tisdag 20 december 2016

Hemvärnets förmåga ur ett organisationsperspektiv

Försvarsmakten (FM) behöver snabbt höja sin förmåga till strid i Sverige. Det är de flesta överens om, det behövs mer pengar och fler behöver vara aktiva i försvaret. Hur det ska ske och var vi ska satsa är en allt mer brännande debatt.

Kompetensförlusten

När FM drogs ned på allvar under 00 talet, när den strategiska time outen inleddes, slutade många officerare. Många väldigt bra officerare slutade. Det blir så när man gör stora neddragningar i en organisation, man blir av med de man vill bli av med, de sämsta, men i andra ändan förlorar man också flertalet av de bästa, FM är inget undantag. I en mindre verksamhet behöver alla vara bättre för att det ska funka, med dålig löneutveckling inom FM och 00-talets högkonjunktur gick braindrainet snabbt. Det är helt enkelt inte roligt att jobba i en organisation som hukar där man kanske inte heller får göra det man tycker är viktigast. Effekten är påtaglig, man kan göra ännu mindre med sina minskade resurser.

Den förändrade försvarsmakten 

FM har utvecklats på samma vis som resten av samhället, FM är inte längre en enklav där andra regler gäller än i övriga samhället. Det är på vissa sätt bra och oundvikligt, men på andra sätt olyckligt. Höjda krav på säkerhet, vilotider, administration, komfort, trygghet och rättssäkerhet har förändrat förutsättningarna i grunden. Allt detta står i motsättning till krigets krav och till varje organisations behov av dynamik och manöverutrymme. Den positiva aspekten är att varje soldats liv blivit mer värdefullt. Utvecklingen har varit likartad i hela västvärlden. För att citera en fransk officer, "Om min soldat dödas utan sitt kroppsskydd på, då blir jag hemskickad, men om det beror på att jag fattat ett riktigt dåligt beslut då händer ingenting". 

Bristen på personal och de bristande resurserna är en bok i sig, jag tänker inte beröra det med mer än att det är ett faktum. Skyldiga är Göran Persson och Fredrik Reinfeldt tillsammans med de ÖB som verkställde. 

Den tekniska kravspecifikationen 

De flesta har en smartphone och en teknisk skaljacka hemma. Bilen har gps och inbyggd telefon som kanske ringer SOS om den hamnar på taket. Den militära utvecklingen har rasat ännu snabbare sedan sekelskiftet 2000. Som hemvärnssoldat får du ut mer än dubbelt så mycket utrustning idag än du fick som soldat för 20 år sen. Det är inte bara mer utan också bättre grejer. Alla soldater i FM har en personlig radio idag i stridande förband. Gruppcheferna har två och plutonchef ofta tre. Det finns ingen gräns för vilka krav och förväntningar på ny utrustning soldater har. Vi har tagit med oss vårt civila beteende in i FM. Kontentan är i vart fall att om du ska utrusta en armé idag kostar det antagligen någonstans mellan fem och sex gånger mer per soldat än det gjorde 1990. 

Personalens förväntningar

Det fanns en uppsida för en del befäl i FM när de ställde om till insatsförsvaret, missionerna, utlandsuppdragen. Vissa slutade, de ville inte vara med om detta. Men andra tyckte att äntligen var det på riktigt, nu får vi göra sånt vi utbildats och tränats till. Fokus blev väldigt mycket på den enskilda individens förmåga och grupps och plutons strid. Nya bilar, nya uniformer, nya vapen, nytt land, bättre lön, medias intresse och att få vara en del av världsnyheterna. Allt detta tillsammans med i huvudsak motiverade kollegor. För en liten klick av FM var detta bra. Visst lärde sig FM mycket under de här åren också, inte minst om behovet av riktig sjukvård i strid. För att ta sig någon vart karriärmässigt var deltagande i missionerna nödvändigt, därför kanske det inte var alla som deltog med jordens största entusiasm men sammantaget, de befäl vi har idag har haft utlandsuppdragen som den definierade delen av sina yrkesidentiteter. Många tycker inte det är lika kul att utbilda värnpliktiga, många vet inte ens hur man gör, det är sex år sen de sista muckade och de var inte särskilt många ens då. 

Hemvärnet under den strategiska time outen

Under de tio år som insatsförsvaret fanns verkade Hemvärnet (HV) precis som tidigare. Fokus på att bevaka och skydda. Insatsorganisationen skapades och Hemvärnet blev skarpare. Man tillfördes ny utrustning och bättre befälsorganisation genom utbildningsgrupperna. Även om resurserna var små och intresset litet så har det vuxit långsamt hela tiden. Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna heter det idag. Medan resten av FM backade under de här åren ökade HV i  betydelse. När det inte längre fanns värnpliktiga att skicka ut att stödja civilsamhället fick HV än mer ökad betydelse. Nedläggningen av FM gjorde att HV kunde få mer kvalificerad utrustning inte minst på fordonssidan där man gått från att låna folkabussar av närmaste regemente till att ha riktiga fordon som bandvagnar och fyrhjulsdrivna fordon. (Jodå, PB 8 fyller en funktion) På sambandssidan är det bättre än någonsin under kalla kriget.

Så kommer då invasionen av Krim och ryska påsken

Plötsligt, närmast över en natt ändrar sig politikerna, insatsförsvaret är nedlagt. Sverige ska återigen försvaras. Vad har vi då att ställa upp med? Ja tyvärr nästan ingenting därför att bristerna på personal är så allvarliga att inte ens de förband som finns på pappret finns i verkligheten. Vad finns det då? Hemvärnet finns. Frågan är, hur kan HV bäst stötta armén i försvaret av Sverige? Det är nu diskussionen utbryter. Mellan de som ser HV som rena skämtet till de som ser HV som de enda gripbara styrkorna. 


Mot bakgrund av det ovan nämnda

Det finns alltså en armé med stora personella luckor, som är tränad och duktig på strid på låg nivå, med personal som främst motiverats av utlandsuppdrag, som sitter fast i administrativa rutiner, med överdrivet utbildnings och säkerhetstänk som plötsligt ska vara dynamiska och drivna i sin egen organisationsutveckling. De riskerar dessutom att bli i huvudsak pedagoger, inte krigare. Vad händer i en sån organisation? Det uppstår frustration, bitterhet hos en del. I HV är det precis tvärtom, dit kommer gamla yrkesbefäl och reservare tillbaka, inte sällan de som var bäst när det begav sig förra gången. Vad kan jag hjälpa till med, på vilket sätt kan vi höja vår förmåga? Folk som är skickligare än många yrkesbefäl i FM idag. Gamla strukturer vaknar till liv igen, nyfiket tittar de sig omkring, vi har bättre grejer nu än då, många av soldaterna har viktiga civila kompetenser och även HV har förändrats, föryngrats, entusiasmen är stor. Vad gillar politiker mer än entusiasm? Svar: ingenting! 

Svaret på frågan då? Vad ska HV göra?


Vi ska fortsätta göra det vi gör plus att utveckla en kapacitet att understödja de mekaniserade och motoriserade brigaderna och hemvärnsbataljonerna med t ex spaning, fältarbeten och indirekt eld. Områden där behovet av tekniska färdigheter, noggrannhet, lokalkännedom och hantverksskicklighet vida överstiger behovet av ungdomligt övermod och fysisk förmåga. För att klara det krävs mer övningsdagar för viss nyckelpersonal men i övrigt är det en fråga om rekrytering. Det går inte att lösa det här med bara 6-10 dagars övning per år, inte om man ska ta hand om sin utrustning och sköta allt runtomkring på avtalstid. Resten av armén kommer att få mer resurser, de kommer få ny utrustning och fler soldater, de ska inte gå och sura över att en HV GRK pluton tar av deras knappa förråd av övningsgranater. De ska sätta hårt mot hårt med politiken och visa lite entusiasm över att försvaret av Sverige återigen värderas även om det är mot bakgrund av en dyster omvärldsutveckling.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar