onsdag 22 oktober 2014

Är den strategiska timeouten slut?

I och med försvarsbeslutet år 2000 avvecklades invasionsförsvaret. Istället skulle Sverige ha ett insatsförsvar som kan delta i olika internationella uppdrag. På hemmaplan blev det strategisk timeout. Vi skulle vänta och se varthän vinden blåste innan vi fattade några nya strategiska inriktningsbeslut för hur försvaret av Sverige borde vara organiserat. Jag tillhör dem som tycker att inriktningen mot insatsförsvar var fel i grunden, försvaret måste i första hand ha sveriges territorium som huvudarena. Det är inte fel att delta i insatser, inte alls, men det var helt fel att ha det som huvudspår.

Det stora problemet var att man lade ned 85%, avskedade personalen som satt på kunskap och skrotade den material som personal och soldater var utbildad på. Exakt hur kompetensen att sköta ett storskaligt försvar igen skulle upprätthållas var det få eller inga som tänkte på. Politikerna tänkte sig en fredlig framtid av oöverskådlig längd. Avskaffandet av värnplikten 2010 får ses som ett ovanligt sent och dåligt beslut, redan 2008 såg vi Georgienkrisen och att personalförsörjningsprogrammet för yrkesförsvaret var fullständigt orealistiskt det behövde man inte vara alltför slug att räkna ut. Lönerna var på McDonaldsnivå eller sämre. Man skrotade ett försvar utan att ha en fungerande ersättning.

Idag vet vi hur det gick med den ryska demokratiutvecklingen, Ryssland blev återigen en diktatur som hotar, kränker och krigar med grannländer. Underrättelseinhämtningen, dvs spioneriet, mot oss och andra västländer är lika omfattande som under kalla kriget fast mindre dramatiskt eftersom gränserna är öppna.

Är vi mogna för att fatta ett strategiskt beslut att återigen bygga en samhällsorganisation som klarar av militära hot mot Sverige och som kan hjälpa sina grannländer om de behöver stöd?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar