måndag 25 juni 2018

Norgeresan 2017

Tanken var att åka till Norge på mc semester i fem dagar med start på nationaldagen. Nu blev det fördröjt på grund av beredskapsövning med Hemvärnet. Självklart är det bara att inställa sig, men sen verksamhet och patrullerande post på natten gjorde att sömnen blev dålig. En natt hemma förbättrade utgångsläget och ökade ivern att få komma iväg på en något förkortad resa.

Dag 1 Gävle - Åndalsnes 

Över 70 mil i sadeln var en utmaning när jag tidigare bara kört hälften.
Rondanes toppar sedda från Sohlbergsplassen längs riksväg 27
Upp till Mora var det ganska händelsefattigt och mycket trafik. Sedan började resan på riktigt med tomma vägar efter Älvdalen. Solen lyste och allt var underbart. I Idre handlade jag torkat renkött. Alldeles innan hade jag fått bromsa för renar på vägen. Vägen ner mot Åkreströmmen var väldigt fin att åka, men ändå bara en försmak på norska kurvor. Jag hade läst på om de norska nationella turistvägarna och valde att åka dem om möjligt. Väg 27 från Sollia upp till Folldal är en sådan, nästan bilfritt och helt ensam vid Sohlbergsplassen. Norge imponerade genast. Informationsskyltar, arkitektoniskt formgivna rastplatser och mängder av mindre rastplatser gör livet som turist enkelt. I Dombås var det dags att handla och tanka,  mina portionsförpackningar med pulverkaffe var slut. Det blev många kaffepauser och en titt på utsikten. Efter Dombås började skallen bli trött på riktigt, farten sjönk och jag släppte förbi många bilister. Ju närmre Åndalsnes jag kom desto högre växte sig bergen, ända tills Trollväggen tornade upp sig.  Strax innan Åndalsnes ligger avfarten mot Fylkesvei 63 mot Trollstigen, jag valde att åka av där mot en campingskylt. Det visade sig vara en utmärkt campingplats, Trollstigen Resort. Efter en natt med lite för lite sömn vaknade jag vid sextiden på morgonen och beslutade mig för att snabbt komma iväg.

Trollväggen 1700 meter upp till toppen från vägen.

Dag 2 Trollstigen - Valdresflya

Trollstigen börjar alldeles i närheten, jag får säga att jag trots alla bilder och filmer jag sett på den ändå blev överraskad över hur brant den var, brant och med tvära 180 graders kurvor. Molnen hängde lågt och vägen var blöt. Jag fick inget möte på hela vägen upp och det är jag glad för. Har inte så bra kurvteknik, mina svängar hade varit för vida om det var mötande. Uppe vid besökscentret var det folktomt, jag var visserligen ovanför molnen, men det var ändå ganska fuktigt. Vägen nedåt var odramatisk och väldigt fin. Det var en överraskning för mig hur snabbt det växlar mellan kalfjäll och lummig dalgång. Längs vägen mot Valldal  passerade jag Gudbrandsjuvet, som är en fors av isblått smältvatten som rinner ner i ett hål genom berget. Erosionen genom stenlagren hade grävt fram en häftig formation. Kring forsen hade de byggt upp ett helt besökscenter med modernt formgivna vandringstrappor ovanför vattnet. Imponerande anläggningar, men så är det också några av Norges mest besökta turistmål.                    
 Nere i Valldal tog jag färjan från Linge till Eidsvoll. När jag accelererade upp längs bergsövergången mot Geiranger tyckte jag det vibrerade konstigt, trodde det kanske var dåligt med luft i bakhjulet. Bara hjärnspöken förstås, men jag stannade vid en mack och kontrollerade trycket. Mycket riktigt, exakt rätt tryck. Lättad körde jag därifrån, en skolklass stod och väntade på bussen, en av killarna gjorde gashandsgesten, jag frikopplade och gav gasen ett par blippar, han log och gav tummen upp. Molnen låg fortsatt lågt, utsikten mot Geiranger och de Sju systrarna var fin men inte som på vykort. Geiranger har jag bara hört att det är en enda turistfälla som man ska passera så snabbt som möjligt, kan skriva under på det.

Gudbrandsjuvet.
Gudbrandsjuvet håligheten
Färjan mot Eidsvoll
Den här dagen hade Morgan en träff så det kryllade av fina bilar, bland annat mötte jag en röd Morgan threewheeler, riktigt fräck. I backen upp från Geiranger blav jag omkörd av ett gäng svenska motorcyklister på KTM Superduke. En körde om på bakhjulet. Det finns helt klart anledning att återvända när jag utvecklat åktekniken. Nu började vad jag tyckte var den allra finaste körningen, upp mot Dalsnibba, fantastisk åkning rakt upp mot himlen. Färden upp mot toppen på 1500 m.ö.h var otrolig, väl värt de 140 NOK det kostade. Solsken, värme och snö.En sagolik utsikt från toppen över ett molnlandskap med snötäckta toppar som stack upp.  Klockan närmade sig lunch och det var hög tid att stanna och fylla på energi. 
Utsikt från Örnesvingen mot vattenfallet de Sju systrarna
Jag plockade fram kökskassen och gick rakt ut på kalfjällsheden och satte mig i solen och lunchade på mina ölkorvar av älg och tunnbröden jag köpt i Idre . Knastertorrt och varmt, ett riktigt nypa sig i armen moment. Därefter är det bara en kort väg ned till Riksväg 15. Ute på riksvägen blev det plötsligt 90 km/h, det snabbaste jag sett i Norge. Allting kändes fantastiskt och jag bara skakade på huvudet åt den fantastiska naturen. På väg längs en slingrig landsväg med perfekt underlag bredvid en forsande älv i Ottadalen. Plötsligt hör jag ett dån, jag kollar backspeglarna och tänker att det är ett H-D gäng på väg ikapp, men innan jag tänkt färdigt tanken, ser jag en mörk skepnad ovanför mig, en, två tre, stridsflygplan på riktigt låg höjd nere i dalgången rakt ovanför mig, helt fantastiskt att bli omkörd av dessa. Hann inte identifiera dem, det kan ha varit nya F- 35, jag hann tänka att det var tornadoflyplan vilket det förstås inte var, rimligtvis borde det ha varit F-16, men det såg faktiskt inte ut så. Framme i Lom svängde jag av mot nästa nationella turistväg över Sognefjell.
Sognefjällsvägen Riksväg 55 är riktigt häftig, för den slingarar sig inte så hemskt däremot går den upp och ned med branta krön, men man får se upp så man inte laddar för mycket för det är mycket får på lösdrift i området. De springer längs vägen och blir vallade av motorcykeln kan jag intyga. Lammen var fortfarande sådär pyttesmå och gulliga.
Från toppen av Dalsnibba

Uppe på fjället hade de dragit ett skidspår, Österrikes landslag var där och sommartränade. Tystnaden var bedövande, helt överjordisk. Trots att åkarna var flera hundra meter bort hördes det att de samtalade. Bilden blev tyvärr oskarp, men det var långt borta.
Lunch på kalfjället nedanför Dalsnibba



Österrikisk landslagsåkare uppe på Sognefjell.
Lustrafjorden
Vägen ned mot Lustrafjorden var brant och slingrig, tyvärr fick jag en husbil och en bil framför mig så den resan ned blev inte vad jag hade önskat, nästa gång kör jag åt andra hållet. Lustrafjorden har alldeles turkost vatten, värmen var närmare trettio grader och vägen var smal längs en bergsvägg. Det fick bli ytterligare ett stopp. Framme i Sogndal stannade jag igen och handlade, köpte en glass, gulaschsoppa, speltkakor och vatten. Värmen var ett problem nu, trots att klockan närmade sig fem. Särskilt vid färjeläget i Mannheller stekte det på.
Färjan (Sogndal) Mannheller till Fodnes (Laerdal)
På färjan kom ett gäng svenskar på motorcykel. Det var blanadade hojar, men de hade alla väldigt lite packning. Det optimala verkar vara fyra till sex personer och hyra en hytta för övernattning. Då räcker det med väldigt lite packning i en toppbox eller rent av tankväska.  Vi åkte tillsammans genom Laerdalstunneln men sen skulle de mot Aurlandsvägen och jag hade bestämt mig att åka österut redan nu. Det skulle komma att visa sig vara ett misstag. E16 är en huvudsakligen väldigt fin väg som i alla tider förbundit östlandet med västlandet och varit färdvägen mot Bergen över Fillefjell. Sedan jag sett tredje säsongen av Bröyt i vei så känns det nästan som hemma. Längs vägen passade jag på att titta på en stavkyrka från andra hälften av 1100 talet i Borgund. Den har helt klart stått modell för många filmproduktioner, tänk Sagan om Ringen eller Game of Thrones. Strax därefter blev jag omkörd av en hoj jag tyckte jag kände igen, mycket riktigt det var en av besökarna på Gökottan i Lingbo. En röd Honda VFR 1200, förare med amerikansk flygskinnjacka med Japans örlogsflagga på. Han höll inte 80 om man säger så.  Målet för dagen var nästa nationella turistväg över Valdresflye. Istället för att åka ända ned till Fagernes svängde jag av i Ryfoss och tog smitvägen till Beitostölen, ganska dålig väg men helt folktomt och vackert. Nu var jag rätt sliten, men samtidigt tänkte jag att solen inte kommer att gå ner än på flera timmar och att sitta i tältet från klockan åtta är väl trist. Valdresflye är ett hedlandskap i bergen där vildren och får samsas om betet. Plogkäpparna är flera meter höga precis som över Sognefjell. Först planerade jag att tälta uppe på fjällheden som de som kom i husbil, men det hade börjat blåsa och jag tänkte att det var dumt att chansa. På väg ned letade jag efter en plats att tälta på. Myggen var aggressiva så första stället blev det till att fly. Men sen hittade jag en fin plats där jag dessutom kunde ställa upp tältet så att jag såg hojen. Det fanns till och med kvar en liten snöhög att kyla ölen i. Myggen var inga problem inne i tältet, däremot kylan. Vid tretiden vaknade jag och fick börja pälsa på mig allt jag hade. 1000 meter över havet är klart kallare än längre ned. Men sedan sov jag gott tills solen började värma, då blev det stekhett istället och alla kläder måste av, fick nästan panik av värmen. Därefter var det bara att snabbt riva lägret och fly till mer myggfria trakter för frukostkaffe.
Andra nattens läger på Valdresflye.
Ölkyl på Valdresflye

Dag 3 Valdresflya - Atlanterhavsveien - Koppang

Jag skrev tidigare att det var ett misstag att inte åka över Aurlandsfjället utan fortsätta tillbaka mot nordöst som jag gjorde. Att det var ett misstag kan jag säga därför att den tredje dagen var jag redan för långt från de vägar jag helst ville åka på samtidigt som jag inte hade gjort analysen av avstånden tillräckligt noga. Man kan säga att det var för långt att åka söderut igen samtidigt som det var för tidigt att åka hemåt. Istället valde jag att köra en riktig långkörare nordväst ut till Atlanterhavsveien och sedan tillbaka mot Koppang i Hedmark. Det blev en lång dag med 80 mil i sadeln. Jag har hört mycket om just Atlanterhavsveien, låt mig sammanfatta mina intryck. Ja det är häftigt med havet, stora mattor av kelp som guppar längs holmarna, bron är fräck, vägen till och från Kristiansund genom Sunndalen är väldigt vacker. Själva vägen ute i havet en solig dag är inte så spektakulär, skulle gärna komma tillbaka och snorkla en tidig dag i september när det är lite råare.
Två måsar i havsbandet längs Atlantershavsveien
 Vägen tillbaka var lång, längs riksväg tre mot Alvdal hade det regnat, men jag slapp undan. Det var lördagskväll, norska flaggor vajade, i en trädgård stod folk i bunad, folkdräkt, och spelade kubb. Här fick jag nästan en överdos av Norge. Framme i Alvdal såg jag en thairestaurang, precis som hemma tänkte jag, soppan i bakväskan kändes inte lika intressant och jag var trött. Det fick bli pad thai och en cola, 204 NOK, men gott var det.
Pad Thai i Alvdal, rekommenderas!
Slutdestinationen för dagen hade jag tänkt vara Jutulhogget, den största ravinen norr om alperna. Man kunde tro att man skulle vara ensam där en lördagskväll, men inte då, ett äldre norsk par var också där. Ravinen var häftigt men inte riktigt så häftigt som jag trodde efter att ha sett bilder från luften. Det var dessutom sten överallt så någon camping var inte att tänka på. Jag fick åka vidare söderut, nu var jag rejält trött och tänkte först bara stanna ett par timmar var som helst för några timmars sömn innan hemfärd. Naturen längs riksväg tre här nere var inte kul, inga fina enkla ställen att resa ett tält. Tillslut var jag så trött att jag stannade på en rastplats, bara för att upptäcka att det trots en sen lördagskväll ändå var mycket folk i rörelse. Jag fick resa vidare, som tur var mindes jag ett ställe strax norr om Koppang som jag stannade på under uppresan, också en rastplats fast utan toa och plats för lastbilar. Solen var snart nere och tältet restes, det var platt, folktomt och tyst. En bil svängde in, jag hejade på en kille som drack en öl, han drack upp och körde vidare, sen fick jag rastplatsen för mig själv.
Jutulhogget

Dag 4 Koppang - Gävle

Frukost, strax efter klättrade en Litauisk chaufför över gärdsgården
Sista dagen, här stod jag i valet om jag skulle ta samma väg tillbaka som jag kom. Det var ungefär lika långt. Jag tänkte att det är roligare att se nya platser, det blev en sydligare väg. Riksväg tre längs Glomma söderut mot Elverum. I Elverum höll de på att bygga stora helt nya bostadsområden. Jag slogs av hur otänkbart samma sak hade varit på svenska sidan gränsen. Vägen från Elverum mot Trysil var helt ny och så slät som en väg kan bli, och spikrak, utan fartkameror. Den var helt tom på trafik, men jag tog det lugnt. De här dagarna med all underbar åkning, all sol, alla intryck och för lite sömn hade gjort mig skönt mosig. Enda mötet var en annan mc, en Moto Guzzi från 80 - talet i fint skick. Vid vägen fanns en skylt, krigsminne 500 meter. Naturligtvis svängde jag in, det var en minnessten över en förbittrad kamp mot tyskarna som motståndsrörelsen utkämpade natten till 5 maj 1940. En påminnelse om att det förekom strid i Norge även en månad efter invasionen.


Vägarna kring Rörbäcksnäs höll nästan norsk klass vad gäller kurvorna, det fanns till och med kor på vägen. Ganska överraskande att behöva bromsa och köra vackert mellan stora kossor som ligger och idisslar på den varma vägbanan. Temperaturen var på uppgång och jag var trött, det blev flera pauser. I Malung stannade jag för ett dopp. Det kändes bra att resa hemåt, jag hade fått ut allt jag kunde önska av resan, en dag till hade varit bra, men det kommer fler tillfällen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar