onsdag 23 april 2014

Ortorexi?

Nu har jag sett TV4 inslaget om ortorexi. Där säger de att till skillnad mot bulimiker och anorektiker är ortorexikern besatt av kvaliteten på maten, inte mängden. Till den här besattheten läggs ofta en besatthet av träning, där man tränar på ett destruktivt vis.

Sen skrev tränings - och äta hälsosamt gurun Jonas Colting ett blogginlägg där han menar att ortorexi är ett väldigt litet problem i förhållande till stillasittandet och felätandet. I P3:s morgonpasset diskuterades frågan. Sedan skrev Colting ett uppenbart ironiskt blogginlägg "Hjälp jag har varit ortorexiker i 25 år."

Och nu är jakten i gång, man får inte raljera med eller förminska "sjuka" människor som Colting gjorde. Ortorexi är ingen medicinsk diagnos, men som sades i TV4 inslaget, det är bara en tidsfråga.

Jag är inte expert eller insatt så jag vill inte ens uttala mig i sakfrågan om ortorexins status. Däremot tycker jag det är intressant att det är så oerhört tacksamt att uppmärksamma lidande och att varje förminskande eller relativiserande av lidande hör till det mest förbjudna i vårt samhälle oavsett sakfrågans status. (T ex finns fenomenet alls, hur förhåller det sig till liknande fenomen? Hur yttrar sig lidandet? Finns bot? etc.)

Vi har haft en explosion av uppmärksammat lidande i vår samtid.  Neuropsykatriska diagnoser på barn, anorexia, bulimi, post traumatisk stress, panikångest, svåra former av mensvärk, självskadebeteende, svårigheterna med att vara någon typ av transpersonlighet. Listan kan göras mycket längre. Jag är inte ute efter att förminska någon eller något. Jag är ute efter svar på frågan. Vad är det i vår samtid som gör att människors olika lidanden får en så stor plats i den mediala debatten och i det vardagliga samtalet?

Några tänkbara eller otänkbara förklaringar inte i någon speciell ordning


1. Vi lever i en rätt trygg värld, alla risker upplevs därför som hotfulla oavsett sannolikhet och konsekvens, vi har tappat proportionerna och uppmärksammar det vi känner utan någon särskild åtskillnad.

2. Det är politiskt viktigt att kunna peka på att vi inte lever i den bästa av världar och därför måste alla hot bemötas med en lämplig politik (som i sin tur kräver omfördelning av resurser)

3. Vi klarar inte av tanken på livets ojämlikhet, därför behöver vi finna strategier som skapar skyddade zoner där vi får vara legitima offer och därmed höjas till jämlik status, blotta vetskapen om att dessa zoner finns skänker trygghet åt alla oavsett om man är i behov av skydd eller inte. (En slags funktionell förklaring)

4. Samhället ställer så höga krav på oss att vi blir sjuka på olika sätt. Här finns ett idékluster som består av olika tankar om att det kapitalistiska samhället skapar olika typer av sjukdom. Vi blir feta för att storföretagen vill tjäna mer pengar, vi blir utbrända för att folk utnyttjas för hårt i arbetslivet (av kapitalisterna).  Och så vidare.

Vår värdering och ställningstagande kring de ovanstående tankarna säger mycket om hur vår samhälls - och människosyn är.

A/ Människor som befinner sig på högerkanten av åsiktsspektrumet, (Liten offentlig sektor, låga skatter, få lagregleringar, stort personligt ansvar) har i långa tider avfärdat mycket lidande med orden skärp dig! Ta dig samman! Livet är inte enkelt för någon, etc. Följdaktligen ligger ofta fokus i högerns retorik på hur mycket bättre vi har fått det och hur mycket mindre skäl vi har att klaga. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, vi har det mycket bättre. Jag tror inte nån som levde i 1950 talets bejublade folkhem faktiskt skulle vilja byta tillbaka. Trots det lider vi oerhört mycket mer idag om vi lyssnar till det offentliga samtalet.

B/ Människor som befinner sig på vänsterkanten av åsiktsspektrumet (tvärtom om mot högern) har i alla tider velat utmåla livet som ett orättvist elände där enda möjligheten att skapa någon slags rättvisa är genom omfördelning av resurser från de rika till de fattigare. Varje form av lidande kräver nya regleringar för rättvisa och därmed minskat lidande. Det lustiga är ju att de faktiskt har rätt i sak, våra liv har blivit mycket bättre genom en rad offentliga regleringar, omfördelningar av resurser och gemensamma insatser mot lidande.

Så hur bör vi uttrycka oss för att de flesta oavsett samhälls - och människosyn skall bli nöjda?

Erkänn lidandet och var empatisk men skilj på vad du talar om, var saklig, utan att vara nedlåtande.

T ex "De som lider av ortorexi skall naturligtvis få den hjälp de behöver.  De allra flesta som tränar ligger inte i farozonen för ortorexi. Det är många som tränar mycket och äter så hälsosamt de kan, det vore olyckligt om den livsstilen beskrivs som en farlig väg. För de flesta är det sannolikt en större risk med stillasittande och ohälsosamma matvanor än riskerna förenade med träning och hälsosamt ätande."

Av allt att döma finns det ett reellt lidande som människor oavsett diagnostisk natur bör kunna få hjälp med och folk som jobbar i träningsbranschen, föreningsliv och skola bör känna till. Sedan tycker jag det var ett dåligt exempel som togs upp i TV4 med personen som inte vill äta julmat. Asocialt, visst, men det är asocialt i de flesta hem att inte dricka alkohol eller äta kött på julen också.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar