söndag 5 januari 2014

Vad som kunde ha varit

Ibland kan jag få försvarsabstinens, tänka att jag kanske borde ha anträtt den där yrkesofficersbanan som jag så hett åstundade innan jag ryckte in för snart 20 år sedan. Då brukar jag surfa runt på artilleriregementets hemsida och se hur det är nuförtiden. Hur kunde det ha blivit om jag tackat ja till en plats på OHS och börjat på den banan? Helt hypotetiskt, för jag har sällan känt sån lycka som på muck.

1995 - 25 augusti, jag muckar från A9 i kristinehamn, två veckor senare är jag tillbaka på OHS i Kristinehamn. Utbildningen tar två år, hösten 1997 är jag yrkesofficer och anställs som fänrik på A9. Ett år senare påbörjar jag militärhögskolans utbildning till löjtnant. Den utbildningen tar också två år. 26 år gammal är jag nybakad löjtnant, sen går det lite långsammare, kaptenskurs vid 28 och färdig kapten vid 29 år. Låt oss säga att det hade blivit så. Under den här perioden händer mycket inom artilleriet, alla regementen läggs ned, kvar blir bara Kristinehamn och Boden. Såtillvida skulle jag ju ha hyfsade chanser att få jobba kvar. 2005 läggs A9 i Kristinehamn ned, all verksamhet flyttar till Boden. Flertalet av personalen avvecklas. Skulle jag vilja flytta med till Boden? 31 år gammal, kanske med familj i Karlstad?  Nej jag tror inte det, antagligen hade jag tagit del av någon trygghetsstiftelse och pluggat någonting på universitetet. Kanske blivit lärare ändå...

Sen är det det där med om det ens hade varit kul att vara med så länge som fram till 2005. Krigsförbanden var nedlagda, brigaderna upplösta, artilleriet hade krympt till ingenting. På bilderna från artilleriregementet idag syns några stackars anställda soldater som torrövar med en rostig 8 cm granatkastare, mycket innebandy och bilder på den enda archer- pjäsen som finns. Kan jag se mig i detta? Nej. Vad var det jag gillade?  Att dundra in på en batteriplats med ett haubitskompani, fyra 15,5 cm pjäser bakom lastbilar, gruppering och koppling till B-platsnät, samtala med rek:en och få koordinaterna, trossen som fixar käk, prata med bat-staben för att förbereda olika US, skicka iväg MC ordonnansen för att kolla om ammunitionsbilen är på plats. Väntan på att få eldorder. Att få vara en del av en apparat där alla delar funkar ihop, alla gör det de skall och vi skjuter rätt. Det är en känsla i det lagarbetet som är svårslagen. Mörker, blött, rått, regn upplyst av fordonsstrålkastarna. Hinka i sig några muggar halvljummen saft inne i batteriplatsbilen innan det är dags att gå ut till pjäs och kontrollera att allt är i ordning. Jag tror att det där med att få utbilda värnpliktiga till att bli ett fungerande krigsförband också var en del av lockelsen för mig. Anställda soldater är nåt annat, äldre och med en annan slags motivation. Ibland när en klass i åk 3 var riktigt bra kunde jag känna lite grand samma sak, alla gjorde det de skulle, tog ansvar, var roliga med varandra och man vet att det här är en tid i livet som de kommer minnas med glädje.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar