onsdag 13 januari 2016

Svenska småbils & rusdrycksförbundet

Jag har i likhet med så många, killar, i min generation läst Joakim Lindengrens serier och fascinerats av den världen han skapade där Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet var ett stående inslag. Det centrala begreppet var "Bizarr", vad som var bizarrt respektive obizarrt var helt avgörande. Hela fenomenet finns väl beskrivet här. Men vad var det som låg bakom detta? Varför uppstod den här världen och varför fick den ett sånt starkt genomslag i vart fall i vissa kretsar?

Ett slags analys

Året är 1987, Sverige är under stark omvandling, statsministern är skjuten, folk har slutat röka, katalysator införs på alla nya bilar, blonderade solariebrända biffar i pastellfärgade linnen finns överallt. Idealet är käckt och sportigt med windsurfing, plastig musik, plastiga fordon och gummitryck på färgglada tröjor. TV kändisar tävlar i hurtighet, banalitet och att ta sig själva på stort allvar. Kort sagt, ytlighet, präktighet och nyhetens behag står högt i kurs. Allt som är gammalt, nött och beprövat ska bort. Det här var innan retrotrenden tio år senare, ett rökfärgat glasbord framför en vit TV och vit skinnsoffa var höjden av elegans. Mest för att det var nytt och stod i kontrast till stringhyllor, teakmöbler och TV apparater med jalusi.

I den här tiden dyker då Svenska Småbils & Rusdrycksförbundet upp, en förening som värnar allt det som är utrotnings och utskrotningshotat. Ett gäng som både röker och dricker, som vägrar befatta sig med allt det nya, som vägrar bli vuxna, som vill fortsätta leka med småbilar. Allt det nya döms ut som "obizzart", yuppisar i gula tröjor och skotskrutiga byxor i nya japanska plastbilar är själva sinnebilden för motståndaren. Den som likriktar, kommersialiserar, säljer ut, lägger ned och skrotar ut allt det som har lite själ. Plastpopens apostlar (Clabbe och Göran) liksom präktighetens (Figge Mögholm aka Sievert Öholm) hånas. Särskilt mycket hånas en stackare vid namn Bo Flodin, Bo har vare sig pengar, utseende eller förstånd att leva det liv han så hett eftersträvar. Han vill vara en av de blonderade populära killarna med plastig stil, men han saknar allt som behövs fast han förstår det inte själv.


Genomslaget

Det här var en tid då folk fortfarande läste mycket serier, den sista serietidningsläsande generationen hade just vuxit ifrån sina Fantomen och Kalle Anka. De som hade ett lite större kulturintresse började naturligtvis läsa lite vuxnare serier. I generationen av sextio och tidiga sjuttiotalister fanns ett behov av en motkultur som inte var kopplat till partipolitik men som ändå hade en slags aktivismens mantel på sig, i det här fallet rökrock och fez. Väldigt studentikost och pubertalt, en liten krets av bättrevetare med gott hjärta som kramar nedläggningshotade bensinmackar istället för träd. Det klart att många kände sig hemma med en gång. Jag har aldrig uppfattat humorn som ironisk, våldsamma överdrifter och kiss och bajshumor är sällan ironiskt, man skrattar hjärtligt, inget kallt ironiskt skratt. 
Alla vi som inte kände oss hemma i ytligheten som fattade att vi aldrig skulle kunna platsa där, som visste att vi bara skulle bli Bo Flodin då, vi läste Lindengren med stort nöje, och vi var många som satte en ära i att ta avstånd, att odla vår originalitet, att göra bisarr till hederstiteln Bizarr. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar