Söndag 16 juni Tonstad - Lysebotn - Rjukan - Oslo 487 km

 I frukostmatsalen stod maten framdukad i kylar. Det fanns mycket att välja på och ett par laxmackor satt perfekt. Idag skulle jag köra det sista som var planerat, jag låg före schemat med en hel dag. Turen till Lysebotn var tänk som första riktiga körningen dag två i det ursprungliga programmet. Det regnade lätt och Sirdalsvägen var underbar, fast blöt. Serpentinvägen till Lysebotn är extrem, det är ingen turistväg av goda skäl. Nu valde jag att åka både upp och ned, regnet gjorde att någon "aktiv" körning inte var att tänka på. På uppvägen var det dimma, jag fick möte med turistbussar, det var inte trevligt. Jag kommer inte åka denna vägen igen heller tror jag. Om så tar jag färjan från Forsand och åker upp, det är det bästa. Sen väntade Suleskardveien som går genom ett bergslandskap med får som betar. Vägen är stängd på vintern. Den var en positiv överraskning, lagom kurvig och tillräckligt bred. Vidare mot Rjukan, väg 45 mot Dalen och Åmot och väg 37 mot Kongsberg är kanonfina mc vägar, jag mötte flera hojåkare. Hit återkommer jag gärna när det är torrt. Telemark har lägre berg med barrskogsklädda sidor, kändes lite som en bröderna Grimm saga att åka i detta landskap. I Vemork stannade jag på industriarbetarmuseet som mest handlar om hjältarna från Telemarken och kampen mot tungvattnet. Det var ett fint museum, platsen gör att man verkligen förstår vilket mod som krävdes att genomföra detta. Mer special forces uppdrag än så blir det inte. Även de andra delarna om industriorten var intressanta. Tydligen valde norges socialdemokrater inte sida mot ryska revolutionen förrän 1923. Rjukan är centralort i Tinn kommune som är vänort till Sandvikens kommun. Jag förstår valet, två orter som totaldominerats av arbetarrörelse och en stor arbetsgivare. I Rjukans fall tog allt slut 1988 när Norsk Hydro lade ned verksamheten där.  Vid Tinnsjön stannade jag och tittade på monumentet över de döda vid färjesprängningen som till slut stoppade tungvattnets färd mot Tyskland. Vägen över Kongsberg, Drammen mot Oslo är tätt trafikerad, här vill man inte uppehålla sig mer än nödvändigt. Blir det en resa i dessa trakter så blir det Dröbaktunneln. I Asker åkte jag in till kyrkogården och lagade middag. Kyrkor har ofta bänkar och små parker eller till och med toa som man kan nyttja, ett litet tips. Under kursen i hållbar stadsplanering läste jag en text om just Asker kommun som ställde frågan om en sån ort kan fylla storstadens roll som en slags levande sovstad som gör att man inte pendlar in annat än till jobb i Oslo. Jag är ledsen, forskarnas hypotes håller inte, svaret är nej. Lugnt, sömnigt, rikt, lite som ett norskt Sollentuna fast utan Malmvägen. Skillnaden är utsikten, det är finare i Asker. På telefonen sökte jag efter en camping i Oslo, jag körde ungefär som jag mindes kartan på skärmen och kom rätt. Perfekt, en fin camping med nytt duschhus, superfräscht. Oroade mig lite för mina ryska grannar, men de var hur lugna som helst.

Måndag 17 juni Oslo - Halden - Morokulien - Karlstad 406 km


Sov gott, vaknade tidigt, åt frystorkad äppelgröt med kanel. För en gångs skull var jag inte först. Först upp är de utländska arbetarna som bor billigt på campingen. Min plan var att åka runt lite i Oslo och kolla, jo tjena, var ju värre än Stockholm, fast med dålig gatubeläggning och en miljon rödljus. I Oslo ska man gå, det är litet. Åkte i vart fall över Karl Johan. På vägen in passerade jag USA:s ambassad och såg en massa folk som cykelpendlade in på kolfiberhojar. En körde Felt triathlonhoj med djupa kolfiberhjul, med ryggsäck och POC hjälm. Här finns det pengar. Även ut ur Oslo är trafiken hetsig, ju längre söderut i Östfold man åker desto mer likt Sverige blir det. Husen blir faluröda och landskapet påminner om vanlig svensk jordbruksbygd. I Moss blir det tankning, jag fattar inte hur norska städer funkar. På ställen som jag tänker är små byar är det köplador och kommers, men ingen stadskärna. Hela stor Oslo håller på att växa ihop som en slags arbetsmarknad tror jag. Men det är mycket jag inte förstår. Hur kan landsbygden vara så befolkad? Hur kan de bygga så många hytter? Det måste finnas fler hytter än invånare. Stora hytter, som nyttjas när? Av vem?  Ändå verkar det råda byggboom av hytter. Överallt skyltar om nya hytter.
Fredrikstens fästning i Halden berättade mormor om, det var där Karl XII blev skjuten. Nu har jag varit där, det är flera fort på en mycket strategisk plats. Det som slår en är att avståndet mellan platsen för kungens död och fästningen är för långt för att det dödande skottet skulle ha kunna komma från en musköt. Att teorin om ett skott från de egna uppstod är helt logiskt mot den bakgrunden. Den senaste teorin är att det var en kartesch, ett druvhagel skjutet från en kanon alltså. Tydligen ska det ha funnits exakt matchande kalibrar på sådana kulor i fästningens register från tiden. Kalle dussin hade rejäl otur alltså. Sedan 1905 är platsen fredlig och avrustad, de höll på att bygga upp en scen för operan La Traviata nu i sommar. Betydligt trevligare. Nästa anhalt var Morokulien, jag åkte lite fel och det blev en omväg, men vilken omväg! Väg 22 mot Mysen, var superduper, torrt, kurvigt, soligt. Väg 21 mot Skotterud är ännu bättre, en superväg för MC. Morokulien ligger precis på gränsen, namnet kommer av det norska och det svenska ordet för just kul Moro + Kul. Det är en plats att fira norsksvensk gemenskap och fredliga relationer. Efter lunch i Morokulien bar det av mot Karlstad. Detta är hemmavägar för mig, vet inte hur många gånger jag åkt till Arvika.

Tisdag 18 juni Karlstad - Strängnäs - Gävle 409 km

Planen var att besöka Arsenalen i Strängnäs, försvarets fordonsmuseum. Det tog lite drygt två timmar dit. Snabbt, soligt och medvind på motorvägen. På 120 vägen blev jag omkörd av en från en ryggmärkesklubb, han hade kortbyxor och tennisskor, höll bortåt 150 km/h. Museet har en mängd stridsvagnar och några fint uppbyggda miljöer. Väl värt att besöka för den som gillar stål. Ändå är det något deprimerande med dessa monster. Hemresan därifrån till Gävle är inget att orda om. Nu ville jag hem.

Sammanfattning och erfarenheter 

Norge är fantastiskt, det är jordens vackraste land, det ligger nära, har underbara MC vägar och det funkar som hemma fast det är dyrt. Sen är det detta med väder, det finns de som väljer väg efter var solen skiner och det är faktiskt logiskt, alla norska vägar är kul om det är torrt och soligt. Jag hade tänkt naturcampa, men det blev tre nätter i tält på campingplats och en natt på hotell. Vad har jag att säga till mitt försvar? Bara en sak, ju längre söderut man kommer desto mer tätbefolkat blir det. Det är helt enkelt svårt att hitta en vettig naturcamping. Jag hade sett ut en plats innan på väg från Rjukan och den var verkligen bra, men sen var det mest tomtmark, hytteområden eller alltför branta berg längs vägen. Att campa med tält och mc är billigt, dyrast var det i Oslo, 245 kr inklusive dusch, billigast i Lofthus 160 kr. Förra året i Åndalsnes kostade det 200 kr, fast då ingick dusch.
Jag har åkt alla nationella turistvägar söder om Trondheim nu med undantag av gamla strynefjellsvägen som är en grusväg. Jag har åkt Stahlhemskleiva, Lysebotn och Suleskard. Av de tekniska serpentinvägarna återstår ingenting att åka. Jag är faktiskt sugen på att åka någon annanstans än Norge nästa år, alperna till exempel. Lofoten vill jag såklart till, men det finns kvar, det kan vänta.
313 mil plus ytterligare några strömil, drygt 50 mil i snitt per dag det är en hel del i Norge det. Här i Sverige är det en halv dags körning på snabb motorväg. Två erfarenheter stannar med mig, regn är inget problem, men körningen blir tråkig. Tröttheten måste beaktas mer i planeringen.

fredag 7 juni 2019

Kopplingsbyte

Egentligen behövdes inte kopplingen bytas på motorcykeln, den hade inte börjat slira, däremot tog den långt ut. Jag beställde lameller, fjädrar och en packning till kopplingskåpan från squaredeals i England. Medan jag väntade på delarna läste jag på och tittade på hur det var monterat, det visade sig att det behövdes två packningar till, startmotorkåpan och höger motorkåpa behöver också demonteras innan det går att ta bort kopplingskåpan. Dessa beställdes på eBay.  Samtidigt behöver motorn tömmas på olja, jag passade på att byta olja och filter. När delarna kom var alla lameller likadana, i instruktionsboken står det att de är av två typer, en smalare inre och yttre variant och en bredare sort till de sju lagren i mitten. Jag frågade squaredeals om detta var rätt och de svarade att det skulle vara så. Min teori är att det funkar med nio lameller av den inre och yttre smalare typen men att det egentligen ska vara en annan sort i mitten. Det man går miste om är ytterligare kopplingsyta, stållamellerna mellan kopplingsskivorna var bredare och det hade fått plats en flera millimeter bredare kopplingslamell, så som de ser ut i original verkstadsskisser. Triumph har två olika artikelnummer för lamellerna. Nåväl med undantag av en viss osäkerhet kring åtdragningsmoment för skruvarna till kåporna så gick det smidigt att byta och hojen går utmärkt nu. Bytet av koppling och olja skedde vid 73960 km. Förra oljebytet var vid 66404 så 755 mil är väl i underkant av tusenmilaservice, å andra sidan hade byte efter norgeresan i år gjort att bytet skulle bli lite i överkant.

torsdag 23 maj 2019

Nya däck och besiktningsbekymmer

Motorcykeln har fått nya däck, vid 72750 km. Det blev Metzeler Tourance Next i år igen. Bakdäcket var nästan slut, framdäcket hade nog hållit ytterligare en tid, antagligen för årets norgeresa på ca 300 mil. Men som en erfaren däckgubbe och motorcyklist sagt "90% av alla punkteringar sker när däcket har 10% kvar". Det vill man undvika. De bytte även slangar i år. Tyvärr glömde jag notera när de monterades förra året, men jag uppskattar antalet mil till ca 1200. Får se nästa år när det är dags att byta.Batteriet tog slut, jag drog en chansning och åkte ändå, nere i Hedesunda stannade jag för att tanka. Sen ville inte startmotorn dra runt. Jag messade och bad om hämtning, tittade efter en bil att koppla mina startkablar mot. De hade jag förutseende nog lagt med i topboxen. Men det kom ingen bil och hemma svarade ingen. Jag började fundera på att springa igång hojen. På tredje försöket gick det. Hade glömt trycka in startknappen, det är ingen moped det här, så nu kan jag det. Men jag beställde ett gelbatteri från Motobatt, det bästa enligt vissa, funkar utmärkt nu.

Sen har jag börjat oroa mig för kopplingen, inte för att den slirar, än, men jag tycker den tar väl långt ut. Därför har jag beställt nya lameller och packningar för bytet. Sen läste jag att någon tyckte det var dumt att byta innan det verkligen behövs. Han hade kört 11000 mil och ändå bytt i onödan, som han skrev. Men jag tror jag ska göra det där bytet ändå. Det är gott att veta att det är nytt och bra, samtidigt byter jag olja och filter. Lite i förtid det också, men det är en gammal hoj som börjar få lite mil på mätaren, omsorg förlänger livet.

Saaben har fått oväntade bekymmer på besiktningen. Dels upptäckte de att bromsarna tog olika bra, jag bytte bromsvätska, luftade och motionerade det sämre oket. Vätskan var riktigt svart och dålig, men det är ändå tveksamt om det räcker. Det drar inte snett, men känns inte heller som ett riktigt bett. Staget mellan bärarm och krängningshämmaren var trasigt.Med hjälp av vinkelslipen lyckades jag byta det. Sen till det värsta, den läcker olja och jag kan inte se varifrån, den måste upp på lyft för att lokalisera, rengöra och inspektera. Det är inte mycket heller, några droppar per dygn, inte mer.
Nytt stag vänster fram.

söndag 14 april 2019

Mekning med Tigern

I vintras beställde jag kedja, fram och bakdrev och ett nytt glidskydd för svingarmen. Nu är det monterat, blev snyggt med guldfärgad kedja. DID 530 ZVMX och JT drev. Det knepigaste var att avgöra när nitningen var tillräcklig. Biltemas verktyg funkade bra, men instruktionen var mindre bra. Däremot fanns det en bra tutorial på youtube hur kedjebyte går till. Bytet skedde vid 70756 km.
Samtidigt passade jag på att serva bakbromsen som låg på, varmvatten och en gammal tandborste för att rengöra bromskolvarna, sedan luftade jag bromsen och bytte bromsvätska. Det blev en stor skillnad, i synnerhet på väg baklänges ut ur garaget på grusgången, nu rullar det som det ska.
Nu är frågan när däcken ska bytas, bakdäcket är rejält fyrkantigt. Metzeler tourance next gick väldigt skönt när de var nya, det blir väl antagligen ett nytt par sådana, eller möjligen bridgestone A41 battlax.

söndag 24 februari 2019

MC premiär 2019

Våren kom tidigt i år, redan lördagen den 23 februari ställde jag på motorcykeln och tog en första tur. Batteriet var lite halvdåligt trots laddning men efter några mils körning börjar det funka som tidigare. Även koppling och växellåda kändes lite kärvt, men det lossnade efter tio mil. Vid säsongsstarten stod mätaren på 69 555 km. Vid säsongsstart 2018 var mätaren på 56 402 km, det vill säga jag körde 13 153 km under mitt första år som motorcyklist. Målet är inte att slå det, målet är att göra fler minnesvärda resor. Jag har planerat in några dagar i Norge i juni, längtar redan dit. Tveksamt om det blir lika fint väder som förra året, men det hör till utmaningen om det blir dretväder. Sen planerar jag ytterligare en Ironbutt- körning, gärna norrut den här gången, kanske till och med två körningar. I övrigt har jag inga planer, underhållsmässigt kommer det behövas nya däck, kedja och drev, samt glidskyddet för kedjan på svingen behöver bytas, sen är det förstås besiktningsdags igen, senast i augusti.

Första turen 23 februari
Gysinge kaffe vid Naturrums södervägg

onsdag 22 augusti 2018

Iron butt

Långt innan jag bestämde mig för att skaffa motorcykelkörkort vintern 2017 har jag haft en målsättning, att göra en Iron Butt körning. Det finns många olika sorters körningar men den som är öppen för nybörjare är 160 mil på under 24 timmar. Eftersom fenomenet kommer från USA är det förstås 1000 miles som gäller, 1609 km alltså. Från att det var en ganska avlägsen dröm för ett och ett halvt år sedan har jag, förverkligat körkortsdrömmen, skaffat en motorcykel, väntat en lång snöig vinter som aldrig ville ta slut, kört en hel del för att skaffa mig erfarenhet. Här tror jag norgeresan var viktig, dels var det långa dagar i sadeln men mot slutet kände jag också hur körtekniken lossnade. Men även mekande och underhåll av hojen var viktigt att få koll på, kedjespänning, drev och smörjning, bromsklossar, hjullager och filter. Allt detta som gör att man känner sin cykel någorlunda och byter grejer innan det blir helt utslitet.
Körsträckan jag bestämt mig för byggde på information från den svenska Iron Butt organisationen om lämpliga färdvägar, men det var ändå mina val.

Reserapport  Saddle Sore 1000


Jag startade hemma i Gävle fredag 27 juli klockan 04:00 på OKQ8 macken bara ett stenkast bort, tankade fullt och stack in kortet igen för att få startkvitto. ”Inget kvitto kan ges”, katastrof, jag har toppfull tank och det funkar inte att bara åka upp till Gävlebro och göra ett nytt försök där. Vad göra? Kan man komma tillbaka när macken öppnat och få något slags intyg, tankarna snurrade, jag förstod att jag i vart fall måste få ett startkvitto och att jag måste köra upp lite bensin innan dess. Därför påbörjade jag resan med hopp om att kunna stanna vid första bästa mack. Vid Dragon Gate finns en Preem, när jag stack in kortet tändes ”Vänta” sen hände inget, jag väntade, inget hände, stressen sköljde över mig. Då tänkte jag att jag sett en skylt om en mack åt andra hållet inne i Mehedeby, jag åker dit, hittar en Qstar, displayen visar ”Closed”. Nu var humöret i botten. Det börjar regna lätt och allt verkade gå åt fel håll. Jag förbannar min klantighet som toppfyllde, från och med nu, alltid plats i tanken för fler försök om inget kvitto ges. Färden fortsätter längs E4:an, vid Tierp finns det fler mackar, jag hittar en Gulf som gav ett startkvitto, äntligen! Nu kan jag börja körningen.

Nästa stopp blev Järva Krog, allt funkade perfekt, solen lyfte morgondimman och stadshusets siluett från Essingebron var fantastisk. Framme i Norrköping var det dags för tankning igen. Pumpen startar men bara 0,56 liter kommer innan den stänger ner. Vad är detta? Jag har ju pengar på kontot? Katastrofkänslorna kommer tillbaka. En titt i bankappen i mobilen visar att de tre tidigare tankningarna antagligen reserverat pengar som ännu inte återförts. Jag för över tillräckligt med pengar för att vara på den säkra sidan, men vågar inte göra ett nytt tankförsök på samma ställe. Färden går vidare efter en kopp kaffe och en macka. Planen är att åka till Jönköping för att tanka nästa gång, men mätaren sjunker snabbt, jag vet att den visar fel, det är mycket mer kvar än det verkar, Tigerns 24 liter räcker bortåt 40 mil. Men återigen, ta det säkra före det osäkra. I Ödeshög stannar jag på Vida Vättern, en liten mack, ingen kortläsare alls. Jag ber killen i kassan om ett kvitto, självklart svarar han, lättad åker jag vidare mot Helsingborg. Mest minnesvärda intrycket från den långa E4 färden var en karavan av tyska Trabantbilar.

Nu stiger temperaturen snabbt, jag stannar och dricker vatten och äter en ölkorv. Nere vid mötet mellan E4, E6/E20 är allt ett enda kaos av vägar, jag har sett ut en mack vid köpcentret i Väla. Det är fredag och massor av trafik, hettan är kompakt. Jag tror att jag åkt fel, men jag kommer faktiskt rätt i myllret kring Hyllinge, Fleninge, Ödåkra och allt vad det heter. Automaten skriver ut ett kvitto från resans sydligaste hörnpunkt. Här var enda tillfället jag önskat att jag haft en GPS. Nästa etapp var E6 genom Halland, 120 väg, enormt mycket trafik, vinden blåser mig nästan av vägen. Värmen är extrem. Jag behöver äta något, valet faller på en lyxshake på Max. Det luftkonditionerat och resten av befolkningen tycks ha insett samma sak, det är knökfullt, skrikande barn och semesterkaos. De gör min order fel, ställer shaken i kylen, jag ser det och ropar snabbt -skit i det, ge mig den, jag ska vidare! Värmen är helt hysterisk, jag funderar på vad jag tänkte med, under en av årets varmaste dagar, på det varmaste året sen mätningarna startade, då ska jag köra mer än 160 mil?!

Jag känner till Göteborg väl och vet att Tingstadstunneln ofta har kö så här års även när det inte är rusningstrafik, det visade sig stämma, men det gick ändå rätt smidigt, framför mig i tunneln låg en spolbil. Egentligen hade jag inte tänkt stanna i Göteborg, men jag var osäker på avståndet till Tanumshede och mindes inte om det fanns något bra stopp mittemellan så det blev en tankning med oljekontroll och kedjesmörjningsomgång. Uppe i Tanumshede är det massor av folk, turistbussar och mängder av fordon. Svetten rinner under ryggskyddet, två kalla Cola och en ölkorv till, sen börjar resan på lugnare vägar genom Dalsland, mot Åmål och vidare mot Karlstad där jag är uppvuxen. Efter tankning i Karlstad åker jag hem till mina föräldrar och tar resans enda längre paus, hinner med en kall snabbdusch och dricker kaffe. Oklart hur det gick till, men nu dämpar hörselpropparna fantastiskt, det bara susar lätt om hjälmen. Trafiken har glesnat och värmen börjar sjunka. Jag njuter för första gången på resan. I höjd med Karlskoga känns brandrök från en av detta års alla skogsbränder.

I Västerås har solen börjat gå ned. Jag stänger mc ställets ventilationsöppningar och börjar känna en viss tillförsikt om att detta kan gå vägen. Nu är det nästan mörkt, lyset är inte starkt på en mc och Triumph Tiger 955i är inget undantag. Trafiken är gles i södra Dalarna, en svag rodnad över horisonten, det är vackert och jag är på kända vägar mellan Avesta och Falun. Det som oroar mig nu är vilt, skulle ett rådjur plötsligt hoppa upp eller en grävling springa över vägen är jag inte säker på att jag hinner se det. Strax innan jag ska svänga vänster ut på E16 mot Falun låter jag en skåpbil köra om, jag lägger mig efter i hopp om att den ska ta första smällen om det kommer vilt. Det hinner inte mer än komma en rådjursskylt förrän jag ser bromslyktorna tändas och bilen göra en undanmanöver, två bruna rådjur syns i strålkastarskenet. Där hade jag tur. På Preemmacken i Falun är det ljummet och vindstilla, det enda som stör mig nu är tankarna på hur jag ska göra när jag kommer hem till Gävle. Kommer jag ha åkt tillräckligt långt ändå eller måste jag åka ned till Tierp igen? På Preem i Gävlebro får jag facit, om jag räknar min resa från Tierp där jag har ett startkvitto till Gävle så blir det 1605 km på mätaren, det är inte tillräckligt. Jag bestämmer mig för att göra det enda rätta även om det svider, jag åker ner till startplatsen i Tierp och sluter cirkeln, på samma Gulfmack som jag fick mitt startkvitto får jag mitt målkvitto.

Erfarenheter jag tagit med mig inför framtida körningar:
*Alltid plats i tanken för fler tankförsök om inget kvitto ges.
*Ta med mitt gaskök och en termos, det blev för lite kaffe den här gången, bara två koppar, en i Norrköping och en i Karlstad
*Ölkorv är det ultimata resetilltugget
*Att joxa med kvitton, loggbok och penna i en fryspåse i toppboxen är inte optimalt
*Ett system för att dricka under färd hade varit guld värt
*Ska man göra roligare körningar på mindre vägar är GPS nästan nödvändigt för att inte tappa tid. (Även om jag älskar papperskartor)

Bil och MC underhåll

I somras bytte jag olja på Saaben vid 240033 km, 1438 mil sen sist, det blev OKQ8. Nu när startavgiften 60 kr finns där tar jag det av någon anledning lugnare. Det blir liksom aldrig riktigt billigt längre. Fast Biltema har sänkt priset på sin helsyntetiska olja.

Motorcykeln har så långt den här säsongen fått nya Metzeler Tourance Next däck, nytt framdrev, nya bromsklossar runt om och ny bromsvätska inför Norge, inför Iron Butt nytt bakre hjullager på höger sida och bytt luftfilter till K&N, det satt redan ett sånt på plats, så nu har jag två. Nu har cykeln gått 66403 km, exakt tusen mil den här säsongen, då fick den också ny olja och nytt oljefilter (förstås). Enda strulet var att den vägrade starta efter att ha stått stilla en dryg vecka medan vi var på Sicilien, antagligen beroende på lite halvdåligt batteri, kanske läge för byte till nästa säsong. Det sitter ett Biltemabatteri i, kan ju funka, men ett riktigt bra gelbatteri är inte superdyrt heller.