måndag 14 april 2014

Är kulturarbete svårare än att laga bilar?

Förra veckan twittrade jag om min vardag i arbetslivet. I ett av mina sista tweets skrev jag angående vikten av att respektera professionella kulturarbetare att "du inte låter vem som  helst laga din bil fastän det är enklare" än att jobba med professionell kultur - min anm. Det föranledde en person att ösa lite ovett över mig. Naturligtvis var det naivt att tro att man kan säga en sån sak ostraffat. Till vanligt hyfs i Sverige hör att inte värdera yrken, sånt sköter taxeringskalendern om. Annars blir det dålig stämning.

MEN, och detta är viktigt, detta gäller bara om man ifrågasätter hackordningen. Teknik och naturvetenskap är svårt medan humaniora är enkelt och flummigt, våga inte påstå något annat för då får du snabbt en hink skit över dig. Det omvända är det fullt tillåtet och naturligt att ständigt påpeka, vi behöver fler ingenjörer, forskningen tappar mark och behöver mer pengar, satsa på naturvetenskap för flickor, nu skall matematiken få förorten att lyfta etc. Jag tror att ni alla har hört detta. Tidningarna fylls av spaltkilometer med rapporter om hur svårt det är att lära sig naturvetenskap och matematik.

Så kommer då jag och påstår att professionellt kulturarbete är svårare än att laga en bil. EN BIL! Inte spetsforskning i partikelfysik eller att snudda vid matematikens gränsland, utan att laga en bil. Jag menar detta på fullt och fast allvar, det är svårare att skapa ett Litteraturhus än att starta en bilverkstad, för att dra metaforen ännu längre. Allt kräver kompetens såklart, men vissa kompetenser är svårare att erövra och upprätthålla än andra, jag är inte relativist.

Nu kanske jag bara borde tagga ner och sluta sura, de flesta kanske tycker att jag har nån slags poäng även om det var klumpigt att störa den sociala ordningen. Men nej, därför att jag tycker det här förhållandet är ett grundläggande samhällsproblem.

Vad menar jag då är svårt med professionell kultur?

Disclaimer! Jag räknar mig inte till de professionella kulturarbetarna men jag har 150 högskolepoäng inom humaniora. Dvs. motsvarande 2,5 års heltidsstudier. Jag är samhällsvetare, med ytterligare 3 års studier i den sektorn. Min roll har aldrig varit att jobba professionellt med kultur, det har alltid varit den samhällsvetenskapliga sidan av saken jag arbetat med. 

1. Oavsett graden av framgång för en kulturarbetare krävs det enormt hårt arbete. En vanlig bibliotekarie har flerårig högskoleutbildning och en fortbildningstakt som gränsar till det absurda i jämförelse med väldigt många yrkesgrupper. En musiker i en symfoniorkester har fler övningstimmar än i stort sett alla andra människor. (Musikskolor + 8-10h obetalda timmar om dagen är vanligt under många år) Konstnärer som det så ofta skojas över brukar lägga ett par år av förberedande studier innan det ens är någon idé att söka konstfack. Konsthögskolan eller dramatiska institutet skall vi inte tala om.

2. Frågornas komplexitet, i kultursektorn är ingenting självklart eller givet. Betalar en kommun en miljon för ett offentligt konstverk som inte är tillräckligt storslaget i de obildades ögon får kommunpolitikerna löpa gatlopp i pressen, konstnären ses som en lyckosam bedragare. Skulle samma konstnär lägga upp en stenhög i en rondell och måla två stenar svarta och resten röda upphör kritiken, alla förstår att det var dyrt att släpa dit all sten. Det vill säga, själva konstskapandet värderas till noll kronor oavsett vad konstnären gör. Det beror på att  frågan är svår, folk som kan väldigt lite om den tenderar att vara nöjda med stenhögar. Därför finns det följaktligen många stenhögar i svenska rondeller. 

Är det svårt att laga bilar?

Det kan naturligtvis vara väldigt komplicerat. All heder och respekt åt svenska bilmekanikerkåren, deras arbete blir inte mindre värdefullt för att professionella kulturarbetare jobbar med svårare frågor. Däremot blir kulturarbetarnas arbete mindre värt när så många ständigt påpekar i sitt tyckande att alla begriper kultur lika bra, att allas åsikt i frågan är lika mycket värd. Det är den inte, lika lite som min åsikt om vad det kan tänkas vara för fel på bilen är lika mycket värd som en bilmekanikers. Men nu är det plötsligt självklart att bilmeken vet bäst, men det omvända får man inte säga för då är man bakom flötet.

Ännu en disclaimer! Jag har jobbat med att ge humanister och samhällsvetare på gymnasiet  en bättre kunskap om teknik och naturvetenskap därför att jag menar att det hör till allmänbildningen på samma vis som en grundläggande bildning i humaniora tas för given, men det förra anses man snobbigt kunna hoppa över om man är humanist tyvärr.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar