söndag 23 mars 2014

Meka med bilen

I onsdags morse var det snöslask, lågtryck och en lite halvkass dag i största allmänhet. Högtryck är mitt väder. Då händer det, bilen skjuter ett tändstift, det smattrar under huven. På lunchrasten springer jag upp till Mekonomen, köper fyra NGK tändstift och ett tändstiftsverktyg. Jag byter det urskjutna stiftet men känner att gängorna tar dåligt. Vid provstarten låter det som vanligt, kanske funkade det ändå. När det är dags att åka hem hinner det inte ens tända innan stiftet skjuts igen. Det blir till att smattra hem. Till på köpet skall jag till vårdcentralen och ta en TBE spruta. Det blev promenad till Södertull i slasket.

På kvällen demonterar jag insuget, det gick lättare än jag trott, enda sölet var från bränsleledningen och fördelarröret till insprutarna. Citroën numrerar cylindrarna 4,3,2,1 från vänster till höger när man står framför bilen. För att minnas alla ledningar märker jag med frystejp och antecknar. Ett par slangklämmor av Citroëns egna typ kasseras. När insuget är borttaget är det lätt att känna att gängorna är helt slut, stiftet går att bottna utan motstånd. Någon uppfräschning av gängan är inte att tänka på, det blir till att skära nytt.

Biltemas repsats för 79:90 innehåller gängtapp och fyra hylsor, tyvärr var ingen av dem i rätt längd. De som såldes löst i rätt längd visade sig ha fel gängstigning, en extratur till Biltema i onödan. Obegripligt att de inte har hylsor löst som passar gängtappens skärning.

Enda missräkningen var att den längsta hylsan fastnade i det nyskurna hålet. Jag limmade dit det gamla tändstiftet med Araldit och efter en timmes väntan lossnade det lätt som en plätt. Men då hade jag ingen 19 mm kvar utan fick nöja mig med 13 mm. Det innebär att 4 mm av gängorna på tändstiftet kommer exponeras i förbränningsrummet, återstår att se om det blir glödtändning på det. Det blev en liten grad på kolven efter gängtappens spets som skavde pyttelite på kolvtoppen. Spånorna fastnade i fettet jag smetat in tappen med.

Insugskanalerna hade en liten kant som jag filade bort försiktigt för en minimal förbättring av flödet. De andra stiften byttes förstås också. Nu tänker jag aldrig mer byta stift på den bilen igen. Enligt Haynes manual måste man byta insugspackningen, jag struntade i det och hoppas på det bästa, provkörningen kändes utmärkt. Som alltid med Citroën så är den tacksam för underhåll och hårdkörning. 12700 mil hade den gått.

söndag 9 mars 2014

50 km cykelorientering

Igår trampade jag första delen av cykelupptäcksfärden XY500. Projektet är tidigare beskrivet här.
Förutsättningarna var idealiska, +10 grader, sol, torra grusvägar och en mountainbike med välpumpade däck. 50 km orientering är kort men vissa erfarenheter kunde jag ändå ta med mig till nästa tur.  Kontrollerna hade följande koordinater, jag markerade dem på kartan och gav mig iväg. 

Redan innan första kontrollen stannade jag en gång och tittade på kartan, att ta upp kartan ur ryggfickan, veckla ut den, välja rätt sida och hitta markeringen ute i blåsten var bökigare än jag räknat med, i regn hade det varit riktigt kasst. Men det var trots allt en enkel kontroll. De som tävlar i multisport eller cykelorientering har ett kartbord på styret. Det tycker jag är att gå till överdrift, men någon annan lösning skall jag fila på. 

Alborga vägskäl
Byn Alborga väster om Gävle har funnits sedan medeltiden och ligger i ett gammalt odlingslandskap. Här en bild från vägskälet. Nästa kontroll var en så kallad halvvägssten, en särpräglad sten längs vägen som kommit att hamna i folkminnet. Den var lätt att se när man kom dit, den var verkligen större än alla andra stenar. Sen var det svårt att se varför just den stenen skulle se ut som en fåtölj för trollen. Jag har tagit bort den kontrollen, den ligger för nära Alborga vägskäl. Jag kontrollerade positionen när jag kommit hem med min gps klocka, jag hade hittat rätt.


Halvvägsstenen
Nu cyklade jag på min mtb, den har ingen cykeldator, däremot hade jag min GPS klocka på. Den anger inte position men fart och distans. Den var till stor hjälp, när man överslagsberäknat att det är ca 4 km till nästa avtagsväg blir det lättare att slappna av om man kan se när man närmar sig. Jag är ju trots allt ute på grusvägar där skyltning inte förekommer. 

Vägen var väl sådär, utsikten längs Johannesvägen var inget märkvärdigt, men inget fel på själva underlaget. Vägen kommer ut till Sälgsjön, där tittade jag återigen på kartan för att ta mig ut på Hedesundavägen.  Nästa kontroll var avtagsvägen mot Hanåsen, den ligger på Hedesundavägen. Nu var det dags att ta fram Tierpskartan. 


Hela vägen från avtaget till överfarten E4 var en ren njutning. Vacker välgallrad skog, gamla bronsåldersboplatser där den vanligtvis steniga terrängen idag mera var granåker. Det kändes att här skulle man kunna skapa ett vackert småskaligt odlingslandskap igen om man ville. Kalhyggen fanns det också förstås, enorma sådana. Orienteringen var ännu inga problem. Kartans markeringar för vägbommar var tillförlitliga kännetecken längs vägen. Nu borde det snart komma en avtagsväg med bom på vänster sida tänkte jag, och mycket riktigt så gjorde det det. Till exempel här i fyrvägskorset efter själva Hanåsen.




Sedan blev orienteringen svårare, jag försökte följa med som tidigare men vägbommen där jag skulle svänga, som borde vara stängd, visade sig vara öppen. Men jag stannade och kontrollerade kartan, får väl erkänna att det var en liten chansning, sen tänkte jag att Fågelmuren borde komma snart om jag kört rätt och det gjorde den. Det visade sig vara en vidsträckt torvtäckt.  Sen blev det problem på kontroll nummer fem, jag tycker nog att kartan inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag kom ända fram till den asfalterade Åsbovägen innan jag förstod att jag cyklat för långt. Problemet var att den vita enskilda väg jag följt på kartan som var bred och fin, plötsligt var markerad som svart sämre enskild väg. Den svarta vägen var minst lika bra som tidigare,

fortsättningen som jag skulle ha följt var däremot sämre! Dessutom fanns där en vägbom som inte var med på kartan. Felkörningsvägen syns väster om "S:et" i Stordals. Väl framme vid kontroll nummer 5 var det ändå ingen tvekan om att jag var rätt. Masten som syns norr om "Jägars" syntes tydligt över skogen. Sen var det bara att cykla på norrut mot överfarten E4. För att undvika fler misstag hade jag nu kartan framme hela tiden i handen vikt med rätt del synlig. Ett slags kartfodral på ramen där det är lätt att ta fram kartan för att kolla i farten är modellen. Får kika på om det finns något lämpligt med regnskydd. 

Kontroll nummer 6 överfarten E4 hade jag trott var en tunnel under. Jag hade kartrekat för dåligt. Det syntes tydligt att det var en bro på kartan. 
Överfarten E4

Därefter var det bara två kontroller kvar innan hemfärd. Vägskälet i Mårtsbo och Grinduga. Det var enkel navigering, längs Kubbovägen gjorde jag en avstickare och kollade på Lantmäteriets geodetiska observatorium. Det var fint men såg dåligt underhållet ut. Naturreservatet Bläcktärnsjön låg inte så att det syntes från vägen. Däremot syntes reservatsmarkeriingarna och en informationsskylt. Inte heller Tröskens rikkärr låg synligt. Grinduga var ett märkligt litet samhälle, en slags nybyggd by med många hus helt utan samhällsservice. Fyrhjulsdrivna bilar och jakthundar på gården. Folk bodde som i en vanlig förort men vill leva som på landet. 


Vägskälet Mårtsbo
Observatoriet Mårtsbo
Efter 56,7 km var jag hemma, de 50 km som jag räknat med var kanske 52 km, inte mer. Resten var felkörning och utflykt till observatoriet. Helt OK bansträckning. Den stora behållningen var terrängen runt Hanåsen. Även Observatoriet var fräckt, lite area 51 känsla.

Nästa gång är det 100 km som gäller. Nu vet jag att kartfodral och inte allt för täta kontroller är bra. Tydliga enkla kontrollpunkter är också viktigt. Halvvägsstenen hade inte funkat i mörker t ex. Själva grundtanken, att utforska grusvägarna och se sånt som är bortom allfartsvägarna är helt rätt.Det kändes stundtals som en riktig upptäcktsfärd och det var det som var meningen. 

torsdag 6 mars 2014

Varför håller man på?

Gjorde ett inköp på bokrean, Fredrik Sjöbergs Varför håller man på? Ja varför gör man det? Varför samlar man på prylar, nördar in på olika ämnesområden, samlar kunskap och står i? Fredrik beskriver i sina essäer människor som gått några steg längre än de flesta. Människor som inte brytt sig om vad omvärlden tyckt om deras livsföring. Somliga har blivit berömda, andra lever i det fördolda, men alla har "hållit på".

Fredrik är naturligtvis själv en människa som hållit på rätt rejält sedan barnsben, jag kan också känna att jag hållit på och vad märkligare är, att jag fortsätter trots att det tar emot många gånger. Jag bara vet att jag kommer hamna i nåt nytt engagemang trots att jag svurit på att inte göra det igen.

Men så står man där, planeringen av XY 500, hemsidorna, bloggen, böckerna, kartorna, tidskrifterna, alla cyklarna och skidorna, fälttelefonerna, fröerna i kylskåpet på stratifiering, humleklonerna och det sexradiga kornet som skall bli till 1600 -tals öl. Sen har vi mitt medlemskap i Bilkåren att ta tag i, jag vill ju bli civilplacerad som bandvagnsförare. För några veckor sedan fick jag SMS från Försvarsmakten, de söker folk med artilleribakgrund till ett försök med en granatkastarpluton i Dalabataljonen, ikväll åker jag till Falun på informationsträff. Ja varför håller man på?

Ibland tänker jag på en del av de män Arto Paaslinna beskriver, de som bygger hus, bastu, garage, vedbod, sommarstuga ända tills den dag de är klara, då dör de. Jag tror det är likadant med andra saker, man håller på, sen dör man.

Är ett liv utan nya infall och påhitt mindre bra? Ja borde det rimliga svaret vara, ändå trivs de flesta med liv som mestadels innehåller sånt jag inte räknat upp. Familj, god mat, umgänge, TV, heminredning, semesterresor, träning, nya kläder och allt annat som hör till livets nödtorft.

Just nu arrangerar jag inget cykellopp, sitter inte i någon styrelse och är inte heller med i någon förening aktivt. Det är första gången sedan sexårssåldern som jag står (nästan) helt utanför föreningslivet. En förklaring är att barnens aktiviteter tar allt mer tid, en annan att jag var rätt trött på engagemang när jag flyttade från Karlstad. Men nu börjar föreningslivet så sakteliga suga lite igen. Fredrik Sjöberg använder ordet "oförbätterlig" när han beskriver de som "håller på".